• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: A Hero – träffsäker, komisk men också skakande berättelse

15 mars, 2022 by Rosemari Södergren

A Hero
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Originaltitel Ghahreman
Regi och manus Asghar Farhadi
I rollerna Amir Jadidi, Mohsen Tanabandeh, Fereshteh Sadre Orafaiy, Sarina Farhadi

En träffsäker skildring av hur hur maktlös den som står lång ned på samhällsstegen är. Filmens berättelse är i mycket en skildring av livet och samhället i Iran men samtidigt en universell historia. I A Hero borrar Asghar Farhadi sig in frågor om skuld, moral och heder och i synnerhet i en värld där ett videoklipp i sociala medier kan klä av all heder från en människa.

I centrum för handlingen står Rahim (Amir Jadidi) som sitter i fängelse på grund av en obetald skuld. Att sättas i fängelse för att man har en skuld istället för att få chansen att arbeta, få lön och kunna betala av skulden låter för mig som ett medeltida rättssystem, ovärdigt en demokrati, typiskt för en teokrati som Iran.

Rahim har permission från fängelset under två dagar, då han bor hon sin syster och hennes man. Rahims son, som ser ut att vara i tioårsåldern, bor också där. I Iran har fäder i stort sett alltid rätt till barn vid skilsmässor. Rahim är skild och har träffat en ny flickvän. Tillsammans med flickvännen har Rahim en plan för att försöka förmå sin fordringsägare att efterskänka en del av skulden och därmed kunna bli frisläppt från fängelset.

Rahims flickvän har hittat en väska med guldmynt i. Hon vill att de växlar in dessa guldmynt till pengar och betalar av en stor del av Rahims skuld. Men Rahim bestämmer att de ska försöka få tag på den person som tappat väskan. Detta sätter en både komisk, absurd och väldigt mänsklig karusell av händelser.

Även om filmen utspelas i Iran och mycket i handlingen är typiskt iranskt kan vi ändå känna igen många av de fenomen som tas upp. Sociala mediers otroliga inflytande över vad den stora massan tänker och tycker är en världsvid företeelse, kanske ofta en förbannelse.

Asghar Farhadi berättar:
– Liksom överallt i världen har sociala medier stor plats i människors tillvaro i Iran, så pass omfattande att man har svårt att minnas hur våra liv såg ut innan de fanns. Jag tycker det märks ännu tydligare i Iran än på andra platser, på grund av landets socio-politiska situation.

Filmen skildrar också hur maktlös den är som står långt ner på samhällsstegen, som en fattig fängelsekund. Och människor har svårt att ha medkänsla för andra än sig själva, då var och en är fastlåst i att tycka synd om sig själv. Detta är en stark berättelse som jag är rätt skakad av. Trots att det är ett drama, en påhittad berättelse, kan vi känna igen fenomenen i våra vardagsliv och i alla olika samhällssystem. A Hero är en träffsäker, komisk men också skakande berättelse.

OM ASGHAR FARHADI
Tvåfaldige Oscarsvinnaren Asghar Farhadi vann Grand Prix i Cannes for A Hero.
Asghar Farhadi långfilmsdebuterade 2003 med Raghs dar Ghobar / Dancing in the Dust. Hans fjärde film Darbareye Elly / About Elly vann Silverbjörnen i Berlin 2009 för Bästa regi samt utsågs till Bästa film vid Tribeca Film Festival. Nader och Simin – En separation, Farhadis internationella genombrott från 2011, vann bland annat Guldbjörnen i Berlin, en Golden Globe samt en Guldbagge för bästa utländska film. Filmens framgångar kröntes med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, och den fick dessutom en Oscarsnominering för Farhadis originalmanus. Ett par år efteråt gjorde han Det förflutna, som bland annat nominerades till en Golden Globe för bästa utländska film, och 2016 kom The Salesman som bland många andra utmärkelser fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samt en Guldbagge. Farhadis filmer har därmed vunnit Irans enda två Oscarstatyetter genom tiderna. Bland hans filmer märks också Alla vet med Penélope Cruz och Javier Bardem. A Hero utsågs till årets Oscarsbidrag från Iran.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Tajt kvartett får nygamla Nef att koka – Dan Helgesen Hammond Explosion på Nefertiti

14 mars, 2022 by Mats Hallberg

Dan Helgesen – Erik Brodin – Henrik Bengtsson – Anders Augustsson / foto Rustan Lefin

12/3 2022

På Nefertiti vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg

Obs SR var på plats och spelade in konserten. Håll utkik i tablån.

Har här tidigare både tipsat om och recenserat organisten Dan Helgesens skivdebut, en länge emotsedd debut som rönte stort intresse. Var också på en av hans lyckade konserter där det livsbejakande materialet presenterades tillsammans med flera gäster. Namnet finns kvar, likaså övervägande repertoar, men bandet har ombildats. Nu omger sig den jovialiske göteborgaren (norska rötter) av supertrummisen Erik Brodin (Little Dragon), basisten Henrik Bengtsson (Gumbo, Uncle Jam) samt Anders ”Agge” Augustsson (Emrik, Thymeshift United, Lisa Nilsson) på elgitarrer. ”Agge” har jag hört ett antal gånger, Erik vid ett par tillfällen (skrev om Little Dragon på WOW) medan jag däremot inte hade koll på elbasisten.

Se texten mer som bearbetade intryck än sedvanlig recension. Kom nämligen till anrika lokalen direkt från Folkteatern, med uppskattningsvis tjugo minuter kvar till paus. Stämningen var hög och stället välfyllt, men inte knökat, för att använda gångbart dialektalt uttryck. Anlände mitt i ett gitarrsolo av experimentell natur, ett sound utbroderat med effektpedal som lika gärna skulle kunnat frambringas på klaviaturinstrument. Har fått reda på att gitarren är en så kallad Gibson flying v. Har för mig att Albert King var känd för att spela gitarr med liknande utseende.

Lollo Gardtman, vars streamade lunchkonserter med vänner spred soulig extas under pandemin, äntrar scen för två låtar. Likt en tornado sveper vokalisten med sig publiken, får dem att kippa efter andan. Vilket sanslöst energipåslag i Stevie Wonder´s listetta Superstition. Var medveten om röstresurserna, men knockas ändå av hennes insats. Kokpunkt nås i ett snortajt sväng när bandet hänger på, försöker matcha hennes utlevelse. Det makalösa funkgunget gled över i gospeldoftande låt. Eminent samspel från ett gäng som tänt på alla cylindrar och vars bottenplatta, den för mig okända storheten Henrik Bengtsson, firar triumfer.

foto Rustan Lefin

Andra set bör rimligen beskrivas som rena elixiret från början till slut. Man kastar loss genom underbart groove med Headhunters-vibe, featuring ”Agge” nu på annan gitarr. Helgesen dompterar det otympliga instrumentet hammond b3 med självklar auktoritet, ovanpå kompletterad med en ”prophet-synt”. Tycker att han nu träder fram i helfigur i signifikanta passager. Mest anmärkningsvärt är annars att ruggigt skicklige Erik Brodin ständigt är på offensiven, agerar kommenterande sidekick. Repertoaren består av en välavvägd mix där Dans original varvas med spännande covers.

Vid en pratstund efteråt beklagar sig bandledaren en smula över att de inte hunnit repetera tillräckligt. Dock, inslagen av oförutsägbarhet jämte en öppenhet inför att pröva sig fram var denna afton en framgångsfaktor. Ibland banar mannarna sig fram i psykedelisk terräng, vilket också funkar galant. I en av låtskrivande organistens egna kompositioner fastnar jag för dess medryckande tema. Njuter av fabulös intensitet! Kompet, nu med Brodin som virtuos anförare, är strålande. Inspirerade melodileverantörer matar på med svängiga attacker gång på gång, genom löpningar över klaviatur och licks i form av välfunna ackord. Orgeljazzig ballad påminner, kanske omedvetet, om nyss bortgångne Gary Brooker. En klangrik låt signerad ”Agge” från 2007 döpt till Boogieman, präglas av skön dynamik med Cream-influenser. Att det svänger rejält när man tar sig an smärre hit av Booker T. & the M.G´s infriar våra förväntningar.

Formtoppad gitarrist briljerar för sina musikervänner och oss övriga hänförda, i en tempostark sak som gungar kopiöst. Alla på scen glänser! På sluttampen prickas ytterligare fullträffar in. Dels angenämt shuffle-stuk i Goin´Home ( Eddie Harris) , dels Bruise Cruise skriven av Larry Goldings, en av nutidens främsta i gamet som Helgesen ska ha träffat och hört live. Den sist nämndes komposition utvecklas till en otrolig urladdning där musikerna ikläder sig ekvilibristiska outfits. Utan att riskera att kapsejsa, hamnar man istället på rätt köl oavsett tempo eller stil, vilket gör Dan Helgesen Hammond Explosion oemotståndliga. Absolut en succéspelning!

Låtlista: Larry Pockets – Gustavsson – Face To Face – Funky Drummer – Disco Pills – Superstition (sång Gardtman) – You Shook Me All Night Long (sång Gardtman) / Set 2: Cornish Hen – Bag In Box – Hip Hug Her – Wave – Boogieman – I The Middle – Goin´Home – Bruise Cruise

Arkiverad under: Musik, Recension

Oroväckande angeläget ämne udda vinklat – Att tveka på Göteborgs Dramatiska teater

11 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Nylund

Manus: Johanna Svalbacke

Regi: Erik Åkerlind

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand, liis Ring

Ljus: Wille Sjöberg

På scen: Leif Edlund, Mia Eriksson, Guled Abdullahi Ali, Hanna ullerstam

Urpremiär: 5/3 2021

Spelas till och med 28/4 Stigbergsliden 5B I Göteborg

På grund av att Folkteatern förlagt en premiär till samma datum, valde jag att gå på föreställning nummer två. Fullsatt hos en ambitiös frigrupp jag kunnat besöka två gånger under pandemin, vars insläpp denna gång skedde via annan entré. Dramatikern Johanna Svalbacke har, om jag förstått rätt, specialskrivit Att tveka som en lång enaktare för Göteborgs Dramatiska teater. Av den unga dramatikerns verk kan framhållas Luciakandidaterna samt tämligen mystiska Shirins vargar. Sist nämnda pjäs på Stadsteaterns repertoar 2018 recenserade jag.

Ångest som måste åtgärdas för att inte bli ohanterlig är utgångspunkten. Eller snarare konsekvenserna av tillståndet när stressnivån blir okontrollerbar. En man agerar underligt på en bro nära räcket. I ett ögonblick när han verkar befinna sig på randen till ett irreversibelt beslut, kontaktas den nödställde av en omdömesgill 25-åring som sträcker ut handen till den nödställde, också bokstavligen. Han talar inkännande med personen som övervägde att hoppa, lotsar honom varligt tillbaka.

foto Peter Nylund

Strax därpå får de sällskap av en joggande medelålders kvinna, skuldmedveten vänder hon tillbaka till vad hon uppfattade som något onaturligt, något som inte stämde. Den omaka duon Adam och Malin – han avsevärt yngre och stark nog att jobba på golvet på Volvo, medan hon vantrivs som högstadielärare utfryst av kollegor – blir handlingskraftiga vittnen och övertalar den suicidale mannen att gemensamt ta sig till sjukhus, det vill sägs psykiatrisk mottagning.

Psykisk ohälsa uppmärksammas alltför sällan, möjligen med undantag för unga tjejers orimliga prestationskrav vilka renderar i självskadebeteende. Och bokstavsdiagnoser, antalet ensamma och bruket av psykofarmaka verkar ha ökat lavinartat. Lyckligtvis har jag sluppit att på nära håll vara med om att någon tagit själv av daga. Även om jag inte varit anhörig tynger det att tänka på en granne, arbetskamrater man umgåtts med jämte musiker man hejat på som begått självmord. Har dessutom suttit på tåg stående still i timmar efter incident att beteckna som en lokförares värsta mardröm. En vers av Karin Boye om hur svårt det ofta är för människor att nå varandra på djupet finns med i lanseringen av pjäsen.

foto Peter Nylund

Tillbaka till pjäsen. Vore dumt att förse potentiell publik med spoiler. Vill bara antyda att det blixtsnabba preludiet för en halv sekund var på vippen att lura mig. Dramat beskrivs som en ”berättelse om sorg, förtvivlan och det mänskliga mötets potential.” Med små medel iscensätts en trovärdig skildring av det läskiga i att livet för somliga blir dem övermäktigt. Scenen är i stort sett kal, nästan utan dekor. Videoprojektion, ljus och ljud bidrar till att ge oss stämningsbilder, dra in oss i ett omtumlande skeende. Tyder på insikt och taktkänsla hos regissören som vanligtvis är karismatisk skådespelare i detta illustra teaterkompani.

Publiken får inte veta särskilt mycket om den förtvivlade, som medger att han inte visste om han ville finnas, då tvivlet på om det varit värt smärtan tagit över. Har inga barn, äter lugnande och varit mellanchef på Volvo. Eftersom han är allt annat än stabil borde han rimligen bli kvar på sjukhuset. Vilka resurser har vården? Hur hanterar de sitt ansvar? Vad vill han själv? Förverkligandet av sina tankar på självmord kommenterar han inför sjuksköterskan: ” Tur att de dök upp när jag mådde lite dåligt.”

foto Peter Nylund

Personerna som kommit samman fullkomligt oförhappandes börjar ställa frågor till varandra. Dels för att fördriva sin väntetid på psykmottagningen, dels för att de är uppenbart vetgiriga och vill få reda mer om varandra. Egendomligt nog får de till och med ett gemensamt skrattanfall. Utformas nästan till en avledande vändning i manus, när det visar sig att främlingarna har egna betydande problem att brottas med, avslöjar att också de varit nära att tappa kontrollen utan att för den skull bli självdestruktiva.

Mest illa däran verkar läraren Malin vara. Hon som ventilerar sin rädsla för sjukhus och tappar behärskningen när sjuksköterskan fipplar med fjärrkontrollen. Och Adam är bekymrad, har dåliga erfarenheter av vården. Inte heller den chosefria sköterskan i till synes perfekt balans, är innerst inne den hon utger sig för att vara i yrket. Johanna Svalbacke ger oss mycket bränsle vad gäller hur den tunna linjen upprätthålls mellan vardagsbekymmer och problem omöjliga att lösa utan hjälp utifrån. För vissa av brister den, som för huvudpersonen i Att tveka. Ett visdomsord i manus att ta fasta på lyder: ”förminska inte dig själv”.

foto Peter Nylund

Guled Abdudallah Ali var en ny vital bekantskap vars uppgift består i att förkroppsliga en trygg och omtänksam person. Mia Eriksson och Hanna Ullerstam ingår i den fasta kärnan hos GDT. Här tar de begåvat i tu med diametralt olika roller. Mia Eriksson (när hon inte filmar eller står på scen jobbar hon inom cancervården) som en förståndig, uppsamlande och kompetent kraft, även om det bakom fasaden av naturlig styrka röjs sprickor. Hanna Ullerstam (sågs senast i liten biroll i Så jävla easy going) spelar en sårbar individ som vill vara alla till lags. Vibrerar med ett undertryck av oförlösta känslor, vilket är styvt gjort.

Leif Edlund har ett imponerande cv ända sedan tiden hos Riksteatern. Utan att jag vid betraktandet av hans agerande var medveten om det, har jag sett honom i exempelvis De ofrivilliga, Händelse på banken på scen i Gangs of Gothenburg och i Det mest förbjudna och Vår tid är nu på SVT. Hans prestation måste betecknas i termer av strålande och enastående. Rödsprängda ögon, okontrollerat skakande kropp och den flackande, olycklig blick, tonfallet och humörsvängningarna.

Tillsammans med drabbande text och regissörens insiktsfulla handledning, värks ett fullödigt porträtt fram av en man på randen att duka under. Gå och se hans formidabla tolkning av en människa lidande. Antingen bottnar det i långvarigt grubbel eller som stundens ingivelse efter panikångestattack? Bilda er en egen uppfattning om hans status.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Adam Project

10 mars, 2022 by Rosemari Södergren

The Adam Project
Betyg 2
Premiär på Netflix 11 mars 2022

En berättelse om en stridspilot som tar sig tillbaka till år 2022 för att ta itu med ett stort problem i framtiden. Han ville till 2018 med kom fel. Framme i år 2022 träffar han sig själv som tolvåring. Tillsammans måste hans framtids-jag samarbeta med sitt tolvåriga jag för att förhindra ett hot i framtiden.

Tja, grundfrågan i temat har vi väl stött på tidigare i science fiction-berättelser kring framtiden och tidsresor.

När den tidsresande stridspiloten Adam Reed råkar kraschlanda år 2022 börjar han samarbeta med sitt 12-åriga jag för att rädda framtiden. Den här är långt ifrån den bästa i denna genre. Den började gulligt, lite komiskt men efter ett tag kom tv-spels-dramaturgin in med onda giriga människor med rymdskepp från framtiden och en massa skjutande.

Denna science fiction-film spretar i högsta grad och det är som att filmens skapare inte lyckas bestämma sig vilken slags film det ska vara och vilken målgrupp som den ska tilltala. Problematiken kring tid och vad det skulle kunna innebära för framtiden om vi verkligen kunde resa i tiden och förhindra att saker inträffar i framtiden är en fråga som det funderats kring i flera sammanhang. I denna film blir dessa funderingar både spretiga och väl ytliga och förutsägbara.

Fick tvinga mig själv att se klart denna film. Att den ändå inte fick allra lägsta betyg beror på att skådespelarna är rätt charmiga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kön tragikomiskt problematiserat med verbal pingisestetik – Rotterdam hos GEST

10 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av: Jon Brittain

Regi: Gary Whitaker

Set design: Ger Olde Monnikhof

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Kari Wassholm

Kostymdesign: Karin Agélii

I rollerna: Róisin O ´Neill, Silas Barrie, Rebecca Plymholt, Mark Armstrong

Premiär: 8/3 2021 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) på Karl Johansgatan 88, Göteborg

Spelas till och med 9/4

Den engelske dramatikern Jon Brittain som är nästan trettio år yngre än undertecknad, belönades med Oliver Award för Rotterdam. Vad som lanseras som bitterljuv komedi, utforskar frågor om hbtq – relationer på ett lika konfliktfyllt som komplicerat vis. Urpremiären gick av stapeln 2015 i London. Eftersom Britain tillbringade uppväxten i Holland är det inte underligt att pjäsen utspelas i just en av Europas viktigaste hamnstäder.

Dess protagonist, vacklande och varmblodiga Alice spelad av Róisin O´Neill, har motvilligt jobbat i landet i sju år. Utlokaliserad troligen för att hon tillhör de med minst anställningstid till en kultur hon är ambivalent inför – dessutom ovillig att lära sig språket. Överhopad med arbetsuppgifter tvingas hon befinna sig på kontoret på nyårsafton när ett kontrakt behöver finslipas. Humöret förbättras inte av att en inhemsk kollega stör, vars envishet resulterar i en date.

Backar bandet något. GEST, det engelskspråkiga framstående teaterkompaniet, har fått ny lokal intill den tidigare, med uppskattningsvis tio gånger så stor foajé samt en vridscen idealisk för kreativa scenografer. Att man under pandemin flyttat blev en överraskning, något som skett utan min vetskap eftersom jag missade en premiär i höstas.. En annan nyhet var att denna deras senaste uppsättning består av två tidsmässigt rejäla akter. Andra akten äger rum under högtiden Koningsdag 27 april då invånarna i Nederländerna festar med alkohol (för somliga kombinerat med andra berusningsmedel i ett drogliberalt land) till toner av pumpande musik. Kan faktiskt inte erinra mig ha varit med om paus tidigare.

foto Lina Ikse

I öppningsscenen sitter en nervös Alice lutad över sin laptop. Uppjagade känsloläget beror på att hon vill komma ut som lesbisk och därför filar på ett förklarande mejl till sina föräldrar. I soffan intill sitter föremålet för hennes kärlek (Silas Barrie), vars omdöme den digitala brevskriverskan fäster stor vikt vid. Omgående röjs pjäsens fundamenta avseende språkliga uppbyggnaden. Repliker med mer eller mindre outtalat budskap bollas blixtsnabbt fram och tillbaka. Missförstånden haglar, ett klassiskt stilgrepp dramatiker begagnar sig av.

Intensiteten ökar ytterligare av att Barrie´s frustrerade rollfigur avslöjar att hen är född i fel kropp. Fiona längtar efter att bli Adrian, insisterar på att ringa sina föräldrar. För oss som betraktar upprullningen av dramat, förefaller det ologiskt att Alice fallit för en manhaftig person, som till slut bestämmer sig för att ta steget fullt ut. Efter hand får vi reda på i vems lägenhet paret bor. Visar sig att den ägs av Josh ( Mark Armstrong). Han är en skäggprydd, rekorderlig och förstående man, dessutom storebror till sitt transsyskon och x-pojkvän till Alice. Inte undra på att ”det är komplicerat” blir den återkommande, mest lämpliga formulering som beskriver röran av relationer.

foto Lina Ikse

Fascineras av att få följa huvudpersonens irrfärder, hur hon hanterar de som står henne närmast. Snappar upp ett yttrande från en av de involverade i relationskarusellen. ”Allt handlar om stolthet”. Ljussättningen såväl som dramats inramande ljuddesign toppad av klatschiga låtar på nederländska/ flamländska, gör sitt för att bibehålla greppet om åskådarna. Scenografin med de framsnurrande ”tårtbitarna” är både välgjord och funktionellt utformad. Blev dock något konfys av att scener utspelades i trapporna på läktaren, samt runt ståbord på respektive sida av scengolvet. I samma utsträckning som närhet förstärks försämrades förmågan till överblick. Den erfarne regissörens initiativ föll inte helt väl ut.

En omständighet måste framhållas särskilt. För cirka fyrtio år sedan studerade jag två terminer i södra England, vilket följdes upp med engelska-studier på universitetsnivå ytterligare ett år på hemmaplan. Idag är det tyvärr inte vidare bevänt med mina kunskaper. Poängen är att när repliker slungas kvickt fram och tillbaka tappar jag delar av manus. Inte minst uppstår oundviklig irritation när skrattframkallande sekvenser går mig förbi. Andra bredvid skrattar nästan hysteriskt. Känner mig fånigt utanför ett tiotal gånger i Rotterdam. Därav slutsatsen att pjäsen sannolikt mitt i all förvirring och smärta, bjuder på än mer komik än jag förmådde urskilja.

foto Lina Ikse

Många trådar tvinnas ihop i en uppslitande historia om att respektera sin egen och andras sexuella läggning. I en tid när det debatterats i SVT om det gått inflation i diagnosen könsdysfori, är en sådan här pjäs välkommen, även om märkliga intrigen riskerar att homosexuellas kamp hamnar i skymundan. En genomgående retorisk nyckelreplik var frågan om den som uttalade sig var artig eller ärlig. Kan vara tufft att bli konfronterad på det vis när smörjmedlet diplomati annars förväntas.

Den väldigt rutinerade, ehuru inte ålderstigna, ensemblen gör en synnerligen god insats. Mark Armstrongs roll utvecklas till ett uppsamlande nav. Han finns till hands som en lyssnande och inkännande person, något av en godhjärtad sidekick, stabil när känslorna svallar. Möjligen allt för ädel. Var premiär på svensk mark för hans vidkommande. Har gedigen bakgrund från bland annat teve och teatrar i hemlandet. Rebecca Plymholt praktiserar engelska med holländsk brytning, vilket blir effektfullt i gestaltandet av hennes offensiva och sårade Lelani. Trots att hon nyss gått ut Teaterhögskolan i Malmö finns ett ansenligt cv från film och teve-dramatik. Tror det är tämligen ovanligt att GEST anlitar svenska skådespelare, gör föredömligt avtryck.

Silas Barrie konkretiserar hjärtskärande den naket desperata frustrationen. Man får sina aningar bekräftade genom att läsa om dennes biografi. Barrie, också dramalärare och cirkusakrobat, har återvänt till sitt yrke efter att ha kommit ut som transperson. Spänningarna i kroppen, ögonen strålande av vrede/ sorg och aggressiviteten som en konsekvens av att inte bli erkänd. Vore förmätet att se yttringarna som överspel när agerandet baseras på genuina, egna upplevelser. Rósin O´Neill är irländska med mycket meriter i bagaget senaste decenniet. Definitivt en styrka att hon så tydligt adresserar sina repliker utan att härkomst märks. Hennes artikulation och inlevelse är exemplarisk!

Skådespelarnas interaktioner och mimik sitter som en smäck. Turerna på slutet innan upplösningen är förvisso något för utdragna, kunde ha komprimerats. Summasummarum tveklöst ett positivt ställningstagande.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in