
The Unforgivable
Betyg 3
Premiär på Netflix 10 december 2021
Regi Nora Fingscheidt
I rollerna Sandra Bullock, Vincent D’Onofrio, Jon Bernthal, Richard Thomas,
Linda Emond, Aisling Franciosi, Rob Morgan, Emma Nelson, Will Pullen,
Thomas Guiry och Viola Davis
En ganska typisk amerikansk film i genren som hyllar familjebanden. Relativt sevärd även om den har sina skavanker och är ganska förutsägbar så kändes tiden jag ägnade åt att se filmen inte bortslösad.
Huvudpersonen, Ruth Slater (som spelas av Sandra Bullock) är en kvinna som dömts för mord och släpps från fängelset efter tjugo år. Hon börjar söka efter sin yngre syster som hon tvingades överge många år tidigare.
Filmens mest intressanta delar är de som skildrar hur hon blir bemött av samhället och enskilda individer då hon blivit frisläppt. Vi får en inblick i hur det amerikanska systemet med övervakare fungerar och vi får se de billiga härbärgen där tidigare dömda och andra människor med usel ekonomi bor, oftast flera i samma rum. Ruth Slater tvingas vara stenhård för att rumskamraterna inte ska trycka ner henne. Vi får följa hennes kamp för att få jobb för att försörja sig och hur hon nästan är chanslös när omgivningen får reda på att hon varit dömd för mord. Dessa delar av filmen är de som är mest engagerande, kände jag. Möten med olika personer där frågan om en människa någonsin kan bli förlåten löper som ett grundackord.
När Ruth dömdes för mord fick hon besöksförbud till sin yngre syster som var fem år då. Lillasystern adopterades av en familj eftersom Ruths och systerns föräldrar var döda. Trots att Ruth har besöksförbud försöker hon, förstås, få reda på hur lillasystern har det. Under alla åren i fängelset skrev Ruth många brev till systern. Brev som hon aldrig fick några svar på och därför har hon ingen aning om ifall hennes syster fått dem.
Det är hur Ruth och hennes syster skildras som är orealistiskt med tanke på tidsperioder. Eftersom deras föräldrar var döda tog Ruth hand om lillasystern som om hon var en mamma. Det var stor åldersskillnad mellan dem. Men i filmen berättar Ruth för en ung tjej att Ruth själv skolkade en del från skolan för att ta hand om sin lillasyster istället. Det borde alltså betyda att Ruth då var tonåring. Att filmskaparna trots detta låter den 55-årige Sandra Bullock spela tonåring är löjligt. Låt oss säga att Ruth var 18 då hon dömdes för mord. Det betyder att hon är 38 då hon släpps ut. Hmm. Sandra Bullock är född 1964 och är därför cirka 55 år när hon ska spela både 18-åring och 38-åring. Det är inte så realistiskt. Jag tror filmen hade vunnit på att ha en skådespelare som är tonåring i de scener där Ruth är ung och kanske också en annan skådespelare som Ruth när hon släpps ur fängelset. Jag tycker det är bra att det kommer filmer där äldre skådespelerskor kan få roller, absolut. Men då är det oftast bättre att de spelar kvinnor som är äldre, att det finns filmer med bra berättelser om medelålders kvinnor och äldre kvinnor.
Sandra Bullock är en duktig skådespelare. Så visst gör hon rollen bra även om det hade varit bättre om Ruth Slater varit äldre. Ruth pressas i olika situationer där hon ibland tappar besinningen. Det är begripligt och Bullock gestaltar det trovärdigt. Däremot kan jag som åskådare vilja ta tag i henne och be henne tänka efter lite. Vilket ju är lätt att säga för den som inte sitter i samma sits.
Det är en berörande berättelse om längtan efter tillhörighet och ett hyggligt filmskapande, även om det inte är något mästerverk.

Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.


Dejmis framställer en kille, en tonåring eller yngre som känns äkta. Där han brottas med sin självbild och att alltid bli skämtad med. Det är ju bara skämt!!!! Men det sätter sina spår. Liksom vuxnas välvilja och dumhet. Erfarenheterna är hans egna men gäller säkert många.

