• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Jesus Rolls – vad har den att säga egentligen?

7 maj, 2020 by Rosemari Södergren

The Jesus Rolls
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2020
VOD-premiär 8 juni 2020
Regi John Turturro

The Jesus Rolls är en spin-off på kultfilmen Big Lebowski, regisserad av John Turturro, som också spelar huvudroll Jesus Quintana. I Big Lebowski var den excentriske bowlaren Jesus Quintana en sidofigur, fast framträdande. Nu står han i centrum, på egna ben.

Filmen får mig att känna att jag slösat bort tiden med att se den. För vad är meningen med den? Vad har den att säga egentligen? Att jag inte ger den ännu lägre betyg är för att skådespelarna har en slags tilldragande värme sinsemellan och där är en och annan skruvad scen som har sina poänger. Men i stort sett känns filmen rätt meningslös.

Jesus Quintana har precis släppts ur fängelset, villkorligt frigiven för sitt goda uppförande och förmodligen också för sitt enastående bowlande som gett fängelset fint pris. Utanför fängelsemurarna möts han av sin vän och kumpan Petey. De två drar iväg på rätt idiotiska saker direkt: de stjäl en bil, mest för att den har sådan fin orange lackering och det ena ger det andra och rätt som det är har det fått en kumpan, fransyskan Marie.

Marie har ett problem. Hon kommer ihåg varenda en hon haft sex med, men tyvärr har hon aldrig fått orgasm. Jesus och Petey lyckas inte heller att ge henne den upplevelsen, men de är delaktiga i det som gör att hon ändå får uppleva det. Och? Tänker jag. Det är rätt svårt att engagera sig i deras liv och beteende där de lever ur hand i mun och bryter sig in i andras bostäder och bor där och stjäl andras bilar. Vad är det för roligt med att andra människor blir drabbade? Jag har väldigt svårt att engagera mig i filmen och även om jag kan skratta någon gång är det mest plågsamt att spendera tiden det tar att se klart.

Vi har väl alla olika humor, så det finns väl en och annan som skrattar gott och ser det roliga i filmen. För mig måste en film, eller bok eller tv-serie, säga mig något. Det behöver inte vara genom-seriöst, det behöver inte vara djupsinnigt, men på något sätt ska det engagera mig. Det gör inte The Jesus Rolls. Att jag ändå inte ger bottenbetyg 1 beror på att skådespelarna har viss charm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: It Must be Heaven – Träffsäker allegori över Palestina, ett tudelat land

7 maj, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

It must be heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
Regissör: Elia Suleiman

Det är skruvat och träffsäkert ner på minsta atomnivå i Roy Andersson-doftande It Must be Heaven, Elia Suleimans politiska allegori över Palestinas blödande sår. Men övertydlig symbolik får föreställningen att sjunka något i grad.

Om själviskhet. Längtan. Förtryck och politisk kontroll. Om ringlande ormar som ödmjukt bugar sig inför människan. Bitska grannar som slänger glåpord efter varandra. Om nonchalanta poliser och pansarvagnar som domderar fram på gatorna.

Det är Palestina. Ett splittrat land och palestinierna, ett utsatt folk. Elia Suleiman beskriver med lupp landets plågade själ. Med Roy Anderssonska tablå-bilder berättar han om polisstaten, om övervakning och om konflikter och bråk som ligger och ruggar under ytskiktet.

Det är kargt och kvavt i den instängda lägenheten där Elia har sitt utsiktstorn. Egoismen når toppnivåer när ungdomar kastar sig över första lediga parkbänk mitt framför näsan på pensionären. Den ensamme mannen Elia vandrar ensam runt på Palestinas torg och gator. Han inspekterar, ser poliser som leker med sina redskap och som förföljer kvinnor som vore det deras egen skugga.

Som film är It Must be Heaven ( Nominerad till både Grand Prix och Guldpalmen i Cannes) lika politisk som humoristisk, en smart och syrlig satir om ett tudelat Palestina vars sårskårpor blöder utan hejd. Det är lätt att tycka om regissörens slapstick och torra komik. Hans ärliga osminkade porträtt över ett land ochd dess folk sätter ord på det outtalade.

Trots tunga ämnen är det lätt att ta in historien. Med Suleimans lätta hand och briljanta inramning av händelsefölopp, hans situationskomik som rör det tryckta läget i landet, blir vi upplysta och väl underhållna. Rasismen finns alltid där. De hatade, ignorerade exotifierade paelestinerna är en folkgrupp som en antingen skyr eller skrattar åt. Taxichauffören som skjutsar Elia till flygplatsen ringer närmast tvångsmässigt sin fru för att berätta om palestiniern som sitter i hans bil, exotiskt värre. Men det finns viss övertydlighet, överanvända schabloner som scenen där poliser jagar en ängel, frihetens symbol. Och i bakgrunden hör vi en brummande Nick Cave ljuda- ”I got no Future”.

Jag fattar noll av den inbyggda okommenterande sexismen som säkert anspelar på Palestinas kvinnosyn. Här hade förklaringsmodeller behövts i pedagogiskt syfte. Men trots fadäser här och där är detta en bedårande film om ett splittrat land och dess folk som på daglig basis förtrycks av sina grannar. Elia är en både vågad och skicklig regissör som förtjänar all credd. När Palestinas motsvarighet till Roy Andersson öppnar sin käft då bör vi alla lyssna.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Recension av TV-serie: Into the Night – jag kunde inte slita mig när jag börjat titta

5 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Into the Night
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 maj 2020
Skapare Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Stefano Cassetti
Säsong ett har sex avsnitt

En oerhört spännande serie som kan kategoriseras under som apokalyptisk science-fiction drama thriller. Den är allt det och mer. Jag kunde inte slita mig när jag väl börjat titta och jag sträck-tittade hela serien. Då första säsongen bara har sex avsnitt är det möjligt att se hela serien under en kväll eller en dag på helgen.

Att den lanseras nu, mitt i corona-krisen då viruset covid-19 lamslagit en så stor del av världen, blir en extra knorr. Den kris världen drabbats av nu är i och för sig inte på samma nivå som den som beskrivs i tv-serien men paralleller finns. Into the Night börjar med att ett flygplan som är på väg från Belgien till Moskva i Ryssland blir kapat av en italiensk Nato-officer som desperat tvingar flygkaptenen att flyga västerut istället. Kaparen hävdar bestämt att planet måste undvika solens strålar och flyga endast i nattens mörker.

Det visar sig snart att kaparen har rätt. Nästan hela världen har dött av solens strålar och flygplanet måste fortsätta att flyga med natten. Givetvis måste planet landa emellanåt för att fylla på med bränsle och mat.

Även om besättning och passagerare vet att de tillsammans står inför en svår utmaning agerar de inte alltid så genomtänkt eller som en sammansvetsad enhet. De olika karaktärerna har sina bakgrunder och olika mål med sina beteenden. Karaktärerna är skickligt tecknade och mycket trovärdiga och skildringen av deras sätt att agera ger en stor del av seriens djupa behållning. Dessutom är den  spännande och snyggt filmad och ljudsatt.

Into the Night är den första belgiska original-Netlix-serie och den bygger på den polska science fiction romanen iThe Old Axolotl by Jacek Dukaj. Netflix tar mer och mer plats som den mest intressanta streamingtjänsten då Netflix producerar serien från olika delar av världen.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Teaterkritik i corona-tid: Bortbytingen på Dramaten Play – väl värd att ses också i Play-formatet

5 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Bortbytingen
Av Sara Bergmark Elfgren, efter Selma Lagerlöf
Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Musik: Frida Johansson
Ljusdesign: Ellen Ruge
Peru och mask: Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Content video: Velourfilm ABUrpremiär: 6 april 2019
Speltid: 2 timmar, inklusive paus
Familjeföreställning från 10 år
Skolföreställning från 12 år
Visas i Dramaten Play och på SVT Play

En stark föreställning om att inte känna sig hemma, varken dit man förts eller därifrån man kommer. En föreställning som talar till många som känt sig eller känner sig vilsna. Denna vackra föreställning som bygger på Selma Lagerlöfs fantastiska saga har hyllats av kritiker, också av kulturbloggens recensent.

Nu finns den tillgänglig på Dramaten Play och SVT Play. Oavsett om du sett den framföras på scen eller inte är den väl värd att ses också som inspelad. Inspelningen är mycket bra gjord och teaterkänslan finns kvar, det känns som att vara på teatern med den fördelen att jag ser skådespelarna nära.

Bortbytingen är i denna version ett trettonårigt troll som är uppväxt hos människor. När bonden och hans fru var på en resa tappade frun deras nyfödda baby, Johan, och troll var snabbt framme och knep babyn och lade dit sin egen unge istället. Far i huset, bonden, står knappt ut med att se trollungen och alla människor runt om hånar och mobbar trollungen som ju är annorlunda än de. Bondhustrun är den enda som skyddar honom, men samtidigt längtar hon efter sitt riktiga barn, den vackra babyn Johan som hade guldlockar till hår som blev utbytt mot en ful trollunge.

Under sina ensamma strövtåg möter trollungen Mylingen som är en spökflicka som inte kan få ro i sin grav förrän någon ger henne sitt namn. Hon dödades av sin mamma som baby. Mylingen uppmanar bortbytingen att ge sig av. Men han känner att han inte vill överge sin människomamma som ändå tar hand om honom. Han bestämmer sig för att försöka passa in, försöka bli och uppföra sig som en människa. Hur långt är han beredd att gå för att få kärlek och tillhörighet? Måste han bli någon helt annan? Eller hur skulle det bli om han ger sig av till trollens berg och återförenas med dem?

I sagoform behandlare föreställningen de frågor som många ställer sig i livet. Det behöver inte bara handla om barn som blivit adopterade, det är många som kan känna sig vilsna och att de känner att de inte passar in i den form som krävs av omgivningen.

Bortbytingen är en vacker saga på scen om något av det viktigaste för oss alla, att våga bli oss själva och våga vara oss själva. Låter lätt men är inte alltid så lätt.

Oavsett om du sett föreställningen på scen eller inte är den i hög grad värd att ses också i detta format.

Fakta om manusförfattaren och regissören:
Sara Bergmark Elfgren, författare till bland annat Norra Latin, P3 Serie: De dödas röster och Cirkeln, har dramatiserat och skrivit vidare på Selma Lagerlöfs novell Bortbytingen. Tobias Theorell har regisserat såväl opera som teater. På Dramaten har han bland annat regisserat Anna Karenina, Figaros Bröllop och Stolarna.

Medverkande
Mia Benson / Klok gumma
Maia Hansson Bergvist / Mylingen
Omid Khansari / Grannpojken, Trollbror
Rasmus Luthander / Bortbytingen
Siri Hamari / Pigan, Trollsyster
Razmus Nyström / Människorbarnet
Maria Salomaa / Bondhustrun, Trollmor
Andreas Rothlin Svensson / Bonden, Trollfar

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Gudar och människor – Blicken genom historien av Mary Beard

3 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Gudar och människor – Blicken genom historien
Författare Mary Beard
Utgivningsdatum 2020-03-20
Förlag Norstedts
Översättare Allan Klynne
Originaltitel
Civilisations How do we look? The eye of faith
Medarbetare Alexander, James (form)
ISBN 9789113101712

En fantastiskt välskriven, vacker och inspirerande vandring genom en liten del av konsthistorien med fokus på hur människan i konst skildrat människan och sina gudar. Mary Beard utgår från hur vi ser på konst och hon öppnar våra ögon för hur konsten säger något både om den civilisation eller kultur där den skapats men lika mycket om den kultur betraktaren kommer ifrån. Som hon så skickligt visar betraktas exempelvis Greklands fornminnen olika över tid: antikens slavar såg den på ett sätt medan 1800-talets konnässörer och nutida turister ser olika saker.

Konst är något som alltid funnits vid mänsklighetens sida och jag har svårt att tänka mig att någon bok om konst skulle vara tråkig. Konst är något som alltid engagerar mig även om jag inte alls är så kunnig i konsthistoria. Men att läsa men Mary Beards bok är mycket mer än engagerande, den är lärorik och en ögonöppnare – jag kommer alltid att se mycket mer i varje staty, varje bild jag betraktar från och med nu.

Det är så tydligt att det är så ofantligt mycket vi inte vet om människor från tidigare årtusenden. I boken början blir vi presenterade för ett jättestort ansikte, hugget i sten, av folket olmeker i Mexico. Ansiktet/statyn är mer än tretusen år gammalt. Hur dessa olmeker levde och vad statyn betydde för dem och varför den skapades, det är oklart.

Förlaget beskriver boken:
Bokens första del fokuserar på verkliga människor i konsten. Det handlar om statyer av faraoner, grekiskt vasmåleri med vardagscener, terrakottaarmén från Kina och monument från Mexiko, som alla innehåller olika berättelser om kroppsideal och maktuttryck. När vi idag tittar på en antik staty möter vi också våra egna förutfattade meningar om vad som är en tillfredsställande bild av människan.

Den andra delen fokuserar på religiösa bilder och de dilemman som alla religioner tvingas hantera när de försöker synliggöra gudar, helgon och profeter. Nu rör det sig om scener ur Bibeln, om islams och hinduismens förhållande till religiösa bilder, om de antika grekernas filosoferande kring gudaväsen.

Det finns inte så mycket att lägga till där. Det är mycket bra sammanfattad men ändå räcker orden inte till. Boken har många vackra färgbilder och ställer frågor som sätter igång tankar och lusten att utforska detta mycket, mycket mer. Och det är väl det högsta betyg en bok kan få? Den talar till mig både med text och bild.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Sida 523
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in