• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Klämmiga dansanta tongångar mixas med dröjande vemod – Kurbits & Flames med Spöket i Köket

9 september, 2022 by Mats Hallberg

Artwork Emma Engström

Spöket i köket

Kurbits & Flames

4

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg av bland andra Åke Linton och Johannes Lundberg

Mixning: Åke Linton

Producerad av Nisse Blomster och Spöket i köket

Gammalthea

59:27

Releasedatum: 3/9 2022 (med stöd av Kulturrådet)

För tre år sedan skrev jag om Spöket i kökets förra skiva, vilken också avnjöts i liveformat på jazzklubb. Nu har detta originella svensk-danska storband med folkmusikaliska förtecken släppt nytt alster. Återigen var jag med om en dansvänlig releasespelning, nu i samband med Göteborg Folk Festival gångna helgen. Urkraften hos kollektivet på tio personer har beskrivits i termer av ”sällan skådad partypotential” och ”lika vårdslöst skrikigt som betryggande vilsamt”. Man påstår sig vara enda existerande lounge/ rave folkbandet.

Tio musiker spelar tjugo instrument och det sjöngs på fyra språk. Musiken hämtas från nordisk och kanadensisk spelmanstradition. Polskor dominerar följt av valser och reels. Egna varianter tillkommer. Allt mödosamt pysslande med arr står deras odiskutabla ledare, begåvade Nisse Blomster för.

Kurbits & Flames är en välorganiserad och diversifierad sammanställning av låtar, baserade på svenska spelmäns kompositioner. Både tillgängligt och intrikat koncept påstås i lanseringen, vilket stämmer. En singel från i somras sätter tonen. Värmlandsnytt (polska efter Olof Andersson/ polska efter Magnus Olsson) är en söt, rogivande melodi som stegras till munter visa. I titellåten spricker strukturer upp. Fröjdas åt humoristisk dänga som tar ut svängarna.

I det innovativa storbandets tappning kan soundet stundtals placeras, lika gärna på Irland som i svenska landskap. Samtidigt är det rimligt att glimtvis snarare jämföra med Zappa (vilket SIK gör) än Pogues. I relation till hur det lät live är musiken naturligt nog inte lika yvig i konturerna, även om högoktaniga energin fångats fint i studio. En annan skillnad är att blåsarna överlag inte är lika framträdande, förutom Mads Kjöller Henningsens flöjt.

Spöket i Kökets sättning: Nisse Blomster (gitarrer, mandolin, sång, podorytmie), Mads Kjöller Henningsen (flöjter, vevlira, säckpipa, mungiga), Lies Hendrix på durspel, Emma Engström (piano, orgel), Erik Bengtsson spelar kontrabas, Signe Kierkgaard Schmidt på fiol, Linnea Aall Campbell på fiol och koskälla (sex låtar) och i blåssektion trumpetaren Albin Lagg, trombonist Sebastian Petersson, Henrik Büller på baryton- och altsaxofon samt Erik Larsson på tenorsax och klarinett.

foto Angelica Hvass

Vill hävda att arrangemangen i vissa sekvenser kunde ha utvecklats än mer. Ett av de mest lyckade uppstår i Polska från Medelpad där blåsarnas inbrytningar firar triumfer. Stämmor flätas sofistikerat in i varandra. Här och på åtskilliga andra ställen betonas låtars inneboende rytm med ackuratess. Som en uppmuntran till lyssnaren att låta sig engageras, bli involverad och ta del av nydanande tongångar.

Ska understrykas att flera ballader utgör sinnrika kontraster till turbo-tempot i polskor och dylikt. Effektfullt att långsamt framåtskridande harmonier bakats in i ett i övrigt sprudlande sound. Klokt agerat av producent Blomster. Ett annat enormt snyggt arr präglar Polska efter Erlandsson med (om öronen urskiljer rätt) vevliran i centrum. Bedårande djup hörs i serena Jag lyfter ögat (variant av en polska). Albin Laggs trumpet och resten av blåsarna blåsare anför i magnifik melodi. När dragspel och vissling kompletterar bildas melankolisk dynamik, dynamik som gärna fått förekomma i högre utsträckning. Den blomstrar förvisso i Vals efter Erlandsson med superbt fiolspel och dito klarinettspel, i full sving i medium-tempo. Påminner en smula om Groupa.

Senast nämnda alster visar hur expansivt kreativa SIK kan vara. I den fräcka shuffle som avrundar ser man framför sig musikerna i synkad koreografi En känsla av showtime infinner sig. Fäster mig vid Innovativt blåsarrangemang i introt. Spritter av dixie i sällsam harmonik , något som kröns i finalen av ikoniskt soundtrack-crescendo.

Albumet är innehållsrikt, musikerna förstklassiga och kollektiv glädje driver en gemensam vision. Uppfattas förmodligen på olika sätt beroende på hur det lyssnas och av vem. Skivan har kvaliteter att växa ytterligare vid fler lyssningar. När jag under natten närstuderar i hörlurar skilde sig intrycket från när jag lyssnat via stereon. De som ägnar sig åt gammeldans tycker sannolikt inte att det blir för mycket av ”tjosan-takter”, vilket inte ska stickas under stol med att jag kan tycka. På rätt humör anses definitivt att Kurbits & Flames är en helgjuten skiva.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Skrynkligt sväng och yster korsbefruktning – Folkjazz anfaller med Svenska Folkjazzkvartetten

7 september, 2022 by Mats Hallberg

Svenska Folkjazzkvartetten

Folkjazz anfaller

4

Inspelad i Rättvik sommaren 2021

Chimp Limbs/ Redeye/ Border

Releasedatum: 26/8 2022 (vinyl)

Saknar vissa fakta då jag endast haft tillgång till lyssningslänk, men vill bidra till ökad kännedom om musiken. Har i färskt minne att min lokale skivhandlare hade fått upp öronen för denna krängande och utbuktande mix av skrynklig jazz och traditionella svenska danslåtar. På Folkjazz anfaller finns fragment eller teman från bland annat marscher, polskor, vall- och gånglåtar.

Hittar inga uppgifter om tidigare skivutgivning. Vet däremot att kvartettens grundare är två träblåsare som rör sig i flera genrer. Har sett info om att Isak Hedtjärn och Jonas Liljeberg spelat folkmusik på duo i tolv år. På denna anmärkningsvärda produktion spelar Hedtjärn klarinett medan Liljeberg ägnar sig åt att lira tenorsax. Till rytmsektion har två stabila tillika äventyrliga improvisationsmusiker anlitats, nämligen trumslagare Anton Jonsson och kontrabasisten Vilhelm Bromander. Två musiker jag haft förmånen att lyssna på live några gånger.

Utlösande inspirationskälla var Folksax anfaller (1990) av Bröderna Blås, en platta som undgått mig även om jag är förtrogen med flera i denna konstellation av saxofonister. I motsats till Andres Lokko hör jag inte uppenbar koppling till Jan Johansson. Däremot till 60-talets frijazzpionjärer Albert Ayler och Ornette Coleman. Och i minst lika hög grad till svenska impro som Arbete & fritid, Iskra och i viss mån Position Alpha. Kvartetten täcker ofta in motsvarande ytor, dessa expansiva rum.

Det börjar spretigt. I oregelbundna intervaller fortsätter det i samma stil. Bökas runt i vildvuxen mylla, i vars rotsystem spelmansmusiken ger sig till känna, antingen i fragment eller som tema. Blickus 3:an kränger och buktar ut med taggig saxofon i framkant, tillsammans med framvällande oemotståndligt trumspel nästan i baktakt.

Bild från Svenska Folkjazzkvartettens facebooksida (montage från Glenn Miller Café)

Albumet innehåller flera fullträffar. Först i raden kommer en med den märkliga titeln Så gingo vi till Pumaren och vadade i blod. Stiger fram med fett fryntligt sväng. I mottagliga kretsar är Polska efter Bränd-Jon definitivt en hit, borde kunna bli en radiofavorit i P2. Omsluts av en helt makalös konversation emellan klarinetten och trumsetet. Här finns en omisskännlig bottenplatta från Dalarna och ett släktskap med tongångar signerade Eric Dolphy och hans intensiva dubbel-live inspelad i Köpenhamn tidigt 60-tal. I en snirklande vallåt har inympats den spirituella anda som vägledde Coltrane hans sista år. Avkodad öppnar sig oändliga vidder i musiken.

Skivan avrundas med smittsamt avigt sound. Blåsinstrumenten vänder och vrider på en minst sagt töjbar gånglåt, uppbackade av fenomenal rytmläggare. Inte precis lättillgängligt, men vindlande melodin greppar tag om en genom sin tydliga takt. Här framstår Isak Hedtjärn som en virtuoso i nivå med Martin Fröst. Anton Jonsson insats kan inte nog understrykas. Vilket trumspel!

Somligt ter sig somligt ganska svårtuggat, varför helheten för min del lämpar sig bäst live. Till den bångstyriga kategorin hör exempelvis Två rader feature Vilhelm Bromander med stråke och överhuvudtaget ett arr präglat av gnisslande dissonanser. Hysteriska Snabbvalsen är alltför påfrestande. Spräck utan skönjbar riktning. I första fasen märks ett slags tuta-i-luren-estetik som stänger mig ute.

Spännande släpp med åtskilliga toppar fast samtidigt inslag jag står främmande inför, vilket vid summeringen gör Folkjazz anfaller till en något ojämnt verk. När kvartetten intuitivt samverkar i medium-tempo, utkristalliseras angelägna berättelser.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: De unga vi dödar av Eija Hetekivi Olsson – känns ända in i märgen

7 september, 2022 by Rosemari Södergren

De unga vi dödar
Författare Eija Hetekivi Olsson
Utgivningsdatum 2021-07-27
Förlag Norstedts
ISBN 9789113113920

Denna tredje roman i Miira-trilogin har nu släppts i pocketversion. Den hyllades stort då den släpptes som inbunden: Dagens Nyheter skrev:
”Miira-trilogin /är/ såväl språkligt som tematiskt en bragd, det är sällan svensk litteratur har den här sortens kraft.”
Jag håller med i vartenda ord. Eija Hetekivi Olsson skriver så det känns ända in i märgen. Jag känner det som att jag är en del av Mira och en del av de olika karaktärerna.

Jag erkänner att den bränner till så djupt att jag knappt står ut att läsa den. Miira kämpar så hårt. Skildringen av Miira är en stark och alldeles realistisk bild av hur det är att komma från nedre delen av arbetarklassen och försöka ta sig någonstans. Hon studerar och jobbar och har hand om sin dotter. Hon vill så mycket och så väl. Men utmaningarna och motgångarna och svårigheterna är många och stora. Men hon kämpar och kämpar.

Miira som nu är 33 år studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Hon är uppväxt i en förort och nu vill hon utbilda elever och förbereda dem för en framtid då de är belästa och kunniga, fyllda av det självförtroende som medelklassens barn är sprängfyllda av.

På ett mycket bra sätt beskrivs hur Mira upplever att klasskamrater och lärare på universitet lever långt från samma verklighet som hon. De snackar och engagerar sig för mycket i kungar och andra gubbar. Utbildningen tar upp alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion.

Men så upptäcker Miira att henna femtonåriga dotter Nova mår dåligt. Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Där börjar Miiras desperata kamp för sitt barns rätt till respekt. Jag blir så ledsen när jag läser och inser att det är en verklighet för många barn som vi läser om.

De unga vi dödar är bland det starkaste som getts ut i Sverige på många år. Berättelsen är stark och rättfram och språket tar sig in i mig som läsare.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension

Intryck från Göteborg Folk Festival 2022

7 september, 2022 by Mats Hallberg

Långbacka/ Bådagård foto Josefina (producent för festivalen)

2-4/9 2022

Olika scener i Göteborg

Festivalen krockade i år med senarelagda Kulturkalaset och för egen del med engagerande sport på tv, vilket innebar att jag endast var med om två och halv konsert. Och fredagskvällens vikte jag dessutom åt högklassig psykedelisk rock på Nef (utförlig recension i K-bloggen). Vad gäller GFF blev jag i ena fallet inbjuden baserat på tidigare recension. Beträffande en begivenhet några timmar tidigare på lördagen tog jag själv ett initiativ, anmälde mitt intresse för att komma.

Långbacka/ Bådagård har gjort soundtrack (Glaciär) och släppt två fullängdare, vilka mottogs mycket entusiastiskt av bland andra undertecknad. Det första som slår en på spatiösa Skeppet i Sjömanskyrkan, är att så få kommit när konserten skulle gå av stapeln. En kvart senare har lyckligtvis skaplig tillströmning skett. Duons crossover-approach gör att de presenteras som hjältar, lanseras med devisen ”pop med folksjäl eller folk med pop-själ”. Kvinnorna låter sina lika skira som auktoritativa röster, fioler och Matilda Bådagårds pianospel gifta sig med tunga beats i samplad form. Ska tilläggas att Bådagård också använder sig av ett keyboard. Ljudbilden var i början oväntat stark, nästan påträngande maffig. Efterhand uppstod skaplig balans. Kan ha rört sig om otillräcklig tid för soundcheck.

Under konsertens resterande trekvart myser jag sittandes i en bekväm fåtölj Njuter av ett sound jag är förtrogen med. Vi serveras flertalet av deras hits. Ordlös duett med förunderlig efterklang inleder. Titellåten från senaste albumet avlöser. Med nämnda effekter, instrumentering och sällsam röstbehandling etableras magi stegvis. Ocean exemplifierar strålande. Majas röst i förening med Matildas pianospel sveper in oss i ett förföriskt tillstånd. Rytmiken och de vokala arrangemangen utgör en ljuvlig specialitet, får mig att tänka tillbaka på sekelskiftets supergrupp Gloria. Maja sjunger otroligt vackert och tillsammans låter duon betagande, rent av himmelska utan att någonsin bli inställsamma. Som regel sjöngs på engelska, även om svensk folkvisa också förekommer. Missing Parts heter en annan pärla, enligt dem själva tillhör den kategorin brustna-hjärtan-ballader vilka pockar på att finnas på repertoaren.

RÅ – foto Josefina (producent på Göteborg Folk Festival)

Båda trakterar fiol i egenskriven filmmusik, en vals som symboliserar ångesten hos rollfigurer i ett kammarspel, Man triumferar i de fyra låtar som lagts sist. I tur och ordning vad som blivit ett ofantligt suggestivt statement, ett slags signaturmelodi för Me Too-rörelsen följt av den sugande atmosfären i deras popdänga om drottning Elisabet, covern Solsbury Hill av husguden Peter Gabriel samt extranumret Wish. Det svänger rejält i detta sjok när melodiernas teman levereras med bravur.

Stannade kvar på Skeppet för att jag var nyfiken på nästa akt. RÅ blev lite försenade, varför jag bara hann höra drygt en halvtimme. Trion har hajpats för att maximalistiskt tolka skandinaviska folkmusikskatten, trots att debutalbumet kommer först i höst. Anmärkningsvärt att såpass många i publiken föredrar att ägna sig åt pardans istället för att bara lyssna. Dansades polskor, schottis och dylikt. Medlemmarna i trion heter Christine Tilby från Danmark, Anna Frykstam (klarinett och basklarinett) samt Cecilia Moore (främst barytonsax). Uppskattade att fiolens diskant vävdes in i mörkare toner från barytonen och basklarinett. också att stränginstrumentet utmanades av en yster klarinett. Helt klart en fängslande trio som gav mersmak, fast de inte körde den hårdföra attityd som förespeglats. Stunden jag närvarade bjöds förvisso på dansanta melodier, men inget hejdlöst, vilt ös á la hårdrock. Moore passade på att kasta ut en testballong, genom att problematisera begreppet svensk folkmusik.

Spöket i köket – foto Josefina (producent på Göteborg Folk Festival)

22:30 på Musikens Hus skulle kollektivet SPÖKET I KÖKET ha dragit igång sin livade releasespelning. Förväntansfulla åhörare och danssugna fick ge sig till tåls 30 min innan alla tekniska detaljer föll på plats. Till saken hör att Nisse Blomster som står för samtliga arr basar för ett kollektiv, vars könsmixade och delvis internationella grunduppställning uppgår till tio personer. Dessutom tillkommer gäster. Tack vare glädjen till musiken och vid behov tillgång till vikarier, fungerar detta omöjliga projekt. Har hört dem på releasekonsert på Nef, varpå jag lyssnade på två skivor och skrev berömmande om den då aktuella i K-bloggen. Ämnar göra sammalunda med sprillans färska Kurbits & Flames, det vill säga fokusera på att skivrecensera Spöket i köket.

En skillnad gentemot konserten på Nef är att platsen närmast scen var till för dansande par. Gamängen Blomster manar på sina medmusiker, vilka lyckas få till en högoktanig show. Och framför allt uppmanas publiken att röra på sig. Man hade ny backdrop, gjorde reklam för diverse merch och på väggarna visades ett actionfyllt färgfyrverkeri. En personlig miss under en händelserik afton var att jag borde stoppat i mig ett skrovmål. I motsats till musikerna på scen tog energin slut före Spöket i köket tagit sig till sista tonerna efter halvannan timme.

Energin i ystra valser och reels kontra stämningsfullt vemodiga alster, nödvändiga för att hämta andan, resulterar i total succé. Blåssektionen på fyra, ibland fem personer färgar soundet liksom enda fiolen och vevliran. Blomster gör ett beundransvärt jobb genom att kombinera spel på mandolin eller gitarr med att frambringa stadig rytm med ena foten, så kallad podorytmik. Konserten svänger, antingen kopiöst eller mer finstilt. Växlingen mellan det speedat snabba och dröjande melankoli är avgjort en kolossal styrka hos dessa glädjespridare. Polskan i moll var enastående!

En reflektion är att Spöket i köket nog låter annorlunda live, anpassas efter dansande publiks önskemål om att hålla fast vid den takt en låt utgår från. Mitt i funktionella mönster kan motstämmor och övergångar inuti låtar saknas. En tanke som väcktes under en minst sagt medryckande tillställning med vissa fördjupningar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Där korparna skriker av Dag Öhrlund

6 september, 2022 by Rosemari Södergren

Där korparna skriker
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 8)
Antal sidor 600
Ljudbok: Inläsare Dag Öhrlund
Utgivningsdatum 2022-08-22
Förlag Lind & Co
E-bok
ISBN 9789180185264

Titeln är det som är mest fantasieggande. Titeln ger mig många associationer och sätter igång fantasin. Det måste jag tyvärr erkänna att deckaren inte gör.

Denna kriminalroman är rätt typisk för Ewert Truutserien av Dag Öhrlund. Öhrlund har många fans, han tillhör den grupp av deckarförfattare oss ligger på topplistor med flest lyssnare på ljudböckerna. För alla hans fans och speciellt de som gillar den rätt knepiga polismannen den Ewert Truut är boken förstås en efterlängtad uppföljare. Det är 600 sidor i Truuts universum. Han har rätt rolig, på sätt och vis. Han är långt från PK, politiskt korrekt. Han älskar bensinslukande amerikanska stora bilar och han äter kött och korv med god aptit. Men samtidigt är han ändå öppen för människors olikheter.

I min smak är denna deckare lite för lång. Den kunde strykas ned hundra sidor utan att förlora något, tror jag. Det är för mycket fokus på vad Ewert äter och dricker och hans tankar. Som läsare har jag förstått hans kostvanor sedan tidigare.

Alla som gått kurs i att skriva kriminalromaner eller romaner över huvudtaget har säker fått höra att skriva om mat och dryck är populärt. Läsare tycker om när en författare beskriver vad karaktärerna och speciellt huvudpersonerna äter och dricker. Men om man läst vad Ewert Truut äter och dricker i ett par deckare tidigare så behövs inte riktigt dessa beskrivningar. Vi vet ju redan det.

Deckarhistorien är ganska ovanligt skildrad. Dottern till en rik affärsman försvinner spårlöst från Stockholm, kidnapparna kommer snart med orimligt höga krav och Ewert har inga spår att gå efter. Tillsammans med medarbetarna Carolina Herrera och Richard Kahn inleder Truut en till synes hopplös, kamp mot oförstående chefer som inte vill hjälpa honom att få fram lösensumman samtidigt som tiden går. Efter att ha sett en oändligt antal deckarserier på tv blir jag frustrerad över hur få resurser Truut och hans poliser har till sitt förfogande och vilka misstag de gör. Kanske är skildringen närmare verkligheten än många deckare? Jag vet inte.

Denna kriminalroman handlar minst lika mycket om Truut och hans privatliv, om hans liv med sina husdjur, inklusive den nytillkomna papegojan Per Albin och kärleksförhållandet med den gifta hjärtläkaren Rebecca.

Öhrlund vet hur han ska få ihop en historia som går lätt att läsa. Utan tvekan går det rätt snabbt att läsa denna 600 sidor tunga bok. Den är absolut inte förutsägbar och rätt rolig. Men bokens titel är mer fantasieggande och passar inte ihop med innehållet. Men för den gillar Öhrlunds böcker är den värd att läsa eller lyssna på.

Här kan du läsa en intervju Kulturbloggen gjort med Dag Öhrlund.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in