• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

WOW 2022/ Komplexa toner interfolieras med grooviga hits – Herbie Hancock

15 augusti, 2022 by Mats Hallberg

fotograf (om inte annat anges) Peter Birgerstam

4

13/8 2022 – Flamingo

82-årige Herbie Hancock är obestridligen en legendar, någon som ur en musikalisk aspekt kan företa sig precis vad som helst, då inget återstår att bevisa. Konnässörer av jazz och electronica älskar honom lika mycket oavsett. Misstänker nästan att man ville inviga publiken i krångligt tonspråk för att skilja ut sig från övriga utbudet, visa på glädjen i att improvisera. Det är åtminstone delvis kontentan av mina tudelade känslor, efter en i sent skede extrainsatt konsert på WOW. Jag som huvudsakligen recenserar jazz borde blivit salig, av att den oförskämt pigge Hancock mellanlandade på trendig festival med annan profil. Förvisso en ynnest att få se en lyskraftig stjärna leverera med yngre förmågor.

Talangfull rekryterades pianisten till Miles Davis från Donald Byrds grupp. Och resten är historia. Jag har några skivor med fusionfunkiga Headhunters, några från electro-beat eran på 80-talet samt strålande dubbel-albumet V.S.O.P som är producerat live med olika sättningar. Sedan tiden efter Miles har Hancock praktiserat ett spännande utforskande av klanger, beats och harmonik. För 34 år sedan såg jag den genreöverskridande kompositören spela med svenska musiker, i ett projekt som utgick från trumslagaren Peter Johannesson ( fyra turnéer gjordes plus skiva) på Kåren i Göteborg.

Hancock med band befinner sig för närvarande mitt i pågående turné. Förgrundsfiguren på specialbeställd flygel, keyboard (clavinet?) och keytar omger sig med elbasisten James Genus, trumslagaren Justin Tyson samt gitarristen Lionel Louekie (sist nämnde besökte Göteborg 2018 med Chris Potter/ Dave Holland Quart). Tyvärr går vi miste om trumpetaren Terence Blanchard som medverkade på spelningen på Jazzfestivalen i Köpenhamn som några vänner var på.

foto Martin Olsson

Den banbrytande musikern verkar vilja skaka om och utmana. Drar igång med Overtune som beskrivs som lite underlig. Sfäriskt intro övergår medelst wha wha-pedal till intrikat glidande fusion. Liouekie med sin arsenal av pedaler och effekter lanserar extensivt solo. Musiken har inledningsvis diffus skepnad, är jazzigt löst sammanfogad. Ljudet är olyckligtvis tämligen hårt och torrt. Trumslagaren kan förstås hantverket, men spelar ofta stelt, utan nyanser.

Noterar ovanligt hög förekomst av dissonanser, rent av avantgardistiska inslag. Inser att jag var naiv då jag hoppades på fler doser bebop. I Actual Proof från Headhunters-eran märks komplicerade ackordföljder åtföljda av efterlängtade öppningar. Från nynnande gitarrist emanerar extrema kluster av tonbildningar vilka jag kämpar med att omfamna. Givetvis får även oklanderlig elbasist sina minuter i rampljuset med elaborerat inpass i låg hastighet. Det praktiseras ekvilibristik de luxe. Välbehövlig nedvarvning sker via titellåten från Sunlight (1978). Hancock sjunger len mjuksoul, i en variant av vocoder. Refrängen lyder ”Can´t You See You Make Me Happy?” Sval souldoftande anstrykning i stilla mak genererar välbefinnande. Och flinka fingrar över flygelns tangenter sprider lustkänslor. Synd bara att dessa sekvenser är så kortlivade. Här antyds Hancocks genialitet.

f

Angenämt att en av de mest ikoniska melodierna inkluderats i programmet. Syftar på Watermelon Man (1962) med sitt läckert hängande tema, vilket blivit en omtyckt standard och således föremål för tolkningar och sampling. Också kul att kunna identifiera fragment av Chameleon med sin funkigt sugande bottenplatta. Annars är konserten överlag som framgått, att betrakta som motsatsen till publikfrieri. Visserligen uppfriskande när celebre gästen ställer sig upp, tar på sig sin otympliga keytar.

Den största kommersiella framgången nåddes ju med Rock It. Hittens fräckt pumpande, spejsiga beat gör succé som extranummer. Förflyttar mig då närmare scen för att fångas av den exalterade stämningen, när the man himself uppbackad av sina skickliga musiker, hoppandes tar ut den omisskännliga slingan på sitt instrument. Trots flera glädjande inslag under en konsert på cirka 65 minuter, har jag vågat vädra en halv besvikelse (följaktligen en 4:a med tvekan), medveten om att somliga bedömare anser tvärtemot att det var fantastiskt.

Arkiverad under: Musik, Recension

WOW 2022/ Nick Cave & The Bad Seeds – Enastående närvaro, skönhet och rå extas i lysande låtar.

14 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

5

12/8 2022 – Flamingo

Nick Cave var fixstjärnan som annonserades inför pandemins sedermera inställda festivalårgångar, Vilken total lycka då att Cave och hans i begynnelsen ganska enformigt aggressiva Bad Seeds, gör en fantastisk exposé över karriären under två timmar. Efter råa soundet på debuten 1984 har cirka sexton plattor släppts. Tror inte att något spår från min favorit Murder Ballads förekom i Slottsskogen.

Faktiskt inte lyssnat så mycket på den i Brighton bosatta australiensarens skivor, som man skulle kunna förledas att tro. Har någon enstaka cd, en del inspelat på band, sett dokumentär och laddade upp genom tributen The Good Songs (MOJO). Möjligen förhåller det sig så att den predikande nerven har en sådan hypnotisk aura kring sig, att jag endast ibland är mottaglig

Från perfekt plats i en kombination av sittande och stående skälvde emellertid kroppen av rörelse minst ett tiotal gånger. Och aldrig var det ointressant, endast en marginell dipp i exempelvis The Mersey Seat.. Att intensiteten sjönk några gånger var klokt, tillfällen som uppstod från en svindlande konstnärlig nivå. I kort konversation med Marcus Larsson (AB) framgick att vi var överens om att det var en sällsynt upplevelse, förmodligen magi nog för att ha med sig resten av livet.

foto Peter Birgerstam

Enda person kringvandrande frontmannen, inriktad på kontakt med individer närmast scen, adresserar är föga förvånande multiinstrumentalisten och samarbetspartnern Warren Ellis, vars spel på violin är ett särskilt kännetecken. Samtliga i ett särdeles tajt och expressivt Bad Seeds (skämtsamt kallade Worst Seed av Cave efter fullbordat faktum) förtjänar att omnämnas. Uppbackande kör som förflyttar sig längst fram vid ett par tillfällen består av Janet Ramus, T Jae Cole och Subrina McCalla. Bandets övriga medlemmar live heter Thomas Wydler, Martun P Casey, George Vjestica, Carly Paradis (enda kvinna som spelat i Bad Seeds?) samt Larry Mullins. De ser till att arrangemangen är superba, ägnar sig med enorm emfas åt experimenterande art-rock, sprungen ur skramligt primitiv punktradition. Kan inte nog understrykas att melodierna är otroligt slagkraftiga, har häpnadsväckande substans.

Teatraliske Cave (också bakgrund som poet och skådespelare) demonstrerar oöverträffad karisma genom sitt berömda, betvingande patos. Den omtalade vokala förmågan är intakt (första gången jag ser Cave). Intrycket av att vara med om en mässa förrättad av en man som ibland ges prefixet predikant, infinner sig då och då. Men inte i lika påtaglig utsträckning som när jag tog del av samma turnés besök i Lyon (finns på Youtube). Kan flika in att föredömlig färgsättning av den stora scenen ger ett mervärde. Självklart förekommer snygg lasershow.

Blir en stenhård rivstart med slamriga, snabba Get Ready For Love. Äkta rock´n roll gnista! Genomträngande There She Goes My Beautiful World avlöser. Vad som åstadkoms motsvarar Duplantis särklassiga nivå. Vilken annan akt inom rockmusik med konstnärliga pretentioner kan i längden mäta sig med Nick Cave & The Bad Seeds live? Ryser av fantastiska låtar, kontraster, hängivenheten och makalös dynamik.

foto Peter Birgerstam

Arret på From Her To Eternity är som en känslomässig berg- och dalbana. Och det exekveras med kompromisslös satsning. Perfekt som en motvikt till huvudfåran av bokningar. Exceptionell inlevelse bidrar till publikens hänryckning. Och vad som i somligas öron nog kan te sig för mycket, känns konsekvent meningsfullt. Enligt min analys bildas en fusion av det primitiva och raffinerade. Första delen kan inte betecknas som något annat än vilt ursinne, extatiskt laddad med osannolikt bra låtar som utgångspunkt.

När Cave första gången sätter sig vid pianot i hjärtskärande balladen O Children går kören i svaromål. Toner från vibrafon och viola utkristalliseras. Och rytmsektionen är lyhört följsamma. Tänker att mycket av Cave´s förtvivlan får estetiskt utlopp genom övertygande bevekande tonfall inte bara i stillsamma, akustiska avdelningar. Vi får titlar på flertalet låtar, vilka några gånger sätts i en kontext. En komposition tillägnas Salman Rushdie.

I mästerverket Jubilee Street stegras riffande densitet successivt, fabulösa pendelrörelser lyfter musiken. Bright Horses framförs effektfullt utan bas. Crescendon och nedstigande i svärta formar ett slags signum för föreställningen. Tupelo och Red Right Hand (scenen draperas givetvis i mörkröd nyans) är andra absoluta höjdare. Skapas ett tillstånd som påminner om utdrivning, en förlösande rit. Hisnande rytmik och maximal output. Identifierar till och med fragment av intrikat afro-beat. I de mest kreativa, knixiga sekvenserna uppstår paralleller till förslagsvis Kurt Weil och Tom Waits.

Ibland fäster jag mig vid fullskaliga attacken, ibland vid vaggande rörelser. Ett vinnande koncept är det imponerande bandets repetitivt rullande sound. Innan det görs sorti första gången speedas tempot upp. Stämningen piskas upp genom fräcka figurer på gitarr i släpig blues, parad med reciterande röst i singeln Higgs Boson Blues. Tillståndet Bibehålls i lika energiska City Of Refuge. Låtskrivaren fyller i melodin på munspel. När man återvänder framförs ett knippe utsökta alster. Först sorgsna Into My Arms på piano med religiös anstrykning. Cave förenas därefter med sitt suveräna liveband och sin kör i Vortex jämte betagande elegin Ghosteen Speaks (dedikerad till Viola).

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

WOW 2022/ Michael Kiwanuka – själfullt fast spretigt och på tok för mycket diskant

14 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

3

13/8 2022 – Flamingo

Michael Kiwanuka är en i hemlandet England storsäljande singer- songwriter som också fått kritikers bekräftelse efter tre fullängdare. Kände till hans existens utan att på allvar ha lyssnat. Så en nyfikenhet på någon jag inte hade koll på var upprättad. Tror han varit i Sverige ett par gånger tidigare. För att ringa in vilken mylla han står i brukar det refereras till Bill Withers och Terry Callier, något jag hade velat höra mer av där jag satt på håll och absorberade musiken från WOW:s största scen.

Till ömsom vackert, ömsom brutalt orgelintro äntrar Kiwanuka och hans sällskap på sex personer scen. Initialt svepande, alltför gälla toner avlöses av trevliga riff med hjälp av wha-wha pedal. Registrerar accentuerad rytm vilket känns naturligt att framhäva när samtliga är svarta. Eller är observationen baserad på min erfarenhet en fördom? Artisten trakterar elgitarr oh sjunger distinkt, tillika passionerat. I tredje låt märks angenämt nog, musikaliskt släktskap till nämnde Callier (som jag sett på Lollipop). Förförs av eggande beat i Black Man In A White World vars titel återkommande skanderas. Uppskattar bettet och souliga mönster.

En tyvärr gigantisk minuspost är det kassabla ljudet. Behållningen försvåras avsevärt av skärande, vass diskant. Väldigt konstigt att ansvariga inte löst sin uppgift. Fullständigt förvissad om att hans skivor inte lider av bristfällig mixning.

foto Peter Birgerstam

Mellansnacket inklusive introduktion av låtar, är så gott som obefintligt. Dock förekommer en presentation av bandet, exempelvis Graham Godfrey på trummor. Lägger märke till fascinerande struktur på åtskilliga melodier, flera lager. I ett par sekvenser öser en av kördamerna, presenterad som Emelie Hollins om jag uppfattade rätt, på i det höga registret. Inslagen av kortvariga excesser på gitarr överraskar. Tveksam till om de behövdes. Överhuvudtaget exponeras olika uttryck så till den grad att det sammantaget blir påfallande splittrat. Och som lök på laxen tillkommer det risiga ljudet.

Sittande vid keyboard framför 35-årige singer songwritern efter ett långt och svävande förspel Solid Ground, som bör betraktas som ett av karriärens krön. Här kommer Bill Withers-associationen till användning, utökat med en hänvisning till Richie Havens. Hade önskat mer av detta intima tilltal.

På slutet i en spelning på cirka 65 minuter, levereras ett par medryckande hits till publikens oförställda glädje. Paradnummer som Love & Hate och magnifika You Ain´t The Problem (som verkar diskutera frågan om hudfärg). I finalen är det som om prisade Kiwanuka, spär på mitt omdöme om spretande tendenser. Sologitarristen exploderar, går bananas i fruktansvärt malplacerad eskapad.

Arkiverad under: Musik, Recension

WOW 2022/ First Aid Kit – Det tyngre soundet inte lika omedelbart appelerande

13 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

4

11/8 2022 – Azalea

Det har sedan 2008 funnits kvalitativa orsaker till att systrarna Klara och Johanna Söderberg nått avsevärda framgångar såväl på hemmaplan som utomlands. Att de trollbundit på galor och i synnerhet när Polarpris delats ut är bevis nog. Grammis en masse och åtskilliga andra pris är otvetydiga tecken på vilka stjärnor de är. Sammanflätningen av distinkta, klara stämmor är främsta lockande kännetecknet. Såg dem en halvtimme i en lucka i programmet på WOW för sju år sedan, men har skam å sägandes inte varit med om hel konsert tidigare. Att jag såg fram emot deras exklusiva gig, kunde förmedlas direkt till Klara, när jag råkade stöta på henne vid ankomst till Presscentret. Deras pappa är deras producent, tillika ljudtekniker. En faktauppgift värd att nämna eftersom Benkt Söderberg har jag representerad på skiva, dessutom sett ett par gånger live med Lolita Pop.

Rent historiskt är det korrekt att beskriva dem som en folkpop-duo. Men systrarna har närt en önskan om att gå vidare konstnärligt. Sjätte och senaste albumet är live där en av deras hjältar hyllas, nämligen Leonard Cohen. Något smakprov från den gavs inte. Istället var lejonparten av material invirat i jämförelsevis tungt sound. Tappade räkningen på antalet gitarrbyten. De anlitade musikerna heter Sebastian Ring på percussion, Freja Drakenberg på tvåradigt keyboard och dragspel (bestämt för mig att jag hört henne med Ola Salo och andra), bakom trummorna Johannes Runemark samt hans bror Gabriel på sologitarr. Förekommer flera gånger att Johanna tar ut ackorden på en Höfner basgitarr, medan First Aid Kit:s talesperson Klara mest håller sig till akustiskt De tillfällen båda lirar elförstärkt är det så att man nästan tappar hakan.

Startar svängigt med King Of The World och It´s A Shame om min research stämmer. Omgående blir det påfallande att de vill låta tyngre, vilket skapar ett visst avstånd. Refrängen i vad som presenteras som dänga från 80-talet ger ståpäls. Syftar på Boys Of Summer (D. Henley) vars original jag äger. Emellertid har beklagligtvis dess dynamiska mellanpartier slopats. Därpå följer en lite rörig avdelning med ett antal sjungande gäster: Maja Francis, Amanda Bergman och en intensiv snubbe som möjligen är identisk med Tallest Man on Earth. Blir många ljusa och höga röster.

foto Leif Wivat

Så där halvvägs in i en konsert på cirka sjuttio minuter uppstår en hädisk tanke. Har jag överskattat duon? Varför blir jag inte mer berörd? Saknar emellanåt den karisma som deras americana-orienterade material är behäftat med. Och hade gärna sett fler ömsinta, personliga tolkningar.

Gabriel Runemark står för en handfull solon som fjärmar mig från systrarnas ursprungliga profil, fast ett fuzzigt sådant förtjänar beröm. Samtidigt tillför inslagen av variation naturligtvis fler dimensioner. Stilar avlöser varann. Harmonisk behaglig lunk, maffigt markerad valstakt och fränt jam-betonad avstickare är några utslag av olika musikaliska idéer. Sammantaget förbluffande många pendlingar och stundtals överraskande rockigt. Noterar här och var ett fett trumbeat. Den ruffigare vägen verkar vara den man helst prioriterar live, när extra musiker medföljer i konceptet.

Klara annonserar ny skiva som ska finnas tillgänglig i november, dessutom lanseras ny singel (precis släppt). Out Of My Head är medryckande, inbjuder till taktfast handklapp. Systrarna vinner tillbaka min uppmärksamhet genom Lion´s Roar och Emylou. I dessa väna hits triumferar ljuva röster, når världsklass, särskilt i sist nämnda countrydoftande pärla.

foto Peter Birgerstam

Efter att oväntat ha lämnat scen återvänder man och gör ytterligare tre-fyra låtar. Träffar en bekant och blir lite ofokuserad, vilket kanske inte skulle avslöjats. Blir ändå varse att det mer avskalade soundet gör unika rösterna och deras behandling av melodier rättvisa. Främsta styrkan hos FAK exponeras fördelaktigt. Kan inte dölja min villrådiga kluvenhet. Inte med besked utan efter viss tveksamhet, landar jag ändå på angivet omdöme.

Arkiverad under: Musik, Recension

Skivrecension: Danger Mouse och Black Thought – Cheat Codes

12 augusti, 2022 by Petter Stjernstedt

Artist Danger Mouse och Black Thought 
Album Cheat Codes
Betyg 4

Det blir en härlig stund av soulig och ordrik hip-hop när producent Danger Mouse och The Roots-raparen  Black Thought slår sina huvuden ihop. Cheat Codes är stilren, träffsäker i alla led, direkt och enkel – och ibland är det allt som behövs.

Danger Mouse & Black Thought, två av hip-hop-sfärens mest respekterade artister,
har vid flera tillfällen gjort gemensam sak och släppt låtar ihop, men aldrig en fullängdare.

Danger Mouse är erkänd producent med diverse samarbetsprojekt med musiker som Parquet Courts, to Run the Jewels, Daman Albarn, Beck och nu senast Karen O samt nyligen avlidna MF DOOM, mytomspunnen amerikansk rapare och hiphop-producent.

Mouse förknippas med sina samplingar där han tar det familjära och gör om det till oigenkännligt. På The Grey Album merschar han The Beatles The White Album med Jay Z The Black Album med slutresultat en mustig häxbrygd. Därför är det förvånande hur enkel och icke-experimentell Cheat Codes låter.

Det är rak och stilren hip-hop av den gamla skolan med en Black Thought som sjunger ut om plågoandar och om barndomen som gick förlorad. Med en gedigen historia, med start på 1990-talet och huvudbas inom Philiadelphia-bandet The Roots, har han erfarenhet så att det räcker. Han är raparen med vass tunga. Med känsla bygger han upp sina komplexa intrikata ordbyggen om brottslighet och tuffa uppväxtförhållanden.

Cheat Codes är en lyckad hybrid av två fullblodsproffs, deras visioner och ideer sammanlänkade. Med Danger Mouses lekfullhet och exakthet och Black Thoughts fläckfria rap får vi soulmusik av hög kaliber. Inledningen, Sometimes, smyger sig på. Det är ett lugnare parti av plattan som handlar om svart historia. “Images of grandeur from Jamel Shabazz, Dapper Dan/Clap your hands whether you’re in Paterson or Pakistan/Richard Wright, Black boy who grew into a Blacker man”, sjunger en nostalgisk Black Thought.

Cheat Codes är tyngre, en upptempo-låt där pianisten spelar så fingrarna blöder. Och sångarens käft smattrar på likt en k-pist i 180. I Because gästspelas Cheat Codes av Joey Badass, Russ och Dylan Cartlidge. Med sköna, släpiga toner broderar Black Thought fram sin berättelse om snabba cash och våldsamheter. Det är Danger Mouse emblem och den smakfulla samplingen av “You Don’t Have To Worry” av Doris & Kelly gör mycket därtill för låten.

I Belize hör vi nyligen bortgångne MF DOOM rapa. På en mjuk matta av trumpetblås och försiktigt trumspel lägger sig den sommarfnittriga soulmusiken dränkt i Aperoliz Spritz och cocktaildrinkar.

Fler gäster dyker upp i form av Raekwon, Run the Jewels och Conway the Machine med fler. Men Cheat Codes är främst Blacks och Mouses gemensamma baby – ett drömprojekt som träffar helt rätt.

Här finns  bredden. Det är tungt, samtidigt fjäderlätt, elektriskt men också smekande, politiskt laddat och personligt. Inga utsvävningar eller lekfulla inslag är nödvändiga när giganterna sätter sig ner vid spakarna. Åter igen bevisar Danger Mouse och Black Thought vilka som är herrarna på täppan.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in