• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Värdig uppföljare inger respekt – I det lilla händer det mesta av Amanda Ginsburg

17 september, 2020 by Mats Hallberg

Omslag Amanda Jenderbäck

Amanda Ginsburg

I det lilla händer det mesta

4

Inspelad i februari 2020 i Atlantis grammofonstudio

Mixad av Mikael Herrström

Ladybird

39:14

Releasedatum: 11/9 2020

Förvisso ung har Amanda Ginsburg gått den sedvanliga långa vägen: Musiklinje på Södra Latin, folkhögskola följt av studier vid Kungliga Musikhögskolan. På KMH sammanstrålade hon och bildade den pianotrio, som senaste åren varit en förutsättning för 30-åringens genombrott. Efter en period i vokalgruppen IRIS började hon skriva eget material, främst jazziga visor på svenska med omisskännligt eko från ett skimrande 60-tal. ”And the rest is history” är man benägen att utropa.

Första fullängadaren belönades med Grammis, vilket bör ha inneburit en större räckvidd än när debutanten Ellen Andersson fick Gyllene Skivan 2016. Både i år och ifjol medverkade Ginsburg och trion i Allsång på Skansen. Hon har nominerats till Jazzkatten, fått flera priser och stipendier. Av dem kan nämnas Jazzpris av SKAP jämte Olle Adolphson- och Stim-stipendiat. Av alla genomförda konserter hade jag nöjet att se tre av dem ifjol (Nef, Liseberg och Trollhättan). Efter spelningen på Nef skrev jag en berömmande text här i Kulturbloggen, som presenterade/ recenserade stjärnskottet och musikerna hon omger sig med.

Låtskrivaren menar att I det lilla händer det mesta fortsätter i debutens anda, vars berättelser utgår från vardagen. Hon finner oändlig inspiration genom att upprätthålla detta perspektiv. Samtliga texter på nya albumet har hennes signatur, två av låtarna i par med Andy Fite medan systern Sofie Sörman varit behjälplig med att ge text åt magnifika örhänget Dannys Dream (Lars Gullin). I våras släpptes två singlar – Det funkar varje gång och Åh nej (visa mitt i natten).

foto Elvira Glänte

Att Ginsburg fått sådan exceptionell rullning på karriären måste också tillskrivas männen i hennes musikaliska närhet – stör mig ideligen på tendensen att bortse från detta faktum när framgångsrika artister bedöms. Elegant spelande pianisten Filip Ekestubbe har jag uppskattat i skilda sammanhang live och på skiva. Han är etablerad på svenska jazzscenen sedan cirka tio år. Ludvig Eriksson på kontrabas jämte trumslagaren Ludwig Gustavsson tillhör kadern av unga, välutbildade doldisar. Enligt uppgift ägnar de sig gärna vid sidan om åt projekt av pop-karaktär.

Majoriteten melodier har skrivits, alternativt arrangerats, av pianisten Filip Ekestubbe. Hans breda kunnande och känsliga handlag garanterar ett fullmoget sound med utsökt klang. God assistans levereras förstås från firma Ludvig & Ludwig. Utan deras lyhördhet och förmåga vore pianotrion inte lika balanserad.

Låter antingen väldigt avspänt med spröda vibrationer på ett innerligt vis, eller så tillförs stark energi av heta instrumentalister, jämte klös i en röst fylld av lagom kaxig utstrålning. Skiftande attityden blir till charmerande, kommunicerande kärl. Finns en genomtänkt variation av långsamt, poetiska tongångar kontra snabbfotade takter där samtliga briljerar. Vad som skulle kunna vara en hämsko efter all positiv respons, har istället utmynnat i en fruktbar process. Hittar minst lika mycket finesser på nya skivan, frapperande många förträffliga låtar.

foto från TV4-framträdande mars 2020

Kvalitén på texterna får anses en smula ojämn. Texthäfte med foton medföljer, vilket underlättar för den vetgirige. Noterar extremt goda ansatser, originellt sammanvävda formuleringar och fraser som ligger bra i munnen. Jämte namnen Andréas tillhör hon en av få som framför jazziga visor på svenska. Ämnen som behandlas kan vara prokrastinering, självständighet samt längtan efter magiska ögonblick. Mina favoriter blev Ingen kommer undan och För bra för att vara sant. Apropå att vara självständig har Ginsburg det där extra vokalt, sticker ut och suger in lyssnaren i hennes värld. Finns såväl skärpa som sprödhet i den ljust modulerade rösten. Rösten går inte att förväxla med Monica Z, däremot tonfallet i somliga av melodierna. Som mest uppfylld i hörlurarna associerar jag till Zetterlunds legendariska samarbete med Bill Evans trio (Waltz For Debby).

Genomgående eftertänksamma stråk omvandlas flera gånger till motsatsen. Albumets tre först placerade låtar illustrerar mångsidigheten. Vandrar från en slags bluesig kammarmusik över ösig swing – där Fredrik Lindborg gästar på barytonsax – till sentimental jazzvisa á la skimrande 60-tal. I lyckopillret För bra för att vara sant kombineras genuin schlager med shuffle. En låt som osar av spelglädje, Basie-vändningar och scat på toppen.

Filip Ekestubbe har med sitt självklara anslag en avgörande betydelse för hur angenäm musiken låter, hur spännvidden dynamiskt hänger samman. Finns fog för att beteckna hans bravader som genialiska. Gustavsson beter sig ömsom diskret med vispar, ömsom pockar kraftfullt på uppmärksamhet i fartfyllda sekvenser. Namnen Eriksson har en mer undanskymd, följsam roll på sin akustiska bas, även om jag live hört honom i flera solon. På I lilla händer det mesta befinner han sig i varje fall i förgrunden på Dannys dröm.

För den vars håg står till skrynkliga, skramliga uttryck finns inget att hämta. Däremot naturligtvis ett knippe ballader av finaste snitt. Första gången jag hänger mig åt Innan dagen kommer in betraktar jag den som ett avskalat mästerverk. Ytterst försynt komp backar upp välfunna ackord från Ekestubbe. Och Amanda Ginsburg sjunger bättre än någonsin. Delikat låter också Ingen kommer undan när sången glider obesvärat på vokaler och Karin Hammar förstärker det melankoliska temat. Är förresten tredje gången på kort tid jag recenserar trombonisten i egenskap av gästsolist. Skivans final är en märkvärdig pärla där varsamhet premieras. Bandets tolkning av Lars Gullins tidiga klassiker Dannys Dream tillför något eget. Inte minst för att Amanda ihop med systern Sofie knåpat ihop en ny svensk text (Petter Bergman skrev den första 1976 åt Nannie Porres), vilken de framför sinnrikt på duo.

Med tanke på att det normalt sett är förenat med avsevärda svårigheter att behålla konstnärliga gnistan efter kritikerrosad debut, har Amanda Ginsburg definitivt lyckats. Man kan till och med påstå att hon och bandet utvecklat sitt vägvinnande koncept. Pandemin har saboterat i tiden närliggande planer på större turné. Hoppas de snart kan möta sin publik.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: David Copperfields äventyr och iakttagelser – ett flipperspel

15 september, 2020 by Rosemari Södergren

David Copperfields äventyr och iakttagelser
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Armando Iannucci
Manus Armando Iannucci och Simon Blackwell
I rollerna: Dev Patel, Peter Capaldi, Tilda Swinton, Ben Whishaw, Hugh Laurie, Gwendoline Christie, Morfydd Clark m fl

En lång rad av de stora skådespelarna i rollerna men det räcker inte när de mest får spela en form av karaktär av en typ. Ja visserligen är redan romanen (David Copperfield av Charles Dickens) som filmen bygger på skriven i en slags skämtsam ton, ganska långt från realism, där människorna är tecknade som karikatyrer, där deras mest tydliga egenskap lyser igenom och där finns ingen fördjupning av karaktären. Inte ens David Copperfield, huvudkaraktären, skildras särskilt djupt. Det är en underhållande ytlig beskrivning av karaktärer.

Romanen som först publicerades som följetong från maj 1849 till november 1850 kom i bokform 1850. Den anses delvis vara en självbiografisk roman om Charles Dickens liv. Det är givetvis intressant. I stort sett är boken en berättelse om Dickens egen barndom och uppväxt; skolan med dåtidens sadistiska lärare, skokrämsfabriken, juristutbildningen med mera. Allt är hämtat ur författarens eget liv.

Regissören Armando Iannucci har en stark dragning till att skapa dramakomedi. Hans förra film, The Death of Stalin, skrattade jag gott åt. Den fick rätt blandat med kritik, men jag var en av de som uppskattade den. Jag är mer kritisk till David Copperfields äventyr och iakttagelser. Det är något som skaver när en skildring av ett barns uppväxt skildras på detta sätt.

Underbara skådespelaren Dev Patel (från bland annat Slumdog Millionaire och Lion) spelar föräldralöse David. Under sina första trettio år, som boken och filmen skildrar, möter han en färgstark samling excentriker, spelade av den ena stora skådespelaren efter den andra, som Tilda Swinton, Hugh Laurie, Peter Capaldi, Ben Whishaw och Gwendoline Christie med flera. Tyvärr tycker jag att dessa mest spelar en karikatyr av en karaktär.

I ett pressmedelande ser jag att filmkritikern i The Guardian skrivit om filmen:
Kvick som ett flipperspel och otroligt underhållande.

Det är förstås inte fel. Filmen är underhållande och kvick som ett flipperspel, men också lika ytlig som ett flipperspel och stannar kvar lika kortvarigt i tankar som ett flipperspel. Trots en sådan lång rad av underbara karaktärsskådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Kvinnostaden – under föreställning med en välspelad och samarbetande ensemble

14 september, 2020 by Lars Christiansen

Kvinnostaden
Översättning Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök, Alf Härdelin
Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold
Urpremiär 12 september 2020, Elverket på Dramaten
Föreställning som recenseras: 13 september 2020
Medverkande Inga-Lill Andersson, Stina Ekblad, Lena Endre, Elin Klinga, Marall Nasiri, Ingela Olsson, Marie Richardson, Maria Salomaa, Kristina Törnqvist

Det formligen strålade av scenglädje från skådespelarna som verkade vara lika glada över att åter få stå på scenen som vi i publiken var över att äntligen få sitta i salongen och uppleva en föreställning som  publik.

Kvinnostaden i regi av tidigare Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm framför av en välspelad och samarbetande ensemble där alla var jämspelta. Uppenbart ligger en lysande regi bakom detta strålande framförande.

Föreställningen byggd på gamla texter som fick liv för dagens publik. Regissör och manusförfattare har ett bra grepp om de gamla texterna.

Nio starka kvinnor träder in på scen i en enkel scenlösning, en helt vit scen som ger helt utrymme åt skådespelarna. De nio skådespelarna bär föreställningen som bygger på åtta medeltida kvinnoröster, texter som är överraskande och bryter mot den bild många har av medeltidens kvinnor som tyngda av höviskhetens ideal. Regissören Staffan Valdemar Holm och dramatikern och dramaturgen Irena Kraus har tillsammans valt ut och bearbetat texter från 900-talet till 1500-talet. Dessa åtta kvinnor från medeltiden har skrivit texter om medicin, litteratur, poesi, teologi, filosofi och dramatik.

I ett pressmeddelande citeras ett stycke från texten från renässansfilosofen Moderata Fonte som är en av dessa åtta kvinnoröster från medeltiden:
När det sägs att kvinnorna är underordnade männen ska vi förstå denna ordalydelse på samma sätt som när vi säger att vi är underordnade naturkatastrofer, sjukdomar och alla andra olyckor i livet.

Staffan Valdemar Holm berättar om sin idé om att göra en föreställning baserad på dessa medeltida texter:
Det var redan 1986 som jag hittade en bok av Hroswitha von Gandersheim, en sachsisk nunna som levde på 900-talet och upptäckte att kvinnor sedan länge hade skrivit om samhället, maktordningar, läkemedel och läkekonst. Texterna i Kvinnostaden berör frågor som på många sätt liknar vår värld med krig och pandemier och de visar att kvinnor har reagerat på patriarkaliska ordningar redan då. Efter Metoo-våren blev det viktigt att sätta upp Kvinnostaden inte bara för att lyfta fram kvinnliga författare och dramatiker utan också för att belysa att de här berättelserna alltid har funnits. Jag ville inte att de skulle försvinna in i historiens glömska. De var tvungna att spelas.

Jag som fick åtnjuta föreställningen är lyckliga över att regissören kände att detta måste spelas. Det är bara att hoppas att pandemin ska ge visa på fler än 50 personer i taget kan se föreställningen.

Föreställningen har fått sitt namn från boken Kvinnostaden, som är en feministisk urskrift från 1405 där Christine de Pizan skriver om en litterär stad och befolkar den med framstående kvinnor. Nunnor, drottningar och verkliga hjältar lever där sida vid sida med gudinnor, helgon och sagofigurer. Boken skrevs som en reaktion på den tidens kvinnofientlighet och bemöttes givetvis med mer av samma vara.

Kvinnostaden bildar ramen för texterna av, förutom Christine de Pizan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen, dramatikern Hroswitha von Gandersheim, teologen Heliga Birgitta, författarinnorna Marie de France och Moderata Fonte samt läkaren och gynekologen Trota de Salerno. Även en medeltida vaginamonolog av en anonym författare ingår i föreställningen.

Bakgrundsfakta:
Staffan Valdemar Holm är utbildad vid Statens Teaterskole i Köpenhamn. Han var teaterchef på Dramaten 2002-2008 där han även regisserat en lång rad uppsättningar, senast Molières Tartuffe 2018. Han är även verksam internationellt, bland annat i Danmark där han i höst även sätter upp Faust på Teater Republique med premiär den 19 september. Läs mer här!

Följande författares texter finns representerade i pjäsen:
Hroswitha von Gandersheim (ca 932–973)
författare till Dulcitius var en sachsisk nunna som blev medeltidens första dramatiker och en av de tidigaste tyska författarna. Hon skrev helgonlegender, historiska versepos och ett halvdussin dramer där hon bemötte den romerska författaren Terentius kvinnosyn med hjälp av hans egen dialogteknik.

Trota di Salerno (ca 1050–1097)
författare till De curis mulierum var läkare och den första kända kvinnliga gynekologen från den här tiden. Trotas arbete, inklusive en samling av hennes botemedel känd under namnet Den Praktiska medicinen enligt Trota, glömdes helt bort och återupptäcktes i slutet av 1900-talet.

Marie de France (ca 1160 –1215)
skrev Bisclavret var den första franska författarinnan och en av medeltidens största poeter. Hon föddes i Frankrike men kom att leva i England där hon blev känd vid Henrik II:s och hans hustru Eleonoras hov. Marie de France blev senare abbedissa av Shaftesbury.

Hildegard av Bingen (1098–1179)
författare till Heilwissen var tonsättare, mystiker och författarinna. Hon gavs som 8-åring till kyrkan och i fyrtioårsåldern började hon skriva ihop en hel värld om mystik, musik, lyrik och medicin. Flera av hennes verk tillhör standardverken inom dagens mer esoteriskt inriktade naturmedicin i Tyskland.

Heliga Birgitta (1303–1373)
Birgitta Birgersdotter, Heliga Birgitta, var svensk katolsk predikant, författarinna, teolog samt grundare av Birgittinorden. Hon utnämndes till helgon och tillhör Europas sex skyddshelgon enligt den romersk-katolska kyrkan. Heliga Birgitta dog i Rom 1373.

Christine de Pizan (1364 –1430)
författare till Kvinnostaden och den första författarinna som kunde försörja sig på sitt skrivande. Hennes mest berömda verk blev Kvinnostaden där hon 1405 lyfte fram kvinnliga föregångare, främst från antiken. Även om också hon själv hade föregångare brukar hon kallas den första feministen.

Moderata Fonte (1555–1592)
poet, filosof och författare till Il Merito delle donne som fick stort inflytande i hela Europa under renässansen. Där kritiserade hon den samtida behandlingen av kvinnor, framhävde kvinnors värde och argumenterade för att kvinnor i själva verket är överlägsna männen, snarare än tvärtom. En skrift som inspirerade många att i sina texter tala om kvinnors spetskompetens.

Anonym författare till Törnrosen (troligen från 1200-talet)
Der Rosendorn (Törnrosen) är en tysk dikt om en oskuld som grälar ilsket med sin vagina eller ”seine fotze” (sin ”fitta”) som det står i originaltexten. Trots att författaren är och förblir anonym, finns det anledning att tro att texten kan ha skrivits av en man. Men man vet inte säkert.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Sanslös action teatralt framhävt – Don Quijote 2, Into the Violence på Folkteatern

14 september, 2020 by Mats Hallberg

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén

Medverkande: Lena B Nilsson, Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Spelas på Folkteatern Göteborgs stora scen 11-12/9 2020

Urpremiär: 11/9 2020

Idén bakom och dess förutsättningar skrev jag om i recensionen av första avsnittet (https://kulturbloggen.com/?p=135920). Med trettio liter teaterblod i tuber och hinkar, en halvcirkel av uppspänd, skyddande plast samt mer eller mindre ändamålsenlig rekvisita iscensätts de två antihjältarnas osannolika kraftmätningar med fiender. De råa våldsskildringarna är omfattande. För att hinna med på en dryg timme är transportsträckor bortskalade. Romanens spektakulära bataljer poängsätts efter antal träffar i tre kategorier. Sköter indelning i ronder med klockringning jämte poängsättning på blädderblock gör Jonas Sjöqvist. Har tilldelats uppdraget som ”protokollskötare” på grund av frånvaro under veckans repetitioner på grund av sjukdom. Märks att Sjöqvist trivs i sin funktion. Hur det sammantaget gick i dessa grymma holmgångar kan nog lätt listas ut.

Ensemblen turas om att vara Don Quijote, Sancho Panza eller mordiska motståndare. Uppgiften att högläsa handlingens groteskt våldsamma episoder görs till en stafett. Somliga berättar genom att artikulera normalt, medan andra till publikens munterhet hafsar sig igenom hysteriska förlopp, vars klimax påminner om Hollywoodproducerade föga trovärdiga uppgörelser tänk Scarface. (Som jämförelse kan nämnas att Göteborgs filmfestival för min del avslutades i år, utan att jag var tillräckligt förberedd, med en splatter-film från Brasilien med politiska undertoner.)

Riktigt roligt att se att standardförfarandet i Into the Violence är att den innantill läsande måste vänta in skeendet, kolla upp hur skådespelarna ligger till. Om det sägs att hjälm slits av och sådan saknas hos den attackerade, måste någon till publikens förnöjelse spontant assistera.

Upprepning är en effektiv humoristisk metod, vilket bevisas gång på gång. Påminnandet om och verkställandet av klockringning bästa exemplet. Inser ganska omgående att de på scen antagligen har minst lika kul som oss betraktare. Förhoppningsvis slapp skådespelarna obehag av allt teaterblod i ansiktet jämte vätska symboliserande kaskader av spyor (särskilt Morgan). Mycket fallteknik praktiseras, vars avsiktliga överspel går ut på att fånga orealistiska, orgiastiska mönster av ultravåld. Måste vara tacksamt att få dra på, överdriva maximalt. Pelle Grytt förklarar att ensemblen ”åskådliggör genom att ställa sina kroppar till förfogande” Han och Andrea Paddington Edwards får tampas mest flest ordmassor. Den sistnämnde har också på sin lott ett minnesvärt utbrott av förtvivlan. I ett par sekvenser reciterar Lena B Nilsson i kör tillsammans med Anna Lundström

De komprimerade, rapsodiska sammanstötningarna illustreras med energiskt hetsig och dramatiskt laddad musik av den kvinnliga kompositörsduon. Larmiga och explosiva tongångar fungerar som tändvätska, ger stridslystna kombattanter förnyade krafter. Vid ett tillfälle sjunger Cecilia Nordlund suggestivt ett slags ledmotiv. Framgår inte vem eller vilka som fixat, men ljudeffekterna är fenomenalt gjorda. Förhöjer och understryker ypperligt samtliga utdraget, skiftande sammandrabbningar.

Inga lärdomar att med sig, inga berörande personporträtt. Däremot gick ensemblen i land med vad Holmström planerat: en tillsammans väl utförd, konsekvent och crazy vinkling på vad som brukar kallas den första moderna romanen.

    Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

    Filmrecension: Wanda – ett måste för alla filmintresserade

    13 september, 2020 by Rosemari Södergren

    Wanda
    Betyg 4
    Svensk biopremiär 30 september 2020
    Regi Barbara Loden
    Medverkande Barbara Loden, Michael Higgins, Dorothy Shupenes

    En independentfilm från 1970 av regissören och skådespelaren Barbara Loden. En roadmovie som avslöjar den amerikanska drömmen in på bara benen. En film som fick viss uppmärksamhet men var en sådan föregångare att den borde blivit en riktig kultfilm.

    Huvudpersonen i filmen är Wanda, en ung hemmafru och flerbarnsmor som bara inte orkar leva det traditionella livet med make och barn. Hon lämnar allt och låter maken ta barnen för att själv bege sig ut i världen, ut i friheten. Men den som ingenting har, den har inte mycket till frihet. Wanda möter män som tar hand om henne, men i stort sett bara för att utnyttja henne.

    Den är tragikomisk och mycket sorglig samtidigt. Wanda är inte särskilt begåvad, hon medger själv att hon är rätt korkad. Då hon är så medgörlig hänger hon med på det mesta. Samtidigt har hon ändå en inre styrka, fast det är inte ofta den får komma fram. Det är en mycket skickligt och konsekvent skildring av kvinnors situation i det amerikanska patriarkala systemet under 1970-talet.

    Filmens distributör skriver att filmen var före sin tid men Wanda hyllas numera världsvitt som ett betydande verk och en hörnsten i kvinnligt filmskapande. Barbara Loden spelar också huvudrollen Wanda. Hon är grymt bra i den rollen och mitt i det absurda känns både hennes karaktär och de övriga oerhört realistiska, skrämmande trovärdiga. Filmen är samtidigt ett dokument från sin tid, 1970, med bilmodellerna från den tiden, kläder, frisyrer, skor och mäns och kvinnors attityder. För alla filmintresserade är den ett måste.

    2012 kom den hyllade boken “Suite for Barbara Loden” av den franska författaren Nathalie Léger om Wanda.

    Lite fakta om Barbara Loden (från wikipedia):
    Barbara Loden, född 8 juli 1932 i Marion i North Carolina, död 5 september 1980 i New York i New York, var en amerikansk skådespelerska och regissör. År 1970 regisserade hon den kritikerrosade independentfilmen Wanda. Wikipedia
    Född: 8 juli 1932, Asheville, North Carolina, USA
    Död: 5 september 1980, New York, New York, USA
    Make/maka: Elia Kazan (1967–1980), Laurence Joachim (från 1954)
    Barn: Leo Kazan, Marco Joachim, Marco Kazan
    Utmärkelser: Tony Award för bästa kvinnliga biroll i en pjäs, Outer Critics Circle Award for Other Awards

    Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

    • « Go to Föregående sida
    • Sida 1
    • Interimistiska sidor utelämnas …
    • Sida 505
    • Sida 506
    • Sida 507
    • Sida 508
    • Sida 509
    • Interimistiska sidor utelämnas …
    • Sida 1557
    • Go to Nästa sida »

    Primärt sidofält

    Nytt

    Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

    Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

    Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

    Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

    Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

    Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

    Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

    Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

    Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

    Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

    Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

    v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

    Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

    Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

    Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

    The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

    Casino som kulturens scen för pengar och längtan

    Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

    Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

    Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

    Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

    14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

    Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

    Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

    Följ oss på Facebook

    Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

    Kategorier

    • ..
    • Intervju
    • Kulturpolitik
      • Krönikor
    • Litteratur och konst
    • Musik
    • Recension
      • Bokrecension
      • Dans recension
      • Filmrecension
      • Operarecension
      • Recension av TV-serier
      • Skivrecensioner
      • Spel
      • Teaterkritik
    • Scen
      • Dans
      • Film
      • Musikal
      • Opera
      • Teater
      • TV
      • TV-serier
    • Toppnytt

    Etiketter

    Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

    Annonser

    Shiba - urhunden med stil
    Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

    SPEL KAN SKAPA BEROENDE

    casino utan svensk licens Trustly
    Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
    För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

    För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

    Footer

    Om oss

    • Kontakt
    • Om oss
    • Sajtips – länkar

    Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in