Hans Backenroth Q’
Parker´s Mood
5
Inspelad 20/10 2020 i Yardhouse Studio, Tullinge
Mixning: Pål Svenre / Unit 7
Producent: Hans Backenroth och Prophone Records
Prophone Records (distr.; Naxos)
57:50
Release 28/5 2021
I höstas var det hundra år sedan Charlie Parker föddes. Som bekant dog han redan 1955 då han tillhörde den sorgliga skara musiker, vars omfattande drogmissbruk gjorde att kroppen kollapsade. Brutaliteten i detta okontrollerbara tillstånd skildras skoningslöst i spelfilmen Bird. regisserad av jazzälskaren Clint Eastwood. Jag lyssnar inte varje månad på denne stilbildare, en man som sägs ha uppfunnit bebop tillsammans med främst Dizzy Gillespie. Har i alla fall fyra skivor med altsaxofonisten inklusive Greatest Jazz Concert Ever (insp.1953 i Kanada) plus ett par spår från italienska serien Jazz Giants.
Nu högtidlighåller Hans Backenroth innovatörens minne genom att ge ut Parker´s Mood, andra albumet i eget namn. Han spelade tribut-konsert med delvis annan sättning under Stockholm Jazzfestival i fjol. I den kolossalt produktive (medverkat på över 200 album) basistens kvartett ingår Klas Lindquist på altsaxofon och klarinett, Erik Söderlind på gitarr samt trumslagare Karl-Henrik Ousbäck. Tre musiker som har egna grupper. Kvartettens medlemmar har jag plattor med, hört live på skilda håll och i några fall också recenserat.
Parallellt med studier på Kungliga Musikhögskolan ägnade såväl åt jazz som klassisk musik, spelade Backenroth med Fredrik Noréns band. Under drygt trettio år har han framträtt med en mängd stjärnor, både internationella och inhemska. På senare år har jag sett honom med exempelvis Scott Hamilton, Jacob Fischer, Houston Pearson, Bernt Rosengren (spelat med denne gigant i cirka 25 år) samt i flera framgångsrika samarbeten med Jan Lundgren.. Varit med när han föreläst om jazzbasens historik. Kapellmästare för jazzserien Blue Monday på Skansen, engagerad i Skinnarspelet, turnerar återkommande i Japan och undervisat. Tillhör således en av landets mest respekterade (jazz) basister.
Med risk för att flika in något som mer hör hemma i en krönika, har jag låtit ett bollplank bedöma huruvida en utvikning kan inkluderas, ha relevans för helhetsbilden. Att glädjekicken över Charlie Parker-tolkningarna är så stark, musiken förmår göra mig påtagligt upprymd, kan möjligen ha förstärkts av att det är just den 55-årige, numera stockholmaren, som haft huvudansvar för detta fullödigt verk. Han och gitarristen Erik Söderlind utgör i mina ögon två av musik-Sveriges mest ödmjuka yrkesmän. Fast vi inte bor i samma region har vi mötts ett antal gånger off stage. Min poäng är att vissa människor klickar man med.. Ibland, som med ovan nämnda, råkar de vara receptiva musiker med uppdrag och förmåga att förmedla stor musik. (inte nödvändigtvis synonymt med storslagen musik). På cd:n riktar Backenroth ett tack till nära och kära. Hans två äldre syskon tillhör klicken kringfarande passionerad publik, inte minst då deras bror står på scen. Två stöttande syskon jag träffat ett flertal gånger. Bör kraftfullt betonas att jag hade varit lika lyrisk om musikerna varit okända för mig, Öronen, mina viktigaste arbetsredskap tillsammans med eventuell språkförmåga, skulle skickat ut samma signaler till hjärna och hjärta.
Har fått veta att Backenroth gjort enkla arrangemang till tolv kompositioner, varav sju signerade Charlie Parker. Utgångspunkten var att undvika de mest uppenbara låtarna. därför ingen Now´s The Time eller Donna Lee. En annan utgångspunkt rör vikten av arr för få fram ett eget sound, komma bort från viljan att kopiera. Med denna plattform i bagaget tillkom idén att stundom dela upp ”de fyras gäng” i mindre beståndsdelar, för att utmana varandra och få till stånd mer variation. Variationsrikedomen yttrar sig på många välgörande vis och konkretiseras perfekt av hisnande övergången mellan Cheryl och Repetition. Recensenten vill lägga till en annan omständighet, nämligen det udda tilltaget att komplettera med gitarr på bekostnad av piano. Samtliga ingångsvärden i projektet utfaller lyckligtvis till stor belåtenhet.
De pulserande urladdningarna, lyhörda samspelet, den rogivande andningen i ballader jämte dynamiken; är faktorer som samverkar sofistikerat. Argument för att Hans Backenroth Q fått till en närmast fulländad produktion. Som indikeras ovan var jag medveten om samtligas kapacitet. Att gemensamma slutresultatet skulle bli så här lyckat fanns däremot ingen garanti för. Parker´s Mood bör definitivt klassificeras som absoluta motsatsen till hafsverk. Istället lyser respekten gentemot originalen igenom. Vill också berömma den fantastiska mixningen. En synnerligen positiv effekt från inspelningen, är att skivan ”tillfogats” rymd och densitet på samma gång.
Interaktionen emellan musikerna måste betraktas som superb, också de utbroderade dialogerna. Det tidigare underbarnet bakom trumsetet är formidabel, konstant aktiv och skönt polyrytmiskt pådrivande när tillfälle uppstår. Ousbäck har jag inte lyssnat på i samma utsträckning som övriga, varför hans spel ändå blev något av en glädjechock i Jack DeJohnette´s anda. Elegant spelande gitarristen Erik Söderlind besitter en osviklig tajming, utvinner melodiska riff med otrolig finess. På de låtar han medverkar gör han avtryck genom att leverera ursnygga ackord. Hörs att basisten för befälet. som en smidig fyrbåk. Utan att rubba jämvikten befinner sig hans instrument volymmässigt i en tätposition under ensemblespel. Därtill intar kontrabasen i flera sekvenser en huvudroll. I Lover Man spelar Backenroth melodistämman i omgångar, avlöst av underbart solo från Söderlind.
Hur skulle Klas Lindquists instrumentkollegor ironiskt ha kommenterat hans insats? Jo, de hade troligen sagt ”onödigt bra”. Som yrkesman befinner han sig på svindlande professionell nivå, behärskar totalt vad som krävs, verkar inte som om han någonsin anstränger sig rent tekniskt. Förvisso minns jag ett råd en person i nämnden för fonogramstöd häromåret riktade till musikhögskolestudent: ”Glöm inte att skita ner dig när du musicerar”. I motsats till exempelvis Tomas Franck och Per Texas Johansson (förvisso inte altsaxofonister) saknar Lindquist den läggningen, vilket medför att hans toner ibland blir motståndslösa, svävande vackra. Sett ur den aspekten är han kanske inte den ultimata Bird-uttolkaren.
Kemin hos kvartetten märks omgående liksom den individuella skickligheten manifesterad inte minst i förnämliga solon. Energinivån och ett bländande sinne för melodi och rytm, i låtar man aldrig behöver oroa sig för att de inte ska hålla måttet; förlänar albumet status nog för att hamna väldigt högt på årsbästalistor. Som sagt, även om jag haft ganska god koll på dessa herrars förehavanden, måste ånyo understrykas hur sensationellt magnifik Parker´s Mood låter.