• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Tuffa Gänget – oförargligt

13 maj, 2022 by Elis Holmström

Tuffa Gänget
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 maj 2022
Regi: Pierre Perifel

Om filmbranschen hade haft en motsvarighet till Konsum eller ICA hade alla ingredienser som finnes i Tuffa Gänget hittats under den minst sagt osmickrande sektionen med billig fryst färdigmat.

Det är inget fel att följa en formula eller att spela efter regelboken. Till och med animationsmästare som Pixar och Studio Ghibli har en rad återkommande signum i sina filmer. Även den mest standardiserade och alldagliga film måste i alla fall kunna hålla ställningarna och se till att befinna sig sig på en relativt hög lägsta nivå. Tyvärr faller Tuffa Gänget handlöst vad gäller att uppehålla någon som helst standard.

Det är inget fel på filmer som är klara och enkla, se bara till Mad Max: Fury Road som mer eller mindre är en glorifierad biljakt i två riktningar. Om genomförandet kan fånga publiken kan alla berättelser engagera, oavsett innehåll. Tuffa Gänget är byggd av de mest bleka stapelvaror, animationen är stel och det visuella kan hittas i en rad animerade TV-serier, berättelsen är i det närmaste blandsaft där den enda ansträngningen är att tillsätta vatten. Det finns ett tydligt och rakt patos som är så pass förutsägbart att de olika Kalle Anka segmenten på julafton framstår som revolutionära vad gäller ordningsföljd. Alla dessa ingredienser är givna delar av många animerade filmer, men när de genomförs med en sådan slentrian som återfinns i Tuffa Gänget blir det närmast provocerande.

Karaktärsgalleriet består av en rad antropomorfiska figurer som till sitt yttre verkar ha både attityd och personlighet, men jag har stött på avsevärt mer färggranna och minnesvärda statister än någon vi möter i Tuffa Gänget. Sam Rockwell som ger röst åt den stora stygga vargen, med det uppfinningsrika namnet Wolf, gör en slapphänt och menlös Matthew McConaughey-imitation som saknar såväl intresse som ansträngning. Övriga aktörer klarar sig inte mycket bättre. Awkwafina degraderas till en marginell roll som anonymiserar den vanligtvis energiske och karismatiske aktrisen. Övriga roller fylls ut med hjälp av ett par gapiga prestationer från Craig Robinson och Anthony Ramos. Det är enbart Zazie Beetz som sticker ut med en charmerande insats.

Att majoriteten av aktörerna verkar måttligt passionerade eller intresserade kan dock ursäktas. Försök till humor är det ingen större brist på, men resultatet är oftast pinsamt. Ett antal plumpa skämt som involverar metangas återkommer gång på gång, resten fylls ut av platta referenser till sociala media och kändishysteri. I rätta händer hade det kunnat vara träffsäkert och underhållande, men med så här pass tafatt regi – av debutanten Pierre Perifel, blir det platt fall.

Det enda som räddar Tuffa Gänget från undergång är dess ofarliga natur. Även om inget som visas upp intresserar så är det genomgående oförargligt om än trist. I en tid då animerad film fått både nyanser och djup och tillåtit en enorm kreativitet så känns detta som en tidsresa tjugo år tillbaka till en tid när det räckte med att vara en digitalt animerad film för att locka publiken. Med tanke på konkurrensen och det övriga utbudet är detta nu minst sagt otillräckligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Svindlande kontraster den avgörande pusselbiten – Oddjob 25 år på Valand/ Nef

13 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Fredrik Adlers

11/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör jazzföreningen Nefertiti)

Elektroniska jazzens nydanare firar 25 framgångsrika år. Jubileumsturnén besökte ett välfyllt och entusiastiskt Valand. Gruppen som blivit Grammis-vinnare gånger tre liknar ur en aspekt Bob Hund. Man har bortsett från trumslagarposten haft samma sammansättning sedan starten. Vad som bildades ur Eric Gadds liveband, utgörs således av Per ”Ruskträsk Johansson, Goran Kajfes, Daniel Karlsson, Peter Forss och sedan cirka fem år tillbaka Lars Skoglund. Medlemmarna driver eller ingår i en mängd andra uppmärksammade projekt (några av dem har till och med belönats med Gyllene Skivan), så det är förunderligt att sammanhållningen och gnistan är intakt. Man har släppt tretton skivor, varav den senaste endast digitalt.

Har sett Oddjob ett antal gånger, varav ett par tillfällen som recensent. Är kanske inte lika stor hardcore-fan som Lars Norén var, fast jag uppskattar deras musik väldigt mycket, vill hävda att deras bidrag till den svenska musikscenens har unika kvaliteter. Generellt sett verkar de ha frångått den tidigare arbetsmetoden att bygga på ”instant-appeal-teman”. Istället gärna ägna sig åt att utforska mer komplexa tongångar, kompletterade med krängande jazz-groove och vackra passager. I första avdelningen, pågående ungefär fyrtio minuter, framförs material enbart från den nyinspelade ep:n 25, som släpptes digitalt för några veckor sedan.

Inledningsvis abstrakt tonmåleri feat. Goran Kajfes uttrycksfulla trumpet, uppbackat av rullande rytmer. Il Carillon övergår i Bam Bom. Fokus förflyttas fascinerande emellan instrument. Ibland kan man uppfatta glipor av fräckt groove och medryckande slingor. Lars Skoglund uppvisar konstant en dynamiskt eggande spelstil på sitt trumset. Onomatopoetiska titeln ges inkännande inramning genom ”Ruskträsks” barytonsax, elbasens subtila hantering av Peter Forss, klaviaturmästare Daniel Karlssons anslag på flygeln samt framplockad tamburin av Goran Kajfes. Gott gung uppstår, inte minst när Johansson drar iväg på baryton. Bandet sound känns igen, särskilt när låten ändrar skepnad.

grafik Nille Svensson

En kuriositet avslöjas av presentatör Per ”Ruskträsk” Johansson. Nämligen att i inledande låt förekom en tonartssänkning. Vargtimmen har drag av spacig ballad, vars utforskande kräver koncentrerade lyssnare. Vackert eller mystiskt om vartannat. Daniel Karlsson utvinner sällsamt sound ur sitt fender rhodes, medan kontrabasen läckert markerar bakgrund och ”Ruskträsk” solar snyggt på altsax. Låter otyglat, på ett fräckt jazzigt vis. Efter Farao avrundas ett första set på cirka 40 minuter med This Is NoT The End. Ett finstämt nedtonat alster med flöjtspel, där mjuka toner införlivas i en anda av nordic sound. Kajfes bjuder på syntiga effekter och magnifika fraser på trumpet.

Direkt efter paus hörs extrovert, slingrande melodi. Blir väldigt suggestivt, vilket uppskattas. I den lätt hypnotiska rytmik som uppstår, bökar bandets eminente träblåsare i barytonsaxens djupa register. I titellåten från Kong hamnar de rutinerade rävarna i ett tillstånd av flow, en andra andning när Oddjob är som bäst live. Mannen jag fått fotot av ovan kallade deras bravader för ”överbag”. Temat levereras elegant på keyboard. Detta längre sjok utan avbrott inviterar publiken in i bandets universum. ”Ruskträsk” skiftar till basklarinett. Det energiskt vildvuxna har sin motpol i vidunderligt avskalad skönhet. Fäster mig som väntat vid Daniel Karlssons känsliga anslag. Men kontraster är ju deras grej, varför den skärande kuling som kommer ur högtalarna innebär ett rejält stilbrott. Inträffar när Feathers And Bells glider över i Folk #2.

pressfoto

Får för mig att Oddjob i ett avsnitt med få strukturer, ägnar sig åt improvisaton över ett givet groove. En reflektion från en lekman. Upptäcker flera lager, vilket genererar stimulerande lyssning. Upptäcker att musiken kränger, vränger och vrider sig som om den ömsar skinn. Männen på scen skapar ett enormt tryck och tillför kontinuerligt kreativ kontrastverkan. I detta skede måste puffas extra för altsaxofonspelet, jämte Lars Skoglund formidabelt komplexa rytmläggning. Hänförs till den grad att omdömet magiska moment blir oundvikligt. Förstärks av Daniel Karlssons solo på flygel.

Publiken delges relevant info om projektet FOLK, ett av deras Grammis-prisade album. Instoppad emellan två låtar med traditionellt ursprung tolkas Scarlet Woman från ep:n med Weather Report-material. Tilltalas av ett kantigt groove i en självständig version. På sluttampen dundrar man på med spräcklig frenesi á la Albert Ayler. Oddjob bevisar att de behärskar dissonanser lika hög utsträckning som omtalade avantgarde-konstellationer. Även om personalen på Valand propsade på att konserten skulle ta slut efter cirka två timmar för att lokalen skulle ställas i ordning till studentbal, fanns planering för ett extranummer. Folding The Old Man hade valts ut. En exceptionellt långsam, framåtskridande melodi. Svävande och sammanhållen! Återigen våldsamma kontraster, vilket gjorde publiken lycklig.

Viss besvikelse uppstod hos mig när de i sin retroperspektiv ratade hits från Sumo respektive Clint. Å andra sidan de alternativ som serverades var fullgoda. Och spelningens aningen oförutsägbara, hisnande spännvidd måste betecknas som fantastisk, likaså ett antal solon.

Arkiverad under: Musik, Recension

Sväng och vokal skönhet i storbandskostym sprider glädje – Björn Skifs i Nisses hörna med Bohuslän Big Band

10 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Sven Jansson

8/5 2022

Stora Teatern i Göteborg

Nils Landgren har vid olika tillfällen arrangerat sina avspända tillställningar ”Nisses hörna”, av vilka jag sett minst två på Sthlm Jazzfestival. Gäster var de gångerna Rigmor Gustafsson respektive Ann-Sofi Söderqvist. Nu efter att turnén i Västsverige tvingats pandemi-framflyttas två år, hade turen kommit till en folkkär underhållare och sångare vars pipa – som någons imponerande röstresurser brukar benämnas – låter förbluffande intakt. Kuriöst nog visar det sig att masen Björn Skifs inte tidigare satt sin fot på Stora Teatern. Ungefär lika egendomligt som att jag inte kan erinra mig ha sett honom live på plats tidigare.

Stora Teatern är förstås i princip fullsatt och följande kväll ordnas extrakonsert för att möta efterfrågan. Medelåldern på den förväntansfulla, mogna publiken är hög. Man kan utgå från att så gott som samtliga kommit för den fyrfaldige melodifestivalvinnarens skull, vilket värden i högre utsträckning borde tagit hänsyn till. Konceptet Nisses hörna bygger på en repertoar av väl valda låtar ur en framgångsrik karriär, varvat med familjärt ”musikersnack” innehållande godbitar i form av lika roliga som upplysande anekdoter. Frontfigurerna skojar om sin ålder – ”behöver farbror sätta sig och vila?” Att folkkäre artisten snarare ser ut som 48 år än de 75 han fyllt är exceptionellt.

bild: Strandroths fotografi

Som seden föreskriver börjar Bohuslän Big Band på egen hand. Framför som uppvärmning känd ”storbandsrökare” betitlad I´m Getting Sentimental Over You. När huvudpersonerna äntrar scen ackompanjerar Landgren på sin röda trombon Skifs i lite pompös slagdänga. Då jag sällan befunnit mig i samma kretslopp som den senare, konstateras efter research att just Break The Spell är skriven av en storsäljande hitmakare som varit verksam i mytomspunna Cheiron-studion. En titellåt med klös på ett album från 2011, en låt vars aningen raspiga röst kan associeras till exempelvis Stevie Winwood.

Vill hävda att Nils Landgren förbiser det faktum att publiken betalat sina dyra biljetter enkom för att uppleva den äldre kollegan i denna omgivning. Tillför inget att värmlänningen som brer på sin dialekt, gör hyfsade versioner av balladerna Still Crazy After All These Years ( P. Simon) jämte The Moon Is A Harsh Mistress (J. Webb). Självklart trivs han med att sjunga ut uppbackad av BBB, den topporkester (Sverigebäst enligt honom själv) han under ett antal år var konstnärlig ledare för.

foto Sven Jansson

Håll Mitt Hjärta framförs i ny tappning. Stjärnvokalisten på scen glänser, faller nära nog in i alltför smäktande uppvisning. Det delikata arret framhävs av Göran Kroons vispar jämte Stefan Wingefors fina anslag på flygeln. Till saken hör att Håll mitt hjärta berör personligen, eftersom den framfördes av Sam Vesterberg på pappas begravning. Aftonens värd adderar finkänsligt inpass på sitt instrument.

Tänker att flera av de mest poppiga melodierna förmodligen saknar spännande struktur. I flera fall har finurliga arrangörer absolut gett de superproffsiga musikerna större utmaningar, än vad ursprungliga noterna påvisar. Varje gång med gott resultat. Vi får vara med om flera duetter. Strax före paus är det dags för blåssektionerna och den eminenta rytmsektionen att jobba ordentligt. I en hit från platta jag äger med Delbert McClinton river man i up-tempo av Giving It Up On Your Love (J.L Williams).

Bild: Strandroths fotografi

I andra ser och hör jag bättre på ny plats. Noterar då att det är Peter Jansson som alternerar på kontra- och elbas. Antar att ljudansvariga velat lyfta fram basgångarnas effekt, eftersom de ligger i framkant. Att se jazzige Jansson lira elbas är en raritet (kan inte minnas senaste gången), något han givetvis stilsäkert går i land med. Ovanligt är också att höra Skifs ta sig an en romantisk filmmelodi, standardlåt av Hoagy Carmichael. Den klara rösten exponeras förträffligt till sordinerat blås i The Nearness Of You. Tenorsaxofonist Linus Lindblom formulerar sig solistiskt vid flera tillfällen. I detta örhänge sveps fraser fram så skickligt och soft att min impuls stannar vid Stan Getz.

Elegant sound förbyts till svensk pophistorik. Berättas om det osannolika i att okända svenskar producerade av Bengt Palmers toppar Billboard-listan 1974. Man glömde dock att tala om att låten med sina hysteriskt oväntade konsekvenser var en cover. Roligt intro i form av skanderande kör från BBB. Göran Kroon måste för en kort stund övergå till att vara taktfast rockbatterist, vilket fixas förstås. Janssons elbas eldar på publiken som klappar takten. Kul sekvens, även om det inte var konstnärligt klimax.

Bild: Strandroths fotografi

Värden svarar, kontrar med det närmaste han kommit i hitväg. Tar fram sitt ess ur ärmen, det vill säga en svettig stänkare från Nils Landgren Funk Unit betitlad Ain´t Nobody. Tar man i beaktande att BBB inte innehåller några av genrens fanbärare (Magnum, Ikiz, Petter B från NLFU), måste man tillstå att man charmas. Svänger hejdlöst! Rytmsektionen hittar rätt groove medan Joakim Rolandsson på altsax öser på som en motsvarighet till Maceo Parker (sett fyra ggr). Kanske rent av aftonens bedrift! Och äntligen fick gitarristen Viktor Olofsson ställa sig upp och riffa loss. Borde ha skett fler gånger. Angenämt nog ges också den distinkta trumpetsektionen en plats i rampljuset, medan könsmixade trombonister oundvikligt hamnar lite i skymundan i och med att Landgren också instrumentalt frontar.

Efter kopiös urladdning övergår tillställningen i en bluesig, långsam duett I ett sensitivt arr då Now That The Magic´s Gone sveper fram, ligger fokus på Björn Skifs utomordentliga tonträff. Stänk av raspig patina sipprar fram i låt förknippad med Joe Cocker, om jag fått fram korrekt info.

bild: Strandroths fotografi

Hipp slagkraftig sång i brass-stuk avrundar den musikaliska festen. Same Old Story (J. Sample/ W. Jennings) ser till att utnyttja kvaliteterna hos makalöst svängiga BBB, vars solister avlöser varandra som på parad. Älskar detta New Orleans-doftande gung. Resulterar exempelvis i antydan till sprittande battle mellan trumpetarna Linnea Jonsson – Patrik Putte Jansson och om jag minns rätt från trombonisterna, vars ena duktiga halva består denna gång av Hanne Småvik och Ella Wennerberg. Låten är hämtad från album Landgren gjorde 2005 med en souljazzprofil, klaviaturspelaren Joe Sample (Crusaders). Huvudpersonernas stämmor förmedlar bubblande extas. Kompet med Kroon, Jansson och Wingefors i spetsen driver excellent på den kantiga harmoniken. En fullträff! Slås återigen av hur formidabel akustiken är.

Stämningen befinner sig på kokpunkten. Då blir det åka av när det flörtas hejvilt med salig publik. I extranumret tar orkesterns motor (Göran Kroon) täten och krattar för schlager-Skifs. Publiken står mangrant upp i bänkraderna och diggar, till en minst sagt yster version av Michelangelo (etta på Svensktoppen när det begav sig). Och BBBB trycker på maximalt på ett hisnande sätt som bara de är kapabla till. Som helhet går det inte att vara annat än mycket nöjd med vad som hände på scen. En klang- och jubelföreställning med spännvidd som tillför alla närvarande, ett välbehövligt påslag av energi.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Morbror Janne

8 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Morbror Janne
Regi Alexander Mörk-Eidem
Stockholms Stadsteater Kulturhuset
Premiär 6 maj 2022

Det är pandemi i Sverige och stadsborna Alexander och Helena har sökt sig ut på landet för exil från smittan. När landet möter staden blir vardagslivet där omkullkastat och alla börjar ifrågasätta sina liv och sina roller. Landsortsborna känner sig utnyttjade och tankar om att man har missat något dyker upp. Samtidigt som man föraktar vältalighet och stadsliv finns där en lockelse. Alla blir förälskade i den sköna Helena som själv är underligt likgiltig och trött på sin pompösa gamla make.

Ett ensemble med många personligheter och särdrag spelar upp ett register av känslor. En vardagsnära drama om hopplöshet och tristess. Morbror Janne, en långhårig spinkig 45-åring som aldrig har flyttat hemifrån, är den som pratar och pratar. Han talar mycket utan att säga något. Runt sig har han den försupna doktorn, mormodern i rullstol med personliga assistenten Nazarin, inneboende Hawaii och tjocka systerdottern Sonja.
En både sorglig och komisk församling. Var och en med sina tillkortakommanden men också sin integritet och rätt att vara människa.

I första akten talas det mycket men i andra akten händer allt. Alexander kallar till samling och föreslås att gården skall säljas. En gård som han äger genom ingifte och aldrig har gjort något för. Han har bara fått pengar genom de andras arbete. Sanningar avslöjas och stadsparet åker. Livet återgår så småningom till sin vanliga lunk och rollerna blir de vanliga.

Tjechovs Onkel Vanja har blivit Morbror Janne i Bengtsfors. Med handsprit och brännvin och miljöengagemang har det blivit en historia i svensk nutid. Om en klyfta mellan stad och land som ökat och utnyttjande av de som blev kvar.
En samspelt skådespelaroktett får dramat att leva och publiken att förstå uppgivenheten. Parallellen med samhällets utnyttjande av landsbygden känns given.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Upplyftande, lärorik och berörande – Musikalen om Frigga på Stora Teatern

5 maj, 2022 by Mats Hallberg

Bild på medverkande från annat tillfälle – foto från facebooksida

3-4/5 2022

Stora Teatern i Göteborg

Manus: Jessica Högefjord Åslund och Mikaela Alburg (många repliker o samtliga tal i föreställningen är helt dokumentära)

Sångtext: Ida-Maria Brunt, Kajsa Lindvall, Louise Thörner

Regi: Tina Glenvik

Formgivning: Ragnhild Lennblad

Koreografi: Elisabeth Ludwig

Kostym: Isabella Hjortfors

Komposition: Kajsa Lindvall

Arrangemang och liveband: Julia Cook (kapellmästare), Hanna Westberg, Erik Wiskari, David Berio Garcia

Arrangörer (även scenografi, rekvisita, kostym, mask mm): Frigrupperna Septemberteatern, Altitudteatern, Skapet Scenkonst och Typ Vuxen,

På scen: Jessica Högefjord Åslund, Ida-Maria Brunt, Mikael Alburg, Louise Thörner, David Oest, Josefine Rapp, Linda Lättman, Mia Ohlsson, Jonathan Borg, Eva Fritz, Tina Glenvik, Fia Adler Sandblad + biroller, kör och barnskådespelare.

Tror inte jag tidigare sett musikal på Storan, vilket visade sig fungera ypperligt. Och det är i princip fullsatt när multi-frigruppsteater sätter upp en virvlande föreställning, om åren av kamp som föregick införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige. En seger som förvisso inte var oinskränkt, tyvärr.

Teamet och den stora ensemblen på uppemot femtio personer (i flera fall samma individer) har jobbat fram Musikalen om Frigga under tre års tid. Två av de källor som legat till grund för synnerligen gedigen research har jag för inte länge sedan läst – Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutsson och Pennskaftet. Man strösslar förstås med faktiska citat och helt autentiska tal förekommer från ett pärlband av historiskt betydelsefulla kvinnor, inklusive Selma Lagerlöf (robust porträtterad av en ”bekanting”, nämligen Fia Adler Sandblad) och suffragettföreträdaren Sylvia Pankhurst. Den mödosamma kampen för politiskt inflytande skildrades som ett hundraårsjubileum i Förfesten på Hagateatern, vilket blev en braksuccé. Är benägen att utfärda liknande omdöme om vad jag bevittnade på Stora Teatern, i en musikal de själva beskriver som både rafflande och rörande. Adjektiv lätta att skriva under på.

Kronologiska redogörelsen i ord och ton inleds 1902, efter ett preludium med Elin Wägners minnesord över pionjären Frigga Carlberg. Angivna årtal bildas i Göteborg en lokalavdelning till LKPR (Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt) till vars ordförande Carlberg utses. I den obestridliga huvudrollen glänser Jessica Högefjord Åslund, i en gestaltning lika berömvärd som övriga på scen. Genom regissörens noggranna omsorg förmås rätt energi tillföras i såväl konflikt som medgång, i scener skådespelarna tajmar begåvat. Lyser av motiverat självförtroende från ensemblen, besjälad av att berätta om hur det förhöll sig.

illustration Ragnhild Lennblad

Språkliga stilnivån, betoningen på den tidens sirliga och hierarkiskt utformade svenska, förtjänar att framhållas. Överhuvudtaget utgör både manus och sångtexter synnerligen gedigna beståndsdelar i ett lyckat bygge. I dagens ljus framstår ju motargumenten, vilka också kom från kvinnor själva och från fackföreningshåll, som så befängda att de utgör komiska inslag. Bortsett från förväntad agitation och scener där missnöje vädras på möten, får publiken sig till livs en illustrativ intrig kretsande kring det pensionat fru Håkansson (Louise Thörner) driver, inklusive ingångna ojämlika snedsprång som får konsekvenser.

Värt att understryka att Musikalen om Frigga i lika hög grad ger en belysande inblick i ofantliga klassklyftor som kampen för kvinnlig rösträtt, en kamp som pågår under sjutton år, genom storstrejk, världskrig och hungerkravaller. Och i motsats till Förfesten finns ett antal män och deras reaktioner på ”kvinnosaken” inskrivna i manus. Jonathan Borg som redaktör Kjellén i spetsen för de stroppiga, roligt koreograferade journalisterna med skrivmaskin på magen, blir till återkommande tablå marinerad i berättigat gyckel.

Utan sång och musik av tillräcklig kvalitet skulle genren falla platt till marken. Kände inte till musikerna och blir därför smått imponerad. Vill särskilt peka ut elbasist Hanna Westberg och den framträdande melodileverantören Julia Cook på klaviatur, vars roll som kapellmästare inte ska underskattas. Musikerna understryker på ett utmärkt sätt intrigens stämning, ackompanjerar förnämligt de vokala insatserna. Ledmotivet tycker jag påminner om andra teman. Slump eller snyggt inlån? Kören förlänar musikalen förnimmelser av vibrerande och bejakande livslust, jämte riktad ilska mot missförhållanden. Heder åt deras unisona bedrift.

Flera av kvinnliga skådespelarna framför sånger på egen hand. Dessa ”arior” står ut med sällsam kraft. Tänker på bland andra Mikaela Alburg, Louise Thörner och titelrollens uttolkare. Den som främst stannar kvar i ens medvetande efteråt är ändå Linda Lättman, musikalutbildad i London. Hennes ”stanna-kvar-sång” framkallar gåshud. Samma sak med Otillias ömsom sköra, ömsom stolta frambesjungna statement. Fantastisk solostämma exekverad av Mikaela Alburg! Tacknämligt med strålande sångröster som inte överarbetar, utan tar fasta på att emotionellt förmedla ett budskap, en hållning.

Linda Lättman

Varje nytt moment i handlingen åskådliggörs naturalistiskt med små medel. Rekvisita/ dekor bärs in och ut med gemensamma krafter. Fungerar skapligt då modern teknik inte installerats. I fonden projiceras fotografier, både på exteriörer och interiörer som skänker lokalfärg och välgörande djupverkan. Minns jag rätt kompletterades det visuella med videokamera. Vikten av tidsenliga kläder ska inte heller försummas att berömmas. Vilket mödosamt jobb ansvariga lagt på denna viktiga ingrediens.

Hundra år länge sedan, men min mormor som dog i början på 90-talet, gick i skolan när beslutet togs 1919. Var en inhuman tid när motsättningarna i motsats till idag var tämligen entydiga. En komplicerande faktor som delvis driver jätteprojektet Musikalen om Frigga, är förvisso det interna motståndet, de olika viljorna. Kvinnors natur var inte utrustade för att engagera sig i sådana världsliga frågor som politiskt engagemang, var en på den tiden spridd uppfattning. En omständighet som medförde att kampen blev långvarig, somliga ansåg att offer var nödvändiga. Bärande idén utgår från att orättvisor kan krossas genom solidaritet och uthållig organisering. Hoppfull tanke!

foto Joar Lindberg

Publiken var väldigt blandad, frapperande många män. Förmodliga fanns många vänner och anhöriga till de medverkande på plats. Produktionen höll anmärkningsvärd verkshöjd, skulle förtjäna att visas i SVT. Fast jag inte såg Tältprojektet live, hävdas att lite av samma berusande positiva känsla infann sig. Också relevant att ur ett klassperspektiv referera till Oliver på Göteborgs-operan. Ensemblen kunde följaktligen ta emot rungande ovationer.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in