• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Utsökt framförda original – Cecilia Sanchietti Swedish Project på Unity

12 augusti, 2021 by Mats Hallberg

foto Alicia Lindberg

Var Jazzbaren Unity i Göteborg

När: 11/8 2021

Med stöd av italienska institutet för kulturella studier

Ibland finns sannerligen fog för att tala om slumpens skördar. För en veckan sedan (5/8) blev jag förtjust i det metodiskt genomtänkta och dynamiska trumspelet av Cecilia Sanchietti under jazzfestivalen i Ystad. Hemkommen ser jag info om att kvinnan från Italien ska lira med sitt svenska band på hetaste jazzklubben i min närhet. Visar sig att kvintetten repat två dagar, spelat in två dagar i studio och som avslutande grädde på moset kommer leverera två konserter, varav jag bevistar nummer två. Personerna på bilden ovan är de som spelat in Poscards From Gamla Stan, Sanchiettis tredje album i eget namn. Hon har gått på konservatorium i Rom och på Berklee, erhållit pris för sin talang, undervisar och är konstnärlig ledare för festival.

Gör gott för att minska obalansen inom jazz att kvinnor, tillika bandledare, skapar sig kreativa plattformar. Senaste åren har jag hört bland andra Anna Lund, Michaela Östergaard-Nielsen, Cornelia Nilsson, mor och dotter Almgren samt ypperliga trumslagare från Polen respektive Danmark vilka ingått i ACT-projektet Sisters In Jazz som drivs av Caecilie Norby.

De renommerade personer Sanchietti rekryterat är Linus Lindblom på tenorsax och klarinett, basisten Josef Kallerdahl, pianisten Simon Westman samt sångerskan Anna Lundqvist. Av dem är jag minst förtrogen med Lindbloms musicerande (hört honom ett par gånger på Unity), trots att han släppt tre lovordade plattor och hyllats av Peter Asplund. Övriga har jag lyssnat på en hel del och recenserat både live och på skiva. Vill flika in att Josef Kallerdahl kommer man i kontakt med lite överallt om man är utrustad med nyfikna öron, en otroligt mångsidig och produktiv toppmusiker. Här utgör han ett solitt fundament.

Ljudet i det förhållandevis lilla rummet är anmärkningsvärt förstklassigt, mixas i exakt rätt inställd volym. Återger vad som utförs på varje instrument, instrument som fint urskiljs och får generöst med utrymme. ”Projektledaren” inleder med filtklubbor, har genomgående en eftertänksam approach. Styr skeendet beslutsamt genom att utvinna ett sound som attraherar. Förstod jag rätt är merparten låtar signerade henne, resterande skrivna av Linus Lindblom och Anna Lundqvist. Musiken hämtar näring från europeiskt njutbara klanger, skandinavisk folkmusik á la Nils Lindberg och några vitala klickar bebop. Tyckte mycket om kompositionerna vilka infriar mina förhoppningar. Åtminstone ett original var en ballad från en av Sanchiettis tidigare utgivna skivor. Kommande skivas titelmelodi var en av flera höjdpunkter. Präglad av markerad rytmik var det en låt man vill tillägna sig, kliva in i. Samtliga följde naturligt nog med i sina notpapper utan att musiken kändes alltför bunden.

foto från Cecilia Sanchiettis facebook

Anna Lundqvist sjunger ordlöst, nästan som ytterligare ett instrument färgar hon på ett delikat vis musiken, förstärker dess bejakande atmosfär. Missvisande att kalla vad hon gör scat. En referens som poppar upp hos mig är Alice Babs och hennes gudomligt drillande silkesstrupe i Sacred Concerts. En mer närliggande referens utgår från Gunilla Törnfeldt.

Nu slår det mig att ”the woman in charge” inte fördelar något utförligare solo till sig själv. Det behövs inte. Hon framstår ändå som ett powerhouse. Istället står Josef Kallerdahl för ett par vitala inpass jämte uttrycksfulla intron. Simon Westmans högst njutbara anslag kan iakttas vid upprepade tillfällen. Han framför lyriskt präglade harmonier med ackuratess. Hans eleganta spel är en inte obetydlig del av behållningen. Undrar om Linus Lindblom någonsin tidigare varit lika återhållsam, lika cool? Med undantag av ett par kvicka injektioner gör han avsevärt avtryck, genom inriktning motsatt till vad jag hört på Unity i sommar från Martin Svanström, Björn Cedergren och Axel Mårdsjö.

Som antytts är inte alla låtar insvepta i samma estetik. Under konsertens cirka sjuttio minuter ändras inriktning ett par gånger. Innebär hetsigare tempo, höjd intensitet och att särskilt Lindblom får ur sig besjälade, innehållsrika improvisationer. Why Not kan beskrivas som en suggestiv sak med rent himmelsk dimension som vänder sig inåt. Lundqvist reciterar. En låt, halvstökig omväxlande bop, kännetecknas av uppluckrad rytm. Tilltalas också av finlir på trio med Westman vid rodret. Den samspelta gruppen avslutar med påfallande bångstyrigt sound, varvid Sanchietti ökar pulsen.

Summasummarum en konsert med enastående fräschör och förnämliga musiker. Ömsom ett stillsamt äventyr, ömsom svindlande. Och de nyskrivna originalen är värda extra applåder.

Arkiverad under: Musik, Recension

Ystad Sweden Jazzfestival 2021 del 2 – Fokus på internationella akter

12 augusti, 2021 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

SOFIA 4 signalerar könstillhörighet. Förkortningen utläses Support of female improvising artists, ett globalt nätverk bildat 2014 vars initiativtagare heter Nicole Johänntgen (gästat YSJF flera gånger) från Schweiz. Ånyo var alt- och sopransaxofonisten ledare för detta stimulerande projekt. Till årets upplaga hade hon värvat en tysk gitarrist som förtjänstfullt ersattes av Susanna Risberg. Vidare syntes Stina Andersdotter (recenserade hennes debutrelease på Nef) på kontrabas och från Rom, den periodvis i Sverige verksamme trumslagaren Cecilia Sanchietti. Målet för SOFIA är att öka antalet kvinnor på jazzscenen. Prisade saxofonisten – släppt hela sjutton album – lyckades i förening med sina vänner med precis allt de företog sig under sitt bejublade premiärframträdande i Saluhallen. I förstklassig akustik inleder den pianolösa kvartetten med Mörka skogen (Risberg). Det trevande sida vid sida med attack. Låter luftigt. Blir förtjust i alster av italienskan som fint praktiserar vispspel. Nicoles vackra toner på sopran för tankarna till Wayne Shorter. Ett par gånger frågar en spjuveraktig anförare ”are you ready för some action?” Dessa grooviga beatbaserade sekvenser bidrog till min och övrig publiks upprymdhet, liksom inhopp av röstakrobaten och landsmannen Andreas Schaerer. Då utbryter rytmfest! Hör licks snyggt broderas av Risberg och trummande i baktakt. Rytmsektionen ser till att det stundom svänger kopiöst, på ett beräknande oftast behärskat vis. Oväntat rockig vibe noteras, vilket enbart känns fräckt. Sprakar och gnistrar om altsaxspelet. Behagligt småputtrig låt av Andersdotter är influerad av resa till Ghana.

Presentatören för denna harmoniska fullträff förtäljer att hon i SOFIA 4 vill lämna sin trygghetszon. Förutom vad som ovan berömts sjunger Nicole berörande vid flera tillfällen. Som fågelskådare kan hon inte motstå Blackbird (McCartney). Hör dessutom svävande sång á la Neil Young i Ystad II vars melodi avrundas likt ett vokalt mantra. Den komponent i tillfälliga konstellationen som jag var minst bekant med blev en ny favorit, nämligen lyhört, metodiskt spelande Cecilia Sanchietti. Inalles en pyramidal konstnärlig triumf vars ordinarie program avslutas i seren stil. Därefter vidtar smittsamt beat med pumpande bas och allra sist smeksam ballad i form av betagande vaggvisa. Cirka sjuttiofem minuter sound och samspel alstrar stort leende inombords, kommer sannolikt omvandlas till ett ljust minne att blicka tillbaka på.

foto Harri Paavolainen

Blev inbjuden till exklusiv solokonsert i Klosterkyrkan med NICOLE JOHÄNNTGEN, ett extrainsatt event ämnat för festivalens sponsorer. På artistens begäran saknas livefoton från denna andaktsfulla stund, varför jag illustrerar med saxofonisten från jamsession under festivalen (övriga på bilden basisten Johnny Åhman och Gustav Nilsson Kotte). 80-talisten trakterar i kyrkan altsaxofon, med en fäbless för långa, svepande linjer i en slags cirkulär teknik. En hållning som accentueras genom att målmedvetna Johänntgen rör sig långsamt i cirklar, i den upplysta salen medan hon formulerar sitt tonspråk. Vid introducerandet av sitt improviserade stycke sägs att vi tas med på en resa. Inledningsvis väsande blåsljud. Den meditativt organiserade konserten försiggår i ett kontinuum med inlagda rytmiska finesser ( speciell klaffteknik eller loopar). Kvardröjande klang likt ett subtilt eko utgör fascinerande signum. Hör ECM-konturer, självfallet renons på uptempo.. Hade stort utbyte av en vilsam, meditativ soloakt, som för otränade öron nog kunde te sig en smula sömnig.

foto Harri Paavolainen

EMILE PARISIEN QUARTET från Frankrike står på Ystad Saltsjöbads scen vid lunchtid. Miljön precis vid havsstranden är minst sagt inbjudande. Årets Tornväktare framförde med sin kvartett material ur senaste albumet Double Screening. Sopransaxofonisten som jag hört på album med accordionisten Vincent Peirani betraktas som ett visionärt nytillskott. Han har musicerat med flera lända namn och tilldelats tungt vägande utmärkelser. Gruppens line-up är förutom dess frontman pianisten Julien Touéry, basisten Ivan Gélugne samt trumslagare Julien Loutelier. Vi hör enbart original skrivna av kvartettens medlemmar, intelligenta och raffinerade låtar med utrymme för avantgardistiska utflykter, vilket inkluderar parti med preparerad flygel (lät som att hacka is). Det är lika omtumlande som intressant, näppeligen något jag skulle roa mig med i skivväg. Utmärkande drag är bland annat exceptionellt elastiska låtar som tenderar att tillföra fladdrig profil. Vidare den uppiggande lusten att stoppa in fragment av sångbara melodier i fri form-avsnitt. Att sopransaxens ton inte är lika gäll som jag förutsett underlättar lyssnandet. Också fördelaktigt att man gärna botaniserar i meditativa tillstånd, lågmälda linjer.

Basisten är ständigt sysselsatt, får ligga i. Och bakom trumsetet identifieras en skicklig trumslagare, får mig att utbrista: ”Brian Blade-light”. Pianisten påminner stundom om den utmanande Cecil Taylor. Vill påstå att batterist Loutelier jämte Parisien är mästare på sina instrument. Eftersom albumet har titlar som #Hashtag och Spam indelade i sektioner, meddelar Parisien att man jobbat tematiskt. Kompositionsmässigt vimlar det av taktbyten och osmidigt utbuktande harmonier. Registrerar sköna kontraster med nya mönster som uppstår i en spännvidd från meditativa passager och österländskt beat till skrynkliga eruptioner. Händelserika musiken kan ett par gånger jämföras med upphetsade dialoger, på väg att urarta. Som framgår utsätts publiken av fabulös kreativitet.

foto Markus Fägersten

Invigningskonserten förlänades ett udda, glatt gäng, nämligen WONDER BRASS BAND från Frankrike. De består av Sarah Meguellati (sopransaxofon), Eline Groulier (trombon), Caroline Marceillac (sousaphone) samt Wilma Ambrosio (percussion). Samtliga sjunger medan Marceillac i skämtsam stil dessutom presenterar på knapphändig engelska. Frank Zappa formulerade sitt credo som en fråga: ”Hör humor hemma i musik”? Wonder Brass Band svarar obetingat JA. Från olika musikalisk bakgrund väver de samman allehanda influenser – latin, funk, karneval, vals, swing etc. Allt förpackat i ironiskt hållna framträdanden. Inspiration hämtas från bland andra Boris Kovacs tangor, Cesária Évora, Mongo Santamaria och Dirty Dozen Brass Band. Synkad koreografi, sväng och sentiment, egna kompositioner och arr samt duktiga solister är deras koncept. De bildades 2001, då som gatumusiker. En syssla det händer att de fortfarande praktiserar (skedde exempelvis i Ystad). Har kvartetten kollegor på samma höga nivå, eller är de unika i Europa som mini-brassband kan man undra?

Sättningen täcker registret från bas till diskant, vilket utgör en väsentlig byggsten i deras låtskrivande. Den otympliga sousaphonen låter snarlikt tuban medan cymbal, koskälla(?) och andra tillbehör fiffigt monterats på bastrumman. Bortsett från enstaka insatser i framkant står instrumenten för grunden och ackompanjerar övriga blåsare. Raffinerat utformat! Man öppnar med tranceliknande groove för att övergå till exempelvis bitterljuv cirkusmusik, Carmen-vibbar, Piazzolla, cha cha,, jam-betonat funkigt beat (publiken reagerar genom att klappa takten), vals. Snacka om skiftande stilar! Noterar hur finurligt stämmor korresponderar med varann. För att öka graden av variation hörs också fin stämsång. Glimtvis går mina associationsbanor till filmmusik ( La Strada, Zigenarnas tid). Konserten med sin obestridliga charm blir emellanåt bångstyrig, utan att kakafoni uppstår. Sväng och skönhet premieras. Och Meguelatti är en fena på sopransax. Ändå blir jag inte jättebegeistrad efteråt. Känns som att fransyskornas idéer håller i ungefär en trekvart, vilket får anses vara ett mer än godkänt.

Arkiverad under: Musik, Recension

Ystad Sweden Jazzfestival 2021 del 1 – Bortom genrens mest igenkännbara domäner

10 augusti, 2021 by Mats Hallberg

Hedersambassadör Georg Riedel – foto Markus Fägersten

Officiellt pågick landets sommartid förnämsta jazzfestival 4-7/8, även om en konsert med storband och Viktoria Tolstoy som hemlig gäst ägde rum dagen efter i Löderup. Allt i programmet skedde enligt plan, trots brandlarm på Ystad Teater. Nytt för i år var trevliga gratisevenemang utomhus under rubriken Next Generation och att ett par konserter anordnades i nybyggda Saluhallen med succéartat utfall. Duktiga staben av volontärer och konstnärlige ledaren Jan Lundgren har jobbat fram fungerande rutiner efter drygt tio år. Beundransvärd organisation ger festivalens dess vänliga inramning. En dag viktes åt att uppmärksamma 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin, en annan åt vokalmusik. Stämningen var på topp, inte minst för att spelsugna artister äntligen kunde få möta publik, förvisso corona-reducerad enligt gällande restriktioner. I egenskap av skribent blir man gentilt omhändertagen på ett sätt som saknar motstycke. Som att befinna sig i en bekymmersfri bubbla på jakt efter musikaliska kickar.

Jazzradion i P2 fanns på plats, spelade in de mest attraktiva programpunkterna. En av festivalens två ambassadörer syntes på åtskilliga begivenheter, nämligen Susanna Alakoski (både läst och träffat henne tidigare). Till hedersambassadör utsågs Georg Riedel, en 87-årig gigant i svenskt musikliv ( lyckades byta några ord med honom efter att han blivit intervjuad om sin imponerande gärning). Nyinstiftade Priset Ystad Sweden Jazz pianoaward – (Next Generation) tilldelades den danske pianisten Zier Romme.

foto Markus Fägersten

CAROLINE HENDERSON från Danmark – med svensk mamma och amerikansk jazzmusiker som föräldrar – lanseras av arrangören som superstjärna. På cv:t: tretton studioalbum, åtskilliga priser, känd skådespelerska och honorerad med riddarkors. Får bekänna att den lysande sångerskan är ett namn jag saknat relation till.. Aviserade blåssektionen är frånvarande. Istället har sångerskan med sig en pianotrio bestående av kapellmästare Nikolaj Hess, Mikkel Hess vid trummorna samt Daniel Franck på bas från Helsingborg. I en exceptionellt bred repertoar identifieras flera höjdpunkter, också habila inslag utan önskvärd lyster. Vi får en brokig blandning av Ellington, Bacharach, Nina Simone,, Sonny & Cher, flera örhängen från soundtrack och ett betydelsefullt original om Hendersons rotlösa livsresa. I en närmast sakral Lou Reed-låt firar Mikkel Hess på vispar och brodern Nikolaj genom sitt anslag, triumfer med rullande hypnotiskt beat, medan den repetitiva melodiska figuren i Nick Drakes nakna River Man snyggt exekveras.. Och sångerskans frändskap med agiterande Nina Simone i Four Women går inte att ta miste på. Trumslagaren kom in i en andra andning mitt i konserten, demonstrerade därefter superb återhållsam feeling. Förvisso kompetenta, når inte medmusikerna upp till samma nivå även om de släpper sig fria ordentligt i en passage. Artistens klara, ganska mörka stämma, fraserar ypperligt. Förutsåg musik av mer beatkaraktär. Inriktning avpassad för festivalen? Dock sympatiskt att tämligen högt mixad akustisk bas stod för tyngden, själva bottenplattan. Oklanderlig prestation från kvartetten, fast jag ville som helhet bli mer tänd på deras musicerande.

foto Harri Paavolainen

YAMANDU COSTA bjöd på makalös solokonsert på sitt nyss införskaffade brasilianska, sjusträngade instrument. Hade pinsamt nog inte lyssnat på denne världsledande instrumentalist, vars tillställning är en kombination av uppvisning och melodisk ”häxkonst”. Alla fingrar har fullt upp genom teknik på ofattbar nivå, övad på sedan sju års ålder. Idag är han tonsättare, med mest fokus live på latinamerikanska stilar, baserade på danser och folkmusik. Publiken på Ystad Teater häpnar och jublar över att EN man är i stånd att frambringa dessa hisnande rytmer, dessa överlagrade melodistämmor. Definitivt en sagolikt skicklig musiker i samma tradition som racer-gitarristerna på Friday Night In San Fransisco (Al Di Meola hedersgäst 2017, också sett övriga gitarrister i det triokonceptet) Den för tillfället i Europa bosatta supervirtuosen är utrustad med charmig aura. Han som turnerat världen över i trettio år med bländande teknik, verkar mån om att samtidigt visa upp personliga drag, sin bohemiska karaktär. Underhållande stil odlas följaktligen i mellansnack. Noterar fullkomligt otroliga slutackord i varje låt, eldfängda utbrott varvas ett par gånger med finstämda långsamma stycken. Visslar stundtals, nynnar och framför ordlöst en vacker milonga. En ny lysande låt betitlad Forza framförs liksom en elegant vals. Genom sitt trollbindande musicerande ser han till att tiden rusar iväg. Att konserten pågår i cirka sjuttiofem minuter framstår som oförklarligt. Även om han spelar akustiskt är Costas närvaron elektrisk och alla älskare av klassisk gitarr med kolossal spännvidd får sitt lystmäte Klangerna inklusive de halsbrytande vändningarna tas upp perfekt av rätt inställda mikrofoner. Stor eloge till ljudteknikern.

foto Markus Fägersten

Grammisvinnarna ANDERS JORMIN, LENA WILLEMARK och KARIN NAKAGAWA kallar sitt projekt ”Trees of Light”. Jormin, numera professor i improvisation på hemmaplan i Göteborg, tillhör landets mest respekterade kompositörer och kontrabasister genom sitt undersökande förhållningssätt, exempelvis i Bobo Stenson trio. Riksspelman Willemark är sedan drygt trettio år omtalad för sina framgångsrika folkmusikaliska samarbeten. På senare år har hon kunnat avnjutas i en vidunderlig konstellation tillsammans med Jonas Knutsson och Mats Öberg. Nakagawa från Japan är musiker, kompositör, dansare och målare. Hon har blivit en av få experter på tusenåriga instrumentet koto, som inför varje ny melodi behöver stämmas om, vilket oundvikligen innebär att övriga i trion måste avvakta, förmedla bonusinfo till publiken. Festivalens kammarmusikaliska inslag sker passande nog i S:ta Maria Kyrka. På repertoaren förekommer främst egna tonsättningar av dikter vokalt tolkade av glädjespridaren Willemark. Hon sjunger lysande med ansenligt omfång dikter från bland andra sitt kära Älvdalen, Japan, återupptäckta Anna-Greta Wide, nobelpristagare Tranströmer och göteborgaren Jörgen Lind. Frånsett vissa basgångar inget jazzigt, snarare korrekt att kalla vad de gör för konstmusik, lyrisk seriositet invirad i fängslande impro-språng. Den dubbelt medaljerade hedersdoktorn och ledamoten i KMA framhåller att spelningen är den första sedan pandemin, enligt henne ett reningsbad. Ovanliga sättningen tre stränginstrument jämte österländska harmonier kräver viss koncentration hos mottagaren. Publiken lyssnar på helspänn! Fröjdas extra mycket åt en bröllopspolska på koto, Jag är den långa isens kvinna jämte sångerskans komposition Vilda vindar. Nöjd att jag äntligen kunde del av trions kreativitet live.

foto Markus Fägersten

Forna argentinska musikalartisten LILY DAHAB, numera bosatt i Berlin med sin make Bene Aperdannier, har besökt festivalen tidigare. Karismatiske Dahab som fanns med i rollistan på storfilmen Evita, har bott i Spanien och släppt tre album. På nya lyckade scenen i rymliga Saluhallen omges den skönsjungande damen av Jo Gehlmann på gitarr från Tyskland, colombianen Camilo Villa som alternerar mellan upprätt bandlös bas och konventionell elbas, Topo Gioia från Argentina på percussion samt ovan nämnde Apendannier på piano, keyboard och melodika. Bandet har sin bas i Tyskland. Den lättillgängliga musiken överraskar mig, då jag hade bespetsat mig på mer djupverkande tongångar. Men energiknippet slår mynt av sin bakgrund, röstresurser ideala för smäktande soundtrack och sentimentala musikalnummer. Lyckligtvis är rytmsektionen utsökt när den färgar soundet, faktiskt mer spännande än deras melodimakande kompanjoner. Den obestridliga stjärnan ransonerar inte på sin stämma, när hon tar oss med på en resa i musikens tecken runt latinamerikanska kontinenten. Vi serveras folklore, Piazzolla, Violetta Parras berömda visa, flameco-vibbar, låtar från Uruguay, Argentina, Katalonien med mera.

Deras gig har rubriken Under the Same Sky och i just titellåtens stick mer än antyds potentialen. I en pärla till ballad från samtida tonsättare märks ljuvt, diskret anslag från pianisten. Hänförs av sofistikerade rytmer jämte gitarrsolo i Hurry (låten från Uruguay), glödheta flamenco-avdelningen med gitarr och slagverk i framkant sant Dahabs helhjärtade engagemang och tonsäkra leverans. Melodierna förflyttar sig annars mestadels rakt fram utan underliggande dynamik, förvisso, kryddade med dramatiska utspel. Musiken fäster alltför sällan. Registrerar genomgående istället populärmusik med nära nog ytliga tendenser, vilket möjligen kan bero på ovana öron. Kan meddela att publiken överlag uppskattade denna expressiva och generösa konsert desto mer.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: The Green Knight – skimrande mystisk

10 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

The Green Knight
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 augusti 2021
Regi David Lowery
I rollerna Dev Patel och Alicia Vikander

En magnetisk film som inspirerats av legenderna kring kung Arthur och riddarna av runda bordet, fast på ett sätt du aldrig sett dessa berättas tidigare. Men Dev Patel i huvudrollen som Sir Gawain, den riddare som antar utmaningen från den gröna riddaren blir detta något helt annat än en äventyrsfilm med svärd. Om dina förväntningar är en actionfilm blir du säkert besviken.

Vi får se hur legenden om Sir Gawain berättas för barn och hur den spelas i dockteatrar omväxlande med handlingens fortskridande, vilket fungerar bra och förstärker känslan av att det är en legend. Det blir också en berättelse om hur allt kan förvandlas till legender, sagor och berättelser.

Dev Patel är ett starkt skäl till att filmen fungerar så bra. Han skulle fungera som actionskådespelare också, men jag är glad över att det är hans förmåga som karaktärsskådespelare som rollen bygger på. Dev Patel som hunnit fylla 31 år är kanske mest känd för sin roll som Jamal i filmen Slumdog Millionaire och för sin roll som Anwar i tv-serien Skins. Själv lade jag framför allt märke till honom tv-serien Newsroom där han spelar den duktiga IT-journalisten Neal. Han är känd också från den brittiska dramakomedifilmen Hotell Marigold och huvudrollen i filmen 2019 om David Copperfield.

Däremot är jag inte så förtjust i den svenska världsstjärnan Alicia Vikanders prestation i The Green Knight. Hon är för mycket kliché och är svår att tro på i de karaktärer hon gör. Visserligen har regissören medvetet valt att i stort sett bara låta Dev Patels Sir Gawain vara realistisk, övriga karaktärer är som tagna ur en sagobok.

Fotot är skimrande och för in oss i en mystisk värld. Miljöerna tillsammans med karaktärernas svårfångade personligheter gör att jag som tittare hela tiden sitter spänd och misstänksam. Också den som verkar sympatisk kan i nästa stund vara förrädisk och farlig.

Sir Gawain tar på sig uppdraget att möta den gröna riddare som dyker upp på en festmåltid hos kung Arthur. Den gröna riddaren är en varelse som ser ut att vara mer träd än mänsklig. Efter att Sir Gawain antagit utmaningen att hugga av huvudet på den gröna riddaren visar det sig ha varit en fälla. Den gröna riddarens huvud växer upp direkt. Och nu måste Sir Gawain inom ett år och ett dygn tagit sig till den gröne riddarens borg. Färden dit är, förstås, mödosam och Sir Gawain råkar ut för svårigheter och utmaningar av olika slag: hunger, rån med också bekvämlighet som försöker få honom att strunta i sitt uppdrag.

Den som kan legenden och dess sido-berättelser kring kung Arthur och hans riddare kan säkert ha synpunkter på hur allt skildrats, positivt eller negativt. Och den som förväntar sig en actionfilm har kommit fel. Men den som är redo för magi, mystik, underbart foto, duktiga skådespelare och något att tänka på länge efteråt har kommit rätt. Eller inte så mycket att tänka på utan mer att känna in. Filmen förmedlar en stark känsla av något magiskt som hänger kvar länge efteråt.

Dev Patel är magnetisk i ett fantasifullt äventyr i sin helt egen genre – The Hollywood Reporter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Det stillsamt poetiska korsas med suggestivt modernt sound – Oh Everything av Annie Gallup

9 augusti, 2021 by Mats Hallberg

Annie Gallup

Oh Everything

4

Inspelad i Maine och New York

Mixning Peter Gallway

Producerad av Peter Gallway, Annie Gallup och Harvey Jones

Gallway Bay Music

42:36

Release: 6/8 2021

En för mig ny bekantskap som visar sig ha varit väldigt produktiv. Nya skivan inräknat har Annie Gallup gjort hela tretton album i eget namn plus sju med sin make Peter Gallway som Hat Check Girl. Samtliga tretton låtar på Oh Everything är skrivna av Gallup utom I Dreamed (musik Harvey Jones). Första framträdandet på scen skedde 1988. Före sin artistkarriär hade låtskrivaren flera ”civila” jobb. Hon har gått konstskola och framgångsrikt ägnat sig åt teater (tilldelats priser). Född i Michigan bor hon idag på USA:s östkust i Maine i naturskön trakt, fast mycket tid har spenderats på resande fot. Under åren har hon kunnat inkassera en hel del priser för sitt låtskrivande och beviljats anslag till diverse projekt. Margret Atwood (en författare jag läste redan på 80-talet på universitetskurs) utgör tydligen en inspirationskälla i likhet med Paul Simon., I sin utveckling som gitarrist har hon som en grund, lärt genom att försöka kopiera licks från Mississippi John Hurt och Dave Van Ronk.

Inom vilken genre hör detta ambitiösa album hemma? Spontant skulle jag svara americana med ansenliga doser folkmusik. Den term som Gallup förknippas med verkar vara country-blues. Eftersom en hel del teknologiska finesser varsamt införlivats i form av loopar och trumprogrammering, behöver genrebeskrivningen utökas med begreppet electronica. Vidare ska det litterära anslaget betonas, då åtskilliga låtar består av vindlande, ordrika berättelser/ betraktelser.

Annie Gallup överlåter som sagt inte allt musicerande till sina manliga medarbetare. Utan i olika omfattning spelas elektrisk gitarr, akustisk dito på Sleeplessness, baryton elgitarr på Forget Me Not, nylonsträngad gitarr i Nothing/ Everything, lap steel, dobro, fot-percussion, rytm-loop samt i finalnumret vissling. Peter Gallway lirar förutom elgitarr baryton dito, bas som antingen är bandlös, akustisk eller elektrisk, synthesizer, loopar, trumprogrammering, percussion samt triangel. Multiinstrumentalisten Harvey Jones jobbade med paret på distans. Tillförde smakfulla pålägg på synt, piano (även elpiano), clavinet, beat box, cello-arrangemang, såg och triangel. Många av instrumenten är så raffinerat inkorporerade att de inte var för sig är urskiljbara för mina öron. Trion har som sagt mycket att stå i utan att det gör albumet överlastat.

från artistens hemsida

Alla låtar har inte guldkant, vilket inte kan begäras från en låtskrivare som regelbundet ”spottar ur sig” ny musik. Uppskattningsvis hälften av materialet på Oh Everything – vars tema är paradoxer – är stöpt i snarlik form, där Gallups intellektuella åtbörder blir uppenbara. Inte så konstigt kanske att nämnda Atwood och Joan Didion (såg hennes Ett år av magiskt tänkande på Göteborgs Stadsteater) tillhör hennes litterära favoriter och att Sam Shephard dyker upp i ett par textrader. Dessa varsamt framåtskridande låtar ges en genomarbetad relief som för tankarna till Leonard Cohen. Om man inte sätter sig in i vad denna typ av sånger förtäljer, blir de ömsinta alstren en smula enformiga trots en poetisk, drömsk infallsvinkel.

Förvisso är låtarna ganska korta. Hade gärna sett att somliga förlängts med fler instrumentala passager, exempelvis de läckert suggestiva tongångarna i Rockabye. Noterar ändå avsevärt kreativitet på den andra halvan låtar, låtar som bryter mönstret, infaller på oväntade ställen och därmed vidgar upplevelsen. I en låt förekommer förekommer fascinerande exempel på rapp. I Dreamed framförs i reciterande stil över en fräck melodi påminnande om Laurie Andersson spejsade sound. Helt klart en suggestiv fullträff! En melodi betitlad Make No Misstake inramas av ett sensationellt catchigt gung där Gallways barytongitarr firar triumfer. Ska också framhålla ett snärtigt stycke döpt till Everybody Wants To Take Her Home. Man avslutar fint genom att återknyta till ett långsamt berättande i ord och ton med ett utsökt gitarrsolo inkorporerat.

En oavvislig styrka med produktionen är sättet varpå stränginstrument, effektfullt uppbackande klaviaturer och varsamt pålagda rytmer förenas med den angelägna, kvinnliga rösten. Spännande kontrast uppstår mellan det sparsmakat, vibrerande ackompanjemanget och de tillfällen man kastar loss med rockigt, distinkt rullande beat som följd. Vokalt har Annie Gallup flera uttryck utan att ägna sig åt berörande skönsång á la Gillian Welch. Ofta väser hon fram texten lite hest. En light-version av den klassiska comebacken från Marianne Faithful. Gallup artikulerar väl och styr med sina chosefria stämma.

Ett rikhaltigt och mångskiftande album, om än en smula ojämnt. Det svävar inkonsekvent fram i en drömsk americana-atmosfär, övergår flera gånger till suggestiva sensationer. Som om kompositören ställt sig utanför en omskakande och polariserad samtid.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in