• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Promising Young Woman

21 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Promising Young Woman
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2021
Regi Emerald Fennell
I rollerna Carey Mulligan, Laverne Cox, Bo Burnham, Alison Brie, Connie Britton, Jennifer Coolidge, Max Greenfield, Christopher Mintz-Plasse, Chris Lowell, Sam Richardson, Molly Shannon, Clancy Brown m fl.

Många internationella filmkritiker hyllar denna film om en kvinnas hämnd och den fick fem Oscarnomineringar (för bland annat Bästa Film och Bästa Kvinnliga Huvudroll) och en vinst för Bästa Originalmanus. Jag misstänker att mitt betyg kommer att skilja sig mot många andras. Det beror på att jag har väldigt svårt för denna typ av film där kvinnor ska ta på sig det värsta från det som brukar räknas in under mansrollen. Varför nu grym hämnd alls ska vara särskilt manligt kan vi förstås diskutera också.

Jag tror inte på hämndens läkande effekt. Många kriminalserier bygger på principen att de anhöriga ska få hjälp i sin sorgeprocess genom hämnd. Det är något jag ifrågasätter. Jag känner många, många föräldrar som förlorat barn och i en hel del fall handlar det om dödsfall där någon varit medverkande, exempelvis genom slarv eller mord. Den som dödats kommer dock inte tillbaka ändå. Så hämnd är rätt överreklamerat. Det betyder inte att jag är emot att samhället dömer skyldiga. Absolut inte. Men filmer som bygger på att privatpersoner ägnar sitt liv åt hämnd har jag ofta svårt att engagera mig i. Därför är denna film inget för mig.

Att blanda svåra frågor om hämnd med komedi är jag inte heller så förtjust i. Men denna blandning är samtidigt filmens styrka. Huvudpersonen Cassie har utvecklat sin metod för hämnd till näst intill mästarnivå. Hon besöker pubar och krogar och låtsas vara rejält berusad. Det är alltid någon man i puben som lägger märke till henne och tar vara på tillfället att få en full tjej i säng. Att utnyttja en aspackad kvinna är en form av våldtäkt. Nu blir det inte riktigt som dessa utnyttjande män tänker sig. Cassie är ute efter hämnd på alla män som utnyttjar berusade kvinnor.

Det är ett allvarligt ämne som filmen tar upp och jag är, som jag redan nämnd i inledningen, inte bekväm med att det tas upp med mörk humor. Att filmen trots mina betänkligheter ändå får godkända betyg 3 beror dels på den duktiga skådespelaren Carey Mulligan i huvudrollen och att filmen för sin genre är välgjord.

Filmens distributör skriver om filmen:
Från den visionära regissören Emerald Fennell kommer nu en läcker ny tolkning av hämnd. Alla sa att Cassie var en lovande ung kvinna … tills en mystisk händelse plötsligt ändrade riktningen för hennes framtid. Men ingenting i Cassies liv är vad det verkar vara: hon är grymt smart, obarmhärtigt listig och hon lever ett hemligt dubbelliv om natten.
Nu är ett oväntat möte på väg att ge Cassie en chans att hämnas det förflutna i denna uppskakande och oerhört spännande historia.

Vill du läsa en recension av en filmkritiker som ger filmen högsta betyg kan du läsa här i Guardian.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Instrumentalt ihopsamlat smörgåsbord av stilar och sound – Too Much For Sale av Tomas Forssell

19 maj, 2021 by Mats Hallberg

Tomas Forssell

Too Much For Sale

4

Mestadels heminspelningar 1977-2020 (Luleå, Falun, New York och Mortorp)

Mastering: Forsman

Eggmusicproduction EM 10/ Forssellproduktion AB

Releasedatum: 14/5 2021 – blå vinyl

Min ingång tar sin början för drygt fem år sedan. när Sam Vesterberg med flera anordnade en välgörenhetsgala på Blå Stället i Angered. Skrev om evenemanget. En av de medverkande var Tomas Forssell, vars gitarrspel imponerade på mig. Han erhöll mina intervjuer med profiler från musikrörelsen i Göteborg. Från den gången har jag stött på honom flera gånger i Göteborg, fått höra vad som är på gång. Fick tidigt nys om planerna på att dra ihop en ny upplaga av legendariska Nynningen. Sett tre konserter, varav en i Alingsås utförligt recenserades. Kan ha hört Forssell live när det begav sig på 70-talet, fast jag är osäker.

Nu är han aktuell med en exposé över sin mångskiftande musikaliska ådra, genom att han släpper tidigare outgivet material med instrumentala spår, hopknåpade på olika platser utsträckt i tiden, vars startpunkt motsvarar uppbrottet från nämnda ikoniska grupp- musikrörelsens svar på Rolling Stones som jag såg på stökig utomhusfestival när Nacksving 5-års jubilerade.

Mycket i Tomas Forssells liv har jag haft minst sagt bristfällig koll på. Exempelvis den berömde skådespelande halvbrodern eller dottern som varit lika berömt ansikte i teverutan. 69-åringen har kanske inte levt ett kringflackande liv. Men fakta är att han bott på olika delar av Sverige. Född i Stockholm, uppväxt i Eksjö, utbildad vid Skara skolscen och ledande mimskola i Paris, flyttade i ungdomen till Göteborg, var med om att bilda Nynningen, medverkade på För full hals jämte andra minnesvärda album, samarbetat på skiva med Thomas Wiehe och Ted Ström, flyttade till Luleå, blev medlem i Skottes Musikorkester, gjorde två soloplattor, bildade Häjkån Bäjkon Band vars målgrupp varit barn, för en av sina många skivor tilldelades de en Grammis, varit mycket flitig producent och medarbetare på SR och undervisat på Ölands Musikteaterskola. Numera är Forssell bosatt utanför Kalmar. Härom året släppte Nynningen med Forssell på sång nytt alster kryddat med nyinspelningar av kultförklarade hits. Gruppen höll på att turnera i höstas tillsammans med Sven Wollter, strax före hans tragiska bortgång.

Pandemin möjliggjorde genomförandet av Too Much For Sale, ledig tid och ekonomiskt krisstöd var bidragande orsaker. Får veta att det funnits en frihet i att arbeta med detta ordlösa material, vilket Forssell betraktat som lättare än att skriva sånger. Vidare att hans musik ofta använts i berättande sammanhang såsom teater och utställningar. Alla kompositioner är original, ofta förstås påverkade av diverse influenser. Det är ytterst få förunnat att vara solitärer, stilbildare i sin egen rätt. Låtskrivaren har sammanställt fakta och idéer kring varje låt, vilket så klart är spännande att ha tillgång till.

Har lyssnat hängivet i hörlurar omkring tre gånger, plus mer ostrukturerat då intresse först väcktes via länk. Samma känsla har inte infunnit sig vid varje tillfälle utan det har pendlat en del. Från upprymdhet till viss besvikelse och tillbaka till fördjupad tillfredsställelse. En anledning stavas ljudförhållanden. Förvisso förnämligt att musiken finns tillgänglig på vinyl, eftersom stereoljud och instruments uppdelning gagnas av vinylskivans resonans. Dock, titlar som Dimman och Kamelen har överlägsen ljudkvalitet jämfört med flera andra spår. Kanske en ofrånkomlig effekt av att det oftast rör sig om primitiva homerecordings., då jag inte tror att denna viktiga omständighet är ett medvetet grepp. Att ljudet i flera sekvenser är så smutsigt och ofiltrerat stör en smula, även en lyssnare som inte är någon avancerad audiofil.

En tillgång och styrka är absolut skivans variationsrikedom, hur känslolägen och sound reflekterar varandra. Kan tänka mig att låtordningen, tillika urvalsprocessen, varit ett delikat spörsmål. Forssell har härvidlag lyckats förträffligt. Och åtskilliga spår överraskar, förmedlar nya sidor av en musiker många trott att de vetat var de ska placera. Man ska ha med sig att Nynningen gärna spänner sina muskler. När de är inspirerade framför de Peaches En Regalia och det finns fotobevis på den unge artisten i samspråk med Frank Zappa. Med det i bakhuvudet gör man klokt i att inte vara så förvånad över resultatet.

foto Ingrid Hellström – från artistens facebooksida

Startar roligt, mystiskt och suggestivt med Tusenfotingen inspelad i Luleå 1977 på 4-kanals rullbandspelare. En Roland trummaskin och synt skapar atmosfär med drag av Pink Floyd (Animals) och Bo Hansson. Frustande utbrott på saxofon från Kalle Zerpe upprättar en förbindelse med Christer Boustedt och hans likar. Mean Man är som ett enda långt vinande gitarrsolo som utvecklas successivt. , distad på ett sätt man sällan förknippar Tomas Forssell med, snarare Kenny Håkansson. Nine förevigades på akustisk gitarr och piano för sex år sedan på Manhattan. Mycket vacker melodi som badar i vibrato, förmedlar ljus och lust. Die Kaiser beskrivs som ”svulstigt tema med kompakta klaviaturer och ylande gitarr.” Den kom till under den epok (-85) då sound infekterades av alldeles för tunga produktioner (exempelvis samlingen Den Flygande Holländaren). Dock, detta symfoniskt bombastiska fyrverkeri är smart. Rick Wakeman-här-kommer-jag, kan ha varit Forsells ursprungliga impuls. Nästa melodi inspelad på stråkmaskin utgår från bild av trolsk natur. Låter som ett enda långt intro vars vibbar för mig till Ralph Lundsten och Ulf Dageby (soundtrack Gallret) En av flera fullträffar! A-sidan går i mål med gnisslig industrimusik som kombinerar enkel rytmisk figur med teatermusik. Flåsande röst spär på dramatiskt förlopp. Peter Carlsson spelar på ekrar på ett cykelhjul i avantgardiskt upptåg jag associerar till Einstürzende Neubauten och PLP.

B-sidans inledning Waltz In Rain betraktar upphovsmannen som ett slags soundtrack hämtat från the Big Apple 2015. Svävande och suggestivt. Blir förtjust i låt från Småland sent 90-tal vars innehåll kan påstås vara bland det mest atypiska lyssnarna hört från artisten. Melankoliskt Balkan-stuk över dessa välbekanta tongångar. Minimalistisk lek med samplingsteknik. Refererar därefter till triphop och Bristol-scenen som hade gjort avsevärda avtryck vid den här tiden, också hos mig. En hyllning till 60-talets ”ståltrådsgitarr”-grupper som Ventures och Shadows har fått titeln Old Friends. Den är inspelad i Silence-studion i Värmland 1991 och har samband med första bandet Forssell var med i och en röd Höfner-gitarr. Kul pastisch som visar på förmågan att täcka in skiftande uttryck. Avlöses av ytterligare ny sida. Malande groove i botten dekoreras ut i flera lager. En given hit med drag av Material, Kip Hanrahan, Mickey Hart Per Cussion med flera. Fullkomligt hypnotiskt mönster! Utstrålar energi och framtidstro kreerad som den är bakom ratten, i målinriktad regelbunden färd över Ölandsbron. På poetiskt klingande Kamelen medverkar Bernt Andersson och på sax kompletterar ypperligt Thomas Jäderlund. Slår mig att låten mycket väl skulle kunna ha text. Doftar en smula Supertramp, fast ännu mer Lasse Englund och särskilt (för andra gången) Thomas Almqvist anno akustiskt genrefritt 80-tal. Too Much For Sale inramas av ett känsligt formulerad sak komponerad i Falun på 90-talet. Fäster mig vid hur välbalanserat naken låten är med snygga glissandon. Att jag tycker att Lovesong frammanar frid, har sin naturliga förklaring. Forsell längtade nämligen efter att fru och nyfött barn skulle komma hem från BB.

Som framgår med önskvärd tydlighet ett spännande projekt med med många ansikten, väl värt att exponeras för såväl trogen publik som nya lyssnare. Alla låtar förtjänar sin plats på denna lovvärda instrumentala dokumentation. Och de tre sista låtarna är monoliter, formidabla fullträffar.

Arkiverad under: Skivrecensioner

När bergen sjunger av Nguyễn Phan Quế Mai

19 maj, 2021 by Anastasia Bark

När bergen sjunger
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media  
Författare Nguyễn Phan Quế Mai Översättning Annika Sundberg
ISBN 9789177894469

Här sitter jag med sida åtta ur ”När bergen sjunger” uppslagen framför mig. Jag ser ett stort träd med svarta bläckgrenar som sträcker sig från den översta delen av sidobladet till den nedersta. Uppenbarligen inte en bild på ett träd; på sida åtta står det med stora bokstäver ”Familjen Trầns släktträd”. Liknande förekommer ofta i ryska äldre romaner (med varje karaktär som har ungefär tre till fem smeknamn eller diminutiver är det nog inte lätt att komma ihåg alla dessa namn) men även i en hel del andra lite längre verk med många karaktärer att hålla koll på. Ofta tänker jag något i stil med ”hur ska det gå med att komma ihåg alla dessa karaktärer, alla dessa namn?” Jag har alltid undrat ifall det finns sådana läsare som studerar dessa släktträd eller familjeträd innan de läser en bok och klarar av att memorera alla namn. Hör gärna av er! Själv försöker jag till en början att memorera all dessa namn, utan några vidare resultat vilket leder till att ger upp rätt enkelt och tar mig vidare till handlingen. Däremot brukar jag ofta ta mig tillbaka till släktträdssidan (sida åtta, som sagt) efter att ha läst ut en bok, och plötsligt är alla dessa för inte så länge sedan nya (ofta utländska namn) någonting så mycket mer än bara namn. Där på sidan åtta finns plötsligt en hel värld, en värld med namn som sätter liv på berättelser, känslor, tankar och livsöden. Dessa namn är inte längre bara namn. De är ansikten, ansikten som tillhör människor som gått igenom allt från glädje till sorg, krig till fred, liv till död. Det finns inte längre någon anledning att memorera sidan åtta – den har redan kommit till liv efter att ha läst de 376 resterande sidorna. 

Så vilka ansikten, vilka känslor, vilka livsöden får vi möta på i Nguyễn Phan Quế Mais bok ”När bergen sjunger”? Utseendemässigt blir det kanske svårt att beskriva dessa ansikten, men jag ser i alla fall framför mig personer som har mod, styrka, glädje, sorg, förtvivlan och till slut hopp i sina ansiktsuttryck. Kanske syns det inte så tydligt om man skulle få träffa på dessa personer, men dessa känslor finns definitivt där. ”När bergen sjunger” är en skönlitterär roman med långt ifrån en av de lyckligare kapitlen i vår (och då menar jag vår som i människornas, ekosystemets, jordens) historia som dess historiska grund – Vietnamkriget. Men såsom en hel del historia är det inte enkelt att bestämma sig var början och slut finns, om något sådant överhuvudtaget finns. ”När bergen sjunger” är på så vis inte endast ett skönlitterärt verk som gäller Vietnamkriget utan det som kommer före och efter, och däremellan – Vietnam som Frankrikes koloni, Vietnam ockuperat av Japan, Vietnam under jordreformen, ett enat Vietnam, ett Vietnam i nutid. Men det är inte Vietnam som är huvudpersonen här heller, utan det är alla dessa namn i släktträdet, vars öden vävs samman med oberäkneliga alla sorters faktorer – med historien självklart, med andra människors öden, med krig och fred framför allt. Och så finns det även en mörk skugga som vilar över detta verk – agent orange. Agent orange som dyker upp då och då i berättelsen och påminner om hur kriget aldrig riktigt är över, hur dess skugga lever vidare, hur det dödar den som nyss fötts. 

”Åh, Guava, innan dess trodde jag att vi själva var herrar över våra öden, men då lärde jag mig att vanliga medborgare i krigstid liknar de löv som faller i tusenden eller miljoner under en enda storm.” (Ur boken) 

”När bergen sjunger” är egentligen inte särskilt dramatisk, och de mörka sorgliga kapitlen i detta verk skriker inte – nästan lite subtilt gråter de mycket känslomässigt men tyst i ett hörn. Genom att byta från skildringar av framförallt huvudkaraktären Hương och hennes mormors ”vardag” under Vietnamkriget, till Hương mormors berättelser om sitt liv skapas det en sorts allmän balans mellan mörker och ljus, dåtid och nutid i romanen. Det gör inte det hemska mindre hemskt, bör det nog nämnas. Ungefär samma sak gäller skildringarna som håller sig någonstans på en gråskala mellan det realistiska och det poetiska. Allt som allt är detta en roman som förtjänar att få läsas – inte för att det är en historisk roman, inte för att det är en släktsaga, inte för att den behandlar Vietnamkriget, utan snarare just för att den behandlar människoöden i en sorts omständigheter; och trots att det kanske inte blir enkelt att förstå sig på dessa omständigheter går det att relatera sig till dessa människor, att känna empati för allt de gått igenom. Delvis är det kanske så för att krig och fred och allt det andra denna bok erbjuder påverkat (och påverkar) oss alla, vare sig direkt eller indirekt.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: när bergen sjunger

Recension av tv-serie: Line of Duty säsong 6

18 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Line of Duty säsong 6
Betyg 3
Hela säsongen släpptes på SVT Play 17 maj 2021

Att hela säsongen av en av de stora brittiska deckarserierna släpptes på en gång är värt att notera. Det är lite oväntat att SVT inte ville suga ut mesta möjliga av denna deckarkaramell genom att släppa ett avsnitt i veckan som de brukar göra med de största serierna.

Kriminalinspektör Steve Arnott och hans kollega Kate Fleming och deras chef Ted Hastings från antikorruptionsenhet AC-12 som utreder och undersöker korruption inom det brittiska polisväsendet är en hyllad serie med mycket spänning i. Välgjord med många duktiga skådespelare. Även om den har actionscener av kvalité är dess största styrka scenerna från förhör där varje karaktär kan signalera så mycket med små medel. Ett öga som snabbt ser åt sidan, kroppsspråk, rösten som tvekar en sekund, ja dessa scener är ofta oerhört täta.

Inför säsong 6 var den stora frågan vem H är. H är de utredande polisernas namn på den sista av de högt uppsatta poliser som misstänks ha samarbete med den organiserade brottsligheten.

Säsongen består av sju avsnitt. De första fem höll i stort sett av samma kvalitet som serien brukar ha men sedan verkar det som att seriens skapare inte riktigt kunde få ihop slutet. De två avslutande avsnitten är röriga och försöker sy ihop säcken från tidigare säsonger, vilket inte fungerar. Egentligen får vi inte heller det svar vi hade förväntat oss. Det är lite väl tydligt att det måste komma ytterligare en säsong.

I inledningen av säsong 6 riktas AC-12 sitt intresse mot kommissarie Jo Davidson, som tycks antingen grovt har misskött ett fall där en undersökande journalist mördats eller försinkat utredningen för att hon är korrumperad. En berättelse om barn som rekryteras och tas om hand av den organiserade brottsligheten för att bli utbildade poliser och inom polisväsendet lyda order från de kriminella är rätt svårt att ta till sig. Med tanke på rapporter om kriminella ligor i Sverige som rekryterar barn till knarklangning och annat blir jag mörkrädd ifall detta är en vidareutveckling vi kan vänta oss. Fast jag vet inte hur mycket man ska se seriens handling som realistisk. Det realistiska ligger mer på hur enskilda poliser kan tvingas in i korruption.

På ett sätt välkomnar jag att slutet inte är så som jag och många med mig hade hoppats på. Det öppnar dörren för ytterligare en säsong.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Teaterkritik: Mors lilla Olle på Borås Stadsteater

17 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Foto: Amelia Bordahl

Mors lilla Olle
Av Alexandra Loonin
Regi och scenografi: Mikael Dahl
Koreograf: Helena Lundqvist
Musik: Sara Parkman, Hampus Norén
På scen Viktoria Folkesson, Cecilia Larsson
Filmproduktion:
Estrids (Lina Ikse, Niklas Ikse, Victor Johansson)
Foto Amelia Bordahl
Premiär digitalt från Borås stadsteater 12 maj 2021

En rolig föreställning för barn i sexårsåldern och några år uppåt som utgår från Alice TegnérS klassiska visa Mors lilla Olle. Olles mamma har jämt så mycket att göra och när han går ut i skogen träffar han en ny kamrat, björnen som Olle tror är en hund. Vi får träffa några talande träd och en jägare som är rädd för skjuta.

Föreställningen handlar både om relationen mellan vuxna och barn och mellan människor och natur – och ger underlag för att prata kring detta med barnen. Jag tycker den är fin men inser att den ändå skulle passa allra bäst live istället för online. Den är mycket en föreställning som är skapad för att spelas på en scen med publik i salongen.

De största mästerverken för barn är de föreställningar som talar lika mycket till barnen som till de vuxna. Jag är inte helt säker på att denna riktigt engagerar oss vuxna. Kanske är jag i fel stadium för att vara vuxen då jag inte har några barn i lågstadieåldern omkring mig i min vardag. Jag har lite svårt att känna hur mycket den talar till barnen i den åldern och även om den har delar som jag som vuxen kan ha roligt av eller fundera kring känns den mest inriktad på barnen.

Borås stadsteater skriver om föreställningen:
En plätt lika liten som en grytlapp! Det är all plats Olle tycker hans mamma lämnar åt honom bland degar, fläderblomssaft och allt vad det nu är hon av någon anledning har sådan brådska med att få gjort där hemma. Dessutom pratar hon hela tiden! Men eftersom hon alltid är så stressad blir allt hon säger helgalet! När mamma ber Olle gå ut en stund för att lämna plats åt hennes bestyr upptäcker han att i skogen är det mest tyst och lugnt hela tiden. Skönt! Men det är långt ifrån det enda som finns att upptäcka. Om man tittar noga ser man att skogen kryllar av spännande saker. Myror som rimmar, björnar som dansar, granar som är otåliga att växa upp och ensamma grottor på 1 rum och kök.

Dramatikern Alexandra Loonin som skrivit pjäsen har tidigare skrivit bland annat pjäsen Hemligt som blev uttagen av juryn till 2020 års upplaga av BIBU, scenkonstbiennalen för det bästa och mest intressanta inom scenkonst för barn och unga.

Jag tycker idén att utgå från en välkänd barnvisa är genialisk. Det sätter igång fantasin att se en berättelse som utgår från visan och om jag jobbade med barn skulle jag låta dem fantisera vidare kring någon annan klassisk visa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 474
  • Sida 475
  • Sida 476
  • Sida 477
  • Sida 478
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in