• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Wendy

1 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Wendy
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Benh Zeitlin

En fascinerande Peter Pan-berättelse om barn som inte vill bli vuxna och därför hittar till en ö där tiden inte finns. Eller tiden verkar inte finnas och de kan förbli barn och slippa bli vuxna så länge de inte stannar till ett ögonblick och blir sorgsna. Om de slutar skutta och vara glada över allt är risken stor att åldrandet och vuxenblivande sätter fart – och då blir de utkastade eller utfrysta från barnens gemenskap.

Filmens huvudperson är Wendy som bor i den amerikanska södern där hennes mamma driver en diner. Hennes mamma är ensamstående med Wendy och två bröder, James och Douglas, som är tvillingar. En dag passerar ett tåg utanför fönstret, och Wendy ser hur en mystisk gestalt lurar ombord hennes vän Thomas för att snabbt försvinna bort i dammolnen. Thomas har precis sprungit iväg från dinern för att någon sagt att hans framtid är att bli städare där. Med ögonen fyllda av tårar mumlar han att han inte vill bli städare och försvinner på det magiska tåget.

Flera år senare dyker samma gestalt och samma tåg upp, och den här gången följer Wendy och hennes bröder med – till en ö där tiden inte finns och barn förblir barn för evigt. På ön regerar en pojke som heter Peter. Parallellen till Peter Pan-figuren är uppenbar.

Det är film som är svår att skaka av sig och den sätter igång många, många tankar och funderingar. Filmmässigt när det gäller det dramatiska fotot, ljus och musik är filmhantverket mästerligt. Bilderna är fängslande och tillsammans med dramat skapar det många känslor. Jag tror ingen filmkritiker skakar av sig filmen och sätter bottenbetyg, men hur högt betyg det blir kan ha direkt relation till vad man har för inställning till vad ett barn är och vad det är att vara vuxen. För mig är dessa barn inte några lyckliga barn, bara förvirrade och rejält förvildade.

De barn som tar sig till Peter Pan-ön beskrivs av filmen som barn som vägrar släppa sin vildhet, som vägrar ta ansvar och bli vuxna, som vägrar låta livet bli vardagsgrått. Och vad är det att vara vild enligt filmens beskrivning? Att vara vild är inte för mig samma sak som att vara barn. Att vara vild och såra andra och inte kunna ta hänsyn är inte nödvändigtvis något som förenar barn, det finns många vuxna som är precis likadant. Att inte få ha känslor av ledsnad, att skaka av sig allt mörkt och sorgset för att bara springa och hoppa och vara lycklig över bomber och granater som sprängs, det är inte att vara barn för mig. Att ha fantasi och förmågan att se storheten i små detaljer, att kunna längta efter jultomten, att kramas och mysa – sådant är att vara barn i mina ögon.

Wendy är Benh Zeitlins första film sedan Beasts of the Southern Wild, och filmleverantören beskriver Wendy som ett lika magiskt äventyr som sin föregångare.

Magisk? Jag vet inte om magisk är det ord jag skulle använda. Det är en film som berör existentiella frågor och får betraktaren att känna efter och fundera på hur hen själv ser på att vara barn och att vara vuxen och att vara människa. Filmen är suggestiv och fantastiskt snyggt gjord med magiska dimmiga bilder – men jag kan inte hålla med filmens beskrivningar av vad barndom är. Fast vi har väl alla var och en våra unika känslor och tankar kring vad barn och vuxna är – eller inte är. Och att en film får oss att båda känna och tänka – det är bra så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Adam

30 september, 2020 by Rosemari Södergren

Adam
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Maryam Touzani

En skrämmande film, jag är mycket fint filmad och berättad men samtidigt gör mig så ledsen då jag förstår hur illa behandlade många kvinnor blir när de blir gravida utan att vara gifta. Filmen skildrar hur verkligheten fortfarande är för många kvinnor runt om i världen. I många delar av världen är det fortfarande en skam att föda barn utanför äktenskapet. Kvinnor tvingas föda sina barn på gatan på platser långt hemifrån, för att sedan omedelbart lämna bort barnet.

I denna film får vi följa Samia, en ung kvinna som är höggravid. Hon sover på gatan i en arabisk storstad och söker desperat efter möjlighet att få jobba för att kunna äta och överleva tills hon fött barnet och kan lämna bort det och bege sig hem till byn. Hon kan inte visa sig som ogift och gravid i byn.

Det sägs aldrig rent ut var vi befinner oss men då människorna betalar med dirham kan vi dra slutsatsen att filmens handling utspelas i Förenade Arabemiraten. Det är troligen medvetet av regissören att inte vara tydlig med var vi är i filmen. Problemen för kvinnor kan vara liknande i många länder.

Samia knackar på hos människor och ber om jobb. Överallt blir det nej tills hon en dag hamnar som änkan Abla som försörjer sig och sin dotter på att baka. Berättelsen känns så äkta och skådespelarna är så duktiga.

Adam hade världspremiär i Cannes 2019 i sektionen Un Certain Regard och i Sverige inviger filmen årets upplaga av Malmö Arab Film Festival i Malmö den 8 oktober.

Filmen bygger delvis på en verklig händelse:
– Jag kände en ung kvinna som var inspirationen till Samia, berättar regissören Maryam Touzani. Hon hamnade i Tanger efter att ha flytt från sin familj, gravid och lämnad av mannen som lovat att gifta sig med henne. Av skam och rädsla, hade hon inte berättad för någon och hennes plan var att föda barnet långt hemifrån och göra sig av med det, innan hon återvände hem.

Verklighetens Samia togs in av Maryam Touzanis föräldrar, när hon, precis som i filmen, plötsligt stod vid deras dörr. De kände inte henne, men tog in henne, och där blev hon kvar tills barnet var fött.
Historien stannade kvar och Maryam Touzani hoppas att hon, med sin film, kan öka medvetenheten om kvinnors utlämnade och utsatta situation, och i förlängning bidra till verklig förändring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Trolls 2 – en film som gör mig glad

29 september, 2020 by Rosemari Södergren

Trolls 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2020
Regi Walt Dohrn
Röster i originalversionen Anna Kendrick, Sam Rockwell, Justin Timberlake, Jamie Dornan, Rachel Bloom, James Corden, Mary J. Blige, Ozzy Osbourne, Kelly Clarkson m fl.

Det var länge sedan jag blev så glad av att se en film. Mina förväntningar var låga. Jag vet inte riktigt om första Trolls-filmen kan kategoriseras som en succé men den var ändå inte något misslyckande, den fick hygglig kritik. Film nummer 2 efter en succé, eller halvsuccé, brukar inte vara storartat. Men Trolls 2 är till och med bättre än Trolls, tycker jag. Massor av bra musik och en handling som har en bra budskap och samtidigt inte delar in allt i onda eller goda.

Poppy och Kvist, de två trollen från första filmen, är tillbaka. Poppy har blivit drottning i deras lilla land. De lever ett lugnt och trevligt liv och alla i landet älskar samma popmusik. De är popmusik-troll. En dag får Poppy en inbjudan av hårdrockmusikens drottning Barb att komma komma till rockmusik-trollens värld och träffa deras drottning. Poppy och övriga trollen kring henne hade inte ens en aning om att det finns någon värld utanför deras popmusik-värld. Hon blir uppmanad i inbjudan att ta med deras popmusik-sträng. En sträng hon inte hade en aning om att den fanns.

Poppys pappa, den tidigare kungen, berättar att i tidernas begynnelse levde alla möjliga troll tillsammans och de hade en magisk gitarr med sex strängar. Varje sträng hörde ihop med en slags musik. Konflikter och stridigheter gjorde att trollen splittrades och trollen till varje musikgenre samlades i ett eget land med sin sträng. Nu vill rockmusikens drottning återförena alla strängar och göra alla troll till ett gemensamt folk. Alla ska vara lyckliga rockmusiker tillsammans. Poppy missuppfattar och tror att rockdrottningen Barb bara vill väl. Poppy förstår inte att deras egen musik och alla andra som har egen musik kommer att bli av med sin musik. Det visar sig också att den gamla kartan med sex musikgenre är gammal och inte gäller längre, det finns en hel del annan musik också.

Givetvis är det massa av underbar musik, många kända melodier i nya tolkningar i olika genrer. Det är helt underbart.

Att musiken och dess olika genrer står för kulturer, ras, religion och allt som mänskligheten är uppdelade i är förstås tydligt. Att en film har en starkt och bra och viktigt budskap gör inte en film automatiskt bra. Budskapet måste framföras på ett engagerande och konstnärligt sätt. Eftersom filmen också vänder sig till de mindre barnen tycker jag den lyckas bra att förmedla tankarna om allas rätt att finnas till på ett bra sätt. Inte ens Barb beskrivs som alltigenom ond, för ingen är alltigenom ond. Barb ville väl utifrån sin syn på saker. För Barb är hårdrocken det allra största och hon vill att alla ska bli lyckliga med den musiken. Vi måste förstå att också den som vill ta makten över alla kan ha goda avsikter. Det är inte samma sak som att vi ska acceptera och tillåta att någon kultur eller ideologi eller religion tar över allt.

Jag såg originalversionen och det är förstås ett extra plus med dessa underbara röster från de stora musikerna från olika genrer. Hur bra den svenska dubbade versionen är vet jag inte.

Full dubblista med svenska röster:

Poppy: Mimmi Sandén
Kvist: Jonathan Jaarnek Norén
Biggie: Daniel Sjöberg
Kung Peppy: Matti Boustedt
Guy Diamond: Joakim Jennefors
Molnkillen: David Lenneman
Knyttet: Mikael Regenholz
Bridget: Linda Åslund
Gristle: Freddy Åsblum
Drottning Barb: Ellinor ”Hellinor” Asp
Delta Dawn: Frida Öhrn
Hickory: Petter Isaksson
Prins D: Anis Don Demina
Kung Trollex: Alex D’Rosso
Mini Diamond: Felipe Leiva Wenger
Riff: Kevin Walker
Kung Trash: Kee Marcello
Satin & Chenelle: Aino Jawo & Caroline Hjelt från Icona Pop

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

28 september, 2020 by Rosemari Södergren

Den sorgsne busschauffören från Alster
Författare Håkan Nesser
Serie Barbarotti (del 6)
Utgivningsdatum 2020-07-29
Förlag Albert Bonniers förlag
Inbunden ISBN 9789100183127
ISBN 9789100183141 Ebok
Som Ljudbok ISBN 9789100184216

Håkan Nesser har tidigare hört till en av mina favoritförfattare i genre kriminalroman. Hans tio deckare med kommissarie van Veteeren rankar jag bland de bättre svenska deckarna. Håkan Nesser har en stor produktion bakom sig.
Lite fakta från bokförlaget Bonniers förlag:
Håkan Nesser föddes 1950 i Kumla och arbetade som högstadielärare i Uppsala innan han blev författare på heltid. Han debuterade 1988 med kärleksromanen Koreografen. Den följdes av tio kriminalromaner om kommissarie van Veteeren, uppväxtskildringarna Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och Skuggorna och regnet, den filosofiska thrillern Flugan och evigheten, brevromanen Kära Agnes!, novellsamlingarna Barins triangel och Från doktor Klimkes horisont, New York-romanen Maskarna på Carmine Street, London-romanen Himmel över London samt kvintetten om kommissarie Gunnar Barbarotti i Kymlinge, varav den femte och sista boken i serien, Styckerskan från Lilla Burma, utkom i september 2012. Därefter har Levande och döda i Winsford (2013), Elva dagar i Berlin (2015), Eugen Kallmanns ögon (2016), De vänsterhäntas förening (2018) och Halvmördaren (2019) utkommit. Håkan Nessers böcker har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över och blivit översatta till ett trettiotal språk.

Och nu har bok nummer sex (eller sju, det beror på hur man räknar) om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti kommit, Den sorgsne busschauffören från Alster.

Att Nesser har flyt i det han skriver och utstrålar berättarglädje det är en av hans stora styrkor. Däremot tyckte jag det fanns mer filosofiskt djup i van Veteeren. Barbarotti och hans flickvän, polisen Eva Backman, uppfattar jag betydligt mer ytligt skissade, lite fjantiga och svåra att ta till mig. Som om de ska vara lustiga allt som oftast. Så första tredjedelen av denna nya kriminalroman gick undan att läsa men jag tyckte den kändes mer som lättsam underhållning än något som berör mig eller engagerar mig. Ändå är det en tung existentiell fråga som Barbarotti och Backman ställs inför.

Att förlora ett barn är den tyngsta sorgen en förälder kan drabbas av. En av de få andra saker i livet som i tragedi kan mäta sig med att förlora ett barn är nog att ha orsakat ett barns död. Denna deckarroman av Nesser handlar på sitt sätt om det. Och det tycker jag den kanske fuskar över. Dels är en busschaufför i centrum för intrigen. Albin Runge, en busschaufför som kör en buss då en olycka händer och 18 människor mister livet blev några år efter olyckshändelsen hotad till livet. Barbarotti och Backman hade hand om ärendet och misslyckades att rädda honom. Kanske. Busschauffören blir dödförklarad, men flera år senare tycker Barbarotti att han får syn på Albin Runge. Barbarotti och Backman börjar nysta i det gamla fallet.

Att döda ett barn, eller varit delaktig i att barn dött, är i fokus på fler sätt i denna kriminalroman. Jag ska inte berätta mer för som i de flesta kriminalromaner är en del av behållningen att inte veta allt i förväg. En kriminalroman är inte en Shakespearepjäs eller ett grekiska drama man kan se om och om igen av flera olika regissörer för att se hur de tolkar dramat.

Nåväl, när jag kommit in i boken blev det en sådan där deckarhistoria som jag sträckläste och bara måste se hur det går och hur allt förklaras. Jag tyckte om den även om jag skulle önskat att Nesser inte tog för flyktigt upp grundfrågan: att leva vidare efter att ha orsakat barns död.

.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Roande osammanhängande audiodrama – FAN-fiction, Don Quijote IV på Folkteatern

28 september, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse från Folkteaterns facebooksida

Don Quijote – Erik Holmström goes följetong

Folkteatern i Göteborg 25-26/9 2020

Urpremiär 25/9 2020

Inspirerat av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Ljuddesign: Ensemblen plus musiker

Musiker och komposition: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström samt Sanna Hultman

Avhandlar inte del III separat då föreställningarna inte kan definieras som scenkonst. Istället iscensattes ett Big Brother-liknande experiment med fastställda regler. Kan liknas vid en utdragen installation, ett work in progress utan annat specifikt mål än att hinna läsa hela boken, vilket retligt nog går i stöpet. Under rubriken Into the Reality skulle ensemblen turas om att högläsa romanens två delar, inte prata med varandra förutom vid måltider då endast romanens innehåll fick dryftas och när den instängda ensemblen släpptes ut för gemensamma promenader skedde det i tidsenlig klädsel under fortsatt läsning. Ensemblen var hänvisad till varandra genom att ha accepterat, villkoret att vistas inspärrade på Folkteatern under cirka fyra dygn. En ytterligare olägenhet bestod i att deras arbete/ fritid kunde följas på Youtube.

Projektet, likväl som det lästa, analyserades vid tre måltider av samtalsledare. Inbjudna var komikern och arrangören Emma Knyckare, förläggaren och idéhistorikern David Karlsson samt radioprogramledaren Rasmus Persson. Såg med behållning de tre samtalen som pågick i exakt sextio minuter. Först nämnda på plats och övriga på nätet. Sällan har vi publik sett skådespelare exponerats så bildligt talat osminkade, i egenskap av privatpersoner som uttalar sig. Vad Knyckare kallade för dokusåpa var en anomali från genrens gängse dramaturgi. En av deltagarna sa att hon inte ansåg D.Q III vara ett socialt experiment. Olika reaktioner, oenighet avseende bokens kvaliteter, men inga konflikter.

foto Lina Ikse

Till Del IV hade Folkteatern bett intresserade att skicka in berättelser (ska finnas på teaterns hemsida) med anknytning till Don Quijote och hans vapendragare. Vi får reda på att D.Q bär vissa gemensamma drag med Karl-Ove Knausgård. Varianter av en fortsättning på andra delen utgiven 1615, förflyttas med folks fantasi till helt andra miljöer och epoker. Regissören valde historier från sex bidrag, vilka knådats ihop i lustig collageform. Holmström upplyser om att det faktiskt cirkulerade en falsk fortsättning i skarven emellan Cervantes två delar. Alla i ensemblen framför ungefär lika stor mängd text, läser innantill. Sanna Hultman medverkar inte på scen, utan syns och hörs via länk.

Likheten med Radioteater påpekas. Hur texten förstärks och betonas i etern är ju helt avgörande för mottagarens upplevelse, en omständighet Holmström utgår från i vad som annars riskerar bli stillastående uppläsning. Underhållningsvärdet ökar markant när ensemblen i realtid, tillverkar samtliga ljudeffekter tillsammans med musikerduon. I spelfilmens värld där ljudeffekter framställs i efterhand, kallas yrkeskategorin trampare.

Ensemblens var för sig frejdigt laddade och synkade aktioner påminner om en speciell uppsättning på Göteborgs Stadsteater för halvtannat år sedan Ship of Fools). Utspridda bord är belamrade med otroligt många pinaler, noggrant utprovade illustrerar de allt eftersom skeendet i inlämnade texter.. (I del II Into the Violence hade Holmström på ett förtjänstfullt sätt letat fram förhöjande ljudmarkörer.)

foto Lina Ikse

Genom att delvis förlita sig på utomstående gick teamet avsiktligt utanför sin komfortzon, lyckligtvis med gott resultat. Regissören band elegant samman radbandet av spretigt infallsrika historier. Öppningsrepliker och slutord adresserade till publiken, ombesörjes med bravur av Andrea Paddington Edwards. Förvisso ovant att släppa viljan att hänga med, istället ge sig hän i en mysko och ologisk värld. Även om inga nya insikter serveras funkar det våghalsiga projektet riktigt skapligt. Ensemblen står för animerade uppläsningar i skiftande konstellationer. Samtidigt minst lika kul att ta till sig ljudläggarnas finurliga aktioner.

Vad de brokiga berättelserna berörde? Minns fragmentariskt äventyr i djungeln där gränsen mellan människa och apa löses upp, Thelma & Louise och åtråvärda Brad Pitt, in- och utgångar, yttrandefrihet, lång scen från blomsterhandel som möjligen anspelar På Little Shop Of Horrors, en nyckfull presidents löfte om att bygga mur, egoboost, uttrycket ”smek själen” samt frågor riktade direkt till riddarromanens anti-hjälte.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 502
  • Sida 503
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in