Inland
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Jon Blåhed
En ung kvinna från Stockholm flyttar upp till ett litet samhälle i inlandet i Norrland tillsammans med sin pojkvän. Men de gör slut redan på resan upp dit. Men hon bestämmer sig ändå för att stanna i det samhället och hon skaffar sig ett jobb i en mataffär, fast hon nyligen tagit examen som kommunikatör. Men kommunikatörs-jobb finns det knappast gott om i ett litet samhälle i Norrland.
Filmen bygger på Elin Willows roman ”Inlandet”. Denna unga kvinna bryter mot den vanliga karaktären som oftast brukar skildras i filmer. Hon har inte stora drömmar, eller i varje fall visar hon inte upp det. Hon är överlag väldigt blockerad och visar inga större känslor eller engagemang. Så fort någon frågar om hon vill följa med på något säger hon bara, väldigt ointresserad och livlöst: ”Ok”. På kvällarna och nätterna sover hon till dvd-filmer med en samling av tv-serien Morden i Midsumer.
Det kunde varit en intressant film, men jag fick tvinga mig att se den klart. Även om miljöbilderna är fascinerande och starka och talande – de är helt klart metaforer för hennes inre – så var det helt omöjligt att känna något engagemang för vare sig huvudkaraktären eller handlingen. Det är också alldeles för mycket klichéer och klyschor i skildringar av människor och miljöer.
Handlingen känns spretig och går inte ihop. Varför stannar hon alls där i samhället? Det är obegripligt. Vad är det för näsblod som rinner ur hennes näsa på nätterna? Vad vill hon med någonting? Varför svarar hon knappt på några sms från familjen i Stockholm? Varför tar det överhuvudtaget slut med pojkvännen och hur kunde hon alls vilja flytta med honom?
Filmleverantören skriver om filmen:
Jon Blåhed tecknar efter Elin Willows roman ”Inlandet” upp bilden av en ung själ utan riktning vars inre resa tar form i det yttre landskapets dramatiska såväl som småskaliga storslagenhet.
Ja det är väl vad filmen vill visa, en ung människa som inte har någon vilja eller tanke och inte några drömmer, eller som tryckt ned detta långt ner i sitt undermedvetna. Jag vill egentligen ge filmen ännu lägre betyg, då den var rent plågsam att ta sig igenom. Att den ändå får betyg 2 är att den delvis talar med sina bilder till vårt undermedvetna.