• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Slår gnistor om högoktanigt samkväm – Parker´s Mood av Hans Backenroth Q

28 maj, 2021 by Mats Hallberg

Illustration Martin Ehrling

Hans Backenroth Q’

Parker´s Mood

5

Inspelad 20/10 2020 i Yardhouse Studio, Tullinge

Mixning: Pål Svenre / Unit 7

Producent: Hans Backenroth och Prophone Records

Prophone Records (distr.; Naxos)

57:50

Release 28/5 2021

I höstas var det hundra år sedan Charlie Parker föddes. Som bekant dog han redan 1955 då han tillhörde den sorgliga skara musiker, vars omfattande drogmissbruk gjorde att kroppen kollapsade. Brutaliteten i detta okontrollerbara tillstånd skildras skoningslöst i spelfilmen Bird. regisserad av jazzälskaren Clint Eastwood. Jag lyssnar inte varje månad på denne stilbildare, en man som sägs ha uppfunnit bebop tillsammans med främst Dizzy Gillespie. Har i alla fall fyra skivor med altsaxofonisten inklusive Greatest Jazz Concert Ever (insp.1953 i Kanada) plus ett par spår från italienska serien Jazz Giants.

Nu högtidlighåller Hans Backenroth innovatörens minne genom att ge ut Parker´s Mood, andra albumet i eget namn. Han spelade tribut-konsert med delvis annan sättning under Stockholm Jazzfestival i fjol. I den kolossalt produktive (medverkat på över 200 album) basistens kvartett ingår Klas Lindquist på altsaxofon och klarinett, Erik Söderlind på gitarr samt trumslagare Karl-Henrik Ousbäck. Tre musiker som har egna grupper. Kvartettens medlemmar har jag plattor med, hört live på skilda håll och i några fall också recenserat.

foto Kenth Wångklev

Parallellt med studier på Kungliga Musikhögskolan ägnade såväl åt jazz som klassisk musik, spelade Backenroth med Fredrik Noréns band. Under drygt trettio år har han framträtt med en mängd stjärnor, både internationella och inhemska. På senare år har jag sett honom med exempelvis Scott Hamilton, Jacob Fischer, Houston Pearson, Bernt Rosengren (spelat med denne gigant i cirka 25 år) samt i flera framgångsrika samarbeten med Jan Lundgren.. Varit med när han föreläst om jazzbasens historik. Kapellmästare för jazzserien Blue Monday på Skansen, engagerad i Skinnarspelet, turnerar återkommande i Japan och undervisat. Tillhör således en av landets mest respekterade (jazz) basister.

Med risk för att flika in något som mer hör hemma i en krönika, har jag låtit ett bollplank bedöma huruvida en utvikning kan inkluderas, ha relevans för helhetsbilden. Att glädjekicken över Charlie Parker-tolkningarna är så stark, musiken förmår göra mig påtagligt upprymd, kan möjligen ha förstärkts av att det är just den 55-årige, numera stockholmaren, som haft huvudansvar för detta fullödigt verk. Han och gitarristen Erik Söderlind utgör i mina ögon två av musik-Sveriges mest ödmjuka yrkesmän. Fast vi inte bor i samma region har vi mötts ett antal gånger off stage. Min poäng är att vissa människor klickar man med.. Ibland, som med ovan nämnda, råkar de vara receptiva musiker med uppdrag och förmåga att förmedla stor musik. (inte nödvändigtvis synonymt med storslagen musik). På cd:n riktar Backenroth ett tack till nära och kära. Hans två äldre syskon tillhör klicken kringfarande passionerad publik, inte minst då deras bror står på scen. Två stöttande syskon jag träffat ett flertal gånger. Bör kraftfullt betonas att jag hade varit lika lyrisk om musikerna varit okända för mig, Öronen, mina viktigaste arbetsredskap tillsammans med eventuell språkförmåga, skulle skickat ut samma signaler till hjärna och hjärta.

foto Kenth Wångklev

Har fått veta att Backenroth gjort enkla arrangemang till tolv kompositioner, varav sju signerade Charlie Parker. Utgångspunkten var att undvika de mest uppenbara låtarna. därför ingen Now´s The Time eller Donna Lee. En annan utgångspunkt rör vikten av arr för få fram ett eget sound, komma bort från viljan att kopiera. Med denna plattform i bagaget tillkom idén att stundom dela upp ”de fyras gäng” i mindre beståndsdelar, för att utmana varandra och få till stånd mer variation. Variationsrikedomen yttrar sig på många välgörande vis och konkretiseras perfekt av hisnande övergången mellan Cheryl och Repetition. Recensenten vill lägga till en annan omständighet, nämligen det udda tilltaget att komplettera med gitarr på bekostnad av piano. Samtliga ingångsvärden i projektet utfaller lyckligtvis till stor belåtenhet.

De pulserande urladdningarna, lyhörda samspelet, den rogivande andningen i ballader jämte dynamiken; är faktorer som samverkar sofistikerat. Argument för att Hans Backenroth Q fått till en närmast fulländad produktion. Som indikeras ovan var jag medveten om samtligas kapacitet. Att gemensamma slutresultatet skulle bli så här lyckat fanns däremot ingen garanti för. Parker´s Mood bör definitivt klassificeras som absoluta motsatsen till hafsverk. Istället lyser respekten gentemot originalen igenom. Vill också berömma den fantastiska mixningen. En synnerligen positiv effekt från inspelningen, är att skivan ”tillfogats” rymd och densitet på samma gång.

foto Kenth Wångklev

Interaktionen emellan musikerna måste betraktas som superb, också de utbroderade dialogerna. Det tidigare underbarnet bakom trumsetet är formidabel, konstant aktiv och skönt polyrytmiskt pådrivande när tillfälle uppstår. Ousbäck har jag inte lyssnat på i samma utsträckning som övriga, varför hans spel ändå blev något av en glädjechock i Jack DeJohnette´s anda. Elegant spelande gitarristen Erik Söderlind besitter en osviklig tajming, utvinner melodiska riff med otrolig finess. På de låtar han medverkar gör han avtryck genom att leverera ursnygga ackord. Hörs att basisten för befälet. som en smidig fyrbåk. Utan att rubba jämvikten befinner sig hans instrument volymmässigt i en tätposition under ensemblespel. Därtill intar kontrabasen i flera sekvenser en huvudroll. I Lover Man spelar Backenroth melodistämman i omgångar, avlöst av underbart solo från Söderlind.

Hur skulle Klas Lindquists instrumentkollegor ironiskt ha kommenterat hans insats? Jo, de hade troligen sagt ”onödigt bra”. Som yrkesman befinner han sig på svindlande professionell nivå, behärskar totalt vad som krävs, verkar inte som om han någonsin anstränger sig rent tekniskt. Förvisso minns jag ett råd en person i nämnden för fonogramstöd häromåret riktade till musikhögskolestudent: ”Glöm inte att skita ner dig när du musicerar”. I motsats till exempelvis Tomas Franck och Per Texas Johansson (förvisso inte altsaxofonister) saknar Lindquist den läggningen, vilket medför att hans toner ibland blir motståndslösa, svävande vackra. Sett ur den aspekten är han kanske inte den ultimata Bird-uttolkaren.

Kemin hos kvartetten märks omgående liksom den individuella skickligheten manifesterad inte minst i förnämliga solon. Energinivån och ett bländande sinne för melodi och rytm, i låtar man aldrig behöver oroa sig för att de inte ska hålla måttet; förlänar albumet status nog för att hamna väldigt högt på årsbästalistor. Som sagt, även om jag haft ganska god koll på dessa herrars förehavanden, måste ånyo understrykas hur sensationellt magnifik Parker´s Mood låter.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Ragnarök S2

27 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Ragnarök S2
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 maj 2021
Regi Mogens Hagedorn och Mads Kamp Thulstrup
I rollerna syns bland annat David Stakston, Danu Sunth, Jonas Strand Gravli, Theresa Frostad Eggesbø och Herman Tømmeraas.

Regissör och manusförfattare har lyckats storartat med att skildra klivet från att vara tonåring till vuxen, att hitta sin väg och acceptera sig själv som man är – trots att berättelsen är en slags fantasy där 17-årige Magne upptäcker att han har superkrafter och är den fornnordiska guden Tor. Vilket hans mamma självklart inte kan tro på, om han försökte berätta det. Trots att hans mamma ser sig själv som en förstående, klok och modern kvinna som förstår sig på ungdomar finns det saker hon inte alls begriper.

Säsong 1 var bra men säsong 2 är ännu bättre, tycker jag. i den första säsongen insåg Magne att han har enorma krafter och att han måste slåss mot en mäktig fiende från det förgångna som håller en hel stad, eller till och med ett helt land, i ett järngrepp.  I staden de bor finns en familj som är jättar. Jättar är inte nödvändigtvis större än människor och de ser inte annorlunda ut, men det är i princip odödliga och rakt igenom själviska och i total avsaknad av känslor.

Under den andra säsongen måste Magne/Tor hitta medhjälpare, andra gudar eller människor med starka krafter. I jättarnas familj uppstår sprickor och jättarnas sammanhållning hotas av dem själva. Det är en spännande berättelse som trots att det är fantasy ändå säger något om hur det är att vara tonåring. Om att frigöra sig från föräldrar – eller inte klara av att frigöra sig eller helt enkelt vilja följa föräldrarnas fotspår. Vi möter människor som är fega, människor som är lata och andra som vågar säga ifrån och mäktiga folk som har mer eller mindre lyckade strategier för att behålla makten. Det är en skildring av samhället och livet.

För den som kan sina fornnordiska gudasagor kommer inte händelserna som några överraskningar men för att inte avslöja händelserna går jag inte in mer på det, även om det är en av de intressanta delarna av serien, att dra paralleller från de fornnordiska gudasagorna till nutiden och på så sätt förstå vad sagorna fyllde för funktion för människor då de spreds, oftast muntligen. Intresset för de fornnordiska myterna har vuxit stort i västvärlden det senaste decenniet.

Att Magnes lillebror Laurits också är speciell, fast på annat sätt, pekade redan den första säsongen på. I andra säsongen får vi veta mer om både honom och en del andra karaktärer och några nya intressanta karaktärer dyker upp.

Ragnarök 2 är spännande och engagerande och jag kunde inte slita mig och ville bara se avsnitt efter avsnitt.

Ur pressmeddelandet från Netflix:
Ragnarök är ett coming-of-age drama som bygger på, och bidrar till, en modern och oväntad tolkning av den nordiska mytologin. I den andra säsongen letar Magne efter svar och vapenbröder, men kommer han att hitta dem i tid?
Trots att Magne är redo för strid, måste han acceptera att hans fiender är för många och för starka. Finns det någon annan, likt honom själv, som också har övernaturliga krafter? Och kommer han att hitta dessa personer i tid? Och vad händer när det visar sig att hans lillebror, Laurits, också är exceptionell, men har en annan världsbild än Magne? I den andra säsongen av Ragnarök blir konflikten hårdare, ondskan mer fokuserad och valen mer desperata. Mitt i allt detta står Magne inför den grundläggande frågan: Hur långt är du villig att gå för att rädda din familj?

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Cruella – rolig film, välgjord, massor av bra musik, snygga miljöer, duktiga skådespelare och mycket attityd

25 maj, 2021 by Rosemari Södergren

Cruella
Betyg 4
Svensk biopremiär samt Disney+ via Premier Access den 28 maj 2021
Regi Craig Gillespie
I rollerna Emma Stone, Emma Thompson, Mark Strong, Paul Walter Hauser, Emily Beecham
Tillgänglig från 11 år

Här bjuds vi på rolig och välgjord underhållning med en stark närvaro av 1970-talets London, fyllt med rebelliskt punkmode, hårdrock, punk och attityd. Cruella berättar om hur den inte särskilt snälla karaktären Cruella de Vil från Disneyfilmen De 101 dalmatinerna från 1996 blev Cruella de Vil. Det låter inte som något upphetsande ämne, egentligen, men det fungerar överraskande bra. En snygg film med foto, miljöer, kläder och grymt bra musik med The Doors, Supertramp, Bee Gees, The Animals, The Rolling Stones, The Zombies, Nancy Sinatra, Nina Simone, Ike & Tina Turner, Deep Purple, Electric Light Orchestra, Queen, David Bowie, Blondie ,The Clash, Joe Dolan och Black Sabbath med flera av de musiker som präglade sjuttiotalet. Och duktiga skådespelare som Emily Jean ”Emma” Stone i rollen som Estella/Cruella. Hon belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i La La Land. I rollen som Baronessan von Hellman ser vi dubbla Oscarsvinnaren Emma Thompson (Howards End och Sense and Sensibility).

Filmen är något längre än normallängd med sina två timmar och 13 minuter, vilket behövs för att fördjupa filmen. Risken hade annars funnits att den blivit för ytlig. Visst, det är en film skapad för att underhålla utan stora ambitioner att förmedla djupa budskap men den mår absolut bra av att slutresultatet är omkring en halvtimme längre än normallängd. Därmed får filmen en del fördjupning av karaktärer och förklaring till en situationer. Det är också bra att filmen rekommenderas från elva år. Det är verkligen ingen gullig barnfilm.

Vi får se lilla Estella som så småningom ska bli Cruella. Hon växer upp hos en ensamstående mamma och redan från barnsben märks det att Cruella är påhittig och full av energi, vilket omgivningen inte uppskattar. Ger hon igen på mobbande elaka pojkar är det Estella som får dåligt betyg, får skäll av skolans rektor och kastas ut från skolan. Pojkar får vara busiga men inte flickor som ska vara snälla och söta. Visst finns det paralleller till verklighetens problematik. Likaså konkurrensen inom modebranschen går det att ha roligt åt samtidigt som filmen säger något om den skrupellösa konkurrens som finns inom många branscher.

Händelser jag avslöjar för att inte förstöra överraskningar i filmen gör att Estella hamnar på gatan och blir vän med två gatubarn, Horace (Joseph MacDonald) och Jasper (Ziggy Gardner). De blir mästerliga tjuvar och ja, det är väl inte den mest realistiska skildringen av livet som gatubarn. Andra händelser gör att Estella får jobb inom modebranschen och möter Londons mest inflytelserika modekreatör, Baronessan.

Hundälskare får många underbara hundar att njuta av. Förutom dalmatiner finns flera gatuhundar. De flesta av dessa gatuhundar kom verkligen från organisationer som tar hand om övergivna hundar. Efter inspelningen adopterades alla hemlösa hundar. Inspelningen övervakades av amerikanska djurskyddsorganisationer som garanterar att ingen hund for illa på något sätt under inspelningen. Sådan värmer en hundälskares hjärta.

Cruella är en rolig film, välgjord, med massor av bra musik, snygga miljöer, duktiga skådespelare och mycket attityd. Cruella är absolut värd att ägna drygt två timmar åt. Kul med en film där hjältinnan inte är den allra godaste personligheten. Det kan behövas – för sanningen är väl att ingen människa är så genomgod som många hjältar framstår i filmer och tv-serier.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: De kapabla av Klas Ekman – en psykologisk thriller som de inte går att sluta läsa

24 maj, 2021 by Rosemari Södergren

De kapabla
Författare Klas Ekman
Utgivningsdatum 2020-10-26
Förlag Bookmark Förlag
ISBN 9789189087439

De kapabla är nominerad till Årets Bok – en välförtjänt nominering och det skulle inte förvåna mig om den vinner.

Det är en skickligt skriven roman, en psykologisk deckare och samhällsskildring. En berättelse om hur ett misstag, eller kanske snarare ett fegt beslut, kan föra med sig den ena katastrofala situationen efter den andra. Hur lögner växer och förvärras.

Bokförlaget skriver om författaren och thrillern:
Skilsmässa och medelålderskris inspirerade journalisten, spökskrivaren och förlagsmannen Klas Ekman att skriva debutromanen ”De kapabla”. I thrillern experimenterar han med ”potentialen till något hemskt i en småbarnsförälder” och låter det spåra ur totalt.
Ett katastrofalt misstag leder till att de där och då fattar ett ödesmättat beslut. Detta blir startskottet på en mardrömslik resa som kommer att förändra deras liv för alltid.

Anna och Johan har ett förhållande i smyg. Båda är trötta på sina äktenskap och har lovat varandra att skilja sig för att kunna leva tillsammans. Båda känner att de hittat sitt livs kärlek i varandra. Att med varandra kan de vara sig själva. Johan har påbörjat sin skilsmässa. Men dagarna före en träff de planerat in på ett hotell en bra bit bort från staden där de bor är Anna med sin man hos en barnpsykolog. Hon psykologen får de höra att det problem som uppstått med deras yngsta son måste hanteras med stor varsamhet. Sonen får inte utsättas för oro, han måste ha trygghet. Anna bestämmer sig för att avsluta förhållandet med Johan, att stanna kvar i sitt äktenskap för sina barns skull. Hon bestämmer sig för att offra sin egen lycka för barnens skull.

För att inte förstöra överraskande läsningen och berätta om vändningar och händelser i romanen ska jag inte avslöja mer av handlingen. Klas Ekman fångar Annas och Johans känslor så bra. Jag känner hur Anna och Johan, var för sig, styrs av ångest, oro och skräck då de agerar. Deras reaktioner är begripliga, även om vi inte håller med dem.

Visst finns det en tydlig sensmoral i thrillern. Slutsatsen är att det oftast är bäst att ta tjuren vid hornen direkt och ta itu med saker istället för att gömma undan problem. Det som gör skildringen så bra är hur välskrivet det är, hur jag som läsare inte kan sluta läsa utan dras in i handlingen. Att det är begripligt till och med hur Anna och Johan kan handla våldsamt, trots att de är som vilka vanliga medelsvensson som helst, en rafflande thriller om hur en handling kan föra med sig den ena katastrofen efter den andra. Skruvat, roligt, spännande, medkännande och det går inte att slita sig.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: En pudel i flocken

24 maj, 2021 by Rosemari Södergren

En pudel i flocken
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 maj 2021
Regi Alexs Stadermann
Genre Animerad
Censur 7 år

En vacker animerad berättelse om en varulv som blev en gullig pudel istället för en stor och stark varulv. En slags Lejonkungen-berättelse om en son vars pappa är flockens kung (ledare) och som blir utmanövrerad av farbrodern som kan gå över lik för att få makten.

Freddy Lupin är en ung och kaxig tronföljaren i en anrik varulvsfamilj. Han är så ivrig kan få bli varg för första gången vilket sker under månens sken. I dagsljus går familjen och släkten runt som människor men under natten blir de varulvar. Dessa varulvar är inte blodtörstiga bestar som de ofta skildras. Tvärtom är den nattens superhjältar som rädda barn och andra som råkar illa ut under nätter. Det enda de hatar är hundar.

När det är dags för Freddy att bli varulv under den mytomspunna initieringsceremonin går hans ylande fel och han förvandlas till något betydligt mindre skräckinjagande – en pudel. Han blir ifrågasatt och har bara tid på sig till nästa månuppgång för att bevisa att han har ett varghjärta och ingår i flocken. Under sitt uppdrag drar han ut på stan och där blir han vän med en hemlös hund och de möter äventyr. Berättelsen är mycket snyggt animerad med spännande miljöer. Hundarna är oerhört väl animerade. Det jag däremot tycker är lite tråkigt att det precis som i majoriteten av Disneys familjefilmer måste vara en våldsam sammanstötning mellan de goda och de onda. Sammanstötningen, kraftmätningen, har i och för sig sina poänger med en överraskande städerska som är mästare i kampsport och en pytteliten hund med stort mod som skrämmer de allra största bestarna.

Den är spännande och rolig. En film om mod, om vänskap, om att acceptera varandras olikheter och om att det går att existera tillsammans trots olikheter. Det låter väldigt uppfostrande och politiskt korrekt, men det berättas på ett bra sätt. Sensmoralen slås inte i huvudet på oss, vilket jag tycker är viktigt för bra film. Anledningen till att den inte får ännu högre betyg är att den är rätt förutsägbar.

En pudel i flocken skulle haft biopremiär i mars redan. Jag håller tummarna för att allt går bra så biograferna kan öppna i sommar. Denna film är absolut värd många besökande barnfamiljer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Sida 475
  • Sida 476
  • Sida 477
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in