• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Dödgrävarens hustru – vackert, sorgligt, starkt och träffande

15 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Dödgrävarens hustru
Betyg 3
Regi Khadar Ayderus Ahmed
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Med Omar Abdi och Yasmin Warsame

En mycket vacker och samtidigt oerhört sorglig berättelse som så tydligt visar vilken fattigdom det finns där människor inte har råd med sjukvård som skulle kunna rädda deras liv. Ett liv så fattigt att många inte ens har skor.

Filmen skildrar en fattig familj i Somalia. Guled försörjer sig och sin fru och son genom att vara dödgrävare, ett jobb som varken ger trygg, regelbunden inkomst eller någon hög lön. Han älskar sin fru Nasra så oändligt. Nasra är döende, hon har en svår inflammation i njuren och kommer inte att överleva utan operation, som kostar 5.000 dollar. Pengar som familjen aldrig kan få ihop.

Dödgrävarens hustru har skapats av den Somaliafödde regissören Khaled Ayderus Ahmed som bor i Finland, dit han kom som flykting som 16-åring. Somalias nygrundade ministerium för vetenskap, kultur och turism utsåg filmen till sin kandidat för att nomineras till kategorin Bästa internationella film inför Oscarsgalan.

Guled Gulden och hans lilla familj är så ensamma också. De bor i ett skjul i ett av de fattigaste områdena kring en stad. Guled och hans fru kommer från olika klaner och har flytt från sin byar för att kunna gifta sig, därför lever de utan släktens stöd. Livet i ett land som Somalia blir svårt utan släkt. Fotot och miljöbilderna är starka och utstrålar ett torrt landskap där det inte växer mycket grönt. Ett land så väsenskilt från vårt både miljö- och naturmässigt men också hur samhället är uppbyggt. Guleds och Nasras son Mahad som är någonstans kring tolv bestämmer sig för att inte gå till skolan mer. Eftersom ingen av hans föräldrar kan läsa ser han ingen mening med att själva gå i skolan.

Berättelsen får mig att känna mig så maktlös. Hur kan livet vara så olika och med så stora klyftor mellan fattiga och rika? Det är inte bara att Guled och hans familj lever i ren misär i jämförelse med de flesta i vårt land – det är också stora klyftor mellan fattiga och rika där i deras land. Där finns många som lever väl och har bil och som kan ge småsmulor till betalning åt de fattiga som gör arbeten åt de rikare.

Jag känner mig både maktlös och sorgsen över dessa gigantiska skillnader mellan människors liv. Trots mörkret och det svåra, tunga finns det en varmt ljus emellanåt då vi kan känna den djupa kärlek som finns mellan Guled och Nasra och till deras son. Det glimmar ofta till av deras kärlek och busighet och livslust.

Guled försöker desperat hitta något sätt att få ihop 5.000 dollar till den nödvändiga operationen. Hans desperation känns i hela kroppen på mig som publik. Omar Abdi gör rollen som Guled så bra. Ett stort plus till regissören som väljer att inte visa allt i filmrutor. Regissören litar på att vi kan förstå själva. Vi kommer att få se mer storverk av denna regissör, det är jag övertygad om. Bakgrundsfakta om Khaled Ayderus Ahmed:
Regissören Khaled Ayderus Ahmed är född 1981 i Mogadishu, Somalia och kom till Finland som flykting när han var 16 år. Dödgrävarens hustru är hans långfilmsdebut. Jussigalan, Finlands motsvarighet till Guldbaggen, äger rum 6 maj. Dödgrävarens hustru är nominerad i nio kategorier, bland annat bästa film och bästa manliga och kvinnliga skådespelare.

Om skådespelarna:
Omar Abdi född 1980 är en somalisk skådespelare bosatt i Finland sedan 1991. Tidigare filmroller är i The Woodcutter’s Story och kortfilmen Citizens, med manus av Khadar Ahmed och regi av Juho (Kupé Nr 6) Kuosmannen.
Yasmin Warsame är född 1976 i Mogadishu, Somalia och flyttade med sin familj till Kanada när hon var 15 år. Hon är verksam som modell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Frigörelsen – omskakande, mörk berättelse som sätter sig i magen

14 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Frigörelsen
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Kira Kovalenko

En mörk berättelse som sätter sig i magen. En berättelse om hur de små maktlösa människorna blir drabbade av krig och våld. Filmen har en rysk regissör och en producent från Ukraina. Rakt på och utan skyddslappar skildrar den hur skadade människor blir som drabbas av bomber och beskjutningar. Frigörelsen är inspelad 2021 men det den skildrar skulle kunna handla om vad civilbefolkning drabbas av i Ukraina idag.

Huvudpersonen Ada är en ung tonårstjej som bor högt uppe i bergen i Rysslands Nordossetien ed sin kontrollerande pappa och lillebror. Hennes pappa häller ut hennes parfym, förbjuder henne att ha smink och tillåter henne knappt att gå ensam utomhus Hennes lillebror Dakko är klängig och rent av obehaglig då han vill sova tillsammans med henne och kryper tätt intill, som om han är förälskad i sin syster. Dessutom har Ada en jämnårige, kärlekskranke kille, Tamik, som tvingar sig på henne. Men egentligen är männens kontroll av Ada en följd av tragiska händelser. Männen liksom Ada har skadats mentalt av tidigare händelser.

Filmens svenska distributör skriver:
Inspirerad av italiensk neorealism och Marco Bellocchios gotiskt groteska debut Fists in the Pocket har regissören Kira Kovalenko skapat en film om familj, desperat frihetslängtan och hur nationella trauman kan leva kvar i nästkommande generation.

Filmens har flera spår och trauman efter konflikter mellan olika grupper är grundspår. Mäns kontroll av kvinnor ett annat och frihetslängtan och kamp för att få leva sitt eget liv ett tredje spår.

Adas situation är mörk och hon är starkt skadad av hur hon behandlas. Hon har ett enda hopp, den äldre brodern Akim som har lyckats ta sig från den isolerade gruvbyn i norra Ossetien men som återvänder när deras pappa blivit sjuk.

Filmen uppmärksammades stort under Filmfestivalen i Cannes 2021 där den visades i ”Un Certain Regard” och Kira Kovalenko vann priset för bästa film.

Jag känner mig väldigt kluven till filmen. Den är stark och berör men samtidigt känner jag hur svårt skadade både Ada och hennes lillebror och deras pappa är, det känns näst intill hopplöst.

Fakta från filmdistributören om regissören:
Kira Kovalenko, född 1989, kommer ursprungligen från Nalchik i Kabardino-Balkarien i Ryssland. Kovalenko hör till den växande skara kulturarbetare som lämnat sitt hemland i protest mot det olagliga kriget i Ukraina. Hon skrev själv om kriget i ett öppet brev publicerat i mars:
”Det finns många ryska regissörer som inte stöder kriget, så nu anser den ryska staten att de inte behövs längre… de ses mer som ett problem. Men nu är det upp till oss att göra andra röster hörda. Vi måste stödja ukrainska regissörer som i dagsläget måste försvara sitt land istället för att göra filmer. Det är en enkel solidaritetshandling och ett visande av stöd både för våra ukrainska kollegor och Ukraina. Kriget måste upphöra.”

Den ukrainske producenten bakom Frigörelsen, Alexander Rodnyansky (med Oscarnomineringar för Leviatan och Loveless på meritlistan), har också tagit ställning mot kriget och fått betala priset för det. Han är en av de som hamnat på listor över kulturyttringar som politiska krafter vill stryka från agendan i Ryssland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Rysslahd, Ukraina

Releasespelning av lovande trumpetare med egen ton – Linnea Jonsson på Nefertiti

13 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Ugne Miniotaite

12/5 2022

Nefertiti vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg

Linnea Jonsson är en trumpetare i 25-års åldern från Västerås som examinerades från KMH i fjol. Fått veta att ett par av lärarna på hennes huvudinstrument varit Peter Asplund och Nils Jansson. Linnea har setts i Håkan Broströms storband New Places Orchestra och nyligen vikarierade hon i Bohuslän Big Band. För några år sedan släpptes en ep och nu fullängdsdebuten Fragments of Spring, tillsammans med musiker som träffats på nämnda högskola. Jag tillhörde de första som fick ”tjuvlyssna” och har skickat iväg min recension till redaktionen ifråga. På anrika Nefertiti (förvirrande när det i rådande stund finns två Nefertiti, vars bokningar ibland sammanfaller genremässigt), står nästan samma personer på scen som befann sig i studio.

Talangen Linnea Jonsson omger sig på skivsläppet av pianist Britta Virves, Johan Tengholm på kontrabas, Bjarni Már Ingólfsson samt den som verkar vara hennes radarpartner Kristian Remnelius, sittandes bakom trumsetet. Kan flika att detta bara var tredje gången jag besökte lokalen sedan nya ägarna tog över efter jazzföreningens konkurs och sedermera flytt. Virves liverecenserade jag i uppskattande ordalag i fjol och Tengholm hade jag en trevlig pratstund med för några år sedan.

Releasen igångsätts med Landscapes, musik av utforskande art att sjunka in i. Tycker om det vemodiga temat, vilket avlöses av en nedtonad, varsam melodi betitlad Morning Light. Huvudpersonens mogna trumpetspel påminner här om stilbildaren Jan Allan. I övrigt kännetecknad av ett utbroderat gitarrsolo ackompanjerat av pådrivande trumspel. Man går vidare genom att lansera pigga liveversioner av Hymn of the Forest jämte den välskrivna titelmelodin. Meddelas att albumet gjorts mot bakgrund av pandemins utbrott under vårens ljusbringande grönska. I ett intro levereras finstämda licks av Ingólfsson. Vackra, fint sammanhållna kompositioner förför, ofta via en expanderande dimension. Trummor och piano konverserar livligt. Att Virves outro övergår i ett intro är ett snillrikt drag av Jonsson, upphov till samtliga låtar.

foto Ugne Miniotaite

Gillar genomgående den förhärskande klangen. Första set avrundas med sprillans färsk låt. Togetherness, som introduceras med uttalandet ”Skulle gå lite bättre om vi människor hjälps åt”. Fäster mig vid väna, introspektiva fraser av den kvinnliga trumpetaren, som får hennes samarbetande musiker att ljuvligt falla in i mönstret. Efter paus inleder den Scofield-påverkade gitarristen i böljande, flerskiktad färdriktning. I vad som rubriceras som livedebut i eget namn i landets jazz-Mecka just nu, råder ingen tvekan om vem som frontar, även om det görs inpass från samtliga.

Efter förnämliga hyllningen till Kenny Wheeler (Wheels) följer By The Ocean, en av konsertens toppnoteringar. Är svag för trumpetare som inte bara briljerar tekniskt, utan också tillför känslomässiga aspekter. Linnea Jonsson besitter denna åtråvärda förmåga. Tar till mig flödande melodi som ringlar och krumbuktar sig. på ett sätt som fängslar. Lite ECM-vibbar. Mitt i all positiv inställning finns dock skäl att anmärka på en omständighet. Trumslagare Remnelius, vars insats på skivan får lovord, beter sig nämligen då och då bombastiskt. Störs stundom av dennes omotiverade agerande. Massiva präglingen är vissa gånger alldeles för stark, skapar obalans.

foto Ugne Miniotaite

Ljuvlig harmonik genomsyrar Floating Timeline från nämnda ep. Med trumpeten i framkant formeras en subtilt utsträckt ballad. Därefter följer en sprudlande sekvens där Virves anför en klassisk pianotrio-sättning, vilka navigerat sig längst fram. Dekoreras idérikt! I en lugnare sekvens ges plats åt bas-feature, vilket Tengholm förvaltar galant. Lysande låt som skulle kunna utgöra ledmotiv i film eller dramaserie.

Den inte jättestora publiken får extranummer. Bonuslåten utgår från ett långt basintro och kröns av snitsig duell emellan trumpet och trummor. Förvånas när Jonsson efteråt tillkännager att detta latin-stuk med klara influenser av La Fiesta och stänk av Spain, är ett eget verk. Som sagt stimulerande att serveras liveversionen av en cd jag lyssnat in mig på, plus extramaterial.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: A Chiara – omskakande om en dotter i en maffiafamilj

13 maj, 2022 by Rosemari Södergren

A Chiara
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Jonas Carpigano
Medverkande Swamy Rotolo, Claudio Rotolo, Carmela Fumo, Grecia Rotolo

En omskakande film om en 15-årig flicka som börjar inse att hennes pappa försörjer familjen genom att vara med i italiensk maffia. Chiara bor i Calabria tillsammans med sina föräldrarClaudio and Carmela och en äldre syster och en yngre syster. På kvällen för hennes storasyster 18-årsdag har de en födelsedagsfest med mycket mat, dans, presenter och skoj. Natten efter fest vänds livet upp och ner för Chiara. Hon hör något under natten och smyger sig ut på gatan och ser hur deras bil sprängs i luften och hennes pappa flyr.

Pappan är försvunnen och Chiara läser i nyheter att polis efterlyst honom då han misstänks vara med i maffian och misstänks för grovt narkotikabrott. Chiara försöker få reda på sanningen med både hennes storasyster och mamma vägrar prata om det. Chiara söker upp manliga släktingar och män som brukar umgås med hennes pappa, men alla vägrar säga något. Hon blir mer och mer desperat. Hon skolkar mycket från skolan och hon blir jobbig för omgivningen och till och med våldsam.

Det är en film som berör mycket och som skildrar livet i en maffiafamilj ur en helt annan synvinkel än den vanliga i filmer och tv-serier om maffian. Chiaras pappa är inte någon höjdare inom maffian utan en av de många som gör grovjobbet. ”Tror du vår boss skulle göra grovjobbet?” förklarar hennes pappa.

Eftersom Chiara skolkar mycket och agerar trotsigt och rebelliskt bestämmer myndigheter att hon ska tas om hand och placeras i en fosterfamilj. Domaren som tar beslutet förklarar att det är vanligt att samhället tar hand om barn från maffia-familjer för att ge barnen en chans till ett annat liv.

Regissören har valt att göra så den upplevs realistiskt, nästan som en dokumentär. Bildsekvenser har skakiga bilder, som filmade med en handkamera, många scener är i halvdunkel. Många av skådespelarna tillhör samma familj och släkt som huvudrollsinnehavaren Swamy Rotolo i rollen som Chiara.

A Chiara ger nya perspektiv på livet i delar av Italien som Calabria där det finns många fattiga grupper. Berättelsen sätter igång många tankar om barns uppväxt i maffia-sammanhang och den känns betydligt mer realistiskt än många av de betydligt våldsammare filmer och tv-serier som brukar behandla ämnet. Utan tvekan är det en omskakande film. Men filmen är ändå lite för lång och med en del hopp i handlingen som går för fort, vilket sätter ned betyget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, maffia, Maffians dotter

Filmrecension: Memory – harmlös som en sovande vandrande pinne

13 maj, 2022 by Elis Holmström

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in