• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson

12 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Satu Knape

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

foto från Ellen Anderssons hemsida

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

från Ellen Anderssons hemsida – fotograf okänd

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Freaky – en riktig rolig skräckfilm för fredag den 13:e

10 november, 2020 by Rosemari Södergren

Freaky
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2020

En variant av skräckfilm men minst lika mycket en rolig och humoristisk film som får mig att skratta. En passande film för premiär fredag den 13:e. En seriemördare, Blissfield Butcher (underbart spelad av Vince Vaughn) härjar i en amerikansk småstad och en sen kväll är han på väg att mörda tonårstjejen Mille och då händer något magiskt, mystiskt: deras själar byter kroppar. Den unga tjejen vaknar upp i sitt flickrum, eller rättare sagt seriemördaren Blissfield Butcher vaknar upp i en ung tonårstjejs kropp i hennes flickrum. Han upptäcker att han har putande bröst och han möts av en omsorgsfull mamma som lagat hans favoritfrukost. Samtidigt vaknar den unga tjejen upp i ett äckligt nedsmutsat kyffe i en stor grov manskropp.

Det blir förvecklingar och lustiga situationer och samtidigt skräck då seriemördaren  i en kropp av en tonårstjej får fritt utrymme att mörda vidriga skolkamrater och mobbande lärare.

Egentligen har jag svårt för filmer var syfte i stort sett är att underhålla, oavsett om det är med skräck eller humor eller romantik. Jag vill att filmer ska säga mig något om hur det är att leva. Det tycker jag inte att denna gör. Inte i hög grad i all fall. Den säger mig inte mycket om mänskligt liv. Jag har extremt svårt att tro på seriemördare som springer med knivar och hugger offentligt med stor risk att bli igenkända. Ändå, trots att filmen i stort sett är skapad enbart för att underhålla kan jag inte låta bli att tycka den är både rolig, spännande och underhållande.

Jo lite om hur det är att leva har den väl att säga. Speciellt tycker jag om  scenen då skolkamraten som Mille är kär i förklarar sin kärlek till Mille.  De sitter en en liten bil utanför polisstationen där hennes väninna försöker få tag på den magiska manicken som behövs för att själarna ska kunna byta kroppar igen och rätt själ ska in i rätt kropp. Skolkamraten avslöjar att han varit kär i Mille sedan första sekund och trots att hon just då har en stor grov mans kropp pussas de. Det är gulligt. Mille finns  där innanför kroppens skal, förklarar den förälskade skolkamraten.

Berättelsen har också något att säga om hur mycket våra fysiska kroppar betyder och hur mycket kroppen kan ändra sig efter vårt inre. När seriemördarens hänsynslösa kaxiga själ tagit plats i Milles väna kropp blir hon plötslig synlig och uppmärksammad och får beundrare.

Vince Vaughn är som jag nämnt rolig när han spelar flickans själ som hamnat i mannens kropp, även om det är en del klichéer som används i kroppsspråket är det kul. Kathryn Newton som spelar Millie är också oerhört skicklig och kan pendla mellan Milles försynta framtoning och den betydligt tuffare och självsäkrare mördaren i samma kropp.

Jag har svårt att tro på att en seriemördare springer omkring med kniv i högsta hugg helt utan någon vett och sans. Men filmens syfte är knappast att berätta en trovärdig historia. Den är underhållande – men för mig fungerar det. Jag har framför allt roligt även om det är spännande emellanåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Finurligt upplägg på rungande feministfest – Förfesten på Hagateatern

9 november, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Baserad på nyskrivna texter av Annika Lantz, Emma Knyckare, Lisa Lindén, Lina Ekdahl, Beate Persdotter Löken och Pamela Jaskoviak

Regi: Hanna Nygårds

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Maskdesign: Linda Bill

Ljusdesign: Max Mitle

Musik: Den svenska björnstammen

Skådespelare: Ylva Nilsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius

Röstskådespelare: Youbri Maria Salamanca Gonzalez

Spelas På Hagateatern vid Södra Allégatan 2 i Göteborg till och med 5/12

Premiär: 6/12 2020

Genomförs med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad & ABF

Majoriteten scenkonst som kunnat ha premiär i höst i Göteborg, har haft kvinnliga förtecken. Tesen bekräftas ånyo i Hagateaterns nya collage, vars titel lite Göteborgsvitsigt anspelar på ett förestående jubileum. 2021 är det som bekant hundra år sedan kvinnor, efter idogt kampanjande, fick rösta i allmänna val för första gången. Absolut en milstolpe värd att uppmärksamma. Den av restriktioner utspridda publiken har närmast sig namnplattor med okuvliga hjältinnor. I programhäftet presenteras vilka autentiska pionjärer som förekommer i Förfesten. Och vi erbjuds celebrera med ett glas före föreställningen.

Genom humor, finess och flera portioner jädrar anamma tar sig teamet an uppgiften. När ärendet bestod i att undervisa om kampen och vidhängande könsmaktsordning, insåg regissören att ironi fungerar som ett oöverträffat vapen. Förfesten innehåller därtill pamflettartade citat i monologform plus osannolika möten. Upphovet till de proklamerade sanningarna avslöjas efter att ha skanderats, ett av flera smarta dramaturgiska knep. Uppskattningsvis ett femtontal tablåer bildar framgångsrikt mönster, vars ledmotiv lyder ungefär: ”Man ska alltid bråka och vara utled på kompromisser.”

foto Lina Ikse

Collaget är en estetisk form Hagateatern (före detta Teater Tamauer) odlat fram under en följd av år. Är därför inte det minsta förvånad över att de återigen lyckats. Huruvida regissören eller dramaturg Anna Berg haft huvudansvar, för att samordna beställda manus över historiska personer, ska jag låta vara osagt. Att låta persongalleriet – från Heliga Birgitta över Strindbergs svenska hustrur till skiljaktiga akademiledaledamöter umgås i delvis anakronistiska formationer; resulterar i lika kittlande som komiska scener.

Medveten om att jag alltför sällan resonerar om regissörens inverkan. Här framstår Hanna Nygårds vision i ett förklarat ljus. Om samförstånd och skarpa tankar, beslutsamhet och förmågan att dra ner byxorna på motparten. Men också könets egna hierarkier och spänningar. Trots allt det slitsamma som skildras, från Victoria Benedictssons förvägrade erkännande och kärlekssorg till Maja Ekelöfs onda rygg, genomsyras gestaltningen av vass humor.

foto Lina Ikse

Att jag som drygt sextioårig man sympatiserar med upprördheten över patriarkatets ologiska motstånd, är bevis för att budskapet förankras. Även om det vore missvisande att hävda igenkänning och delade erfarenheter, förmedlas stundom en känsla av identifikation. Underlättas av hur texterna bearbetats, hur de lockar till ideliga skratt.

Under cirka sjuttio minuter gestaltar tre karismatiska, snarlika skådespelare sprängkraften i sina ofta samfällda aktioner. Nästan som om de blivit klonade: Samma frisyr, samma längd, samma kläder Deras rollfigurer mobiliserar styrka, vågar samtidigt exponera skörhet orsakad av grusade förhoppningar och förtryck.

Nilsson, Klingvall och Gezelius uppträder på en scen vars utseende påminner om en t-formad catwalk, inramad av fluffigt upphängd ridå. Kristin Fransson förtjänar guldstjärna för sömnad av scenografi. Rutinerade Max Mitle framhäver skickligt vad som utspelas genom raffinerat skiftande ljusdesign. En ytterligare faktor att ta med i beräkningen, är fräckt beatbaserade tongångar signerade Den svenska björnstammen. Visste inte att de kunde skriva musik som låter som en poppig variant av Fever Ray, eller rent av Daft Punk. Dessutom omfamnar man historiens vingslag genom att tonsätta Svenska kvinnors medborgarsång av Ellen Kleman från 1909. Framförs med vördnadsfullt patos av ensemblen till journalfilm. När jag lyssnar separat uppstår glädjefyllda konvulsioner. Vilket statement och vilken power! Attacken gör den till en odiskutabel hit.

foto Lina Ikse

Finns så mycket att hämta ur manus. Passusen om romernas senfärdiga rösträtt var viktig, liksom exemplen på hur kvinnor förminskas. Argumenten mot att låta halva befolkningen inte få påverka politiken, framstår ju med vår tids glasögon som skrattretande. Stor komik när Ellen Key, Elin Wägner med flera, återgav påståenden om kvinnors bräckliga natur och okunskap om samhället. Lika lysande var osannolika mötet mellan rökande kändisar från diametralt olika miljö och epok. Möjligen saknades problematisering kring den backlash av ofrihet för somliga invandrargrupper, som blivit en realitet för kvinnor i utanförskapsområden. Istället speglas smart det självklara faktum, att kvinnor per se inte är någon homogen grupp Markeras kraftfullt efter att ett obekvämt klädesplagg samfällt avlägsnas. Friktioner, klassperspektiv i form av hushållerskas röst och antydan till konfrontation ger verket välgörande komplexitet.

foto Lina Ikse

Som framgått är trion på scen experter på att agera i en viss tradition. Ett förhållningssätt där koreografin utgör väsentlig beståndsdel. På detta område syns att de vet precis hur det berättade ska understrykas. Inte bara kroppsspråk behärskas till fulländning, utan också sättet att uttala snärtiga repliker. Behöver väl knappast påpeka att ensemblen är suveränt samtrimmad? Vilken fröjd att få bevittna skådespelare som nästan helt utan rekvisita, äger publikens oavlåtliga uppmärksamhet oavsett perspektiv.

Efteråt smälte jag intrycken tillsammans ett par lika nöjda textleverantörer. Sa då att det känns lite sorgligt att så få har möjlighet att komma och titta. Nyligen visade SVT en inspelning av Madame Bovary (2019) från Folkteatern ett par stenkast bort. Förfesten skulle också otvivelaktigt vara kvalificerad för att sändas på SVT.

Arkiverad under: Teaterkritik

Filmrecension: Horizon line – en besvikelse

6 november, 2020 by Birgitta Komaki

Horizon line
Betyg 1
Svensk premiär 6 november 2020
Regi Mikael Marcimain

Mauritius – ett oändligt hav, barer på stranden och rom som raketbränsle. Alla är unga, vackra och sorglösa och solen strålar. Här finns allt för att visa bilden av paradiset.

När Jackson (Alexander Dreymon) och Sara (Allison Williams) får flyga med i det lilla enmotoriga Cessnaplanet händer det värsta. Den 99 minuters långa flygturen till väninnans bröllop blir ett inferno.

När piloten insjuknar och inte kan köra planet får de ta över spakarna. Vad hjälper ett azurblått hav när det värsta inträffar? Med ett oändligt hav och de flesta instrumenten ur funktion skall de klara sig själva. Att en flygresa kan innehålla många
skräckmoment vet alla och här är alla moment samlade. Jackson och Sara råkar ut för mycket. De kämpar oberörda i bästa James Bond stil med vädrens makter och alla strapatser.

Filmen har mycket action men inte någon kittlande skräck. Jackson och Sara visar aldrig någon rädsla och man tror inte ett ögonblick på deras roller. Deras agerande blir mer som skickligt utförda cirkusnummer. Och vem ägnar sig åt sårvård i ett plan utan pilot? Synd på bra skådespelare och ett bra tema att filmen skapar noll engagemang. Nu är det bara en allt för overklig historia. Jag väntar på slutet och blir besviken. Ett annat slut hade kanske gjort filmen mer trovärdig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Strålande skådespeleri i absurd enaktare – Stolarna på Teater Trixter

6 november, 2020 by Mats Hallberg

Pressbild Peter Lloyd

Manus: Eugène Ionesco

Översättning: Sven-Åke Heed

/ Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF Göteborg

Regi: Vera Berzak

Scenografi & kostym: Ger Olde Monnikhof

Koreografi: Frei von Fräähsen

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström

På scen: Ingvar Örner & Annika Nordin

Premiär: 4/11 2020

Spelas till och med 29/11 på Teater Trixter, Masthamnsgatan 17 i Göteborg

Ovanligt nog syns skådespelarna vandra omkring i salongen och välkomna den fåtaliga publiken. Säger till en av dem att det är på tiden att jag ser Stolarna, skriven av en dramatiker vars kollegor ur delvis samma estetiska skola tilldelats nobelpris. Syftar förstås på Beckett och Pinter. Då svarar denne att verket sällan sätts upp i Sverige. När jag googlar upptäcker jag ändå att Rumänienfödde Ionescos epokgörande pjäs från 1952, under grovt räknat senaste decenniet spelats på såväl Dramaten som Strindbergs Intima. Kontentan efter halvannan timmes föreställning landar i tacksamhet. Måste ha varit ett ansträngande projekt, inte minst för att man tvingades skjuta på premiären två gånger. Så glädjande då att bedriften burit frukt.

foto Peter Lloyd

Brukar försöka undvika att blicka tillbaka. Knappast konstruktivt att gråta över spilld mjölk, även om vissa förehavanden också förvånat i positiv riktning. Slumpens nyckfulla inverkan hade vid en sådan granskning blivit ett tema i mitt liv. I vad som av pjäsförfattaren definierats som tragisk fars, möter vi ett portvaktspar i 90-års åldern bosatt i ett torn. Hustrun halvt anklagar, halvt ömkar maken för att ha saknat ambitioner. ”Vi hade kunnat vara så lyckliga. Vi har förlorat allt.”. Hon kastar fram lusten att planera något grandiost, för att ta igen vad de gått miste om. I en virvel av tilltagande förvirring invaderas deras hem av imaginära gäster, personer maken säger sig känna till, alternativt svassat för i sitt yrkesverksamma liv. Alltfler presentationer görs, alltfler olika stolar ställs fram. Till slut återstår bara ståplatser. Skaran av gäster ditlockade för att åhöra ett tal med budskapet om att rädda världen, ett tal som huvudpersonen -han som påstås alltid bli missförstådd – överlåtit till en lämplig utvald att framföra.

I detta nonsensartade virrvarr upphävs verklighetens logik. Som en absurdismens ikon inpräntar Ionesco det gagnlösa i att sträva efter mening. Det åldrande paret tillförs energi och ögonblick av klarsyn, genom att inbilla sig att de blir uppsökta av viktiga människor, att en vändpunkt är nära förestående. Regissören tar fasta på att gamlingarna drömmer baklänges, om livet de önskade sig. Motsatsen till hur barn fantiserar om sin framtid. Det är lika märkligt som storslaget att uppsättningen fusionerar skruvade repliker i hallucinatorisk anda med vårt behov av existentiella tankar. Ingen tvekan om att den tokroliga intrigen omgärdas av en relevant hinna. Makan gör allt i sin makt för att bringa ordning i ett eskalerande kaos. Vilka är alla? Vad vill dom? Måste vi lida?

Annika Nordin och Ingvar Örner känner sig hemma på Trixters scen. Örner tillhör mer eller mindre inventarierna för att använda en klyscha som ska tolkas positivt. Kan däremot inte erinra mig ha sett duon spela mot varandra tidigare. Uppdraget bör rimligen ha utgjort en avsevärd utmaning.. Hur de under regissörens styrning – född i Ryssland, uppvuxen i Israel och verksam i Sverige sedan 2017 – knådar fram denna köttiga absurdism imponerar storligen. Dialogen, kaotiska replikskiften, blixtsnabba skiften i mimik, kroppens reaktioner och hållning (även ålderdomens krumma ). Varje detalj bidrar till framgångsrika gestaltningen. Vilken ynnest att få studera hur Örner & Nordin matar på med sin rikhaltiga konstnärliga erfarenhet. Och det på väldigt nära håll.

foto Peter Lloyd

Tänker på hur rollfigurerna inleder sammanslingrade, för att efterhand separeras i dubbel mening. Uppskattar att läktarens trappa användes. Scenografiskt bländas man av alla olikformade stolar. I övrigt listig lösning med roterande speglar, vikväggar längs sidorna och ett illusionsnummer. Ljus- och särskilt ljudläggning förhöjer effektfullt dramatiken. En imposant statist (Hans Brorson) har tilldelats vad som må betecknas som cloun i Stolarna.

Riktar en jätteeloge till teamet som skapat förstklassig teater. Att greja detta under rådande betingelser är extra beundransvärt. Uppmanar publik som suktar efter välgjord fars, med filosofisk underton för två roller, att gå och se.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 494
  • Sida 495
  • Sida 496
  • Sida 497
  • Sida 498
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in