• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Titane – spränger gränser på ett spekulativt sätt

23 september, 2021 by Birgitta Komaki

Titane
Betyg 1
Svensk premiär 8 oktober 2021
Regi Julia Ducournau

Vilken j-a film , så känner jag när filmen är slut. Om jag inte visste att den har vunnit Guldpalmen i år skulle jag ha utbrast ”Värsta B-rullen i år. ”Men även med den vetskapen så tycker jag att filmen är ett mysterium.

Den börjar med en bilolycka där flickan Alexia blir skadad och får en titanplatta inopererade skallen. Den fortsätter med en bilutställning där den vuxna Alexia är en av alla tjejer som halvnakna kryper, dansar och smeker sig själv och bilarna för publik.

Utan att avslöja mer så fortsätter filmen med flera mord och efter halva filmen sker en radikal förändring i Alexias liv. Andra delen av filmen är en ännu otroligare historia än första delen. Filmen är som två akter.

Det är en mycket rå film. Kanske är Alexia en robot eller kanske hjärnskadad. Kanske vill filmen visa att ondskan kan förändras av kärlek. När pappan säger ”Jag struntar i vem du är. Du är min son och det kommer du alltid att vara. Paralleller till den förlorade sonen i Bibeln ligger nära. Eller är avsikten att göra en skräckfilm eller thriller. Det är mycket nakna kroppar, våld och våldsam sex. Det är sektliknande danser i trans, brandmän omgivna av eldhav och ett mycket symboliskt avslut. Det är också en historia som ingen kan tro på.

Oavsett vad Julia Ducournau har för vision och mening med filmen har den blivit mycket omtalad. En film som försöker spränga alla gränser och som gör det på ett spekulativt sätt.

Agathe Ruselle, Vincent Lindon och Garance Marillier är en stark trio som säkert bidragit till utmärkelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: Olympia av Mons Kallentoft

22 september, 2021 by Gästskribenter

Olympia
Författare Mons Kallentoft
Serie Zackserien (del 7)
Antal sidor 391
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Bokförlaget Forum
Medarbetare Timrén, Anders (form)
ISBN 9789137156125

En lättläst, spännande och flyhänt deckare. Olympia är den sjunde boken i Zackserien som utspelar sig i en tuff Stockholmsmiljö. Har du läst de tidigare böckerna i serien vet du precis vad du har att vänta dig.

Zackserien har gått fantastiskt bra internationellt och är såld till flera länder. Jag läste denna på två dagar. Det är flyt i berättelsen, den är lättläst – vilket i och för sig också känns lite ytligt och egentligen känns boken mest som underhållning som inte säger mig något om livet. Det gör mig lite sorgsen att den stora massan så lätt tar till sig sådant som är lätt att läsa. Å andra sidan är det skickligt att kunna skriva med detta flyt. Kallentoft är en duktig berättare och säker skribent.

Fast vi ska inte låta lura oss av att berättelsen är så lättläst. Själv läste jag den på två dagar. ”Olympia” baseras löst på myten om Herkules elfte stordåd: att hämta de gyllene äpplena. Det finns en del tanke bakom Kallentofts val av berättelse. Romanen kan förhoppningsvis sätta igång ett intresse för de antika myterna som den om Herkules. Berättelsen skildrar också de stora klyftor och orättvisor som finns i vårt samhälle, om än på ett oerhört lättläst sätt.

Bokförlaget berättar om boken:
Störst av allt är girigheten
Två barn avrättas. En organisation som liknar en terrorsekt tar på sig det fruktansvärda dådet. Men vilka är de, och vad vill de? På Särskilda enheten är Zack Herry och hans kollegor satta i högsta beredskap. Zack, som nu har fått en son tillsammans med Hebe, oroar sig för att något ska hända dem. Olympia har förbjudit honom att träffa dem, och han slits mellan sin kärlek och rädslan för vad hans maktfullkomliga mor är kapabel att göra. Så sker en explosion på Grand Hôtel och Zack dras in i en grym härva som blir djupt personlig. I ett samhälle som post covid blivit alltmer ojämlikt, där vissa människor kämpar för sin överlevnad och andra vältrar sig i rikedom, kan vad som helst hända.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Mons Kallentoft, Zack-serien

Recension av tv-serie: Midnight Mass – hade vunnit på att dra ned på övertydlighet och skräck

22 september, 2021 by Rosemari Södergren

Midnight Mass
Betyg 3
Premiär på Netflix 24 september 2021
Regi Mike Flanagan

En fascinerande tv-serie av skaparen av skräckserien The Haunting of Hill House. Midnight Mass är en serie som tar upp de djupaste existentiella frågorna om liv och död, om evighet och tiden, om religion och andlighet. Detta gör serien bra men något övertydligt. Det som drar ned betyget är det övertydliga och inblandningen av traditionella skräckmoment som vampyrer.

Seriens olika karaktärer representerar olika sätt att se på liv och död. Det fungerar delvis bra men delvis är det övertydligt. Regissören låter flera av karaktärerna hålla för långa monologer där de utvecklar sin syn på de stora frågorna, om vad som finns efter döden. Slutmonologen skriver oss på näsan vad vi ska tänka, där känns det som att seriens skapare inte kan hålla tyst om sin egen inställning. Serieskaparen är bra på att skapa skräck-serier – men jag är kluven till de moment av skräck som kommer in i denna serie. Det går förstås att tolka dessa moment på olika sätt men delvis känns den delen som påklistrad, onödig. Visst går dessa skräckscener och hemskheter att tolka metaforiskt.

Handlingen utspelar sig i ett samhälle på en ö som drabbats hårt av ett stort oljeutsläpp. Eftersom en stor del av befolkningen livnär sig inom fiske får oljekatastrofen svåra följder. En ung man, Riley Flynn (spelas av Zach Gilford) återvänder till ön efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för att ha dödat en flicka då han körde rattfull. Riley tyngs av skuldkänslor och har svårt att ta itu med sitt liv, han känner hur orättvist det är att han överlevde medan den unga oskyldiga flickan dog. Samtidigt som Riley återvänder dyker en ung präst, Paul (spelas så bra av Hamish Linklater), upp i samhällets katolska kyrka. Paul berättar att han blivit ditsänd för att vikariera för församlingens gamla präst som rest iväg på en pilgrimsresa till Jerusalem.

Ganska snart efter att den unge prästen dykt upp sker mirakler vilket gör att kyrkan drar allt fler besökare. Men mirakler kan ha ett pris.

De första två avsnitten av seriens sju avsnitt är suggestiva, spännande och så bra. Eftersom jag läst om serien innan jag började titta på den visste jag att mirakler skulle ske. Det tar regissören drygt två avsnitt innan miraklerna hände och det är suggestivt och spännande att komma närmare personerna men inte vet vad som ska hända, bara att något ska hända.

Den kanske mest intressanta frågeställningen som serien väcker är frågan om vad evighet är. Vi som är varelser bundna till tid: kan vi ens föreställa oss vad evighet är. Vad skulle det kosta att existera i evighet?

Tv-serien tar upp de stora existentiella frågorna, men som helhet hade serien vunnit på att dra ned på övertydliga monologer och minska skräckelementen i de senare avsnitten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Spännande mångfald av uttryck från isländskt stjärnskott – Nostalgia Machine av Mikael Máni

22 september, 2021 by Mats Hallberg

Brynja Baldursdottir – artwork och design

Mikael Máni

Nostalgia Machine

4

Inspelad på Island

Mixning och mastering: Chris Allen

Producent: Matt Pierson

Smekkleysa (SMJ)

59:20

Release: 6/8 2021

Denna cd har förmodligen sänts till mig tack vare utdelat beröm till gitarristen Máni Asmundsson, för medverkan på skiva med den i Sverige bosatta Stina Missnasti Augustsdottir. Nu är 26-åringen aktuell med andra albumet i eget namn. Han är uppväxt i en musikaktiv familj. Hans pappa driver skivbolag och har skivaffär. Mikael skickades till musikskola där han undervisades av några av öns främsta jazzmusiker. Därefter blev det konservatorium i Amsterdam för examen (bachelor degree). Han har både trio och en duo. Konstellationen på två nominerades till bästa isländska jazzalbum 2017.

På Nostalgia Machine medverkar en större sammansättning musiker. Bandledaren står som upphovsman till skivans samtliga låtar. Och hans instrument är elektrisk och akustisk gitarr samt music box. Lilja Maria Asmundsdottir hörs på piano, keyboards, violin, metallofon och elektronik. Altsaxofon och klarinett trakterar Sölvi Kolbeinsson. Rytmsektionen består av Ingibjörg Elsa Turchi på elbas jämte Magnus Trygvason Eliassen på trummor och percussion.

Hart när ogörligt att genrebestämma musiken. Såg en recensent som snöade in på naturmetaforer hämtade från den karga nordiska ön.. Finner pendlingar mellan world music, experimentellt, jazziga tongångar, filmiska stråk, electronica och en gnutta arty pop. Inte helt nöjd med beskrivningen, men får duga. Strukturen inramas ofta av drömmande, tillbakablickande stämningar, vilket titeln indikerar.

pressfoto från artistens hemsida

Fascinerande inledning i vilsam öppen anda. Altsax, piano och slagverk roterar runt Mánis gitarrslingor. I titellåten och på ett par andra ställen doppas attraktiv estetik i ett orent, knastrigt sound. Originellt tilltag! Vad som låter som klockspel tillför något annorlunda i vissa sekvenser. I Trying To Stay Afloat noteras sofistikerat trumspel och sammantaget rafflande rytmik, i en tilltalande melodi där klarinettens toner gifter sig med klangerna från gitarr. Let´s Start At The Beginning heter en lyckad, lyriskt hållen ballad, vars bluesiga anstrykning exponeras läckert genom snyggt gitarrspel. På låt med Balkan-stuk i tangotakt gästar Marina Ósk Pórólfsdóttir med ordlös sång. Twang-doftande ackord tar oss in i vad som påminner om Tom Waits-land. Ani utvecklas till en fullträff, rusar fram genom full satsning från melodileverantörer i samverkan med taggat komp.

Det obligatoriska basintrot infaller halvvägs in, i en låt med även fortsättningsvis framträdande bas. Fäster mig vid en ömsint porlande melodi döpt till Almost There, vars hoptvinnade instrument anförs av klarinett (om mina öronen hör rätt). Ett speciellt instrument frambringar ljud som kan associeras till stumfilmseran, ett medvetet drag när känslan av nostalgi ska väckas. Piano och blåsinstrument färglägger fint i Be Still, Sinking Heart.

pressfoto från artistens hemsida

I ett mestadels elektroniskt universum märks en förbluffande ymnig flora av stilar. Urladdningar som bryts av ett antal reflekterande ballader, vilka flera gånger framställs med akustiska instrument. Att det händer mycket och låter olika med skiftande tempo, sättning och intensitet; kan på samma gång framstå som tillgång och en minusfaktor. Dock, anser det vara klok strategi att lägga in för lyssnaren andhämtningsperioder, efter dramatiska urladdningar. Extas mot rofyllda stunder! Kanske existerar spännvidden som en spegling av isländsk väderlek.

Skivan är inte helt lätta att ta till sig. Det behövdes en noggrann genomlyssning i hörlurar (ljudet är formidabelt) för att motivera betyget. Mikael Máni är onekligen en mycket begåvad gitarrist, tillika karismatisk kompositör med skarpslipat tonspråk. Sölvi Kolbeinsson gör mig förtjust, sticker ut med extraordinärt moget spel. Rytmkonstnär Trygvason Eliassen imponerar kolossalt. Tillför energi och finess som uppskattas stort.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Storartat skådespeleri i galghumoristisk dystopi – Slutspel på Göteborgs Stadsteater

21 september, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Samuel Beckett (översättning: Magnus Hedlund)

Regi: Ronnie Hallgren

Scenografi & kostymdesign: Alex Tarragüel Rubio

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Jesper Lindell

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg, Johan Gry och Carina M Johansson

Premiär på Studion Göteborgs Stadsteater 18/9 2021

Spelas till och med 23/10

Av Becketts dramatik har jag föga förvånande live sett I väntan på Godot. Dels på 80-talet under perioden som studerande i litteraturvetenskap (läste då också pjäsen), dels en minnesvärd uppsättning med Sven Wollter och Ivar Wiklander 2009. Vidare på Göteborgs Stadsteater recenserades monologen Lyckans dar för Ny Tid. Och i Stockholms Stadsteater kröp Ingvar Hirdwall under huden i Krapps sista band. Samma teater gjorde Slutspel i regi av Tommy Berggren 2015.

Regissör Ronnie Hallgren sätter nu för fjärde gången upp pjäs av Beckett, varav andra gången på Göteborgs Stadsteater, Sveriges äldsta stadsteater som han varit chef för. Slutspel skulle haft premiär i mars i fjol, vilket omintetgjordes i och med införda pandemi-restriktioner dagen före premiär. En omständighet i linje med författarens svarta humor. Behöver det ens påpekas att ursprungliga premiären var förlagd till fredag den trettonde?

Vad är botemedlet mot resignation, resignation inför att behöva härda ut i Absurdistan? Enligt sanningssägaren/ satirikern Jans Ganman kan media och makten alltid sjunka lägre, i sättet att adressera extraordinära händelser i wokeismens tidevarv. När det är tio gånger större risk för ynglingar att dö av skjutningar här än i Tyskland, hänvisas till socioekonomiska faktorer, trots avsevärt större klyftor i Tyskland. Tänker på nyligen anordnade Frihamnsdagarna som framhöll hur staden värnade yttrandefrihet. Magstarkt påstående mot bakgrund av uppmärksannad rapport om tystnadskultur och kriminellt kapital. Tredje exemplet (tänk Spanarna i P3): det kompletta vansinnet hos Grammis-juryn, som ansåg att rapparen Yasin förtjänade att utses till årets textförfattare, en artist som glorifierar sin kriminella livsstil, inklusive sin misogyna attityd. Rätt värde(av)grund?

foto Ola Kjelbye

Ska inte förlänga avvikelsen från den text som Harold Bloom ansett vara 1900-talets främsta prosadramatik, där den geniala titeln i första hand anspelar på sista fasen i ett parti schack. Hallgrens tes är att Slutspel från 1957 har relevans även idag. Därav mina associationsbanor kring helgalna förhållanden. Med tanke på att irländaren och europén Beckett skrev sin täta pjäs med dess råa ton utifrån upplevelser av två världskrig, är det frestande i sammanhanget att också vidröra den skiftande synen IS-terrorister. Toleransen gentemot intoleranta, rent av livsfarliga individer och rörelser går bortom allt förnuft.

Slutspel äger rum i samma gråmurriga miljö under den halvannan timme pjäsen pågår. Tiden står inte alls still för publiken, trots bristen på yttre dramatik. Det nerviga når ut i salongen. Spanske scenografen med hela sjutton uppsättningar på Stadsteatern i ryggen, fick i princip fria händer. Vad som ser ut som veckade hopfogade plåtskivor, kan lika gärna vara av annat material. Inga scenanvisningar avslöjar huruvida personerna med sina grava funktionsnedsättningar, vistas i en bunker eller vanligt hus. Två fönster och en ingång markeras. Hamm tronar med filt i sin fåtölj, Clov dammar, tar bort plast från möbler, flyttar på en stege och har således fullt upp. I vänstra hörnet syns två soptunnor. Någon form av katastrof har inträffat.

Hur den blinde despoten Hamm – kan varken stå eller ligga – jämte underdånige betjänten Clov samt de lika hunsade medfarna föräldrarna lyckas överleva, svävar vi i ovisshet om. Beckett är inte inriktad på förklaringar, istället naglas vi fast i ett dysfunktionellt, tillstånd. ”Vad händer? Betyder vi något? Har inte detta pågått länge nu?” Tankar på slutet är konstant närvarande. Kvartettens kroppar uppvisar förfall i olika grad. Sminkösansvarig har gjort ett suveränt jobb, vilket gav fullt utslag i och med att särskilt Johan Karlberg inte var enkel att identifiera när entré gjordes.

Måste ha varit en underlig situation för teamet att ha uppsättningen färdig när den blev uppskjuten. Kanske bottnar skådespelarna därför extra väl i sina bisarra figurer. De djuriskt primitiva behov som genomsyrar Nell och Nagg, gestaltas rättframt med auktoritet av Carina M Johansson respektive Johan Gry. Hur de behandlas av sin son är gränslöst, lika groteskt som merparten händelser. Att Hamm beklagar sin bundenhet till ömkliga fadern genom att säga att Gud inte hör bön, blir roligt på ett makabert vis. Ska sägas att duon mest förblir frånvarande, har anmärkningsvärt få repliker.

foto Ola Kjelbye

Johan Karlberg förmedlar en variant av förorättad, speedat virtuoseri man sett från hans sida ett antal gånger i karriären. Oavsett svårighetsgrad av hackiga haranger löser Karlberg uppdraget med forcerad bravur. Knyckig motorik framkallar skratt. Texten blandar elegant metafysik med intetsägande banaliteter högst avsiktligt. Till och med embryon till humanism tycks ha vittrat bort hos Hamm. Betjänten Clov är den ende med resurser att ändra på sin belägenhet, ändra på spelets förutsättningar.

Höstens dubbelpremiär på Göteborgs Stadsteater äger rum utan rekryterade affischnamn. Man förlitar sig i huvudsak på sin fasta ensemble. Osäker på om Sven-Åke Gustavsson ingår i den. Under 2000-talet har han emellertid satt sin beundransvärda prägel på åtskilliga uppsättningar på stora scen, Han har stjärnstatus-kvalitet! I denna enaktare är han makalös! Skådespelare hävdar ofta att de föredrar att framställa ondskefulla personer. I odräglige Hamm oavbrutet pockande på tjänster och inte beredd att höra svar på de frågor han slungar ut; har Gustavsson tilldelats ett mumsigt köttben till drömroll. En framgångsfaktor är dennes prosodi, en speciell kvalitet han är tämligen ensam om. Syftar på när han går upp i tonhöjd som slutkläm på en replik. Mycket effektivt ges sken av dominans och total kontroll.

Paret Gustavsson & Karlbergs samspel synkar fullkomligt, väcker publikens intresse från första stund. Ansvariga för ljus och ljud bidrar med sin kunskap till en helgjuten produktion. Regissören fastnade för den drastiska humorn, parallellt med Becketts kritik av människans benägenhet att ödelägga livsbetingelser. Ronnie Hallgrens har åskådliggjort båda parametrar, åstadkommit en mycket solid uppsättning, vars dystra grundton innehåller inslag av befriande galghumor.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in