• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Gränslös och förvrängd verklighetsuppfattning fulländat exponerad – Don Quijote VI, Into The Knights

12 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse (repetitionsbild)

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl och Sofie Andersson

Medverkande: Pelle Grytt, Lena B Nilsson, Malin Morgan, Andrea Paddinton Edwards, Jonas Sjöqvist och Anna Lundström (praktikant)

Urpremiär 9/10 2020

Spelas 9/10 – 10/10 2020 på Stora scen, Folkteatern i Göteborg

Värdshusvärden lockar sina gäster med Don Pedros dockteater. Den förvirrade Don Quijote blir så förhäxad av figurerna att han går bärsärk, genom att kasta sig in i handlingen, ta strid för det förment goda. Den maffiga episoden har blivit Erik Holmströms favoritkapitel (två kapitel i bok nr. två). Föga förvånande då han förestår en dockteater. Av hans begåvning på området har jag sett Faustus, vars uppsättning jag hade stort utbyte av. Min enda invändning: För utdraget, några älsklingar borde ha dödats. Denna gång är formatet på dryga timmen idealiskt. Tre av skådespelarna som var med då och alstrade framgången ingår i ensemblen.

Är kutym att regissören introducerar oss som sitter utspridda kring runda bord. Redogörs för förutsättningar. Sägs att redan vid första försöket uppstår skarpt läge (en världspremiär varje vecka), vilket frigör energi. Villkor som sägs vara både jättestressiga och inbjudande. I de uppsatta reglerna ingår att ”ta bollen på uppstuds”.

Hoppas verkligen att manus kommer publiceras eller att avsnitt VI spelades in. Kombinationen intelligent text och taggat spel resulterade i en sanslös urladdning. Rimligen har ensemblen agerat bidragsgivare till de framvällande ordmassorna. Det är omöjligt att rättvist återge munhuggningen, docerandet och andelen vansinnigt komiska inslag. Om jag någon gång tidigare i detta D.Q – maraton ansett att vissa inte haft fullt upp, var de desto mer sysselsatta nu. Helt otroligt att man visste var man hade varann hela tiden och hur mycket text ensemblen smällt i sig. Djupt imponerande styrkebesked av scenkonstutövare, att uppleva vad de kan klara av, när de levererar på topp under tuffa omständigheter.

foto Lina Ikse

Kostymavdelningen hade jobbat för högtryck, vilket uppskattades. Vid anblicken av Grytt och Sjöqvist behövdes ingående granskning för att direkt skilja dem åt. Den först nämnde presenterades som den vandrande riddaren av den sorgliga skepnaden, medan hans kollega tog ut svängarna som värdshusvärd. Utstyrd i röd hatt, mustasch och utfyllda vadmalsbyxor(?) gav Paddington Edwards kontur åt testuggande Sancho Panza. Malin Morgan roade oss som Mäster Pedro, vars sanningssägande assistent spelades av Lena B Nilsson. Alla inklusive förnäma varelsen i grön klänning (Anna Lundström) strösslade med kvicka infall, excellerade i ömsesidig tajming och for iväg i halsbrytande monologer. Och de omständliga Corona-hälsningarna framkallade skrattsalvor.

Oförutsedd dramatik uppstod när höljet på ena dockteatern skulle lyftas av. Löstes efter några försök. Ska man vara korrekt var det inte frågan om klassisk dock-/ kasperteater, istället kulisskivor och pappfigurer vilka manövrerades med spakar likt hockeyspel. Något som omtalades. Teknikens under såg till att figurerna projicerades på storbildsskärm. Den finessen hade tagits till remarkabel nivå. När manliga skådespelarna gjorde sorti, avbildades de omgående på storbild som bångstyriga marionetter. Stor eloge till tekniska personalen för detta grepp.

Mycket händer innan romanens kaotiska incident äger rum. Marxistisk ideologi kletas ut i en smet av statliga Kulturutredningen från 1974 och resonemang om skådespelarens status. Vi bombarderas med fyndiga meta-associationer. Mäster Pedro älskar att styra sina dockor, ”tycker skådisar är skitjobbiga”. Dessutom dryftas ekonomiska aspekter. Vad innebär det att vara subventionerad av främst den frånvarande publiken? När kostnad för och eventuella vinster av kultur debatteras, spinner man energiskt på filosofiska frågeställningar. Tack vare skådespelarna faller inte konstruktionen. Det blir aldrig präktigt eller trist. Har sällan skrattat åt så många bländande oneliners, varav ett gäng levereras av Lena B Nilsson.

Har enormt roligt åt hur formuleringar utslungas och argument viner. Alldeles särskilt då slussar öppnas för pladdrigt snömos á la vithetsnorm, identitetspolitik, koloniala stereotyper, risktagande, interaktiv teater, måluppfyllelse och diskurser om konstens funktion. Utan att vara anfrätta av samma hycklande dogmatism som John i Vår tid är nu, påminner somliga av monologerna i D.Q VI om hans endimensionella utläggningar.

foto Lina Ikse

Ensemblen problematiserar allt möjligt, angående kulturens bubbla kontra verkligheten utanför. Följa en tradition eller förnya? Hur nå hårdvalutan ovan publik ? (som ges epitetet kulturella oskulder). Ska skådespelaren samspela med omgivande maktförhållanden? Måste de som fyller i ansökan om anslag lära sig samla poäng hos de lärde? Lät som om de beskrivit sitt projekt för nämnden som sitter på pengarna. Somliga av kraven framstår som lika befängda som de aktioner Cervantes huvudperson gör sig skyldig till.

Into The Knights var en klang- och jubelföreställning! Spetsfundigheterna haglade, skämten stod som spön i backen och det gycklande draget hade hela tiden udden riktad mot samtiden. Ensemblen utförde en strålande prestation. Kaxiga Mäster Pedro i Malin Morgans gestaltning inhöstar applåder efter saftig monolog. Crescendot av Jonas Sjöqvist i egenskap av Glenn Stordalen är magnifikt, en exalterad uppräkning av celebriteter som satt Göteborg på kartan. Att Erik Holmströms spetsigt vakande hand organiserat smörgåsbordet av idéer inte att förglömma. Han har rätt i att han befann sig på mammas gata.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Stegar av sand av Salim Barakat. En säregen skildring av livets tunnlar

11 oktober, 2020 by Anastasia Bark

Stegar av sand
Författare Salim Barakat
Utgivningsdatum 2020-08-11
Förlag Tranan
ISBN: 9789189175006
Översättning: Jonathan Morén

Tunnelbanan kan bli en alldeles särskild plats, där den ena världen möts med den andra, där den ena människan möts med den andra; i långa mörka tunnlar underjorden eller väntandes på tåget på perrongen. Tunnelbanan blir ofta motiv för en hel del egenartade berättelser. Det finns urbana legender om tåg som stannar på icke färdigbyggda spökstationer, skildringar om mötet mellan olika samhällsklasser på tåget, sanna berättelser om terroristattacker som ägt rum på tunnelbanan och så vidare. Salim Barakats ”Stegar av sand” skildrar också tunnelbanan, men mycket olikt andra tunnelbane-berättelser jag tidigare läst. Salim Barakat skildrar delvis patriarken Yalohs stora familj, hans barn och hans hustrur som alla är utspridda på olika stationer i Stockholms tunnelbana. Alla de är på väg till en midddagsmottagning för en profet hos Yaloh. Delvis handlar berättelsen inte alls om tunnelbanan, utan om sex män som färdas på kameler i en öken. Detta äger rum i en annan tid, och på en helt annan plats: i självhärskardömet Karokshin.

I och för sig handlar ”Stegar av sand” mindre om tunnelbanan och mer om livet och dess tunnlar, och att Stockholms tunnelbana blir en del av Barakats särartade skildring ger berättelsen en intressant nyans av någonting mycket igenkännbart och samtidigt någonting fullständigt främmande. Skärholmen, Rådmansgatan, T-centralen är möjligtvis inte mer än vanliga tunnelbanestationer där den ena och den andra resenären skyndar sig till sin arbetsplats, men i ”Stegar av sand” är alla stationerna en del av någonting större: en berättelse som både är rå och poetiskt, dramatiskt och komisk, hård och öm. På samma sätt som det igenkännbara och det främmande sammanvävs i tunnlarna är även Barakats språk en sammanvävnad av många olika nyanser. Vare sig det Barakat skriver är prosa eller poesi är svårt att säga. Antingen är det varken eller, eller så är det både och; prosa och poesi som går hand i hand. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hänga med då och då eftersom det är mycket som händer och många berättelser som går samman i ”Stegar av sand”, men varje gång jag tappade bort mig lite dök det upp en vacker mening eller någonting utöver det vanliga som kastade mig in i berättelsen igen. Det här är nog en bok jag skulle behöva läsa om igen; långsamt, kapitel för kapitel.  

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: arabiska, Salimbarakat, Stegar av sand, tranan

Filmrecension: Min Dotter Gloria – en helt underbar film, överraskande och sorglig och varm på en gång

9 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Min Dotter Gloria
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Orginaltitel Gloria Mundi
Regissör Robert Guédiguian
Skådespelare: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin, Gérard Meylan,
Anaïs Demoustier

En helt underbar film, överraskande och sorglig och varm på en gång. Utan tvekan en av årets tre bästa filmer. Det är en träffsäker samhällskritisk skildring av livet i en EU-land som Frankrike under 2000-talet. En film om hur utsatta människor inom framför allt arbetaryrken är och hur stor otryggheten är när de blir sjuka, skadade eller har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Handlingen utspelar sig i Frankrike som borde vara ett mordent land och ändå är människor så maktlösa och utnyttjas både av arbetsgivare och fackföreningar. Det små strimmor av hopp som finns handlar om den enskilde individen och människors förmåga att trots sin maktlöshet ändå visa kärlek och omsorg.

En familj samlas för att fira att en av familjens två döttrar fått en dotter, Gloria. Babyn Gloria har fått ge namn åt filmen då de vuxnas handlingar till stor del kretsar kring babyns existens. Den äldre generationen är redo att ställa upp på alla sätt de kan för barnbarnets skull och föräldrar blir mer och mer ångestfyllda då de inte får ihop ekonomin.

Ariane Ascaride spelar babyns mormor, Sylvie Benar. En stor del av handlingen kretsar kring henne. Hon är gift med Richard, som spelas av fantastiska franske skådespelaren Jean-Pierre Darroussin. Sylvie gifte sig med Richard när hennes tidigare make Daniel hamnade i fängelse för att han orsakat en person död. Sylvie har två döttrar, och den ena, Mathilde som är mamma till Gloria, är dotter till Daniel. Men då hon är uppväxt med Richard räknar hon inte Daniel som sin pappa.

Richard tar initiativ till att Sylvie kontaktar Daniel och låter honom få träffa sitt barnbarn. Skildringen av Daniel är underbar. Under sin tid i fängelset har han blivit en mästare på att formulera japanska haiku-dikter. Det är flera fina scener med honom och babyn. Då han är arbetslös har han tid att passa babyn. Föräldrarna, Mathilde och Nico, måste kämpa för att få jobb. Mathilde jobbar som provanställd i en butik och är i stort sett rättslös där. Chansen att få fast anställning är nästan obefintlig. Det är betydligt billigare för butiksägaren att hela tiden ta en provanställda.

Mathildes och Nicos äktenskap är i kris. Nico kör Über och blir överfallen av taxichaufförer som ser honom som en konkurrent och han blir så svårt skadad att han inte kan köra längre.

Denna brist på solidaritet inom arbetarklassen är ett av filmens teman. Sylvie jobbar som städare på båtar och fackföreningen drar igång en stor strejk och därmed blir hon av med sin inkomst. Richard är dum nog att ringa ett samtal med sin mobil då han kör buss och blir upptäckt av polis och blir avstängd åtta dagar utan lön.

Det är ett hårt samhälle som skildras och samtidigt får vi se hur Mathildes syster Aurore med make Bruno drar igång egna småföretag och butiker och är familjens framgångsrikare karaktärer. Det sägs inte rent ut men det finns en del som tyder på att de inte är så laglydiga. Det är en skrämmande skildring av vilka ideal som har framgång i dagens kommersialiserade kapitalistiska västvärld.

En stark film om vart det västerländska kapitalistiska samhället är på väg.

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Recension, Scen, Toppnytt

Angelägen och sorglig monolog om obotlig hjärnsjukdom – Var är min man? av Göteborgs Stadsteater

9 oktober, 2020 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Ylva Lööf

Regi: Carina M Johansson

Med Marie Delleskog

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

Spelas i Norges Hus i Göteborg (Stadsteatern stängd pga renovering)

Lunchteater, fyra kvällsföreställningar till och med 29/10 och därefter troligen turné

Sett kvällsföreställningen 8/10 2020

I samarbete med Alzheimerfonden

Att Göteborgs Stadsteater skulle utlokalisera innevarande säsong var bestämt sedan länge. Men i och med restriktioner kopplade till pandemin, har man tvingats att kraftigt decimera verksamheten. Lunchteatern vars föreståndare numera heter Marie Delleskog, är i normala fall så populär, att varje veckas program brukar bli utsålt när biljetterna släpps. Nu i dessa underliga tider hade jag förmånen att få plats första kvällen Var är min man? framfördes. Monologen på närmare en timma, följs kvällstid av information från inbjudna specialister.

Chefsåklagaren Andreas diagnosticeras med hjärnsjukdomen Alzheimer redan i 60-års åldern. Hans närmast anhöriga, hustrun Bollan (Marie Delleskog) berättar hur den omstörtande kraschlandningen påverkat hennes liv. Och vad konsekvenserna blivit för deras förhållande, parets livslånga kärlek. ”Blir fallet högre när en överintelligent människa förlorar förståndet?” Den funderingen ligger som en underström i manus.

Uppsättningen är ett beställningsverk till för att upplysa om en komplicerad problematik. Kanske för att lösning för Alzheimerpatienters belägenhet saknas, har dramatikern Ylva Lööf bemödat sig om en skenbart tragikomisk vinkel. Eftersom denna sjukdom leder till hjälplöshet och i förlängningen döden, är det förståeligt att krydda med dråpliga anekdoter. Egentligen är ju budskapet i monologen enbart förfärligt ledsamt.

foto Ola Kjelbye

Ylva Lööf har mer än en drös filmroller och en handfull pjäser på sitt cv. Hon har dessutom producerat åtskilliga faktaprogram för SVT, främst med psykologisk inriktning. Vilken är hennes ingång här? Gedigen research och/eller erfarenheter i egenskap av nära anhörig? Underrubriken lyder ”när det otänkbara händer”. Var är min man? blir varudeklarerad enligt följande: ”En drabbande monolog om att vara nära anhörig under en svår period i livet”. Vad jag såg var upplysande, anmärkningsvärt, dråpligt rörande och självklart mycket sorgligt. Men på något sätt var jag inställd på att bli än mer gripen. Kan tillägga att ingen i min nära omgivning är drabbad av fatal minnesförlust. (Mamma har återgett förlopp om demens hos väninnor och en faster till mig.)

Efter att ha gjort entré upp på scen till toner av Earl Bostic(?) dansar Marie Delleskog med sin minnesberövade makes jacka. Möjligen för att kringgående tankefigurer behövs för att närma sig smärtcentrum, inleder hennes rollfigur med att komiskt kåsera om sitt namn. Snart förs vi emellertid in i en värld som lärt henne vikten av tålamod, hennes sämsta gren. Att undvika tjat och hantera skuldkänslor blir viktiga strategier. Vi får veta följderna av kognitiv svikt, kollegors passivitet och barnbarnens besvikelse. Upptäckten, förloppet, och relationen skildras etappvis. En snutt Chopin spelas i högtalarna, liksom vad hon betecknar som deras låt. Denna tryckare visar sig betyda lika mycket som det inramade bröllopsfotografiet.

foto Ola Kjelbye

Angående scenografin måste jag erkänna att jag inte riktigt begrep kartongernas och de staplade stolarnas funktion. Missade jag en passus i texten om annalkande flytt, eller att makens tillhörigheter stuvats undan? Delleskog använder sig av ett rättframt, naturligt tilltal. Hon disponerar en engagerande rytm jämte ett kroppsspråk som understryker det sagda. Som drar in publiken i berättarens trista tillvaro. En replik etsar sig fast framför andra. ”Alzheimer är avtändande.” När monologen citerar sker inget skifte i tonfall, vilket var lite synd. Inga blinkningar till publiken förekommer. Vad som förmedlas är starkt nog att leva på egna premisser.

obs I direkt anslutning till föreställning följde ett samtal på scen mellan två kvinnor – en företrädare för Alzheimerfonden och Silke Kern som är överläkare och forskargruppsledare vid Sahlgrenska. Man gick igenom medicinska orsaker, diagnosticering och forskningsläge. Att få reda på att i världen drabbas någon var tredje sekund var skrämmande. Likaså hur kostnaderna skenar i Sverige. Finns tyvärr inget botemedel, men sjukdomen kan behandlas i sin prekliniska fas, en fas som kan pågå i uppemot tjugo år. Tyckte mig uppfatta att Alzheimer utgör 70% av de fall där demens konstaterats. En för mig chockerande nyhet var att även medelålders kan drabbas. Stress, övervikt och rökning nämndes som riskfaktorer. (Eftersom tv-fotboll lockade lämnade jag i förtid samtalet, vars avslutande del bestod av frågestund.)

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Inland

8 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Inland
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Jon Blåhed

En ung kvinna från Stockholm flyttar upp till ett litet samhälle i inlandet i Norrland tillsammans med sin pojkvän. Men de gör slut redan på resan upp dit. Men hon bestämmer sig ändå för att stanna i det samhället och hon skaffar sig ett jobb i en mataffär, fast hon nyligen tagit examen som kommunikatör. Men kommunikatörs-jobb finns det knappast gott om i ett litet samhälle i Norrland.

Filmen bygger på Elin Willows roman ”Inlandet”. Denna unga kvinna bryter mot den vanliga karaktären som oftast brukar skildras i filmer. Hon har inte stora drömmar, eller i varje fall visar hon inte upp det. Hon är överlag väldigt blockerad och visar inga större känslor eller engagemang. Så fort någon frågar om hon vill följa med på något säger hon bara, väldigt ointresserad och livlöst: ”Ok”. På kvällarna och nätterna sover hon till dvd-filmer med en samling av tv-serien Morden i Midsumer.

Det kunde varit en intressant film, men jag fick tvinga mig att se den klart. Även om miljöbilderna är fascinerande och starka och talande – de är helt klart metaforer för hennes inre – så var det helt omöjligt att känna något engagemang för vare sig huvudkaraktären eller handlingen. Det är också alldeles för mycket klichéer och klyschor i skildringar av människor och miljöer.

Handlingen känns spretig och går inte ihop. Varför stannar hon alls där i samhället? Det är obegripligt. Vad är det för näsblod som rinner ur hennes näsa på nätterna? Vad vill hon med någonting? Varför svarar hon knappt på några sms från familjen i Stockholm? Varför tar det överhuvudtaget slut med pojkvännen och hur kunde hon alls vilja flytta med honom?

Filmleverantören skriver om filmen:
Jon Blåhed tecknar efter Elin Willows roman ”Inlandet” upp bilden av en ung själ utan riktning vars inre resa tar form i det yttre landskapets dramatiska såväl som småskaliga storslagenhet.

Ja det är väl vad filmen vill visa, en ung människa som inte har någon vilja eller tanke och inte några drömmer, eller som tryckt ned detta långt ner i sitt undermedvetna. Jag vill egentligen ge filmen ännu lägre betyg, då den var rent plågsam att ta sig igenom. Att den ändå får betyg 2 är att den delvis talar med sina bilder till vårt undermedvetna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 500
  • Sida 501
  • Sida 502
  • Sida 503
  • Sida 504
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in