• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skickligt gestaltat högklassigt manus – Jag, Gustav den tredje på Hagateatern

24 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ludde Falk

Manus: Beate Persdotter Löken tillsammans med Eddie Mio Larson, fritt efter bok av Hans Peterson

Regi: Beate Persdotter Löken

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Scenografi & ljus: Beate Persdotter Löken

Musik: Samuel Runsteen, Anders Ericsson & Per Buhre

Videoredigering och foto: Ludde Falk

På scen: Eddie Mio Larsson

Skuggskådespelare: Jan Ericsson, Dorian Andersson & Sara Klingvall

Nypremiär 22/4 2022

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 8/5

Primär målgrupp: 8-13 år

Med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet, VGR Kultur och ABF

Det lyser för närvarande av självförtroende om Hagateatern, åtminstone konstnärligt sett. Jag, Gustav den tredje är fjärde succén i rad för en högst vital frigrupp. Efter nypremiären infinner sig ett tillstånd av att ha blivit uppfylld, uppfylld av en exceptionell uppsättning vars innehåll både roar och bildar. Varje gång jag utsätts för en flerskiktad text som en regissör med lika finurlig som varsam hand dramatiserat, bekräftas min lust till scenkonst. Auteuren som oförbehållslöst ska hyllas heter Beate Persdotter Löken.

Historielektionen modell basic är i första hand ämnad för elever i mellanstadiet, fast stoffet har tryfferats med flera uppiggande blinkningar till vuxenvärlden. Fokus ligger på lynnig maktutövning, problematisk uppväxt, Teaterkungens feminina framtoning samt dennes desperat längtan efter att bli älskad.

foto Ludde Falk

Innan monologen tar sin början hörs musik med ursprung i 1700-talet i foajén. Där kan också en kopia på Anckarströms mordvapen beskådas. Kungens sovrum, med eller utan genomskinliga draperier, utgör centrum för en påhittig föreställning pågående i trekvart. Dockor, porslinsfigurer, skuggskådespelare samt ett inramat porträtt på modern talandes förmanande; utgör innovativa dramaturgiska lösningar. Skapar ökad intensitet, en slags vibrerande polyfoni. Fiffigt nog inleds berättandet med det omtalade brutala slutet på levnadsbanan, för en speciell kung med queera drag. Likt en cirkelrörelse återkommer den fatala sekvensen.

Unga målgruppens identifikation, eller snarare inlevelseförmåga, underlättas sannolikt av genomgående infantilisering, underhållande ingrediens för både barn och vuxna. Antar att den oförståndiga naiviteten jämte en i begynnelsen påtaglig obekvämlighet inför ärvda ämbetet, är egenskaper Hans Peterson exponerar i jag-berättelsen som manuset baseras på. Karaktärsdrag Persdotter Löken fruktbart spunnit loss på.

foto Ludde Falk

Inramningen visar att mycken möda lagts på att fånga barnens uppmärksamhet. Smart scenografi, genomarbetad ljussättning, dito dekor och givetvis kongenial klädsel bidrar till rätt atmosfär, att vi förs in i en helt annan tid. Samtidigt är införlivandet av nutida aktuell terminologi – ”hat och hot” / ”hålla avstånd” – snillrikt. Anakronismen att antyda att Bellman, med sin markkänning i breda folklager, kan nås på telefon tillhör de många roliga infallen, liksom innebörden av shoppingrunda utomlands. Ännu roligare är scenen där en okunnig och ointresserad kung ska genomföra ändamålsenlig akt. Gapskratt i publiken ackompanjerar föga förvånande den scenen. Finns en del inslag som torde behöva förklaras av vuxna.

Fragmentariskt passerar viktiga företeelser under regentens tid. Adelns återkommande missnöje, konflikten hattar – mössor, kriget mot Ryssland, smittkoppors härjningar, införskaffandet av koloni och vurmen för de sköna konsterna. Men kan inte erinra mig att Svenska Akademin nämndes. Görs uppenbart att även en kung behöver bry sig om tillståndet i sitt land. Gustav III uttalar sig kritiskt om sin far. På grund av olämplighet åtnjöts inte respekt. Men vilka lärdomar drog sonen, som kastades in i hetluften utan tillräcklig inskolning? Jag, Gustav den tredje ger i periferin upphov till tankar kring ofattbara klasskillnader.

foto Ludde Falk

Tillägnar mig en händelserik pjäs, som tack vare sina fyndiga uppslag är mer än traditionell monolog. Utvecklas till en hastig rundmålning som ändar abrupt, snarlikt hur maktinnehavet upphör genom banemannen Anckarström.

Ser en sensationell prestation av Eddie Mio Larson, rent av fulländad. I samarbete med regissören framställs sinnestillstånd och därtill hörande tonfall med karismatisk touche. 2018 såg jag honom i All min kärlek på Hagateatern (då Teater Tamauer). I jämförelse glänser Eddie Mio Larson i sin solistroll. När skådespelaren lekfullt går i svaromål eller imiterar andra röster, tas ett imponerande register i anspråk. Njöt av att bevittna en aktör med obestridlig auktoritet som ut i fingerspetsarna behärskar vad han företar sig.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Månen och de andra planeterna – Fragmentariskt och absurt av en av våra största dramatiker

23 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Månen och de andra planeterna
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym:
Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Ljud Camilla Näsström
Manuskonstruktion Johanna Ruben
På scen Sven Ahlström, Ann Petrén, Sandra Huldt,
Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase,
Per Sandberg, Praktikant Varja Berg*
Klarascenen fredag den 22 April kl 19.00

Dramaturg Staffan Valdemar Holm leker med narrativet, improviserar och låter fantasin få flöda fritt. Resultatet är ryckigt, flyktigt, ibland tramsigt och fragmentariskt, men Månen och de andra planeterna är konstant fascinerande och underhållande. Holm gör upp med teaterns troper och framställer en trolldryck som smakar både beskt och angenämt på samma gång.

Då är den här, den pandemi-uppskjutna pjäsen där legendaren Staffan Valdemar Holm ska ta teaternarrativet i ny riktning. Månen och de andra planeterna är lekfull och smått galen i sin apokalyptiska, cyniska inramning om människor på gränsen till sammanbrott. Eller vad tjänar en djupsinnig analys till? Att ringa in detta alster, förenkla dess sanna mening, känns menlöst. Istället får karaktärer och element i pjäsen illustrera dess galenpanna-logik. Månen och de andra planeterna är en fascinerande inblick i en kreatörs tankar och ideer och ett resultat av två års isolering där en regissör på sin kammare leker fram små berättelser om det lilla och stora i människan.

Här finns den gråtande HR-mannen, tjejkannibalgänget, kulturdepartementet som tvingas ta sig an både kolonialism och sexuella övertramp. Och förstås den stränge dramapedagogen, magnifikt gestaltad av en fullfjädrad Ann Petrén, en karaktär som i sin metodik närmast framstår som en fascist med behov av att trycka till både gamdassig undervisningsform och kulturfolk med viljan att gestalta något storartat på scen.

Galenskapen kommer från en egensinnig mans huvud. Valdemar Staffan Holm är teaterregissören med gediget renomé. Mellan 1994-1999 var han chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har arbetat med såväl klassiska verk som Shakespeare och Tjechov som samtida produktioner som Roland Schimmelpfennig med flera. År 2002 tillträdde han som Dramatenchef och under sex år skapade han hyllade pjäser som Macbeth (2006) och Det kalla barnet (2003). Han började med teater motvilligt, kanske för att det mesta han såg var skit och han ville bidra till en förändring. Holm har själv beskrivit svensk teater som fantasilös. Den Skånskfödda regissören kräver mera trolldrycker inom svensk scenkonst för att riktigt röra om i grytan.

En Shakespeare för mycket fick honom att vilja ta ut svängarna och testa nya uttryckssätt. Månen och de andra planeterna är lekfull, fragmentarisk, rörig, rolig, roande, oroande , tramsig och ibland gubbig. Men mestadels är den underhållande. Det färdiga verk vi ser tolkas på Klarascenen är spretig och ojämn, med både absurda och smått menlösa små berättelser. Holm attackerar från alla håll mot kulturarbetare, myndighetspersoner och förstås medelklassen med dess diskreta charm. Det finns inget givet tema. Istället finns en återkommande känsla av apokalyps, en explosion av episka mått som alltid väntar bakom närmsta krön. I Holms värld är vi människor alltid nära  katastrofen. Oavsett vilken miljö eller klasstillhörighet en tillhör kan allt brisera, en slags parafras på en orolig tid där världen står i brand med miljökatastrof, populism och brinnande krig.

Absurda saker händer under en lägenhetsvisning med mäklarfirman Djurfors

Narrativet med ett tjugo-trettiotal små episoder ur människors liv lämnar ett minst sagt fragmentariskt intryck. Kanske är det själva poängen att inte begränsas av en tematik som till varje pris måste speglas i varje givet ögonblick. Medans vissa historier snabbt lämnar en stannar andra kvar. Vi återser ett flertal gånger dramapedagogen som skapar skräck i sina kursdeltagare när hon efterfrågar nya referenser till teaterkonsten som Mosad eller varför inte IS. Här kommenterar Holm dramapedagogikens dammiga och intetsägande uttrycksform. Fantasilösheten, hur vi slavar under mästarnas strama strypgrepp – vår Bergman eller vår Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, en legendarisk teaterpedagog som satt standard inom modern teatermetodik.  Därför kan vi inte se bortom deras högst begränsade synfält. Holm dekonstruerar scenkonsten, hackar sönder den i små beståndsdelar. En maskerad Ann Petrén säger – vi måste kasta bort dem, begrava vår Stanislavskij, kasta hen upp på Vesuvius berg, där ingen någonsin kan ta sig. Först då kan vi ta oss vidare i konstformen.

Skådespelet med Sandra Huldt, Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase och Ann Petrén för att nämna några är av högsta rang. Förutom Petréns fascistiska lärargestalt glömmer jag knappast en tysktalande nattvandrande Lennart Jäkhel, en huligan med högt våldskapital, som svamlar osammanhängande om fotboll och dyrligt och vandrar vilsen runt i sömnlabbets trånga korridorer.

Något djup erbjuder inte direkt Holms nyskrivna verk. Men Månen och de andra planeterna lockar till många skratt. Och ibland är det allt en behöver det där gutturala, primala garvet som avrundar en annars fisljummen arbetsvecka i dur.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Staffan Valdemar Holm, Stockholm stadsteater

Vokala standards raffineras av kvartett med likvärdig tyngd – Ellas Kapell på Valand/ Nefertiti

22 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Jan-Olof Skalenius

Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)

21/4 2022

Har recenserat de två skivor Ellas Kapell släppt plus en konsert på Unity. Därav en beredskap, en slags förförståelse om ungefär hur det skulle låta. Konserten över två set i fantastisk akustik stärker ändå min uppfattning, om att deras beprövade koncept utförs med hyperkänslig begåvning.

Trots sin ungdom (25-30 års åldern) är man både välutbildade och etablerade i svensk musikliv, medverkar var för sig framgångsrikt i skiftande sammanhang. Kapellet som ursprungligen bildades i gemensam kärlek till the first lady of jazz, har sedan dess breddat repertoaren. De består av Lovisa Jennervall på sång, Manne Skafvenstedt på piano, trumslagare Edvin Fridolfsson samt nyligen prisade Jon Henriksson på kontrabas. (På skivorna trakterar Anders Langörgen basen.) Vi får veta att tre av dem kommer från Göteborg.

foto Jan-Olof Skalenius

Hänförs direkt av anslaget. My Funny Valentine präglas av gradvisa stegringar likt svallvågor. Sången är till sin natur uppfordrande, pockar på att bli lyssnad på. I den brygga arrangör Skafvenstedt lagt ut bryter en laddad batterist in och tar plats. Ett romantiskt örhänge den närmast viskande Chet Baker (såg honom göra låten 1984 på Nef när stämningen var magisk) tolkade på motsatt sätt. Avlöses av The Best Things In Life Are Free (musikalmelodi från 1927) vars intro spelas rappt av Jon Henriksson. Bedårande klang och dito dynamik utgör kännetecken för en konsert där allt sitter. Jennervall utsmyckar med scat-inslag.

Vid When i Grow Too Old To Dream för jag in i anteckningarna vad deras talesperson senare bekräftar. Nämligen det förhållande att man heter som man gör, vilket framhåller gruppens gemensamma syfte. Vidare är det uppenbart att man inte bara ackompanjerar, utan uttrycker sig enligt lustprincipen i diverse segment. ”Vi gör allting tillsammans, är ett kollektiv med olika personligheter och uppgiften att arrangera läggs ut på varje medlem”. Noterar också Edvin Fridolfssons hisnande utvecklingskurva från en redan tidigare hög nivå.

Tycker mig höra tonartshöjningar i Crazy He Calls Me, låt skriven för Billie Holiday som ju i modern tid blev ett paradnummer för Linda Ronstadt. Blir förtjust i eleganta löpningar på flygeln, vilka övergår i pådrivande puls från rytmsektionen, främst effektuerad av Fridolfsson. Det dröjande temat i en fulländad Beatles-komposition från Rubber Soul framställs med ackuratess, genom exempelvis vispar och bassolo.

Ett synnerligen vitalt första set avrundas med ytterligare en höjdpunkt, nämligen deras lika underhållande som komplexa arr på the Lady Is a Tramp (Rodgers/ Hart 1937). Påminner nästan om boogie när melodileverantören vid flygeln tar täten, varvid kompet med Henriksson i spetsen hänger på. Jennervall scattar skickligt! Hennes skarpslipade stämma imponerar, är en röst jag lärt mig uppskatta. Den kan trollbinda även om den mestadels befinner sig på avstånd från hennes rökigt färgade förebilder.

foto Jan-Olof Skalenius

Efter paus förs vi tillbaka till samma värld av sofistikerade tolkningar. Blir ånyo hänryckt av anslaget, denna gång i Cheek To Cheek. Fridfull stämning sprids, gör mig och förmodligen övriga i en publik, som borde varit större, ytterst tillfredsställd. Snyggt och respektfullt gjort utan att bli slentrianmässig imitation, tvärtom. Rytmiska krusiduller framhävs på ett sätt som om det slogs svängiga volter. Skafvenstedt leder kvartetten i ny riktning med Alfie (klassiskt ledmotiv från Michael Caine-film på 60-talet). Bacharachs berömda alster framförs obeskrivligt njutbart. Stående vid sångmikrofonen understryker en väldigt duktig sopran(?) textens innehåll.

För att spegla glädjen i kontraster byter kvartetten till halsbrytande takter i Don´t Ask Me Why. ” , några få av oss bekanta med Kapellets aktuella skiva, visste att det var en Billy Joel-hit som fått sig en rejäl putsning. Nu har vi röjt” konstateras från scen, varefter stråk av vemod tar vid. Töjs uppfriskande på uppställda ramar. Att man tillåter sig stor dos elasticitet är ett trumsolo bortom själva melodin ett bevis på.

Have You Met Miss Jones artar sig till en yster dänga med både scat av yppersta snitt och accentuerade basgångar i den högre skolan. Som extranummer serveras radikalt annorlunda version av All Of Me. En fjäderlätt bevekande interpretation, vars superlångsamma tappning stannar kvar i en efteråt likt ett inre jubel. Hedrar kvartetten att de beter sig anspråksfullt och innovativt, töjer på vokaljazzformeln. Inte överraskad, men väldigt nöjd!

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: Min kusin

22 april, 2022 by Rosemari Södergren

Min kusin
Betyg 3
Svensk biopremiär och på streaming 15 april 2022
Regi Jan Kounen

En film om vänskap, släktskap och att acceptera varandra som man är. Två medelåldersmän är kusiner och hade nära kontakt när de växte upp. Nu är de förbundna med varandra genom att de båda är delägare av en framgångsrikt internationellt företag som säljer alkoholdrycker. Pierre leder företaget och är duktig företagare. När han tog över företaget efter sina föräldrar var det nära konkurs. Han har genom sin envishet och skicklighet vänt det till framgång. Hans kusin, Adrien, är en udda personlighet. Adrien bor på ett hem för människor med psykiska problem och han har inte något arbete. Däremot har han en stor förmåga att känna av intuitivt vad som ska hända. Han säger att han visualiserar och kan se att bilar ska krocka och annat. Han har fruktansvärda humörsvängningar dessutom.

Pierre är på väg att köpa upp ett stort vinföretag och på så sätt utvidga företaget. Men han behöver få Adriens underteckning. Adrien däremot längtar efter att de två ska hitta tillbaka till sin nära relation och ställer därför som krav för att skriva under att han får hänga med Pierre på jobbet ett tag. Det är bäddat för katastrof förstås när Adrien börjar lägga sig i. Eller? Frågan är vem som är mest skadad egentligen. Vad är mest friskt?

De två kusinerna tvingas ge sig ut på en resa som antingen kommer att föra dem närmare varandra – eller driva dem bägge till komplett vansinne.

Första delen av filmen var lite klyschig och med en komedistil som inte riktigt tilltalar mig men skildringen växte och engagerade mig allt eftersom. Det är väl till viss del en feelgood-film om att lära sig se sig själv och därigenom också se andra – och att acceptera varandra som man är, med fel och brister och tillåta sig själv och andra att vara sig själva.

Lite fakta om regissören:

Jan Kounen slog igenom i slutet av 90-talet med actionrökaren Dobermann och har sedan dess hållit publiken på tårna med sin eklektiska blandning av seriefilmatiseringar (Blueberry), satir (99 Francs – med Oscarvinnaren Jean Dujardin), romantik (Coco Chanel & Igor Stravinskij) samt diverse dokumentärer. När han tillsammans med Césarvinnaren (The Measure of a Man) Vincent Lindon, som också hade en av huvudrollerna i Julia Ducournaus Titane, ger sig på att göra en både komisk och känslosam road movie liknar resultatet garanterat inte något annat du sett i genren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tillfälligheter och fantasier

22 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Tillfälligheter och fantasier
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 april 2022
Regissör: Ryûsuke Hamaguchi
Skådespelare: Kotone Furukawa, Kiyohiko Shibukawa, Katsuki Mori

Tre berättelser om tillfälligheter, udda relationer och starka band. Slump för människor samman och oväntad vänskap uppstår. Regissör Ryûsuke Hamaguchi, mannen bakom rosade Drive My Car, har gjort det igen. Med värme, oförutsägbarhet och stor särprägel övertygar Tillfälligheter och fantasier och filmen får oss att älska de karaktärer som befolkar Hamaguchis universum.

Tre korta historier. Tre möten och tre personer som kämpar i sin vardag med plågoandar från förr och nu. I en taxi stöter en kvinna på en attraktiv man. Det hela resulterar i ett laddat möte. Storyn får en oväntad vändning och plötsligt sätts kvinnan och hennes  moraliska kompass på prövning. En historia om otrohet, olycklig kärlek och begär.

Läraren möter eleven i Hamaguchis andra kortfilm.  

En annan kvinna försöker förföra en lärare och en tredje stöter oplanerat på en gammal skolkamrat. Men i Ryûsuke Hamaguchis värld är inget som det verkar. Med enkla medel, välskrivet manus med flera twist and turns växer en fascinerande krönika fram som, för att dra en klyscha, miner om vad det är att vara människa med sina brister och bagage. Dynamiken människorna emellan är elektrisk. Det är imponerande hur regissören bygger upp en dramatik byggsten för byggsten och det starka skådespelet bidrar till spänningen.

Oväntat möte mellan skolkamrater

Tillfälligheter och fantasier har allt en kan önska sig av ett drama av den kalibern. Att berätta en enkel men allmänmänsklig historia på mindre än trettio minuter tyder på stor skicklighet. Han är en regissör med öga för detaljer och hans pricksäkerhet i skildringen av människor går inte att missta. Ni kan gissa min entusiasm inför hans oscarshype Drive My Car. Jag vill helt enkelt bara ha mer, mer och mer. Mer av Hamaguchi.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in