• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Painted Bird – Vackert men repetivt om krigets fasor

2 september, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

The Painted Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 september
Regissör Václav Marhoul
Skådespelare Petr Kotlar, Stellan Skarsgård, Harvey Keitel, Barry Pepper och Udo Kier.

En mardrömsfärd ned i de djupaste av bunkrar. En fasornas odyssé in i det brinnande infernots djävulsgap. Med tydlig inspiration från Tarkovskijs Ivans Barndom närmar sig The Painted Bird ämnen kring barns utsatthet och hat. Det är våldtäkt, misshandel och ond bråd död.  Till slut blir det väl svulstigt. Den svåra överföringen från bok till film är inte utan ihåligheter.

The Painted Bird tar sitt avstamp i ett Östeuropa i fritt fall. Andra världskrigets apparat har precis påbörjat sin rullning och judehatet i det lilla samhället där pojken har sin boning är påtagligt. Av folket mobbas han ut och påklistras öknamn som “Gypsy” eller ”Jewish Stray”, på svenska judisk vilse. Ensambarnet omhändertas av en äldre kvinna och när så fostermamman tragiskt går bort blir pojken lynchad av bönderna. Han begravs till topp och tå i en öken, men ynglingen tar sig upp och så börjar pojken Joskas vandring genom mänsklig missunnsamhet och misär. Vår brutala natur gör sig påmind i en berättelse om en tid präglad av förnedring och svartsynthet. Massutrotelsen som pågick för fullt på öppen gata där SS-män avrättade judar och romer på löpande band. The Painted Bird är en berättelse om hat.

Pressbild

Av de vuxna misshandlas och utnyttjas Joska. Behandlingen blir sinnebilden för krigets svart-och-vit färgade syn på människan, en kategorisering utifrån hudfärg och/eller nationalitet. Till tonerna av Beethovens Fur Elise ser vi pojken vandra.  Det är doften av Tarkovskijs Ivans barndom och ryska Kom och Se, ett brutalt krigsdrama från 1985 med samma tema om barns utsatthet och krig. Guldlejonnominerade Václav Marhoul vältrar sig i människans tillkortakommanden. Men överföringen från bok till film, från Jerzy Kosiński’s 60-talsnovell Den färgade fågeln till vita duken, har inte varit utan svårigheter. Det poetiska från förlagan fungerar sämre i biomörkret. Scener, den ena brutalare än den andra, känns som påtvingade. Som att filmens huvudsyfte var att pressa in så mycket förtryck och misär det bara går. Speltiden på nära 180 minuter är i längsta laget. Det är synd då det annars är en cineastisk upplevelse. Fotot signerat Vladimir Smutny med suggestiva bilder och Tarkovskij-episka vyer är maffigt och gör mycket för helhetsintrycket. Det är bristen på variation, det repetiva vältrandet i elände, som får filmen att falla. Marhoul väljer att kräma på rejält med bombastisk musik och visuellt guld. Det finns oförglömliga scener som den där pojken kämpar för glatta livet begravd i en ökensand med glupska rovfåglar cirkulerandes runt hans huvud. Sekvensen etsar sig fast på din näthinna. 

Pressbild

Petr Koltar som Joska är utmärkt, både naken självutlämnande med iskall blick och ett lidesefullt anlete. Han delar rampljuset med storheter som Stellan Skarsgård och Harvey Keitel.  Stellan dyker upp i en mindre roll som den humane SS-soldaten Hans och Harvey Keitel agerar i nedbantad gestalt som kyrkans man, men läskigast av dem alla är Udo Kier som förtryckaren Miller. Tyvärr fungerar skådespelet enbart som kamouflage för att dölja filmens brist på innehåll och substans. The Painted Bird är en häftig fyrverkeripjäs, men en lövtunn berättelse håller inte för tre timmars sträckbänk och pojken som så desperat kippar efter luft i en obarmhärtig värld får aldrig andrum i filmen som vill på tok för mycket för sitt eget bästa.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Audition – om vad vi är beredda att offra för vår dröm

1 september, 2020 by Rosemari Södergren

The Audition
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Ina Weisse

En film där det viktiga egentligen utspelas under ytan, i karaktärernas undermedvetna och i deras hemliga tankar. Anna är lärare på musikkonservatoriet i Berlin. The Audition är en stark och vacker film om vems drömmar vi vill förverkliga och varför och vad vi är beredda att offra för vår dröm.

På en uttagning av kommande elever känner Anna en stark dragning till den unge Alexander, fast flera av hennes kollegor  inte tror att han har möjlighet att utvecklas tillräckligt under provperioden på sex månader för att bli slutgiltigt antagen. Anna (som spelas av Nina Hoss från bland annat Homeland) får uppdraget att träna Alexander inför den slutliga uttagningen. Hon går in för uppgiften med högsta möjliga engagemang.

Hennes engagemang för Alexander påverkar människorna i hennes omgivning. Annas son Jonas som verkar vara något yngre än Alexander men redan är antagen till musikkonservatoriet blir svartsjuk på uppmärksamheten. Relationen mellan Anna och Jonas är inte den bästa och han verkar mer och mer vilja slippa förverkliga mammans krav på att han ska spela fiol.

En del i filmen är lite oklart. Anna har en relation till musikern och instrumentbyggaren Philippe som bor i samma hus. Det kommer aldrig fram om han är pappa eller inte till Jonas.

Egentligen handlar filmen inte om träningen av Alexander inför den stora uttagningen. Den handlar om vad vi satsar på i livet och vad vuxna inte förverkligat av sina drömmar och mål i livet och därför kräver att deras barn ska förverkliga detta. När Annas son Jonas mer och mer verkar vilja sluta med att spela fiol är Annas nästan maniska engagemang i Alexander som ett substitut. Anna själv stoppades av sjukdom att nå sitt mål.

Filmen har många styrkor. Duktiga skådespelare som får spela utan stora åthävor. Bara en blick kan säga så mycket. Nina Hoss prisades som bästa skådespelerska på filmfestivalen i San Sebastian och på Stockholms internationella filmfestival 2019. Det två unga skådespelarna, Ilja Monti som Alexander och Serafin Mishiev som Jonas lär få se mer av i kommande filmer, de är oerhört duktiga.

Filmens foto är vackert och stämningsfullt, men fina miljöer från Berlin och även om tidsaspekten aldrig uttalas känns det som att handlingen utspelar för några decennier sedan. Inte en mobiltelefon, inte en dator syns i filmen och ingen verkar tala om Facebook. Så befriande skönt.

En av filmens stora styrkor är också att det är mycket som inte sägs rent ut. Det bubblar under ytan och vi kan dra egna slutsatser.

Det är förstås mycket fiolmusik i filmen. Egentligen är jag inte förtjust i musik som baserar på fiol men här uppskattar jag och kan till och med njuta av vissa stycken.

I beskrivningen av filmen från filmdistributören står det: The Audition är ett kraftfullt musikdrama om en beslutsam fiollärare som gör allt i sin makt för att förverkliga sin unga elevs potential.
Nja, frågan är egentligen vems dröm hon vill förverkliga. Det är filmens egentliga handling.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: There Is No Evil – ett mästerverk helt enkelt

31 augusti, 2020 by Rosemari Södergren

There Is No Evil
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regissör Mohammad Rasoulof
Vinnaren av Guldbjörnen Berlinale 2020

Ett mästerverk helt enkelt, en film som vibrerar av smärta av att leva i ett land där lagar och makthavare tvingar medborgare att begå brott mot vad som är rätt och fel, tvingar människor att agera mot sit samvete. Filmen vann Guldbjörnen Berlinale 2020 – och det känns rättvist. Ska du bara se en film i år – se den här.

Huvudfrågan i filmen är: Vad kan du göra när samhället tvingar dig att döda? Överleva eller göra motstånd? Och motstånd betyder att du måste offra allt du har kärt, förmodligen.

Filmes regissör Mohammad Rasoulof vet av egen erfarenhet hur det är att ställas inför denna fråga. När regissören Mohammad Rasoulof kom hem från Cannes 2017 med sin prisvinnande film A Man of Integrity, stod han inför ett ettårigt fängeslestraff. Efter avtjänat straff är han nu belagd med yrkesförbud i Iran och får inte lämna landet. Men precis som landsmannen Jafar Panahi, låter han sig inte stoppas.

Det är lättare för en kortfilm att ta sig förbi de iranska myndigheternas radar. Därför är There Is No Evil sammansatt av fyra kortfilmer som tillsammans bildar en våldsam uppgörelse mot dödstraffet och filmen är, precis som det står i ett pressmeddelande: ett mäktigt testamente för de som lider under förtryck.

Filmen är uppbyggd av fyra sammanlänkade berättelser där vi får se vanliga människor utan makt som lever sina vardagliga liv men av det förtryckande samhället tvingas ta ställning: utföra förtryckarnas order och kunna leva i lugn och trygghet med sina närmaste eller göra motstånd och tvingas fly. Filmen är trovärdig och filmens titel säger mycket: Är en enskild människa ond när han eller hon tvingas av makthavare att utföra vidriga gärningar?

I filmen får vi följa fyra personer vars liv flätas samman. Heshmat verkar vara en exemplarisk familjeman som ger sig iväg tidigt varje morgon. Han har oändligt tålamod med sin fru och dotter, verkar vara den god man. Men vad jobbar han egentligen med? Pouya gör sin militärtjänst och har utsetts till att dra medverka under avrättning av dömda personer. Han kan inte förmå sig att gå emot allt han står för, och döda en annan människa. Javad gör också sin militärtjänst och han har sett till att få tre dagars permission för att komma hem till sin flickväns födelsedag och då passa på att fria till henne. Det visar sig att dessa dagar innehåller fler hemligheter och inte alltför lyckliga sådana. I den sista kortfilmen binds handlingen samman så vi får se Bahram son är läkare men inte kan utöva sitt yrke. Han har sin brorsdotter på besök och hon vill utbilda sig till läkare och hon vill veta varför han inte jobbar inom sitt yrke. Att berätta sanningen är inte helt enkelt.

Detta är årets bästa film hittills i mina ögon. Den är stark, den går inte att värja sig emot och jag tänker på den länge efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Därför har vi inte råd med de rika av Andrew Sayer – borde läsas av många, många

30 augusti, 2020 by Rosemari Södergren

Därför har vi inte råd med de rika
Författare Andrew Sayer
Utgivningsdatum: 2020-05-01
Förlag Vaktel förlag
Översättare Jonathan Newton
Originaltitel Why We Can”t Afford the Rich
ISBN 9789188441164

Egentligen vet vi väl alla redan att det är en oerhört liten del av världens befolkning som äger 90 procent eller mer av världens rikedomar och tillgångar. Vi vet också att världen inte är rättvis. De som lever i den rikaste delen av världen kan köpa varor som produceras i fattigare länder och det är knappast så att de människor som sliter för att vi i den rikare världen ska kunna göra i överflöd arbetar mindre hårt än vi.

Andrew Sayer, analyserar på djupet vad som gör att en liten klick äger så oändligt mycket och den största delen av rikedomarna har de fått utan att arbeta, egentligen. De öser in rikedomar genom att helt enkelt äga saker eller ibland inte ens äga utan köpa något på spekulation en kort stund för att sedan sälja dyrt, utan att skapat något som förbättrar företaget, fabriken, marken, fastigheten – eller vad de nu spekulerat med.

Andrew Sayer, som är professor i social teori och politisk ekonomi vid Lancaster University i England (och hedersdoktor vid Lunds universitet) redogör noga och pedagogiskt hur den lilla rikaste klicken både äger det mesta, styr över det mesta, har fått oss att indoktrinerat tro att denna genom-kapitalistiska värld är den bästa och mest rättvisa. De har fått oss att tro att de förtjänat sina rikedomar. Hur nu någon kan vara värd miljoner gånger mer i lön än någon annan. Men det är också ännu värre: så länge dessa rikaste får fortsätta styra världen kommer klimatförändringarna aldrig att gå att stoppa. Miljöförstörelsen kommer aldrig att gå att ta itu med och människor kommer inte att bli lyckliga. Alla undersökningar visar att människor inte blir lyckligare av överflöd.

Boken är pedagogisk och inträngande och jag hoppas den blir läst på gymnasier, så en ny generation lär sig genomskåda det system som idag styr världen så orättvist och förstörande. Andrew Sayer visar på de negativa effekterna av vår tids allt större koncentration av rikedomar. Sayer visar hur denna hotar inte bara ekonomi och samhälle, utan även planetens fortlevnad.

Lösningen är däremot svårare att se. Sayer visar också att de socialistiska försöken med exempelvis Sovjetunionen och Östtyskland inte var några lysande exempel. Där blev det en politisk överklass som skodde sig och ett bevakningssamhälle som höll nere de flesta av folket.

Därför har vi inte röd med de rika betraktas som en fördjupning av bästsäljaren JÄMLIKHETSANDEN,
Här redogörs för vilka ofattbara koncentrationer av rikedomar som uppstått under de senaste decennierna, och den roll som detta spelar för krisen i ekonomi och samhälle.

Som det står på förlagets hemsida:
Vad Sayer gör är att utifrån en vetenskaplig granskning ifrågasätta legitimiteten hos den enorma koncentrationen av rikedomar.
Han reder ut skillnaden mellan förtjänta och oförtjänta inkomster.
Har visar hur stor del av våra rikedomar som beror på tidigare generationers arbete.
Genom ett omfattande statistikmaterial visar Sayer att ju rikare människor är, desto större är andelen av deras rikedomar som helt enkelt är oförtjänt. Dessa individuella rikedomar har uppstått inte som ett resultat av någon större insats av dessa individer, utan genom ren och skär makt.

Bokens titel är avsedd att stimulera till en kritisk granskning av de rika, men den vänder sig inte mot några specifika personer, utan mot upphovet till deras rikedomar och makt samt argumenten som brukar användas för att rättfärdiga dessa. Lösningen är svårare att läsa ut i boken. Det tycker jag dock inte behöver finnas där heller. Boken är skarp och trovärdig och kunnig analys som bör vara ett första steg för att kunna förändra. Kunskap och medvetenhet är första steget för att gemensamt kunna förändra. Och det som är viktigt är att denna förändring sker i demokratisk anda där människor är medvetna och gör fria val och vill förändra. Denna bok är en mycket bra start och borde läsas av många, många.

Andrew Sayer är professor i social teori och politisk ekonomi vid Lancaster University i England.

Bokens originalutgåva, ”Why We Can’t Afford the Rich”, har tilldelats 2015 års British Academy Peter Townsend Prize.

Arkiverad under: Bokrecension, Toppnytt

Filmrecension: Prinsens resa – oklar målgrupp och övertydlig

28 augusti, 2020 by Rosemari Södergren

Prinsens resa
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2020

Visst är det en vackert illustrerad, söt berättelse med fin sensmoral. En berättelse som utspelar sig i en fantasivärld där aporna är världens härskare och med ett budskap om att livet är viktigare än ökad kommersialisering. Att det viktiga i livet kan vara att ha tid för varandra och för att tänka och känna. Problemet är att den är för övertydlig och frågan är också för vilken målgrupp. Huvudpersonen, prinsen från en nation av apor som tar sig till en annan nation, berättar på ett språk med tankar som jag har svårt att tänka mig talar till de minsta barnen, medan handlingen i övrigt mer verkar tala till barn.

Filmen har sina poänger. Ap-prinsen hittas medvetslös av den unga apan Tom och tas hand om i hemlighet av några forskare. Prinsen har korsat havet för att hitta andra apor, andra världar eller nationer, för han har en stark tro på att det finns andra apor i andra länder bortom havets horisont. Det är spännande för där finns paralleller till människans utforskande av rymden. Det är en av flera saker i berättelsen som jag tänker kunde utvecklats mer. En annan fråga jag funderar på är tidsaspekten. Ap-prinsen verkar komma från en helt annan form av kultur, på många sätt äldre, än Toms värld. Har han gjort en resa i tid? Det får vi inte veta alls.

Det samhälle dit ap-prinsen kommit har fabriker, höga hus och avancerad tekniskt utveckling. Prinsen är väldigt imponerad av detta. När han lyckas smita ut i stan möts han av totalt ointresserade apor. Det tar han för en artighet, fast det i själva verket är ett tecken på hur tömda dessa apor är på känslor. De jobbar hårt under dagarna och på nätterna blir de underhållna av skräckfilmer för att få utlopp för några känslor. Det är en stark, rent av deprimerande metafor för dagens värld.

Även om prinsen inte blir uppmärksammad av aporna på gatan blir han desto värre behandlad när han presenteras för det samhällets makthavande vetenskapsmän som förklarar honom som lägre utvecklad och farlig. Han blir fångad, uppvisad som ett monster och hans död planeras. En tydlig metafor för främlingsfientlighet.

Om målgruppen för filmen är vuxna känner jag att metaforerna är för övertydliga. Om målgruppen är barn är prinsens tankar lite för anpassade åt vuxna. En liten detalj som stör mig är att ap-prinsen ser ut som en mycket gammal man med långt vitt hår. Jo visst finns det prinsar som är gamla, tänk bara på prins Charles i Storbritannien, men prins får oss oftast att associera till yngre personer. Vi får inte heller veta varför han egentligen gav sig av från sitt hemland mer än att han trodde att det fanns mer än hans land. Vi får inte heller veta särskilt mycket om hans hemland. Filmen är början på en berättelse som skulle kunna bli bra men behöver fördjupas mer för att bli riktigt bra.

Prinsens resa är skapad av den franska animatörveteranen Jean-Francois Laguionie som tidigare gjort filmen Tavlan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 508
  • Sida 509
  • Sida 510
  • Sida 511
  • Sida 512
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in