• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Otrolig urladdning av metal-funk – Mother´s Finest på Pustervik

9 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Jan Backenroth

4

8/8 2022

Pustervik i Göteborg

Såg gruppen på stjärnspäckad festival på Heden cirka 1990 och har liveskivan från 1979. Men har inte engagerat mig i deras musik senaste decennierna, fram tills jag fick detta erbjudande om att recensera. Nyss hemkommen från jazzfestival var jag beredd på att det skulle bli en radikal omställning ljudmässigt. Man hade tydligen fyra monitorer på scen och upphöjda trumsetet hade isolerats. Min poäng är att trots retirerande till bakersta region i lokalen susar det kraftfullt i öronen dagen efter. Öronpropparna hade inte tillräcklig verkan.

Volymen var inget som exalterad publik i övre medelåldern klagade på. De fyrahundra som kommit tyckte sannolikt att de fått valuta för pengarna, efter närmare hundra minuters intensivt gig från ett band vars debut släpptes ett halvt sekel tillbaka. Inklusive liveplattor har det kommit cirka femton skivor plus en handfull samlingsalbum. Det breda genombrottet i Europa inträffade sent 70-tal efter omtalat gig på tv-sända Rockpalast i Essen.

Äkta paret Joyce Kenedy & Glen Murdock, som frontar vid sångmikrofonerna, bildade gruppen tillsammans med briljante gitarristen Gary ”Moses Mo” Moore (inte att förväxla med sin namne (1952-2011). De är fortfarande förgrundsgestalter. Trion delar likt Stones scen med ytterligare en gitarrist, nämligen John Hayes som anslöt åtta år senare. Om min research stämmer blev trummisen Dion Derek Murdock medlem i och med omfattande turné 1990. Basisten Juan Van Dunk rekryterades för en kort tid sedan, är färskingen. Power-kvintetten kompletteras av bakgrundssångerskan Carly Gibson.

foto Leif Wivatt

Suggestivt elektro-funk intro bygger upp stämningen. När bandet går på märks förväntansfullt sus hos den publik som tagit sig hit trots WOW-vecka. Stenhårt sound sköljer över oss i form av Funk A While. Tändningen är sensationell, rena ”ångvältsfasoner” från dessa veteraner får mig att associera till mangel från akter som Rage Against The Machine och Tool. Joyce Kenedy med sin imponerande pipa vistas i trakerna av Tina Turner, fast i en mer speedad version som stundom ter sig alltför skrikig. Vid beaktande av sammansättning och hågen till medryckande beat, existerar ett avlägset släktskap till Sly & The Family Stone, om än med avsevärt högre dos av massiv frenesi. Gitarrernas sammantvinnade riffande över lika tungt som snabbt groove är jämte ihärdig sång kännetecknen hos Mother´s Finest.

Man är disciplinerade, kickar igång showen på utsatt tid. Registrerar livsbejakande råhet i en korsbefruktande stil som gör dem om inte unika så till pionjärer. Det är raka rör, supertajt och som sagt väldigt massivt och riffbaserat. Den pumpande basen sprids ut i lokalen, känns i i kroppen även längre bak. Ehuru hög volym är mixen mellan bas och diskant tillfredsställande. I första avdelning är Joyce Kenedy i centrum. Truth`ll Set You Free görs med självklar ackuratess. Can´t Fight Feeling (med på Live från -79) låter enormt tajt. Gitarristerna avlöser varandra i vässade utflykter. Två covers från 60-talet framförs i egensinnig tappning. Syftar på flower power-erans Somebody To Love ( förknippad med Grace Slick och Jefferson Airplane) som inte tillhör höjdpunkterna, samt en tidig hit från Tamla Motown, Mickey´s Monkey (också inkluderad på nämnda Live) känd genom Smokey Robinson & The Miracles. Sist nämnda dänga som i original är både mjuk och munter, stöps om rejält av MF. Den sjöngs av Glenn Murdock till hårdrockkomp. Distade fuzziga gitarrslingor flätas in i varandra, basisten visar sin potential, följsam, inledningsvis aningen mekanisk, trumslagare lägger grunden och körsångerskan lösgör sig.

foto Leif Wivatt

Efter cirka 20 minuter av kolossal intensitet bryts lyckligtvis mönstret första gången. Kommunikationen med åhörarna är optimal. Allsångsmoment och uppmaningar till synkade rörelser fungerar oklanderligt. Till publikens förtjusning ger sig ”Moses Mo” ut på en utförlig solo-raid, vilken innehöll blinkningar till bland andra Ram Jam ( Black Betty), Nirvana, troligen Hendrix och möjligen Cream. Uppskattat inslag! Att kalla rytmsektionen solid är en underdrift. Juan Van Dunk var ”grym” på femsträngad bas och Dion Derek Murdock belönades med en individuell bombastisk uppvisning, vilken exponerade frapperande snabbhet och tajming. Måste ha varit genomsvettig efteråt.

Sampling av keyboardslinga och trummaskin används någon enstaka gång. Kunde sakna en klaviaturspelare. Dock, vad vi fick oss till livs var energipåslag långt utöver det vanligt förekommande. Kvicksilvret Kenedy var i ypperlig form, passade på att kommentera de senaste tuffa åren. I Thank You For The Love hyllar hon och maken deras kärleksfulla relation. I ett par låtar kliver John Hayes fram, variation som tyder på smart planering. Några långsamma låtar görs som omväxling, men det är inte dessa som gör bestående intryck.

foto Leif Wivatt

Jublar åt det underbart hårdsvängande beat som uppstår i Give It Up och åt förmodligen deras största hit Baby Love vars inledande toner draperas som spröd ballad. Aftonens absoluta kokpunkt uppstår! Kroppen reagerar instinktivt. Konserten ger överhuvudtaget upphov till ideliga stampa-takten moves och man begriper att MF gjort succé hos headbangare på Sweden Rock. På uppmaning gör publiken fredstecknet och som tack för respons avverkas två ösiga extranummer, exponerandes fräscha riff från männen med guror. Punkt sätts med en funkrockig stänkare som gör mig lycklig, nämligen en oemotståndlig cover på Fight The Power (Isley Brothers – 1975 som jag äger på samlingsskiva).

Det var massivt fett, furiöst svängigt och fenomenalt tajt med förbluffande virtuos prägel. Med tanke på uppnådd ålder hos vissa på scen måste utlevelsen framhållas som närmast osannolik. Att volymen var påfrestande för mina stackars öron var dock en beklagansvärd nackdel.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: The Princess – omskakande, griper tag i mig

9 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension:The Princess
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 augusti 2022
Regi Ed Perkins
Medverkande Prinsessan Diana (arkiv), prins Charles (arkiv), drottning Elizabeth II (arkiv) m fl.

En drabbande dokumentär om prinsessan Diana, ihop-klippt med arkivmaterial. Filmen visar inte bara hur den brittiska monarkin lät henne må dåligt utan att få hjälp, det är också en film som skildrar det brittiska folkets relation till monarkin, på gott och ont.

Hur illa behandlad prinsessan Diana var av prins Charles och det brittiska hovet, det har berättats tidigare, bland annat mycket träffande i tv-serien The Crown. Men nu griper det tag i mig som tittare ännu mer då hela filmen är uppbyggd på verkligt material. Ibland är det väldigt små rörelser med prins Charles ögon eller mungipa som avslöjar att han ljuger. Närbilder på prinsessan Dianas ansikte är ofta oerhört talande. Allt blir så mycket starkare och rakt på när det är dokumentärt. Ändå låter regissören olika röster komma till tals, både de är för monarkin och de som är emot. Också röster som är kritiska till prinsessan Diana hörs i filmen liksom många av de som älskade henne.

Diana gifte sig med prins Charles när hon var 19 år och han var då tolv år äldre. Skillnaden i ålder kan ha varit ett problem i äktenskapet, men det stora problemet måste ha varit att prins Charles redan hade mött sitt livs kärlek, Camilla Parker-Bowles, som hovet förbjöd honom att gifta sig med. Camilla Parker-Bowles var redan gift och en brittisk tronföljare eller kung fick inte gifta sig med någon som var frånskild. Men prins Charles höll en nära kontakt med denna kvinna också då han var gift med prinsessan Diana och det mesta pekar på att de hade en kärleksrelation hela tiden. 2005 fick prins Charles till slut ändå gifta sig med Camilla Parker-Bowles, åtta år efter att prinsessan Diana dött.

En stor del av filmklippen har aldrig tidigare visats. Klipp som visar en närhet mellan publiken och Diana och kameran vänds också tillbaka på folket. Hon var populär och filmklipp visar henne som engagerad och intresserad av människor och deras öden. Hon blev kanske för populär för att passa prins Charles och det brittiska hovet. På USA-besök blev hon hyllad av presidenter och Hollywood-skådespelare och hon blev uppbjuden att dansa med John Travolta. Förmodligen var den brittiska monarkin inte mogen för en så populär prinsessa. Att prins Charles var avundsjuk syns tydligt på en del filmklipp. Fast det största problemet för deras äktenskap var nog inte att prinsessan Diana var så populär och så ungdomligt impulsiv. Det största problemet var säkert prinsens fortsatta kärlekshistoria med Camilla Parker-Bowles.

För varenda en som är intresserad av kungahus och det brittiska i synnerhet måste absolut se denna dokument. Den är omskakande även om det mesta är känt sedan tidigare blir det så mycket tydligare med dessa filmklipp från verkligheten utan skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Kungahus, Prinsessan Diana

Konsertrecension: Lisa Ekdahl spritter av glädje på Tyrolen

9 augusti, 2022 by Gästskribenter

Artist: Lisa Ekdahl med band
Plats: Tyrolen i Blädinge
Datum: 29 juli 2022
Tid: 1h35m
Betyg: 4

Foto: Maria Laakso Åman

Tyrolen är en absolut fantastisk plats för konserter i det här lite mindre formatet. Cirka 400 betalande gäster, sittande publik fick plats inne på rotundan, den gamla dansbanan. Stämningen är verkligen på topp när Lisa och bandet kommer in på den vackra lilla scenen. Handklapp, fotstamp och allmän allsång redan från början. Den sköna jazzmusiken som bandet levererar är absolut outstanding. Musikaliskt hantverk av högsta klass. Lisa Ekdahl är en svensk jazzdrottning med en karriär som nu spänner över snart trettio år och eftersom hon inte är mer än 51 år, fyller just dagen för konserten, så hoppas jag på många många år till med Ekdahl och hennes tänkvärda visor, framförda med ackuratess.

Foto: Maria Laakso Åman

Det var riktigt härligt att höra låtar från hela den breda spännvidden hon har under sin karriär. Klassiker från hennes egna tidiga skivor på svenska, låtar från hennes samarbete med Sebastian Poe, andra låtar från hennes skivor på engelska, covers från Så mycket bättre och från senaste albumet Grand songs och så en del nytt på svenska igen. Lisa Ekdahl håller mycket hög klass på allt det hon gjort och gör. Ser du att hon kommer till något ställe i din närhet: köp biljett och gå dit!

Alla dessa fina ord om konserten till trots så snubblar femman ned och blir en fyra (kanske 4,7)men det beror inte på bandet, det beror inte på Lisa Ekdahl och det beror inte på framförandet. Det handlar om publiken. Publiken är nästan lika viktiga som artisterna på en konsert och för mig har det blivit svårare och svårare att gå på konsert med fulländad glädje för det finns alltid ett tjog underliga människor som gladeligen betalar 500, 600, 700 eller mer för att sedan sitta eller ställa sig långt fram och skrikprata så de förstör för mängder med folk runt omkring sig. En del kan inte ens förmå sig att fatta att de stör, förstör trots att ordningsvakterna går fram och säger till dem både två och tre gånger. Jag förstår kanske på någon nivå att de inte kan släpa ut dem från spelplatsen när de ”bara är glada och skrattar”. Men alla andra som betalat 500, 600, 700 eller mer för att få en konsertupplevelse då? Ska de bara stå ut med att gubbkärringar av båda de vanligaste könen är mer intresserade av sig själva, sin gräsklippare och senaste semesterresan, än vad konstnärerna på scenen förmedlar?

Foto: Maria Laakso Åman

Slut på gnällspalten.

Avslutningen på konserten blev lite extra. Efter den låt som avslutat alla hennes konserter i sommar, Vem vet? tog publiken spontant upp och sjöng för födelsedagsbarnet och det gick inte att ta miste på hennes förtjusning. Då fick vi ytterligare en låt, men jag kan faktiskt inte för mitt liv minnas vilken det blev, men jag tror det var ”Öppna ditt fönster” som fick avsluta.

Foto: Maria Laakso Åman

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Konsertrecension: Lars Winnerbäck intog Kalmar

9 augusti, 2022 by Gästskribenter

Foto: Maria Laakso Åman

Artist: Lars Winnerbäck med band
Datum: 4 augusti 2022
Plats: Fredrikskans IP
Speltid: 2h20m
Betyg: 5

Foto: Maria Laakso Åman

Det har hunnit gå några dagar sedan konserten i Kalmar men jag är fortfarande uppslukad av upplevelsen. Inramningen var minst sagt lite annorlunda. Fredrikskans ligger omgivet av byggplatser och lyftkranarna som ramar in arenan ger en skön industriell känsla åt spelplatsen. Den södra läktaren var avstängd men norra var öppen för den som ville gå dit och sätta sig. Några hundra besökare valde det alternativet. Resten gjorde sitt bästa för att trycka in sig på den 30 meter långa delen från scenen till staketet som stängslade in alkoholförsäljningen. Den ytan var nog bortåt 60 meter lång, och förstås hela fotbollsplanens bredd. Det var väldigt skönt för andra konsertbesökare, att de som ville fokusera på alkohol och småprat kunde hållas en bra bit bort ifrån oss som vill stå vid kravallstaketet framme vid scenen.

Foto: Maria Laakso Åman

Kärleken som strömmar mot bandet när de äntrar scenen på utsatt tid är stark, nästan så man skulle kunnat känna den i luften om sånt gick. Men jag tror Lars Winnerbäck och bandet upplevde sig varmt välkomnade till Kalmar. De tackade för det välkomnandet med att genomföra en fullpoängare till konsert. Det var glada miner, sköna skratt och uttryck av genuin och varm tacksamhet från musikerna till publiken och tillbaka under hela kvällen.

En handfull låtar från den senaste skivan spelades men det märktes att Winnerbäcks publik är uppdaterad och har lärt sig texterna. Allsång i var och varannan låt, givetvis och av förklarliga skäl, starkast och ihärdigast i de verkliga klassikerna.

Foto: Maria Laakso Åman

Konsertens inledande del var textmässigt vass och tydligt samhällskritisk på ett sätt som jag tycker är viktigt ännu. Efter Hjärter Dams sista sång, med Winnerbäck ensam på scen med akustisk gitarr vrids spelningen till en lustfylld resa där låt på låt lyfts fram som på en eriksgata genom landet på granit och morän. Björn Afzelius skrev i låten Odyssevs: ”En lyckad afton kan det bli rena förbrödringen” och det är vad vi får uppleva på Kalmar FF:s gamla hemmaplan. Förbrödring, försystring, kärlek, glädje och ännu mer glädje.

Vi är några tusen lyckliga själar som vandrar den långa, väldigt långa, vägen förbi byggarbetsplatserna ned mot centrum efter konserten. Lugnt och tryggt går vi meter för meter, jag tror alla har ett nästan fånigt leende på läpparna. En del sjunger på låtar som fastnat extra mycket. Ingen visar minsta tendens till dåligt humör trots den långa trånga vandringen. För hur skulle man kunna vara vresig efter en sådan lycksaliggörande konsert?

Foto: Maria Laakso Åman

Låtlista i Kalmar
Älvens industrier
Själ och hjärta
Dom tomma stegen
Sen du var här
Min älskling har ett hjärta av snö
Vem som helst blues
Skjutna stad
Blåser bort
Utkast till ett brev
Hjärter Dams sista sång
En tätort på en slätt
Lågsäsong
Åt samma håll
Granit och morän
Om du lämnade mig nu
Elegi
Hugger i sten
För dig
Söndermarken
Extranummer:
Tror jag hittar hem
Elden
Extranummer 2:
När hjulen rullar
Kom ihåg mig

Foto: Maria Laakso Åman
Foto: Maria Laakso Åman
Foto: Maria Laakso Åman

Några rader om det fantastiska bandet han har med sig måste också sägas. Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr, Tomas Hallonsten på klaviatur och trumpet, Therese Johansson på gitarr och sång samt den makalösa trummisen Jonna Löfgren utgör ett så tajt och välspelande band som en artist kan önska. Se dem om du får chansen i sommar. Det är några spelningar kvar innan hösten kommer.

10 augusti i Uppsala, 12/8 i Kristianstad, 13/8 Huskvarna, 19 augusti i Oslo, 20/8 i Lillehammer, 26 augusti på Zinkensdamm i Stockholm och avslutningen den 27/8 i Linköping.
Biljetter hittar du här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Sweden Jazzfestival – Bubbla av spännande musik genererar publikens ovationer /dag 1

9 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Jazzparaden med Gunhild Carling Band – foto Anna Rylander

3-6/8 2022 i Ystad med omnejd

Arrangeras av föreningen Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd (möjliggörs också av sponsorer)

Genom konstnärlige ledaren Jan Lundgrens försorg hade man i sedvanlig ordning komponerat ett stilmässigt högst varierat program, av genomgående synnerligen hög standard. Hela 90 % beläggning uppnåddes och därtill skapades sensationell stämning hos taggad publik, vilket måste ha berott på befrielsen över att förhoppningsvis vara igenom pandemins konsekvenser. Vädret var omväxlande men satte inga käppar i hjulet för arrangörer. Ofattbart nog inga förseningar eller sena återbud på en minst sagt ambitiös festival med familjär prägel och vänliga volontärer. På grund av praktiska orsaker tvingades arrangörerna tidigarelägga konserten med Stacy Kent, vilket snöpligt nog innebar att den missades för min del. Ljudet var oftast ypperligt, flera gånger makalöst bra. Ska noteras att P2 (Jazzradion) var på plats, elva konserter spelades in plus livesändning sista kvällen.

Stor uppslutning under Jazzparaden – foto Anna Rylander

Saxofonisten, kompositören och chefsdirigenten Bob Mintzer var honom ovetandes utsedd till hedersgäst. I egenskap av talesperson för Yellowjackets äntrade han scen på stadens anrika teater som sista akt. Osannolikt vitale Ronnie Gardiner hylades med konsert och titeln hedersambassadör, varför det kändes stort att få en pratstund om främst hans instiftade pris till talangfulla jazztrummisar. Traditionsenligt utses två Jazzambassadörer. Denna gång bestämdes att titeln skulle tilldelas inga mindre än Lill Lindfors och Anders Andersson. Båda hade möjlighet att komma. Publiken applåderade kraftigt upptagna Lindfors närvaro. Många av oss blev starstruck trots nästan-umgänget med stora jazzstjärnor. Med den tidigare landslagsspelaren och nuvarande expertkommentatorn utbyttes åtskilliga tankar om nyss hörda konserter efter att jag presenterat mig på VIP-sammankomst. Han visar sig I likhet med fjolårsambassadör Susanna Alakoski vara en ytterst hängiven lyssnare.

Husbandet som spelade före jamsession tog vid 5/8 – foto Harri Paavolainen

Pop art-naivisten Jennifer Saxell hade gjort årets fina konstverk, vilket skänktes festivalen och användes som omslagsbild. Rekordsumma inbringades på auktionen.. Carling Family gick i täten för den glädjestinna parad som drar igång YSJF, en succéfylld aktivitet fick jag höra efteråt (var då på resande fot). Till ritualerna hör också att extraordinär musiker av blåsinstrument iklär sig rollen som tillfällig Tornväktare, en syssla som sköttes med innovativ bravur av oförliknelige Ale Möller. Vidare spelades under dessa späckade dygn livemusik av jazzig karaktär, på äldreboenden, för barn, till nyfikna flanörer av altsaxofonisten Nicole Johänntgen samt för jam-sugna sena timmar på Ystad Saltsjöbad ( välbesökta och givande evenemang kan intygas). Som cykelburen skribent hanns samtliga huvudakter med att bevakas, bortsett från ett par intressanta satelitkonserter i Löderup.

Ordinarie tornväktare Roland Borg och till höger Ale Möller – foto Harri Paavolainen

ALE MÖLLER och hans beställningsverk XENO MANIA (ungefärlig betydelse: ”glädjen över det okända”) har jag tidigare recenserat både live och på skiva. Bandet på inalles nio personer kreerar på Ystad Saltsjöbad som kunde förutses, en oupphörligt gnistrande och sprakande hybrid av folkmusik och jazz, baserad på beats, hisnande solon och omtumlande övergångar. Halvsekelsjubilerande multiinstrumentalist har slipat sitt mellansnack till fulländning. Berättar att hans kompositioner utgår från fyra hjältar – med hemvist i Dalarna, grekisk by, Bengalen samt i närheten av Dakar – vars påverkan varit omfattande för den fryntlige skåningen. Lustigt nog är inte avdelningarna strikt uppdelade, istället sker raffinerade sammanflätningar. Denna liveupplaga är till sju niondelar identisk med sättningen på skivan. I blåssektionen återfinns Jonas Knutsson, Karin Hammar samt nytillskottet på klarinett Anna Malmström. Rytmsektionen utgörs av Felisia Westberg (alternerar mellan el- och kontrabas), Robin Cochrane på trummor och ballafon samt Liliana Zavala stående bakom sin slagverksarsenal. Johan Graden spelar keyboard medan Erik Rydvall trakterar nyckelharpa. Angivna musiker förekommer i en uppsjö av storartade sammanhang och merparten driver egna band.

foto Markus Fägersten

Möller anför på ett antal sträng- blåsinstrument och dragspel. Noterar att akustiska instrument gifter sig med elförstärkta rytmer. Svindlande kontraster framställs utan att det alls blir tillkrånglat. Psykedeliskt afro-beat kan övergå i underbart vacker melodi. Fröjdas åt alla känslor som kommer i i svang genom växlingar mellan dur och moll och ett oemotståndligt, smittsamt sound. I en sekvens utsätts publiken till och med för halvt hysterisk kakafoni. I en dansant avdelning har den urstyva rytmsektionen fest, publiken hänger på. Medlemmarna på Xeno Mania är fenomenalt sammansvetsade och avvägningen mellan solon, dialoger och ensemblespel fungerar perfekt. I busigt krängande final uppstår crescendon av ystert megasväng. Begränsat utrymme medger inte redovisning om vem som gör vad under spelningen, vill ändå flika in att Möllers flöjtsolo till åminnelse av Tarak Das Baul framkallar gåshud. Genomgående suggestivt tillika konstant dynamiskt, ofta garnerat med explicit skönhet; varför det kan påstås att Möller och hans personal trollbinder. Man lägger ribban extremt högt för YSJF. Måste framhållas att resonansen i lokalen var enastående. (strålande ljudtekniker).

foto Harri Paavolainen

ELLEN ANDERSSON QUINTET nappade på att med en veckas varsel agera ersättare, fylla luckan i programmet. Ser dem för fjärde gången fast första gången med pianist. Recenserade lovordandes senaste skivan för Jazz/ OJ och debuten chockade ju Jazz-Sverige genom att belönas med Gyllene Skivan. Vokalisten sjunger i princip enbart standards med en rökigt beslöjad, flickaktig röst hon är tämligen ensam om i landet. Omger sig med radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, Heine Hansen från Danmark vid flygeln, den av många anlitade Niklas Fernqvist på bas samt lika efterfrågade Johan Löfcrantz Ramsay som inspirerad rytmläggare. Med ett par undantag framförs hela materialet från You Should Have Told Me. Märker skillnad gentemot Ellens ursprungliga sammanvävda grupp. Framför allt präglar, föga förvånande, framfusigt pådrivande publikfriaren bakom trumsetet genom infall av delvis omotiverade kaskader. Och basisten vars instrument initialt var något för högt mixat, ges solistutrymme i bland annat tredje låten. Är dessutom ende ackompanjatör i Honeysuckle Rose med eminent walking-parti.

foto Harri Paavolainen

Tar ett tag för den förnämlige gitarristen Anton Forsberg att komma in i handlingen, den ödmjuke man ansvarig för utformningen av utsökta arr. Once Upon A Summertime (Legrand/ Barclay) med sin magnifika klang och helt bedårande The Thrill Is Gone tillhör två av de mest sofistikerade. Temat i sist nämnda standard tar åhörarna i besittning. Finns fler lysande exempel. Pianisten har tydligen haft fler engagemang i kvintetten, flyter sömlöst in i denna kontext. Levererar granna och uttrycksfulla ackord, inte minst i stick. Det ges sedvanligt generöst utrymme åt instrumentalt ifyllande. I en låt organiseras ett kantigt beat initierat av Ramsay Löfcrantz och Forsberg, vilket gör en upprymd. Låter överlag både lekfullt och seriöst, därtill tajt när det eftersträvas. Snillrikt smidig gitarrist leder övriga i karismatisk slinga. I extranumret plockas effektfullt reverb fram som en stillsam vals och i Blackbird demonstreras ännu en gång vilken näsa han har för undersköna arr. I ”livsfarliga” På Gloomy Sunday bärs melodin fram av pianist och sångens höga toner. Klok avvägning mellan fartfyllda alster och romantiskt släpiga låtar. Mycket gedigen och välformulerad tildragelse!

foto Harri Paavolainen

”CINEMA ITALIA” hette ett projekt av ROSAI GIULIANI & LUCIANO BIONDINI döpt efter album de medverkar på. Duons tolkningar av mer eller mindre berömda soundtrack äger rum fram till tio minuter efter midnatt i Klosterkyrkan. Här finns en torr efterklang som borde gagna altsaxofonist Giuliani med ett tjugotal skivor i bagaget och partnern ackordeonist Biondini. Den senare besökte YSJF 2018 och har i egenskap av efterfrågad musiker förekommit på flera genreöverskridande samarbeten.

Den för mig obekanta duon orsakade min största missräkning under festivalen. Tyvärr kunde alltför få ljuva teman identifieras, vilket berodde på excessivt bruk av tillagda improvisationer. Entusiastisk publik lät sig inte bekommas, men det skar sig i längden med obalansen emellan instrumenten på dragspelets bekostnad. Approachen var onödigt fladdrig och några gånger småstökig i avantgardistisk anda, med ett övermått av gäll diskant. Saxofonistens goda lungkapacitet uppenbaras förvisso i dennes korus av svepande fraser. Ur dragspelet emaneras merparten av önskvärda emotionella dimensioner. De tillfällen ekvilibrium råder uppstår ändå sentimental, ljuv musik. Och då heter kompositören oftast Nino Rota. Hade störst behållning av den andre giganten Ennio Morricones tema till Love Affair vars toner stretchas gripande. Blir lika rörd av romantiken i extranumret, som bör har varit hämtad från samma kompositörs smäktande stråkar ur finalen till Cinema Paradiso.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in