• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Moraliserande monolog går snillrikt i clinch med miljöångest – Om kärlek på Göteborgs Stadsteater

14 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Max Bolotin

Regi: Daniel Nyström

Scenografi och kostymdesign: Daniel Nyström, Bella Oldenqvist

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Ljuddesign: Niclas Jörgner, Daniel Nyström

På scen: Caroline Söderström

Urpremiär 11/2 2022

Spelas på Lilla scen, Göteborgs Stadsteater till och med 5/3

Enaktaren på cirka sjuttio minuter är ett samarbete med frigruppen Kastratret. Frigruppen består av Max Bolotin, Daniel Nyström som också är skådespelare, Bella Oldenqvist samt Caroline Söderström. Den sist nämnde ingår i Stadsteatern fasta ensemble sedan många år. I Göteborg har tidigare två monologer av samme dramatiker satts upp, vilka i likhet med Om kärlek utgår från en person som resonerar sig fram till ställningstaganden. Genom en atmosfär av osäkerhet penetreras etiska överväganden. Utifrån vad vi vet hur skulle framtiden kunna te sig? I en introducerande text refereras till kontroversielle författaren Michel Hooullebecqs estetik (läst ett par av hans romaner och recenserade Underkastelse på Göteborgs Stadsteater), vilket är en vettig jämförelse.

I en opreciserad framtid lär vi känna Gretchen, en miljömedveten skådespelare vars drivkraft består av befrielse från skuld. Redogörs animerat för hennes händelserika, ganska turbulenta och kontrasterande liv. Skildringen påstås utvecklas till ett triangeldrama, fast kärnan utgörs av konflikten mellan Gretchens insikter och shopaholic-tendenser. Berättaren uppträder i motorcykelmundering med stänk av lera i ansiktet. Som om hon hade kört Gotlands Grand National ett år med förhållandevis torrt väglag. En märklig omständighet som förblir utan förklaring. Omgiven av tropisk växtlighet vandrar hon runt, förmedlar vad hon varit med om, jämte sina tankegångar. Tyvärr var inte läktarens vinkel optimal, varför det blev svårt emellanåt att kunna iaktta Caroline Söderström och hur regissörens praktiska anvisningar utfördes. ( Förvisso sitter man bekvämt i den renoverade intima salongen.)

foto Ola Kjelbye

Samhället är faustianskt hävdar manusets författare. Bolotins huvudargument är att fossilberoende pakt med djävulen ingåtts i vårt senkapitalistiska tidevarv. Pjäsen utforskar enligt honom hur vi förhåller oss till det trauma som tanken på klimatapokalyps innebär. Lämpligt att parentetiskt skjuta in Miljöpartiets inkompatibla energipolitik, förödande nog också regeringens, i ett ekonomiskt på längre sikt förvisso ohållbart system. Implicit verkar det som om helgonförklarade Greta och hennes rörelse av klimatalarmister fått rätt i sina förutsägelser, i den av apokalyps tangerande tillvaro Gretchen vistas i.

Å ena sidan förhållandet med superrike entreprenören Heinrich som pendlar till globala Green Tech-konvent, vars motto lyder: anpassning genom att i kärlekens namn bejaka kapitalismen. Skevt måtto kan tyckas. Å andra sidan gemensam flykt med den stilige Valentin till asketisk retreat, inklusive påfrestande förlossning. Frågan ställs om vilket pris är rimligt att acceptera för att leva hållbart. Massvis av exempel på dubbelmoral anges. Mot bakgrund av än fler naturkatastrofer, mer utdöda arter än någonsin, proklameras nödvändig alternativ livsstil, vars mål är att existera på naturens villkor. Och som en filosofisk dimension dryftas vad den enskildes agerande i praktiken betyder? Gör det någon som helst skillnad att dra ner på flygresor? Vilken konsumtion kan rättfärdigas för att hålla hjulen snurrande? Monologen inbjuder till uppfordrande resonemang.

foto Ola Kjelbye

I allt väsentligt litar teamet på förhållandevis återhållsamt och distinkt agerande, i kombination med en på samma gång gåtfull och konkret berättelse, om förutsättningar för och förändringar av planeten jorden. Ljussättningen bidrar till att fånga in oss. Motsvarande suggestion förmedlas också via subtil ljuddesign, genom såväl fågelkvitter som ambientsound, pendlade från rogivande till kuslig. Dessutom förekommer en hypnosliknande sekvens, som framkallas mycket effektfullt.

Ser en utomordentlig monolog med flera bottnar med upprorisk twist vari tonläget höjs. Det är angeläget och egensinnigt gjort. Vi konfronteras med utmanande problematisering. Caroline Söderström inger förtroende, besitter förmågan till relationsskapande genom sättet att ta sig an sin roll i samarbete med regissören. En gångbar teknik hon använder är darrande stämband, jämte växlingen mellan vädjande och sturskt tonfall. Har skrivit det tidigare men det förtjänar att upprepas: Söderström har föredömlig diktion. Vad hon säger når fram. Utstrålningen på scen signalerar tydlighet och närvaro. Man hänger intresserad med i Gretchens skiftningar av känslor och hennes vacklande ståndpunkt.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Marry Me – extremt sötsliskigt

13 februari, 2022 by Elis Holmström

Marry Me
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi: Kat Coiro

Det gör ont att dela ut lägsta betyg till Marry Me. Regissören Kat Coiro befinner sig i en vindtunnel som ställts in på orkanstyrka. Trots god förmåga så finns det mer eller mindre inget hon kan göra för att rädda en film som faller i bitar till följd av Jennifer Lopez. Den romantiska komedin hade sin guldålder under 1990-talet och har sedan dess varit ständigt återkommande. Formulan, skeendena och karaktärerna känns igen oavsett om det är Annie McDowell, Julia Roberts eller Hugh Grant i huvudrollen.

Coiro är väl införstådd med genrens begränsningar och traditioner. Hon regisserar avslappnat, självmedvetet och oerhört sympatiskt. Många gånger är hon så pass tillbakalutad och anspråkslös i sin regi att det känns som en intim lägenhetsfest där alla är välkomna. Även om skeendena, tillfälligheterna och romantiken är lika fabricerade som godis med fruktsmak, så är det svårt att inte småle och ha det trevligt då Owen Wilson vandrar runt i ett vackert filmat New York City. Wilson har på äldre dar slutat att skämma ut sig i ruttna komedier genom att medverka i en rad kvalitetsproduktioner. I Marry Me så är Wilson både charmerande och trevlig.

Men det spelar ingen roll att attityden är avslappnad och välkomnande eller att New York ser strålande vackert ut. När filmens ”riktiga stjärna” träder fram så drabbas filmen och biosalongen av en otäck solförmörkelse. Jennifer Lopez har brutit flera barriärer som sångerska, i USA så är hon i det närmaste en hörnpelare för popmusiken med 75 miljoner sålda skivor.

Oavsett sina musikaliska framgångar så har väldigt lite av dem följt med på resan då Lopez prövat på skådespelaryrket. Tillsammans med den tyska kalkonmästaren Uwe Boll så är Lopez filmografi ett bottenlöst svarthål. Den eviga hybrisen – att expertis inom ett ämne, med automatik innebär framgång i ett annat, visar sig vara fullkomligt vansinne ännu en gång.

Lopez har dock försökt rigga oddsen i sin egen favör. Hon står som producent och karaktären hon spelar är mer eller mindre en karbonkopia av henne själv, vilket borde innebära en oerhört låg nivå av skådespeleri för att lyckas. Loppet är med andra ord fixat, alla andra tävlande har spikskor – med spikarna inåt, startar 40 minuter efter att Lopez inleder sin sprint och bär dessutom ögonbindel. Inte ens ett spädbarn skulle kunna misslyckas med dessa förutsättningar.

Tragiskt nog, för Lopez, hennes medagerande och hela mänskligheten, så visar det sig att tanken på en acceptabel insats från ”Jenny from the block” är lika omöjlig som flygande grisar. I två timmar får tittarna genomlida en skådespelarmässig Golgata-vandring som inte slutar förrän eftertexterna rullar och biopubliken kan lämna biosalongen.

Coiro och Wilson försöker få skutan på rätt köl, men det går inte. Hela fartyget har fått slagsida och tar in vatten. Till slut så ger Coiro upp och väljer att gå ned tillsammans med skeppet. Det sympatiska och gemytliga får ge plats åt sockerbomber och romantik som är banalare än världens alla Harlequin-noveller.

Slutet är extremt sötsliskigt. När chocken har lagt sig så faller den sista hammaren. I eftertexterna så framgår att en skådespelarcoach har assisterat Lopez exklusivt. Det är faktiskt svårt att komma på något att säga om det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Omständigheter – djupt berörande

11 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Omständigheter
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Regi Audrey Diwan

En djupt berörande film Anne, om en ung kvinna i början av 1960-talet i Frankrike, som desperat försöker göra en abort i ett samhälle där det är förbjudet. Anne studerar litteratur och vill söka in på universitetet för att fördjupa sig i litteratur. I ett samhälle där kvinnors sexualitet trycks ned är det komplicerat att få tag på preventivmedel och hon blir gravid genom att tillfällig relation. Skulle hon föda barnet när hon är så ung kommer hennes framtid inom den akademiska världen vara körd. Förmodligen.

Filmen bygger på den självbiografisk romanen L’Événement av den franska författaren Annie Ernaux. Av och till är filmen oändligt skrämmande spännande, som en thriller. En del scener och Annes frustration känns djupt in i magen. Den skildrar en brytningstid, trots att abort är förbjudet bubblar det av ifrågasättande av lagen även om ingen öppet tar ställning emot lagen.

Anne sitter som i ett skruvstäd. Hennes föräldrar kämpar med att driva en bar och de har höga förväntningar på hennes studier och framtid. Hon kan inte avslöja för dem att hon blivit gravid.
Det är också svårt att prata med någon om det, inte ens med sina vänner då alla måste hålla tyst eftersom det är kriminellt både att göra abort och att hjälpa någon att göra det. Redan att veta om att någon ska har sådana planer kan vara straffbart.

Omständigheter vann Guldlejonet för bästa på film på Venedig Filmfestival 2021 och den fick mycket beröm av internationella filmkritiker. Recensenten i brittiska The Guardian skrev:
En allvarlig, gripande och hedervärd film.

Sorgligt nog är det inte en film som enbart skildrar kvinnors situation för sextio år sedan. Filmen är högaktuell då under de senaste månaderna har man i flera länder runtom i världen drivit igenom lagstiftning som gör det svårt, i vissa fall till och med straffbart, för kvinnor att genomföra lagliga och säkra aborter.

RFSU bjuder i samarbete med filmens svenska distributör in allmänheten på gratis visningar av Omständigheter, för att uppmärksamma filmens viktiga ämne.
Filmen visas gratis på följande biografer. Kontakta respektive biograf för bokning.

Filmen visas gratis på följande biografer. Kontakta respektive biograf för bokning.
15/2 KL 18:00 Panora, Malmö
16/2 KL 18:00 Zita, Stockholm
16/2 KL 18:15 Hagabion, Göteborg
16/2 KL 19:00 Palladium, Växjö
16/2 KL 19:30 Kino, Lund
18/2 KL 18:00 Fyris, Uppsala
18/2 KL 19:00 + 20/2 KL 15:00 Regina, Östersund
19/2 KL 18:30 Roxy, Örebro
20/2 Folkets Bio, Umeå (kontakta biografen för visningstid)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Fakk alla – en viktig pjäs

11 februari, 2022 by Birgitta Komaki

Fotograf Klara G, Dramaten, Fakk Alla, Teater Fryshuset , Unga Dramaten, Sofia Karemyr

Fakk alla
Av Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Regi Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Peruk och maks Frida Ottosson
Ljus Jesper Larsson
Kompositör Måns Lundberg
Ljud Björn Lönnroos
Videodesign Thomas Nilsson
Dramaturg Anna Kölén
Foto föreställningsbild Klara G
Foto föreställningsbilder Leonard Stenberg
Premiär den 10 februari 2022 på Lejonkulan, Dramaten

Kvinnor kan och de kan allt mer. Från att ha betraktas som offer och bihang till kriminella män har de nu också dykt upp i kriminalvården som förövare i ökande grad.
Tidningarna rapporterade nyligen om att allt fler kvinnor döms till långa fängelsestraff. Antalet våldsbrott utförda av kvinnor har ökat och de är mer involverade i kriminella nätverk.

Föreställningen Fakk alla är en monolog om en kvinnlig kriminells liv och anledningen till att hon blev kriminell. Den handlar om en kvinna som inte vill vara underställd männen.
Sofia Karemyr gör ett säkert och väldigt kontrollerat framträdande. Hon framställer en kvinna som är målinriktad och är väldigt klar över vad hon vill. Genom sitt agerande har hon fått respekt i den kriminella världen. Genom att monologen är så saklig och inte tar upp några känslor blir föreställningen något opersonlig. Ett liv, kriminellt eller inte,
innebär ju alltid olika känslor. Jag tycker också att ett feministiskt perspektiv skulle
ha inkluderat relationen till männen.

Historien grundar sig på vad tidigare kriminella kvinnor berättat. Kvinnor som nu har kommit till rätta med sina liv. Kanske det är därför deras känslor inte kommer fram.
De har lämnat sina tidigare liv och gömt undan ångest, ängslan och övriga problem.

Monologen Fakk alla är ett samarbetsprojekt mellan Unga Dramaten och Teater Fryshuset. Monologen är tredje delen i en trilogi.
En viktig pjäs som kan väcka diskussion och intresse om en extra utsatt grupp.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Tidlös vokaljazz exalterar och sprider välbehag – Sharón Clark med Mattias Nilsson trio i Lerum

10 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto Christer Åkerlund

Dergårdsteatern i Lerum

8/2 2022

För drygt fem år sedan upptäckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i våra respektive roller. Jag som lyssnare med stora öron och skribent på ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars långvarig karriär utomlands fokuserat på genuin mångsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5(5), betraktelse efter minnesvärt framträdande på pianofestival, intervju med anledning av femton internationella år i den seriösa musikens tjänst, text om gudomlig konsert i Trollhättan i svep samt info/ bedömning om singelsläpp. Vidare kan avslöjas att jag var med om två utomordentliga solokonserter i Göteborgskyrkor i fjol. (Efteråt blev det gemensam måltid plus timmar av konverserande samvaro).

Afrikansk-amerikanska vokalisten Sharón Clark träffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en sömlös enhet. Ofta genomförs deras konserter på kvartett, vilket också skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell jämte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest känd från XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues, titellåt från album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me gjordes med underbar schwung på duo, det vill säga stadig basgång och bländande sång. Tre melodier framförde stjärnan från USA till enbart pianoackompanjemang. Och då valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga rösten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid väl valda tillfällen allt eftersom, inklusive scatsång. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utsträckning definieras ”american songbook”. Vi fick både Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fräscha sånger bortom de mest förekommande örhängena.

foto Christer Åkerlund

Sista kvällen med restriktioner vallfärdade tyvärr inte publiken till Dergårdsteatern, känd för sin superba akustik. Närvarande entusiaster fröjdades förstås. Sharon Clarks signum är fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt värdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion också tar fasta på. Hade jag vid deras utsökta leverans slutit ögonen, hade utan problem resa bakåt i tiden kunnat företas. Skulle kunna förflyttas till en rökig jazzklubb i New York, på 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika andäktigt lyssnande) placerad kring små runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin spänstiga repertoar i bagaget, från Köpenhamn och Paris via mindre städer i Sverige. Vi får veta att sångerskan kom till Europa förra veckan.

Omedelbar spelglädje uppstår, får mig att le. Njuter av flyhänt musicerande med Nilsson som härförare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott humör genom extra finesser, lyhörd basist hakar på. Tycker mig alldeles i början uppfatta stride-tendenser hos den suveräne kapellmästaren. Omgående bekräftas att Clark äger en fabulös stämma, ganska mörk kontur och stundom spetsig. Hettan, närvaron och sårbarheten signalerar att verserna härbärgerar starka känslor. Blir förtjust i tassande ledmotiv från 1967 års Mad Monster Party, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten påminner om den hos Shirley Bassey.

foto Christer Åkerlund

Soft bluesigt nummer avlöses av sprudlande version av Jerome Kern´s The Song Is You. Stor spännvidd! I konsertens mittpunkt möter Mattias Sharon på hennes hemmaplan i gospelavdelningens besjälade eruptioner. Glädjefylld tro på högre makt blandad med stänk av sorg. Stjärnan som jämförts med de främsta jazzsångerskorna i USA, förvaltar alldeles strålande arvet från dem och Mahalia Jackson. En annan förebild är förmodligen Shirley Horn, eftersom Sharón Clark spelat in ett tributalbum.

I Ellingtons I´m Just a Lucky So-And-So uppstår en alldeles särskild laddning. Visar sig att temat passar utmärkt att improvisera kring. Skönt boppiga tongångar uppstår, vilket artar sig till en odiskutabel höjdpunkt. Kan påpekas att notläsning praktiserades. Här och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilmässig kontrast hörs i andlöst vackra balladen This Girl´s In Love With You (Bacharach/ David). Ett charmerande sjok på sluttampen innehöll även låt förknippad med croonern Matt Monroe, guldstrupen från England.

foto Christer Åkerlund

Blev generöst nog två extranummer. Dels tjusig dänga med doo-wop prägel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framför låt så tydligt förknippad med manliga soulröster i besittning av ljust register, á la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Självklart fungerar tillvägagångssättet fläckfritt. Man avrundar lysande på duo med megahit från Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. Återigen tänker jag vilken ynnest att få vara med om sådana här musikaliska högtidsstunder. Den output de fyra på scen lyckades få ur sig i koncentrerat liveformat var häpnadsväckande animerat; särskilt med tanke på den fåtaliga skaran åhörare, förvisso begeistrade. Kärleken till musikens kraft lyste igenom.

Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells påpassliga basgångar gjorde susen! Genom följsam naturlighet och diskreta tillägg ramar de in bländande fraseringskonst, med vokal magi från Sharón Clark som följd.. Resan till Lerum fordrar för min del byte av pendeltåg. När livemusik av den här formidabla kalibern serveras, känns resan inte det minsta mödosam.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in