• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Unforgivable

4 december, 2021 by Rosemari Södergren

The Unforgivable
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 december 2021
Regi Nora Fingscheidt
I rollerna Sandra Bullock, Vincent D’Onofrio, Jon Bernthal, Richard Thomas,
Linda Emond, Aisling Franciosi, Rob Morgan, Emma Nelson, Will Pullen,
Thomas Guiry och Viola Davis

En ganska typisk amerikansk film i genren som hyllar familjebanden. Relativt sevärd även om den har sina skavanker och är ganska förutsägbar så kändes tiden jag ägnade åt att se filmen inte bortslösad.

Huvudpersonen, Ruth Slater (som spelas av Sandra Bullock) är en kvinna som dömts för mord och släpps från fängelset efter tjugo år. Hon börjar söka efter sin yngre syster som hon tvingades överge många år tidigare.

Filmens mest intressanta delar är de som skildrar hur hon blir bemött av samhället och enskilda individer då hon blivit frisläppt. Vi får en inblick i hur det amerikanska systemet med övervakare fungerar och vi får se de billiga härbärgen där tidigare dömda och andra människor med usel ekonomi bor, oftast flera i samma rum. Ruth Slater tvingas vara stenhård för att rumskamraterna inte ska trycka ner henne. Vi får följa hennes kamp för att få jobb för att försörja sig och hur hon nästan är chanslös när omgivningen får reda på att hon varit dömd för mord. Dessa delar av filmen är de som är mest engagerande, kände jag. Möten med olika personer där frågan om en människa någonsin kan bli förlåten löper som ett grundackord.

När Ruth dömdes för mord fick hon besöksförbud till sin yngre syster som var fem år då. Lillasystern adopterades av en familj eftersom Ruths och systerns föräldrar var döda. Trots att Ruth har besöksförbud försöker hon, förstås, få reda på hur lillasystern har det. Under alla åren i fängelset skrev Ruth många brev till systern. Brev som hon aldrig fick några svar på och därför har hon ingen aning om ifall hennes syster fått dem.

Det är hur Ruth och hennes syster skildras som är orealistiskt med tanke på tidsperioder. Eftersom deras föräldrar var döda tog Ruth hand om lillasystern som om hon var en mamma. Det var stor åldersskillnad mellan dem. Men i filmen berättar Ruth för en ung tjej att Ruth själv skolkade en del från skolan för att ta hand om sin lillasyster istället. Det borde alltså betyda att Ruth då var tonåring. Att filmskaparna trots detta låter den 55-årige Sandra Bullock spela tonåring är löjligt. Låt oss säga att Ruth var 18 då hon dömdes för mord. Det betyder att hon är 38 då hon släpps ut. Hmm. Sandra Bullock är född 1964 och är därför cirka 55 år när hon ska spela både 18-åring och 38-åring. Det är inte så realistiskt. Jag tror filmen hade vunnit på att ha en skådespelare som är tonåring i de scener där Ruth är ung och kanske också en annan skådespelare som Ruth när hon släpps ur fängelset. Jag tycker det är bra att det kommer filmer där äldre skådespelerskor kan få roller, absolut. Men då är det oftast bättre att de spelar kvinnor som är äldre, att det finns filmer med bra berättelser om medelålders kvinnor och äldre kvinnor.

Sandra Bullock är en duktig skådespelare. Så visst gör hon rollen bra även om det hade varit bättre om Ruth Slater varit äldre. Ruth pressas i olika situationer där hon ibland tappar besinningen. Det är begripligt och Bullock gestaltar det trovärdigt. Däremot kan jag som åskådare vilja ta tag i henne och be henne tänka efter lite. Vilket ju är lätt att säga för den som inte sitter i samma sits.

Det är en berörande berättelse om längtan efter tillhörighet och ett hyggligt filmskapande, även om det inte är något mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Alkestis – det finns ett djup i Euripides drama som jag tycker fuskas bort

3 december, 2021 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Alkestis
Av Elli Papakonstantinou efter Euripides
Översättning Mara Lee
Regi Elli Papakonstantinou
Scenografi och kostym Maria Panourgia
Koreografi Rasmus Ölme
Musik Julia Kent
Mask och peruk Nathalie Pujol och Moa Hedberg
Ljus Jens Sethzman
Video Pantelis Makkas
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Mia Benson, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Sten-Johan Hedman, Göran Martling, Torkel Petersson, Shanti Roney, Helmon Solomon, Joel Valois, Marcus Vögeli, Pierre Wilkner, Peter Achrén, Thorvald Bergström, Peter Haeggström, Henrik Hugo, Ian Power, Jan Sörberg
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 2 december 2021

Ett uppiggande sätt att ta itu med Euripides drama Alkestis. Ja en hejdundrande uppsluppen blixtrande scenglädje som inte räds att stryka under och rent av överdriva. Den målgrupp jag tror har mest glädje av denna pigga uppsättning är teaterintresserade och teaterhistoriker som sett tidigare versioner av Euripides pjäs. Alkestis handlar om en kvinnan, en drottning, som gör det ultimata offret för sin man. Hon dör i hans ställe. Det är uppenbart och tydligt en metafor för alla kvinnor som ständigt uppoffrar sig för männens skull.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.

Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.

Regissören är känd för att engagera publiken vilket görs försök till i denna uppsättning. Mot slutet av föreställningen var fyra skådespelare igång med samtal med vars sin person i publiken, bland annat via publiktelefoner. De diskuterade frågor kring spelet mellan män och kvinnor. Det var både rörigt och förvirrat och omöjligt för oss övriga att höra och uppfatta något av dessa diskussioner. Snacka om att jobba interaktivt med publiken och samtidigt stänga ute den största delen av publiken.

Föreställningens stora plus utöver den färgsprakande gnistrande dekoren och kostymer är skådespelarna, sångarna från Kungliga Operan och musiken. Som drottning Alkestis ses Karin Franz Körlof och Shanti Roney gör rollen som kung Admetos. Dessutom medverkar fem sångare ur Kungliga Operans kör som framför nyskriven musik av kanadensiska cellisten och kompositören Julia Kent.

Men för mig var uppsättningen för övertydlig och pekade för ensidigt på ett enda tema men det finns andra teman som försvinner då kvinnorollen blir helt dominerande. Det finns aspekter ur handlingen som kan handla om självmord och vad det gör med människor runt om. Ja det finns ett djup i Euripides drama som jag tycker fuskas bort. Visst, denna uppsättning är komisk, snyggt gjord, färgsprakande – men lite ensidig och därför tom på djup.

Lite fakta om kompositören:
Julia Kent, cellist och kompositör från Vancouver, baserad i New York har komponerat ny musik till uppsättningen. Mellan 2005–2010 var hon medlem i Antony and the Johnsons och uppträdde i Carnegie Hall, Radio City Music Hall, Royal Albert Hall, Barbican och festivaler och arenor över hela världen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alkestis, Dramaten, Scenkonst

Teaterkritik: Mellanförskapet – En pjäs med hjärta och personlighet

2 december, 2021 by Birgitta Komaki

Mellanförskapet
Manus Dejmis Rustom Bustos
Regi Emil Rosén Adsten och Ulf Stenberg
I rollen Dejmis Rustom Bustos
Premiär 1 December 2021 i Tornrummet Dramaten

Det är inte utanförskap för han får ju vara med, men det är mellanförskap för han är med på de andras villkor. Att försöka passa in och tåla kompisarnas skämt. Att flina med och inte visa sin sårbarhet. Det är ju bara skämt. Att ha ett liv hemma och i släkten där han skall vara på ett sätt och ett annat liv i skolan och bland kompisar.

Dejmis framställer en kille, en tonåring eller yngre som känns äkta. Där han brottas med sin självbild och att alltid bli skämtad med. Det är ju bara skämt!!!! Men det sätter sina spår. Liksom vuxnas välvilja och dumhet. Erfarenheterna är hans egna men gäller säkert många.

Pjäsen skulle passa utmärkt som skolpjäs. En pjäs med hjärta och personlighet.
Hos barn finns inget filter säger han. Men orden som kallas skämt bär han med sig även som vuxen. Man blir berörd av hans framträdande för att han berättar precis som han är i den åldern då han fick höra dem.

Pjäsen väcker tanken , att om alla skulle ha rätt att vara stolta över sin egen kultur då kanske mellanförskapet kan bli innanförskap i framtiden. Allt tal om integration måste också innebära acceptans av olikheter.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: A-ha The Movie – en engagerande berättelse

1 december, 2021 by Rosemari Södergren

A-ha The Movie
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Thomas Robsahm och Aslaug Holm

För fans av A-ha är denna dokumentära film en riktig julklapp, tänker jag. Vi får komma nära de tre männen som bildade A-ha 1982 i Oslo och vi får se och höra dem framföra många olika låtar ur sin repertoar. Men också för oss som inte haft dem som favoritband är denna film intressant och engagerande. Den berättar mycket om musikbranschen och jag tycker plötsligt mycket bättre om A-ha och deras musik. En dörr in till att förstå dem öppnas.

A-ha består av Magne Furuholmen, Pål Waaktaar och Morten Harket. A-ha är Norges största popsuccé hittills och jag skulle tro att också den som inte följt dem inte har missat deras största hit Take On Me som fortfarande är en av de mest spelade låtarna någonsin. Vi får höra flera framträdanden och versioner av den. Låten nådde nummer 1 på Billboard i USA 1985.

Jag är oerhört imponerad av hur de som tonåringar gav sig av till London för att slå igenom. De bodde billigt och åt hur billigt som helst för att ha råd att satsa på musiken. Den delen av deras berättelse skulle helt klart hålla för en egen film, gärna som drama.

De slog igenom och marknadsfördes som ett pojkband med vackra Morten i centrum. När de blivit lite äldre ser de tillbaka på den tiden och kan konstatera att de var rätt godtrogna och kunde inte själva styra vilken image de fördes med. Efter några år som pojkband ville de göra annan musik, bland annat med samhällstillvänd musik och text i stil med U2. Det fungerade inte så bra för dem att ändra genre. Jag tänker att det är intressant att följa detta för alla musikintresserade.

Gruppen tog en paus 1994, och gjorde comeback 2000. Gruppen splittrades 2010 efter en avslutande världsturné och sista spelningen skedde 4 december på Spektrum i Oslo men sedan återförenades gruppen igen 2015. De berättar öppet om sina olika konflikter, bland annat om upphovsrättsfrågor och om vem som skulle bestämma. Det är naturligt att det blir konflikter i ett band som hängt ihop så många år, i synnerhet med tanke på att det handlar om tre starka kreativa personer.

Jag tycker det är en underbar film om tre män som satsade allt som unga för att bli berömda och som lyckades men också ärligt kan berätta om berömdhetens baksida och vad den kan kräva. En film som borde intresserade alla musikintresserade. Enda skälet till att den inte får ännu högre betyg är att den sista halvtimmen av och till kändes seg, lite för lång. Tio minuter kortare och det hade varit betyg 4, tror jag. Det var något som gjorde att det blev segt mot slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Hand Of God

1 december, 2021 by Elis Holmström

The Hand Of God
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Paolo Sorrentino

Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt strå till stacken vad gäller att skildra sin uppväxt på film. Tankarna dras framfört till Lasse Hallströms Mitt Liv Som Hund – som förvisso inte är kopplad till Hallströms egna erfarenheter som barn. Alltifrån gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten förunderliga kraft att fånga en hel värld och en uppväxt som kantas av tragedi återfinns i The Hand Of God.

Sorrentino är inte heller skygg att visa upp sin vördnad för filmmästare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men också visuella attribut och kännetecken går att hitta i varje bildruta. Flera karaktärer i The Hand Of God är nästan oskiljaktiga från valfri Fellini produktion, alltifrån busiga småpojkar till spritt språngande galna mor och – farföräldrar figurerar. Sorrentino passar också på att låna/stjäla Sergio Leones spartanska bildspråk, obetydliga saker som en väderkvarn eller en tekopp kan få mer uppmärksamhet än karaktärerna.

Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyvärr så får publiken som håller andan inför något förlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och läkarhjälp, för trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inför konstfilmen så är The Hand Of God en förvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen än sin unga protagonist.

Den bångstyrige, svårtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och böcker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen är oftast utmärkta som plattformar för att studera resan från barndom till vuxen. Mycket av berättelsen i The Hand Of God är färgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det högljudda och festliga familjelivet trängs med tragedier och svek. På pappret så låter denna blandning mellan skratt och tårar som ett bra ackompanjemang till en film som inte är skygg för att dra sig åt det surrealistiska hållet. Men den behövliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God känns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.

Första halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i bästa Pedro Almodóvar anda, dock utan den spanska mästarens fantastiska uppriktighet eller fingerfärdighet. Om Sorrentino hade valt att stöpa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav så hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad gäller uttrycksformen. Mot filmens mitt så sadlar dock Sorrentino om, det går då från att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama där ångest, sorg och hopplöshet avlöser varandra. Det här skiftet är så pass abrupt att det känns som om Sorrentino kört på världens största fartgupp som lämnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.

En film som önskar att sätta allvaret, mörkret och traumatisering i framkanten måste ha etablerat oerhört trovärdiga och intressanta personer. Men då större delen av filmen har ägnats åt ytligheter och tafatt karaktärsarbete så blir omställningen från familjemys till kolsvart förtvivlan helt omöjlig att ta till sig. Det blir inte bättre av att de andra halvan är lika intressant och produktiv som att gärna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menlösa scener trampar vatten, speltiden på drygt två timmar kännas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir istället håglöst. Hela berättelsen känns som ett sönderklippt collage där man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte bättre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti får gå runt som en fågelholk och stirra livlöst in i kameran.

Ingenting är konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp är. Det enda som överhuvudtaget framstår kompetent är det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D’Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel är slående vackert både i dags och – nattljus, fotot är sylvasst och kompositionen genomgående strålande. Men ett vackert utseende räcker inte särskilt långt då innehållet är en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som måste förtäras för att nå fram till dessa är närmast hälsofarligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in