• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Courier – en riktig nagelbitare

5 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

The Courier
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 augusti 2021
Regi Dominic Cooke
Manus Tom O’Connor
I rollerna Benedict Cumberbatch, Merab Ninidze, Jessie Buckley

En riktig nagelbitare med en lång rad av de duktigaste internationellt kända skådespelarna och ett mästerligt foto. Trots att handlingen bygger på verkliga händelser och det går att googla och ta reda på hur det gick i förväg, innan man ser filmen, går det inte att slita sig från filmen. Jag dras in i den och det är så spännande. Det är helt underbart att uppleva att en film kan vara så spännande utan en massa bomber och granater och utan att strössla med biljakter.

Handlingen utspelas under 1960-talet, vid tiden för det kalla kriget. Sovjetunionen rustade sig för att kunna mäta sina krafter mot USA med kärnvapen. Kapplöpningen kring utvecklandet av kärnvapen upplevdes av många som ett stort hot för världen. En sovjetisk officer, Oleg Penkovsky, lyckas kunna i kontakt med brittiska och amerikanska säkerhetstjänster och erbjuder sig att få fram hemlig information om den sovjetiska upprustningen. Penkovsky var djupt oroad för vad den sovjetiska ledningen med Sovjets ledare Nikita Khrushchev kunde ställa till med. Penkovsky spelas av duktige Merab Ninidze, en skådespelare som ofta spelar ryss i brittiska filmer och tv-serier. Merab Ninidze gör en imponerande rollprestation tillsammans med en lång rad duktiga brittiska skådespelare.

Den brittiska MI6 och amerikanska CIA bestämmer att affärsmannen Greville Wynne ska bli den kurir som håller kontakt med Penkovsky och som smugglar hem informationen. Greville Wynne, som spelas mycket bra av Benedict Cumberbatch kan få tillträde till Sovjet på ett helt annat sätt än de vanliga spionerna eftersom han är affärsman och inte haft någon anknytning till säkerhetstjänsten. Wynne bygger upp en affärsrelation till Penkovsky och en vänskap uppstår mellan de två männen. Det var inte så hemskt länge sedan, men ändå var det på många sätt en helt annan värld då. Jag var på skolresa till Sovjetunionen och jag minns hur övervakade vi gymnasieelever var av ryska säkerhetstjänsten.

Filmen berättar något viktigt om hur samhället och världen var för sex tio år sedan och är oerhört välgjord och en riktig thriller. Det är så befriande att se hur spännande det kan vara utan de där bombastiska scenerna som många actionfilmer strösslar med.

I en otrolig historia baserad på verkliga händelser spelar Benedict Cumberbatch en helt vanlig man, som kom att spela en avgörande roll i stävjandet av Kubakrisen. Jessie Buckley är Sheila, som frustrerad av sin mans underliga beteende börjar ifrågasätta deras relation. Rachel Brosnahan spelar Grevilles uppdragsgivare, CIA-agenten Emily Donovan, och som Penkovskij ses Merab Ninidze. Dominic Cooke (På Chesil Beach) står för regin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Jungle – Loving in Stereo

4 augusti, 2021 by Petter Stjernstedt

Artist Jungle
Titel Loving in Stereo
Betyg 3
Release 13 augusti

Det blir glittrande 80-talspastich och discodans när Londonbaserade Jungle är i farten.
Ett vykort direkt från Post-covidland och en uppmaning om att dansa hela natten lång.

Ambitionerna syns redan i singlarna och musikvideorna till Truth och Keep Moving. I sistnämna Keep Moving äntrar en rastlös och energisk trupp bestående av välstylade och snyggt uppklädda dansörer en övergiven skola. Med coola moves och välkoreograferad dans omvandlas den gråmulna miljön till en glittrande färgbomb och graciös catwalk. Jungle, den Londonbaserade electroduon med försmak för 80-tals disco, vet hur man festar hela natten lång.
Att kombinerar modern funk med eko från dåtiden är deras gebit och paradrätten stavas disco á la Pet shop Boys och Daft Punk.

Men Loving in Stereo brottas med viss likformighet, känslan av att för många favorit-i-repriser staplats på raken. Albumet saknar de självklara hitsen och känns soundmässigt väl generisk även om helheten är en sprängkraftig apparat. Med inledande spåret, den filmiska Dry your Tears med stråkar och smäktande toner till discodängorna Keep Moving och Justice-pastichen All of the Time till gästspelen Romeo och Goodbye My Love finns här mycket att hämta. Det är de tillfälliga gästerna som lyfter albumet en extra tum.

Med fransk-amerikanska raparen Bas vid stativet ges extra tyngd åt Romeo. Och sydasiaten och multiartisten Priya Ragu i GoodBye My Love draperar snyggt in Jungles dansanta disco i silkeslen dräkt. Hennes souliga röst och släpiga R&B ger en mjukare framtoning till electroduons ibland kantiga sound.

Förstå mig rätt. Jag gillar Jungles senaste alster, men för att nå de högsta av höjder krävs mer lekfullhet och mindre av de homogena. Till trots är Loving in Stereo en kärleksfull salut till musiken och en påminnelse om att festen post-corona-style faktiskt är här för att stanna.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Herself – en film som lyfter dig.

3 augusti, 2021 by Birgitta Komaki

Herself
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 augusti 2021
Regi: Phyllida Lloyd

En ovanligt gripande film som hittat rätt tonläge. Att skildra ett svårt ämne som kvinnomisshandel och att ändå skapa en film med stark tillit till livet och livsglädjen
är en prestation.

Sandra (Phyllida Lloyd) lever med sin pojkvän Gary (Ian Lloyd Anderson) och sina två små flickor i ett långt förhållande. Men det är ett förhållande där hon blir misshandlad och en dag bestämmer hon att det är sista gången. Hon ger dottern ett kodord för att larma polisen och hon flyr från hemmet. Men livet som ensamstående blir inte lätt trots att våldet har upphört. Hon kämpar med två jobb för att klara sig och sina flickor. Och hon söker bostad genom socialen och bostadsförmedlingen. Hela tiden ömsom vädjar ömsom hotar Gary att hon skall komma tillbaka. Och ibland känner hon tvekan om hon har gjort rätt.

Efter en idé från dottern börjar hon drömma om att bygga ett enkelt hus för sig och döttrarna. Med mycket vilja och utan någon kunskap startar hon sitt bygge och snart visar det sig att många vill hjälpa till. Att människokärlek finns runtomkring och att nya och gamla vänner ställer upp. Det är en styrka och det hjälper henne att åter hitta den person hon var innan misshandeln började.

Filmen skildrar våldets konsekvenser på offren och på förövaren. Den visar hur barnen påverkas genom att se våldet. De förstår rädslan även om de älskar båda sina föräldrar.
Den visar rädslan hos offret också genom att man väljer sina ord och inte svarar emot. Liksom att förövaren också kan vara ett offer. En film som skildrar ett problem som finns i alla samhällen. Men också samhällets oförmåga och byråkratiska system för att hjälpa. En fantastisk och stark film som är så nära verkligheten man kan komma.
En film utan överdrifter och som berör djupt. Ändå är det en film som man minns med glädje. Att när människor hjälper varandra kan man övervinna allt.

Phyllida Lloyd gör rollen som Sandra med stor känslighet och så kontrollerat att hon kunde vara vilken kvinna som helst. Någon som alla kan identifiera sig med. Hennes arbetsgivare Peggy spelas av Harriet Walter gör också starkt intryck liksom döttrarna.
Tyvärr känns pojkvännen Gary (Ian Lloyd Anderson) välbekant.

En sorglig historia som får dig att tro på medmänsklighet och människans inre styrka.
Du går från bion med mer feel good och tro på mänskligheten efter den här filmen än efter många romantiska komedier. En film som lyfter dig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ur det subtila och svängiga uppstår ren magi – Bill Öhrström Blues Into Jazz i Ljungskile

3 augusti, 2021 by Mats Hallberg

Pressbild

Var: Laxbutiken i Ljungskile (konsert ingående i L´Jazz Sommarjazzvecka)

När: 30/7 2021

Hörde föregående vecka flera lyckade konserter på samma ställe. Börjar så smått vänja mig vid den svindlande livekänslan efter den mörka perioden av uppskjutna publika evenemang. Inte helt lätt att sortera alla intryck. Var med om både välbekanta tongångar och nya upplevelser. En kväll tangerade nästan succén samma grupp ”ställde till med” för fem år sedan. Inledande konsert kommer säkerligen definieras som en av årets främsta. Och aftonen efter Bohusläns omfattande översvämningar, arrangerades en spelning med Bill Öhrströms band vars genomslag var av den magnitud, att vad de uträttade bäst bör värderas som magiskt. Några oförglömliga timmar som går vid sidan om futtiga rankinglistor. Tacksam när det händer.

Bill Öhrström är vid 78 års ålder en institution i svensk musikliv värd en biografi. Sångare och munspelare som frontat olika upplagor av glödheta bluesbaserade band. I Bill´s Boogie Band, det mest berömda, lirade tre storheter: Bosse Skoglund, Kenny Håkansson och Jukka Tolonen. Därutöver anställd på skivbolag, slagverkare (exempelvis på Beatwave av Per Cussion, vinyl i min ägo) och på 60-talet startade han mytomspunna klubben Filips. Som om det inte vore nog har han jobbat som modell samt ingått äktenskap med två kvinnor i kulturbranschen, varav han musicerat med en av dem (Lisa Ekdahl). Såg hans eminenta Boogie Band på 80-talet både på Skeppsholmen och klassiska haket Dojan. I nutid har jag med stort nöje bevistat konserter i hans namn på Nef och i Falkenberg. Och Live ´n´Lively In Helsinki snurrade på skivtallriken för inte länge sedan. Tidigare i sommar uppmärksammade Kulturbloggen en duett han sjungit in med Monica Törnell.

foto Qlaez Wennberg

Vilka ingår i BILL ÖHRSTRÖMS BLUES INTO JAZZ? Jo trumslagaren André Borgström, gitarristen Max Schultz, på piano finns Stefan Nilsson och basar i dubbel mening gör Patrik Boman. Sist nämnde doldis håller nämligen reda på alla akustiska basgångar förutom att han arrangerat gruppens material; vilket innebär att han tituleras kapellmästare. Lite tveksam till om jag tidigare lyssnat på trumslagaren, vars framtoning är överraskande diskret.. I övrigt är manskapet stjärnspäckat så det förslår med otroligt mångsidiga musikanter. Har hört dem ett antal gånger live, i synnerhet Max Schultz i både större sättningar och smågrupper. Lustigt att alla i kvintetten är hemmahörande i de fem församlingarna på Södermalm, vilket vi upplyses om av herr Öhrström.

I underhållande mellansnack kommenterar åldermannen i sällskapet bandets ringrostighet, luftar vissa farhågor för ”halvsenilitet” och hänvisar till väsentligt äldre fenomenet Owe Thörnqvist. Därutöver några intressanta anekdoter. Han är känd för sin raspigt uttrycksfulla sång, vilken numera har en patina som gör att han stundom förvandlar sig till angenäm crooner. Samtliga låtar framförs föga förvånande på engelska.

foto Lotta Jarl

Svängfaktorn är ofta på kokpunkten. Det låter sanslöst tajt. Att kapaciteten till kopiöst grooviga passager fanns, visste troligen den entusiastiska publiken på förhand.. Fast sättet varpå det skedde noterade våra trumhinnor med oreserverad glädje. Istället för att överskölja oss i volymstarkt beat á la Bill´s Boogie Band för drygt trettio år sedan, spelas det finfördelat akustiskt, bortsett från den för genren omistliga elgitarren. Ljudteknikern bemästrar lika utmärkt som musikerna att lyfta fram spektrat av skiftande valörer. Tack vare sin smarta strategi, möjligen enligt anvisningar från bandledare och kapellmästare, ikläder sig rytmdomptören bakom sitt trumset en nyckelroll. Utan att någonsin tumma på sitt uppdrag frilägger Borgström utrymme för medmusikanterna. Ett intelligent grepp att mejsla fram sådan här emotionell musik på denna detaljnivå.

Kombinationen av sofistikerat sound och en pådrivande öppna-spjäll-attityd, renderade i ögonblick av ståpäls, något som förstärktes genom ett knippe underbara solon. Repertoaren bestod överlag av en mix av gammal hederlig rythm & blues, alternativt standards från förra seklets första decennier jämte besläktade original signerade Öhrström. Temperaturhöjaren Let The Good Times Roll inleder medan en tidlös, smeksam standardlåt om Sweet Sue avrundade om jag har ordning på anteckningarna.

foto Qlaez Wennberg

En anledning till att konserten blev fantastisk måste poängteras. Syftar på kapellmästarens betydelse. Fick efteråt reda på att skivbolagsdirektör (pb 7) Boman spelat med Öhrström i omgångar sedan 90-talet. Dels skriver han för denna grupp fullkomligt delikata arr, dels fogar han läckert in sitt basspel i deras sound och tilldelar sig själva åtskilliga läckra solon – flera i fruktbart samarbete med trumslagare Bergström. Patrik Boman tilldrar sig publikens odelade uppmärksamhet utan att ägna sig åt iögonfallande, smattrande ståbas-teknik, praktiserar istället finlir á la Ron Carter när blickarna vänds mot honom. Dessutom bidrar han till det infernaliskt pulserande svänget utan antydan till att showa, varför jag vill relatera till legendaren John Entwistle (inga jämförelser i övrigt). Har alltid blivit enormt tillfredsställd av konstellationer han varit ledare för, varför genistämpeln känns naturlig.. En värdering som accentueras efter aftonen i Bohuslän. I What´s New noteras strålande träffsäkra kommentarer från basisten.

´Den fängslande resa de tar oss med på innehåller inga som helst svackor. Övergången mellan Spoosin´ och I Chose To Sing The Blues blir till en hisnande skön kontrast. I sist nämnda mästerverk briljerar Schultz med snyggt riffande. Associerar hans stilistiskt fulländade spel i denna konsert till exempelvis Robert Cray. En annat helgjutet Ray Charles-nummer där bandet tänder på alla cylindrar är boogie woogie-influerade, snabbfotade Mess Around med Schultz som anförare. Skenbart okomplicerat och makalöst ösigt!

Öhrström betonar på ett övertygande sätt åtskilliga låtars karaktär med sitt munspel. Värt att upprepa hur framgångsrikt konceptet att varva ner fungerar. Deras förkärlek för maximalt släpiga konturer ökar behållningen, underlättar för solisterna och skänker publiken rysningar. Min tes illustreras perfekt av den lågmälda tolkningen av Willow Weep For Me.

foto Qlaez Wennberg

Stefan Nilsson har jag haft viss koll på ända sedan 1978 då jag såg Kornet på klassiska klubben Errols. Mest känd för bredare publik är pianisten med sitt osvikliga melodisinne för alla omtyckta soundtrack och Brel-skivan med Tommy Körberg. Att på nära håll studera hur hans fingrar beslutsamt rör sig snabbt över klaviaturen och i samma moment höra resultatet, är en sagolik ynnest. Andra set som pågår anmärkningsvärt länge, öppnar med en Ellington-komposition som Nilsson utvunnit bluesigt tema ur. Oavsett stil eller tempo är löpningarna formidabla från denne uppenbara injektion. Märkts att Nilsson stortrivs som solist. Han sätta en hisnande hög standard på musik som vetter åt själfull blues, boogie, shuffle, tidig jazz, gränstrakterna av rockabilly och dylikt.

foto Qlaez Wennberg

Inför konserten omtalas Max Schultz som en av Europas främsta gitarrister. Tänker inte på honom på det sättet, å andra sidan visar det sig att omdömet näppeligen bör ifrågasättas efter hans insatser i Laxbutiken vid havet. Handlar inte om att bevisa att man blixtsnabbt kan gå loss, ägna sig åt ”shredding”, vilket kan förefalla vara meningslös sysselsättning. Handlar om spännande ackordföljder, rätt toner, hur strängar böjs och volym avpassas efter rådande omständigheter. Rutinerade gitarristen vet exakt hur han ska förmedla starka känslor, utveckla ett tema solistiskt eller förstärka narrativet i en låt. Åtminstone vid ett tillfälle när samtliga på scen har flow stakar han ut riktningen.

Sammanfattningsvis en på alla vis generös och glimrande spelning i ett mycket näringsrikt ljudlandskap. Bill Öhrström och det stjärngarnityr som utgör BLUES INTO JAZZ visar sällsynt god dagsform. Lusten till att få lira inför publik igen var påtaglig. Tror konserten kommer bli ett minne för livet.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension av tv-serie: The White Lotus – så bra

2 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

The White Lotus
Betyg 4
Premiär på HBO Nordic 11 juli 2021
Regi och manus Mike White
I rollerna Steva Zahn, Alexandra Daddario, Sydney Sweeney, Jennifer Coolidge, Connie Britton

En serie som verkligen sticker ut. Den är så snyggt producerad och både rolig, skrämmande, spännande och realistisk trots att den är absurd. Det är en miniserie med sex avsnitt som utspelas på ett lyxhotell för stenrika amerikaner på Hawaii. Vi får följa intriger mellan både hotellgäster och personal. Manusförfattaren och regissören Mike White har valt att vända på steken från hur deckare brukar fungera. Redan i första scenen i första avsnittet får vi reda på att någon kommer att mördas. Spänningen ökar i avsnitt efter avsnitt: vem är det som ska flippa ut och begå ett mord och vem blir offret?

Runt om på framför allt tv-serie-inriktade hemsidor spekuleras det när detta skrivs för fullt om vem som kommer att bli mordoffret. Denna recension görs efter att fem avsnitt visats. Jag är medveten om att det sista avsnittet kan vara så bra och knyta ihop säcken på ett så fenomenalt sätt att betyget borde bli ännu högre än 4.

Det är en i högsta grad post-modernistisk handling med den amerikanska familjen Mossbacher där mamma Nicole är den som försörjer familjen med sin gigantiska framgång som konsult åt kvinnor i affärslivet och med dottern Olivia som tror sig vara solidarisk men är värsta egoistiska självcentrerade personen. Vi får möta stenrika, ensamma amerikanskan Tanya McQuoid som är på Hawaii för att slänga askan efter sin mamma i havet och som inbillar sig själv att hon ska hjälpa en kvinna från Hawaii att starta eget företag, men allt Tanya vill är egentligen att göra saker åt sig själv. Kolonialismen beskrivs på så många sätt i de olika karaktärerna. Det är både sorgligt, tankeväckande och komiskt ironiskt.

Antalet streamingtjänster som erbjuder filmer och tv-serier har exploderat i antal under senare år: HBO, Netflix, Amazon Prime, Disney +, TriArt Play, Drakenfilm, Paramount, Discovery +, ComHem + med flera. Frågan är: vilka familjekassor kan i längden ha råd med alla streamingtjänster? Någon gång måste människor som inte är stenrika välja. Jag ska vara ärlig att HBO har legat i riskzonen att väljas bort av mig. Serien är slarvig med en hel del. Svenska undertexter kan dröja flera dagar innan de kommer och nya avsnitt som utlovats komma en särskild dag kommer inte alltid på dagen – och om man planerat att titta på ett nytt avsnitt samtidigt med frukosten innan man ska iväg på jobb, då kan vara säker på att just den dagen kommer det nya avsnittet inte förrän många timmar senare. Men genom att HBO lyckas ha en fingertoppskänsla i sitt val av intressanta serier så hänger tjänsten kvar i mitt utbud. The White Lotus är ett sådant lyckat val av HBO.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in