• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Passionerad vokal attack med energitillförsel en masse – Sister Soul i Ljungskile

2 augusti, 2021 by Mats Hallberg

Foto Bitte Sjöholm

Var: Laxbutiken i Ljungskile under L´Jazz Sommarjazzvecka

När: 28/7 2021

Sommarjazzveckan i Ljungskile har funnits i över trettio år. Bilade dit en gång på 90-talet. Återupptog 2016 mina resor till orten vid kusten söder om Uddevalla. Nu med det självpåtagna uppdraget att i skrift bevaka konserterna. Förra året kunde evenemanget förstås inte genomföras. I år funkade det förträffligt med vissa Corona-justeringar. Det varierade programmet var identiskt med det som hade planerats till ifjol. Fullsatt innebär under rådande omständigheter att publiken uppgick till närmare nittio personer. Minst en av kvällarna viks av hävd till annat än jazz, oftast beatbaserad afrikansk-amerikansk musik.

Klaviaturspelaren och erfarne arrangören Dan Lindén bildade SISTER SOUL 2018 till ett gig på temat tribut till Stevie Wonder. Ska flika in att jag har positiva minnen av Lindén som kapellmästare x 3 (Taubespelen utlokaliserat till Göteborgs Kulturkalas, musikalerna Little Shop of Horrors på Göteborgs Stadsteater samt HAIR på Göteborgs-Operan, musikalerna recenserade i Kulturbloggen) Projektet var planerat som en engångsföreteelse. Tillvägagångssättet: knyta till sig fyra kvinnor vars röster tillhörde favoriterna av alla han jobbat med. Och som framgår på hemsida har han ackompanjerat väldigt många folkkära underhållare, från Helen Sjöholm och Sarah Dawn Finer till Björn Skifs och Sven-Bertil Taube.

Med fysiskt minimalt svängrum frontar två av de fyra ursprungliga inklämda på scen, Lollo Gardtman och Kirsti Lucena, kompletterade av norska Jessica Berge jämte Jennifer Jaarnek. Kan tänka mig att Lindén rekryterat vokalisterna efter att ha anlitat dem i musikaler och allehanda shower. Deras röstomfång tyder på det. Gardtman som sköter merparten presentationer och håller ordning på körschemat, hade jag hört tidigare, inte minst streamade frejdigt svängiga tillställningar med eget band. Var i övrigt ovetande om kvinnornas meriter.. Deras musikaliska uppbackning består av förutom nämnd initiativtagare hans spelkamrater, det vill säga gitarristen Richard Hauer, utsökte elbasisten Martin Olsson (som jag träffat på i många skilda sammanhang, framför allt jazziga) samt bakom trummorna Jacob Linde.

Repertoaren spänner över vidsträckta områden. Nästan alltid förknippas originalen med svarta artister. Ett par undantag utgör Joss Stone och Doobie Brothers. Man inleder och avslutar unisont med Stevie Wonders tidiga fartfyllda dänga Signed, Sealed, Delivered I´m Yours (1970). I övrigt nästan ingen stämsång, utan tjejerna turas om att framföra låtar de valt ut.. Glädjen att äntligen få stå framför publik gick nästan att ta på. Ska skjuta in att jag är förhållandevis förtrogen med åtskilliga av de covers vi hör, har flera av dem i originalversion. Sannolikt huvudförklaringen till att jag rankar konserten som ojämn, samtidigt som den upprepade gånger försätter mig i igenkännandets glädjerus. Men när det gäller genrer som soul, gospel, disco och funk är er recensent kräsen. Bara att erkänna! Av de namn som hyllas har flera hörts live och finns väl representerade i skivsamlingen.

foto Lotta Jarl

Överlag ett rakt pumpande beat med alltför markerad och uppskruvad bas, vilket medför att musiken inte lämpar sig vidare väl att tillägna sig sittandes och dessutom försvinner nyanserna. Publiken tyckte i alla fall om den euforiska utlevelsen, trots att medelåldern uppskattningsvis var 20-30 år äldre än när de framträdde på Nef i början av fjolåret. Rytmsektion är helt avgörande för att sådana här projekt ska funka. Martin Olsson är en klippa och helt ovärderlig, men hade önskat mer utsmyckningar, ännu mer slapbass och liknande finesser. Trumslagaren har tekniskt lärt sig rätt chops, de mönster och övergångar som driver exempelvis medleyn (SISTER SOUL öser på med kavalkad av hits signerade The king of pop plus Earth, Wind & Fire). Förvisso kompetent, men i mina öron tämligen tråkig och långt ifrån lika slagkraftig groovemaster som Blacknuss-grundaren Martin Jonsson., eller för den delen en mycket funkig, underskattad batterist som ”Lade” Källfelt.

Gitarristen har på sätt och vis en otacksam roll eftersom han inte tillåts kopiera storheter inom soulmusikens fundament som kollegorna George Benson eller Ernie Isley. Antingen kommer kompgitarrsoundet i skymundan för kvinnornas mäktiga röstresurser, eller så solar han och drar på med onödigt mycket effekt. Skönt nog hördes också ett par trevliga licks. Blir kanske för snål i bedömningen. Men ibland låter det för kompakt utan önskvärd svängfaktor. (Den/ det man älskar agar man heter det ju.) En annan väsentlig invändning är att tempot emellanåt är för högt jämfört med originalen. Bandet är förvisso i gott sällskap. Besvärades av att till och med James Brown på äldre dar begick samma försyndelse när hits ”tröskades” igenom (särskilt på Rondo 1993)..

Omdömet ojämnt indikerar att konserten innehöll sekvenser där begärliga krön nåddes. Vill framhålla What Cha Gonna Do For Me, skriven till Chaka Khan av två medlemmar ur Average White Band med sång av Gardtman, otroligt intensiva Somebody Else´s Guy av Jocelyn Brown med Lindéns egentillverkade keyboardintro, en hit av Bruno Mars svängde fett och sticket och passagen efteråt i Sounds And Stuff Like That av universalgeniet Quincy Jones. Den absoluta vokala höjdpunkten stod Kirsti Lucena för när hon framförde doo-wop klassikern All I Could Do Was Cry skriven 1960 av bland andra legendaren Berry Gordy för Etta James (vars Roots Band tillsammans med med den kolossalt kraftfulla kvinnan gjorde en makalös konsert på utomhusfestival i Göteborg 1990). Annars överlastades somliga medryckande melodier, tyngdes av over-the-top syndromet. Röstfantomerna bestämde sig för ofta för att visa allt som fanns i verktygslådan.

Blev kanske för gnällig. Får skylla på att musiken de framför har intresserat mig mycket. Störs till och med av att I Can´t Stand The Rain introduceras som Tina Turners låt. För mig är det tidiga 70-talets original på HI Records med Ann Peebles som gäller. Egentligen beundransvärt att SISTER SOUL gick hem hos en mogen, sittande jazzpublik.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Sista brevet från din älskade

31 juli, 2021 by Birgitta Komaki

Sista brevet från din älskade
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Augustine Frizzell

En passionerad älskarinna i pillerburk. Känns väl något passé i vår tid men ändå står Jojo Moyes böcker på bestsellerlistan hela tiden. Att överföra komplicerade kärlekshistorier i litteraturen till film är dock inte lätt.

Här är det journalisten Ellie (Felicity Jones) som börjar nysta upp historien om den välbeställda Jennifer Stirlings (Shailene Woodley) liv genom de brev hon hittar. Brev endast undertecknade med B. Med hjälp av arkivarien Rory (Nabhaan Rizwan) i det dammiga välfyllda arkivet hittar hon fler brev.
Jennifer som lever i ett konvenansäktenskap med sin make Lawrence och förälskar sig i journalisten Anthony O’Hara (Callum Turner). Många historier invävda i varandra blir det. Jennifers liv före och efter den olycka som gör att hon tappar minnet och glömmer vad som hänt och slutligen en åldrad Jennifer. Det är en lång tidsperiod vi får berättad från 60-talet och framåt. Parallellt skildras också Ellies liv och hennes möte med den noggranna arkivarien.

Stackars rika flicka som alltid följt konvenansen mer än sin egen vilja. En romantisk historia men föga trovärdig. Den som vill studera mode och makeup från 60-talet har mycket att se och lyxiga miljöer med båtar och flotta hotell. Men personkemin mellan
skådespelarna Shailene Woodley och Callum Turner är obefintlig. Det tänder aldrig
och det är svårt att tro på historien om den heta kärleken. Då hjälper inte azurblått vatten och strålande solnedgångar.

Historien är bra berättad och upplägget att varva historiens delar fungerar. Men romantiken och den underbara unika historien från boken kommer inte fram.
Trots det kommer filmen vara intressant för många Jojo Moyes beundrare.
Och Chick-lit har många följare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Ice Road – förutsägbar action med samma vanliga Liam Neeson

29 juli, 2021 by Rosemari Södergren

The Ice Road
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Jonathan Hensleigh
I rollerna Liam Neeson, Laurence Fishburne

Jag minns när jag bör flera decennier sedan lade märke till Liam Neeson i filmer. Han var en intressant skådespelare som jag gärna följde. Med den kapacitet har har som skådespelare, eller som jag tror att han har, undrar jag varför han under senare år tycks ha fastnat i facket att spela någon slags hjälte i rätt dåliga filmer. I förutsägbara actionfilmer utan några större ambitioner, varken konstnärliga eller för att säga något eller ens ens riktigt professionella actionfilmer.

Nu spelar han samma slags karaktär som i alldeles för många likadana filmer. Det enda som är bra är förstås att den som gillar dessa filmer vet vad han/hon får för biljettpengarna. Ingen behöver bli besviken, det är som alla de andra actionfilmerna med Liam Neeson.

Handlingen utspelas i norra Kanada där en diamantgruva kollapsar och en grupp gruvarbetare fångas i rasmassorna. Jim Goldenrod (Laurence Fishburne) måste snabbt hitta långtradarförare med de rätta kvalifikationerna. Uppdraget att transportera räddningsutrustning via farliga isvägar över frusna vatten är ett självmordsuppdrag även för riktigt våghalsiga truckers. Jomenvisst, men Mike (Liam Neeson) och Tantoo (Amber Midthunder) antar utmaningen.

Självklart räcker det inte med att isen är svag och snön är förrädisk. Det finns också sabotörer som försöker se till att uppdraget misslyckas.

Jonathan Hensleigh som regisserat har också skrivit manus. Han har tidigare bland annat skrivit manus till Die Hard – Hämningslöst och Armageddon.

Ett pressmeddelande berättar om bakgrunden till dessa farliga isvägar:
Via isvägar når man många platser som annars inte kan nås med bil, och de ersätter ofta färjerutter på vintern. De har vikt- och fartbegränsningar för körsäkerhet och undvikande av sprickbildning, och finns till exempel i USA, Kanada, Ryssland, Finland, Norge samt Sverige. Den längsta sammanhängande svenska isvägen är 16 km lång och finns i Luleå skärgård. Den amerikanska realityserien Ice Road Truckers skildrade under 11 säsonger (2007 – 2017) tillvaron för yrkesförare på isvägar i Kanada och Alaska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Creation Stories – se dokumentären istället

29 juli, 2021 by Redaktionen

Creation Stories
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Nick Moran
Huvudrollen Ewan Bremner

En tillrättalagd film, lite töntigt gjord och med missvisande mytbildning om Alan McGee, mannen som grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget som gett ut The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, My Bloody Valentine och Oasis, med flera. Vill man se berättelsen om Alan McGee rekommenderar jag dokumentären Upside Down: The Creation Records Story istället.

I Creation Stories får vi mest korta snuttar och berättelsen känns tillrättalagd. Alan McGee framställs som väldigt mer rebellisk än han var i verkligheten. Det är en dålig kopia av trainspotting-estetiken.

Alan McGee hade en bitvis tuff uppväxt i Glasgow innan han hittade sin miljö i London där han grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget, välkänt för alla som älskar mer independent musik. Filmen är en dramafilm där vi får följa McGee i dagar och nätter, fyllda av sprid och droger. Många skrönor och många myter. Spelfilmen bygger på hans självbiografi med ett manus av Irvine Welsh författaren som skrev Trainspotting. Welsh har definitivt satt sin prägel på filmen.

För mig är denna spelfilm långt ifrån lika intressant som dokumentären. I dokumentären tas musik upp mycket mer, vilket säkert är mer intressant för de flesta som fastnat för denna musikgenre. I dokumentären får man mer känslan av att McGee har rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte alls så utflippat rebellisk.

Lite fakta: För regi står Nick Moran som slog igenom i Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Musikspåret innehåller exempelvis Oasis, Primal Scream, My Bloody Valentine, The Boo Radleys, The Jesus and Mary Chain, Sex Pistols, David Bowie, D-Ream, Dido, m.fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Summer of Soul – en guldgruva för den som älskar soul, blues och gospel

27 juli, 2021 by Rosemari Södergren

Summer of Soul
Betyg 4
Regi Ahmir “Questlove” Thompso
Premiär på Disney+ 30 juli 2021

En helt underbar film för alla älskare av soul och blues. Sommaren 1969, samma sommar som den legendariska Woodstock-festivalen ägde samlades tusentals framför allt svarta musikälskare och invånare i Harlem i Mount Morris Park (numera Marcus Garvey Park) för att lyssna, dansa och samlas kring soul och blues musik i The Harlem Cultural Festival. Festivalen var gratis och kunde arrangeras genom sponsorer.

Det är en av de mest fantastiska musikfilmer jag sett på länge. Om du gillar soul, gospel och blues bör du inte missa denna. Den spelades in 1969 men sedan hamnade det inspelade materialet i ett källarförråd och har först nu kommit fram och klippts ihop till en film. Denna drygt två timmar långa film har framföranden av en lång rad av våra stora legendariska svarta musiker som Stevie Wonder, Nina Simone, Sly & the Family Stone, Gladys Knight & the Pips, Mahalia Jackson, B.B. King och The 5th Dimension. Många uppträdanden som aldrig tidigare visats. Det är helt enkelt en guldgruva för soul-folket.

Filmen är dessutom mer än en konsertfilm. Den innehåller klick från politiska rörelser och den sätter in musik i ett samhälls-sammanhang. I filmen ser vi hur familjer med barn njuter av musiken och stämningen och flera av dem intervjuas nu femtio år senare och berättar om hur denna upplevelse färgade deras liv och gav dem energi att stå upp för sina rättigheter. En av dem berättade att han aldrig tidigare i sitt liv sett ett sådant hav av svarta människor och hur det fick honom att känna att de tillsammans kan förändra det förtryck de levde under.

Filmen är värd att ses för musikens skull men också för hur den utan att lägga pekpinnar visa hur viktig musik och kultur är för människor och samhället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in