• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Svala och knyckfulla improvisationer på standards – The Night And The Music av Lina Nyberg & David Karlsson

30 april, 2021 by Mats Hallberg

foto Miki Anagrius

Lina Nyberg/ Daniel Karlsson

The Night And The Music

3

Inspelad i Runmarö Konserthus och i Studio Epidemin i Göteborg

Mixad av Göran Pettersson

Producerad av Lina Nyberg och David Karlsson

Prophone Records

49:36

Releasedatum:; 30/4 2021

Två profiler sammanstrålar för första gången, firad vokalist uppbackad av kreativ klaviaturspelare. Deras höga status är oomtvistad. Kan beläggas genom att duon var för sig tilldelats prestigefyllda priser som Gyllene skivan, Grammis, Jazzkatten jämte en lång rad andra utmärkelser. Karlsson har därtill erhållit Grammis gånger två som medlem i Oddjob. Nyberg har varit ordförande i intresseorganisationen för svenska jazzmusiker. Hon har släppt häpnadsväckande nitton album i eget namn, medan Daniel Karlsson trio under ganska kort tidsrymd gett ut fem uppmärksammade skivor. Av den här ymniga utgivningen äger jag några enstaka. Däremot hört dem live på skilda håll ett ansenligt antal gånger.

Lina tillhörde de som gick i täten för den boom av avskalad vokaljazz som uppstod på 90-talet, medan Daniel gjort succé i Oddjob under senaste decennierna genom att behärska fusionen elförstärkta klaviaturer och flygel. Nyberg har odlat en förkärlek för brasilianska tongångar och att skriva för orkestrar. Har inte tidigare hört pianisten ackompanjera vokalister. Tydligen har han på ett tidigt stadium i karriären samarbetat med bland andra Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson. Etablerade sig professionellt gjorde musikern, genom att spela i plantskolan Fredrik Norén Nand.

Konsten att uttrycka sig genom sång är inget jag bedömer med vänsterhanden, tvärtom. Som mest drabbad är det i princip omöjligt att hitta adekvata, passande formuleringar. Känsloruset i musiken når i mig bortom språket. Soul har alltid haft en särskild plats i hjärtat. Om jag snävar in ämnet, vilka har nått längst i vårt land av kvinnor i nutid,? Vill framhålla Rigmor Gustafsson, Lena Willemark, Ebba Forsberg, Vivian Buczek, Lena Swanberg, Sara Isaksson, Isabella Lundgren, Rebecka Törnqvist, Titiyo, Pernilla Andersson, Ida Sand, Seinabo Sey, samt Ellen Andersson. Ett antal kvinnor vars förmåga att beröra ingår i deras ”varumärke”. Finns förstås fler självlysande namn. Somliga av de listade är välkända medan andra fått nöja sig med kultstämpel.

Utan att ha specialgranskat Lina Nybergs katalog påstår jag att hon blivit mindre tillgänglig med åren. Hon verkar i allt högre utsträckning vilja förnya sig med avancerade arrangemang, improvisation och låta rösten vandra inom konstmusikens domäner. Minns för omkring tre år sedan när Linas band spelade på Nef hur deras sound påverkade mig. Tog tillfället i akt att äta, märkte då frånvaro av matro på grund av den infallsrika musiken, istället uppstod en känsla av nervositet. Artistens fria förhållningssätt går igen på nya skivan ,med avsiktligt vald låtordning, ämnad att spegla en kronologisk process under dygnets mörka timmar.

51-åringen modulerar på ett utstuderat sätt en förvånansvärt mörk röst, vars experimenterande natur ofta blir utmanande att ta emot. Scatsång prioriteras när möjligheten uppstår. Ofta blir jag avskärmad, kommer vilse, uppnår inte någon kontakt. Ytterst få förnimmelser väcks under den äventyrliga resan. Av kritiker i P1 kallas Lina siren vars sång går på tvärs emot orden och hennes band sägs tumla som delfiner i ett upplöst tillstånd. Fyndig metafor som lustigt nog ska ses som beröm. På sin plats att skjuta in att jag inte alls avvisar röstkonstnärer. Haft stor behållning av exempelvis Hannah Tolf och Josefine Cronholm, jämte Sofie Norling i David´s Angels.

Man inleder med att egensinnigt tolka Cole Porter följd av Irving Berlin och avslutar med annorlunda tonarter från Duke Ellington på I Like the Sunrise (1956). Duon kommer bäst till sin rätt i You And the Night And The Music och Good Morning Starshine – glädjefylld hit från musikalen Hair (vars original jag har på singel). Skivans inspelning omges av en speciell atmosfär. Det låter dovt, ofta nedtonat och instängt, antagligen medvetet vald estetik med tanke på titeln.

Att så pass mycket energi och utrymme ägnas åt ett i stora stycken svårtuggat album, beror mest på Daniel Karlsson, vars musicerande jag inte hört lika isolerat tidigare. Uppskattar hans avmätta precisa anslag och medryckande tendenser. Underbart trevligt att få höra hur han trakterar sitt instrument, vars resonans är osedvanligt mäktig.. Åtskilliga stick resulterar i ansenliga doser njutning. Som bevis kan man dyka in i passager på Red Sails In The Sunset och sprudlande Let´s Face The Music And Dance. Fulländad pausering är ett av Karlssons kännetecken.

Tyvärr genomsyras många arrangemang av ryckiga, omotiverade och en aning disharmoniska övergångar, även om interfolierandet av fraser ur Eurythmics på ett ställe var riktigt roligt. Tolkningarna i övrigt kan var för sig fascinera, men sammantagna bjuder mig dessa krumbuktande melodier på oönskat motstånd., trots att duon valt att förhålla sig till ett knippe klassiker. . Eftersom alldeles för få omvälvande känslor förmedlas helt enkelt inte min likör trots sångerskans status.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Grandiost samarbete över genrer – Two Roses av Avishai Cohen och Göteborgs symfoniorkester

28 april, 2021 by Mats Hallberg

Avishai Cohen

Two Roses

4

Inspelad i Göteborgs Konserthus januari 2020

Producenter: Avishai Cohen, Lars Nilsson och Ben Basat

Naive – Believe

62:30

Releasedatum: 16/4 2021 – dubbel-vinyl/ cd/ digitalt

Avishai Cohen är i första hand jazzbasist och kompositör. Som ung vuxen flyttade den israeliske musikern med världsmusik-ambitioner till New York. Efter en kämpig första tid i the Big Apple värvades han till Danilo Perez latininfluerade band. Andrahalvan av 90-talet erbjöds basisten kontrakt med självaste Chick Corea. Finns förstås fler berömdheter han spelat med. Det mest anmärkningsvärda är att han gett ut närmare tjugo(!) album i eget namn. Har hört visionärens trio på Nef och för ett par år sedan recenserades Arvoles – en platta som efter viss tvekan inkasserade 4/5 i Kulturbloggen. Avishai Cohen ska inte förväxlas med sin landsman på trumpet med identiskt namn (som jag råkat ha recenserat på Ystad Jazzfestival). Bas-Cohen – rankad som en av de hundra mest inflytelserika på sitt instrument under förra seklet – har upprättat nära förbindelse till Sverige. Åtskilliga skivor har spelats in på Nilento studio belägen i min hemkommun. Och Nilento har också haft huvudansvaret för maffiga Two Roses. Fast jag ”bara” haft tillgång till cd:n, ska framhållas att ljudet lever upp till kräsna audiofilers förväntningar på standard. Tack vare exceptionell akustik i huset på Götaplatsen råder goda förutsättningar.

Två gånger har jag hört 51-åringen live. Första gången på jazzklubben Nefertiti på trio. Andra gången i Göteborgs Konserthus 23 januari ifjol. Under rubriken 50/50/50 fick vi i ett fullsatt konserthus höra föreliggande albums material med samma musiker. Siffrorna ska uttydas utsträckt femtioårsfirande genom arrangerandet av femtio konserter i femtio länder. Pandemin kullkastade projektet. Cirka tio konserter kunde genomföras. Lars Nilsson på Nilento ombesörjde att enda tillställningen på svensk mark, blev den som lyckligtvis dokumenterade projektet, vars storstilade tanke handlade om att förena människor oavsett härkomst och erfarenheter genom tonernas gemensamma språk. Till slut bestämdes att Two Roses inte skulle produceras som en liveutgivning. Istället utformades tvåtimmars-konserten till en slags generalrepetition, otvetydigt den ståtligaste och mest sofistikerade jag varit med om. Skivan skiljer sig åt på några avgörande punkter. Frånvaron av publik, möjligheten till omtagningar och pålägg. Dessutom adderas fler instrument från frontmannen: elbas, minimoog och synthesizer.

Hög tid att avslöja, åtminstone för mig, en kittlande omständighet. Skrev recension från ovan nämnda konsert i euforins tecken. Den publicerades i jazzmagasinet Orkesterjournalen. På något sätt hittade den fram till artisten i fråga. Översatt till engelska hamnade min text på Cohens hemsida. Hedrande publicering som förpliktigar!

Shirinov-Cohen-Guiliana/ pressfoto från Elchin Shirinovs hemsida – fotograf okänd

Några ord om övriga medverkande. Pianisten Elchin Sirinov från Azerbajdzjan var för mig obekant. Han har lärt sig spela genom privatlektioner, turnerat på festivaler i Europa och haft egen trio.. En av hans tillskyndare är ingen mindre än Brad Mehldau. Föga förvånande levereras flest solon på skivan från Shirinov, vars briljans ger mig den enskilt största behållningen. Trumslagaren Mark Guiliana bördig från New Jersey, intar en mer diskret position överlag, fast han erhållit kändisstatus. Spelar otroligt raffinerat och som grädde på moset ett par sanslöst läckra eruptioner. Han är bandledare, kompositör och anlitats av många storheter, inklusive David Bowie. Både pianist och batterist har tidigare ingått i Avishai Cohen trio. Göteborgs symfoniker, här under ledning av Alexander Hansson (ordinarie dirigent i nedläggningshotade Gothenburg Wind Orchestra) består av nittiotvå personer. Orkesterns grundmurade renommé har att göra med deras extraordinära klang samt mångsidighet. Sedan många är de högt rankade globalt och innehar beteckningen Sveriges Nationalorkester. De är allt annat än främmande inför samarbeten över skranket. De har varit stommen i serien Popical. Jag har hört dem tillsammans med exempelvis Roger Waters, Bob Hund, Ane Brun, Laleh, Weeping Willows och Lena Willemark. Under åren 2004-2010 såg jag dem in action på deras hemmaplan i mån av plats som publikombud.

Albumets titel skulle kunna syfta på mötet mellan två världar, även om den klassiskt symfoniska delen och tongångar präglade av jazz och folkmusik snarare hörs i böljande separata sjok. Således stundtals mäktig fusion, ibland hörs de skilda delarna sida vid sida. ”Avtäckandet” av arrangemangen ( förutom Cohen själv gjorda av bland andra Robert Sadin och Jonathan Keren) och musikens temperament, liknar upphovsmannen ett soundtrack till en episk film. Lätt att instämma i den tankefiguren. Arren är utsökta, oemotståndligt charmerande!

Avishai Cohen sjunger förunderligt bra och i förvånansvärt hög utsträckning, vid flera tillfällen på ladino (judisk spanska). Sällar sig därmed till en exklusiv skara sjungande jazzbasister, av vilka jag live hört exempelvis Richard Bona, Esperanza Spalding och Ellen Andrea Wang. Hans sätt att ta sig an Nature Boy känns en aning udda, fast det funkar fint.

Pampigt anslag signaleras omgående genom en symfonisk ouvertyr, som har finstämda glipor i sig. Personal- och kostnadskrävande processens upprinnelse dateras på sätt och vis till 2013. Då spelade superbasisten in ett album på trio och liten kammarensemble. Two Roses utmynnar ofta i ett återkommande tonspråk, lika medryckande som gripande. Artisten Cohens ideal går inte ta miste på. Öppna svepande klanger, rakt beat bortom den afro-amerikanska traditionen, lyriskt romantiska tongångar samt mer eller mindre virtuosa element från jazz. Med fabulösa GSO blir förstås musikaliska kostymen än rymligare. Händelserikt soundtrack med extra allt lanseras.. Enda som möjligen saknas är en sprakande gitarrist på strövtåg. Istället får vi minst ett längre solo från den strängbändande virtuose frontmannen.

When I´m Falling är ett original hämtat från Mellanöstern med hypnotiskt driv, en självklar hit med förförisk sång och fräckt sound genom bruket av minimoog. Orkestern förenas med jazztrion på ett underbart vis. Får mig att tänka på liveskivan Bring On The Night. I den efterföljande virvlande kompositionen av Cohen infinner sig inte samma framgångsrika fusion, utan stycket hamnar mellan stolarna, kan liknas vid en skvader. Israeliske basisten nynnar fram titellåten, vars intrikata fullträff antar hisnande proportioner. Guiliana är makalös!

Örhänget Nature Boy framförs sagolikt vackert. Röst + pianist + orkesterns medlemmar utvinner temat med glimrande resultat. Emotional Storm (arr Per Ekdahl) avslutade konserten. Här kommer det otroligt medryckande numret med sin återkommande slinga mitt i. Fantastiskt fint pianosolo övergår i suggestivt spel i världsklass från rytmläggaren bakom trumsetet. Ryser av välbehag! Stråkar och träblåssektionen firar triumfer. Hör symfonisk ballad där GSO strålar ikapp med den med vemodiga rösten. Fenomenal pianopassage i Bill Evans tappning i ett stycke med anstrykning av Zigenarnas tid. Avlöses av ett arabiskt medley där jazztrion går loss. Yster extas är bara förnamnet. Ekvilibristiskt spel utan att kantra, väldigt visuell musik. I Thad Jones ljuvliga A Child Is Born tillåts lyssnaren pusta ut när intensiteten får vika för skönheten. Shirinov gör det igen och Cohen levererar ett eldigt, fingerfärdigt solo. Stråkarna älskar att ta ut svängarna.. En enormt sprudlande melodi betitlad Alon Basela utmärks av optimistiskt anlagda crescendon, toppas av lysande bedrift från en ruggigt taggad Mark Guiliana, liksom hela GSO. Extra eloge till ljudteknikern. Morenika dryper av sentimentalitet med en betagande sånginsats i framkant. Orkestern har initiativet som vore de en enda kropp. Mer marinerat i moll kan det inte bli. Som en hyllning till livets ljusa stunder, trots all ondska och smärta. Finalen på cd-versionen utgörs av ett återhållsamt, andaktsfullt orkesterverk, sammansatt av både sorgliga och öppet optimistiska inslag.

Mycket att smälta på en fyrverkeriartad produktion som definitivt är 4+. Investering i vinylutgåvan rekommenderas. Då får man ytterligare två låtar jämte så perfekt ljudkvalitet det är möjligt att frambringa, för att fånga alla nyanser. Sammanfattningsvis som att återuppleva den sällsamma energin i ett kokande Göteborgs Konserthus för drygt femton månader sedan. Undrar när man ånyo kan få uppleva något liknande?

Arkiverad under: Skivrecensioner

Tilltalande avantgardism på originell sättning – Dolores: One av Fredrik Nordström

25 april, 2021 by Mats Hallberg

Design LOUP Studio

Fredrik Nordström

Dolores: One

4

Inspelad 23-34/11 2020 på BAS i Bandhagen av Mats Äleklint

Mix och master: Fredrik Nordström

Producent: Fredrik Nordström

Bluenord Records

37:00

Release: 23/4 2021

Lätt att bli förvillad av det faktum, att det existerar minst fem svenska, ytterst kompetenta yrkesverksamma saxofonister med förnamnet Fredrik. Han som heter Nordström blev jag medveten om för bara några få år sedan. Då hade han ändå släppt tretton(!) skivor i eget namn. Recenserade i upprymda ordalag Svensk Standard, vars fritt hållna liveupplaga jag också ställde mig mycket positiv till, när jag närvarade på konserten i studion BAS under Sthlm Jazzfestival. I den nya konstellation Nordström leder spelar han mest tenor, byter dock några gånger smakfullt till baryton eller klarinett. Omger sig här med den drygt tio år äldre trumpetaren Staffan Svensson, gitarristen Andreas Hourdakis samt Ilaria Capalbo på kontrabas. Således en konstellation i avsaknad av både trumslagare och klaviaturspelare. Vi serveras sju original, varav alla utom komponerade av bandledaren. Man har som finalnummer lagt Central Park West (Coltrane).

Ilaria Capalbo är för mig ett helt oskrivet kort. Kvinnan från Neapel bor numera i Stockholm, är involverad i flera europeiska impro-formationer, bland andra hos Norma Winstone och Cassie Kinoshi. Andreas Hourdakis kallas i pressutskicket för skånsk grek. Han har egen trio och jag har hört honom live med Karin Hammar Fab4 och Magnus Öströms band. Staffan Svensson hemvist är Göteborg varför jag kunnat se honom på scen med Entra på 90-talet och i ett antal andra konstellationer under årens lopp.. Han ingår i experimentella gruppen Lighthouse och spelade glimrande på Stefan Bellnäs solodebut för att ta några närliggande exempel.

Kompositören uppväxt i Sandviken beskriver målsättningen inför inspelningen: ”ville skapa musik som var avskalad och dynamisk, samtidigt med tanke på trumlösa sättning hade en framåtrörelse i sig. Jag har inspirerats av element från folkmusik, kanske främst från Norden och Nordamerika. Bandmedlemmarnas bakgrund påverkade mig i skrivprocessen och bidrar i högsta grad till slutresultatet.” Kan meddela att spänd förväntan förekom när jag spetsade öronen inför första genomlyssningen. Fri form är inte vad jag normalt sett går igång på. Har däremot senaste åren sett spelningar med Anna Högbergs Attack, Orakel (Agnas – Zetterberg – ”Texas”) samt Fire trio som förmedlat elixir. Skulle otyglat spel á la skalövningar eller urskiljbara melodier dominera på Dolores debut? Trevligt nog övervägde det senare på ett rent häpnadsväckande vis.

Studiogruppis från Fredrik Nordströms fb-sida

Väl avvägda gitarrackord inleder soft. Märker omgående att hårt arbetande kontrabas bereder väg för tre melodiinstrument. De samsas om utrymme i förgrunden. Ensemblespelet är hur snyggt som helst, fast förekommer ganska sparsamt. Uppfattar albumet som uppbyggt dels på struktur, dels på improvisation. Känslan som väcks är att musiken genomsyras av ett sökande. Så gott som alla teman framhävs långsamt. Blir fel att skriva betonas trevande, eftersom komponisten förstås vetat precis hur han vill ha det.

Åtminstone tre låtar framskrider på ett närmast outsägligt vackert sätt. Man blir tillfredsställd, rörd och glatt överraskad. Mångskiftande klanger samverkar magnifikt med rytmiken, vars basgångar ger mig varma Charlie Haden-vibbar. Signpost äger en närmast magisk kvalitet, skulle absolut passa vid begravningar (råkar ha varit på två sedan pandemins utbrott). Den avlöses av en svidande skön sak betitlad Way Up North. Nordström spelar själfullt på barytonsax och klarinett, medan Hourdakis bjuder på lysande licks, får för mig att han får fram läckra arpeggion. Att tillägna sig hans låghastighets.-musicerande blir en ren njutning. Under avdelningen skämma-bort-lyssnaren-med-andligt-inriktat-örongodis infaller också Turns. Låten är angenämt organiserad i segment. Efter Hourdakis utsökta solo likt ett pågående kretslopp med lagom mycket vibrato, tar blåsarna vid i omgångar genom att effektfullt ”skita ner” ljudbilden. Staffan Svensson, som har en fäbless för elektroniskt förstärkta toner, målar fram bilder i mottagarens huvud.

En låt beter sig likt ett pågående flöde, kanske influerad av Ornette Coleman, Miles In a Silent Way och somlig ECM-avantgarde. Hör rastlösa dynamiska fraser från bandledaren och fräckt, tillika virtuost riffande från den ”skånske greken”. I tolkningen av Coltrane anför Staffan Svenssons väsande toner. Kompositionen låter eterisk genom sin oförankrade melodi. I likhet med flera andra styckens sound kan en spirituell ådra skönjas.

Kvartetten kan inte helt låta bli att ge sig i kast med kaos. Rynkar på näsan åt en onödig tvåminuters utbrytare ( total kontrast till upparbetad atmosfär). Man demonstrerar också lusten till det genuint skrynkliga i en stökig, gemensam improvisation. Som en ingivelse i stunden rakt ut i villervallan. Dessa fragment leder ingen vart. Lyckligtvis utgör de parenteser.

På cd:ns innersidor återfinns trevligt nog, fina kolteckningar på musikerna gjorda av Jenny Svenberg Bunnel (aktuell med utomhusutställning om jazz i Kungsträdgården). Fredrik Nordström med vänner har sammanställt en annorlunda skiva med ett nedtonat, utforskande sound vars krön når himmelska höjder.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Engagerande lovsång till fantasins frigörande kraft – Kafka och dockan av Göteborgs Dramatiska Teater

19 april, 2021 by Mats Hallberg

foto Peter Nylund

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman (fritt baserad på händelse återgiven av Dora Diamant)

Regi: Lasse Beischer

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Fianna Robijn och Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Producent: Robin Pohlstrand Björkman

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Spelas på förskolor och lågstadium våren 2021 samt i Teaterns lokal på Stigbergsliden med gällande restriktioner.

Vore onaturligt att inte inleda med omnämnandet av den sprakande injektion som uppstod, när jag för första gången på närmare fem månader kunde bevista en sammankomst, förvisso starkt reglerad. Märktes efteråt hur mycket detta evenemang piggade upp mig, vilket inkluderar möjligheten att träffa skådespelarna efteråt. Uppdraget genomfördes tidigt en lördagseftermiddag. Såg teater där målgruppen utgjordes av barn i åldrarna fem till tio år, vilket inte varit fallet tidigare tillfällen GDT recenserats. Av ”dysterkvisten” med den svarta humorn har jag läst Processen samt Amerika. Minns från tv fängslande dramatiseringar av Förvandlingen. Den orättfärdiga behandling Josef K utsätts för har jag sett utspelas på såväl Göteborgs Stadsteater som Folkteatern.

Kafka och dockan handlar om ett lika apart som givande möte 1923 i en park i Berlin. Franz Kafkas sista flickvän har intygat att det ägde rum. Hon bevittnade hur hennes lungsjuka Franz förbarmade sig över en liten flicka. Sittandes på en bänk grät hon för att hennes kära docka var borta. Den berömde författaren bestämmer sig för att trösta, genom att påstå att dockan gett sig ut i världen på egen hand. För att bekräfta sin tes tar han sig för att skriva ett antal brev till flickan och då ange dockan som avsändare.

Pjäsen binds samman av Hanna Ullerstam med hatt, kappa och handväska i rollen som äldre dam, tillbakablickande på de livsavgörande episoderna med den medelålders mannen 1923 i parken, en man som uppenbarligen får energi av att hänge sig åt att hitta på storartade berättelser. Paret som står för manus har spänt en fin båge, vars tidsperspektiv säkerligen inbjuder en ung publik till att fundera. Likt Astrid Lindgrens Karlsson på taket har man lagt in en del frågor riktade till barnen.

foto Peter Nylund

Kafkas fejkade brev fungerar som entrébiljett till resor ut i vida världen, resor som det omaka paret föreställer sig att de upplever tillsammans. De hamnar i Eiffeltornet, skådar Golden Gate-bron och tar mönstring på en lastbåt. Knappt någon rekvisita används. Däremot förstärker ljudläggaren och framför allt scenograferna genom projektioner på fonden bakom scen. Dessa illustrationer gör det förmodligen så mycket lättare att följa skeendet för de minsta.. Ska poängteras att texten består av en hel del blinkningar till vuxna. Newton tyngdlagsfilosoferande flimrar förbi, några data om Kafkas verk och person tangeras. Fanns flera roliga repliker. Den som kanske också speglar uppsättningens regissör bäst: ”Barn är farliga varelser, de gråter och skrattar om vartannat.” Allvaret ger sig till känna allra sist då den äldre damen avslöjar att Franz Kafka dog året efter berättelserna han skänkte som tröst.

I barnteater chansar man inte. Små barns koncentration måste bibehållas i minst 35 minuter. Audiovisuella hjälpmedel underlättar. Hur man dramatiserar är av lika stor vikt som vad man vill berätta, för att nå framgång hos krävande åskådare. Ingår i förutsättningarna att aktörerna på scen uppmuntras att vara övertydliga. Därför används till buds stående medel, såsom utstuderad mimik, kroppar som visar skiftningar i känslor, rörelser á la mim. Det samtrimmade paret Åkerlind & Ullerstam blir karismatiska genom att variera sitt tal. Man roar genom att praktisera diberse dialekter och prata med olika brytning. Regissör Lasse Beischer – känd för att vara både drastisk och dråplig – uppnår här god balans i sitt tilltal. Hanna Ullerstam med tre hästsvansar i håret gör den lilla flickan med frejdig bravur. Tonträffen känns äkta. Vet inte om hon tidigare haft Erik Åkerlind som enda motspelare. Åkerlind är lysande! Förmedlar ett gripande porträtt av en upplivad författare förundrad över sin oväntade vänskap, vars oundvikliga slut blir en smula problematiskt. Märks sannerligen att skådespelarna vet precis var de har varandra.

Kafka och dockan är delvis en allåldersföreställning, Oavsett hur långt man hunnit i livet, kan man ha utbyte av innehållet och hur det framförs. Det vådliga och skojiga kombineras med en sensmoral, som blir en viktig uppmaning till pjäsens primära målgrupp. Tänk på att rädsla begränsar. Samla mod, våga äventyret och se om du kan förverkliga dina drömmar!!! (Barnen får efter föreställningen ta med sig poster och en slags handledning).

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Yung Lean In My Head – om hybris och jakten efter det sanna jaget

17 april, 2021 by Petter Stjernstedt


Yung Lean – In my head
Betyg 4
Svensk biopremiär: 27 november, 2020

Yung Lean – In My Head sätter pulsen på en generation, ett tidevarv och en musikscen. Det är drömmen om nåt större, noblare. Droger, tabletter och ett osunt leverne kommer som brev på posten med lyckoruset som nykläckt artist. Ett fritt fall mot undergång jag inte kan slita mig ifrån.

Han är Stockholms-pågen, en udda fågel som från ingenstans tar över en hel världsscen. Hip-hop branschen anno 2020 är en kreativ verkstad där artist efter artist gör sig hörd. Här sticker unge solblekte Jonathan ut hakan. Via sina obskyra psykedeliska musikvideos hittar han en publik och så är karusellen igång. Med spelningar världen över och samproduktioner med storheter som Frank Ocean och Travis Scott tar Lean sig mark. Men bakom masken Yung Lean döljer sig ett bottenlöst mörker.

Dokumentären Yung Lean – In My Head tar oss med bortom den sedvanliga berättelsen om artistens uppgång och fall. Istället synas människan bakom sminket. Om drogerna och misären, psykosen och den psykisk ohälsa som ofta följer med lyckoruset som streakande världsartist.

Vi paralyseras av den dynamiska, experimentella musikstilen. En Jonathan i hoodie och trimmat kortklippt hår sjunger om misär med en förgrund av svävande glasflaskor av märket Arizona Ice Tea. Det geniala ligger i det banala, texter som säger allt och ingenting. Men briljansen bor granne med galenskapen och världsturne efter världsturne rör vi oss allt närmare Dantes Inferno. En mörk natt står Jonathan på hotell-balkongen och skriver på mobilen sin märkvärdiga historia vars innehåll skulle få självaste Stephen King att frysa till is. Ett djävulens kontrakt upprättas mellan Jonathan och Antikrist. Nästa anhalt: Psyket. Här följer en bergsklättring upp och ut ur misären. Med ficklampa och kompass söker Lean förtvivlat efter det sanna jaget. Någonstans gömmer sig Jonathan, den lilla pojken som helt tappat fotfästet. Yung Lean – In My head berättar fängslande om killen som desperat klamrar sig fast vid ravinens brant, som bygger sitt eget universum men som vägrar att slita av sig masken trots Liemannens envisa knackningar på hemmets port.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 478
  • Sida 479
  • Sida 480
  • Sida 481
  • Sida 482
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in