• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Smile – rudimentär som en ost- och skinksmörgås

29 september, 2022 by Elis Holmström

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Radikala omtolkningar i tempo furioso av tajt kvintett – The Swedish Songbook med Fredrik Kronkvist

28 september, 2022 by Mats Hallberg

foto David Pahmp

Fredrik Kronkvist

The Swedish Songbook

4

Inspelad i Köpenhamn 29-30/3 2021

Mix och master: Anders Wall/ WallofSound

Producent: fredrik Kronkvist

Connective Records

77:25

Releasedatum: 16/9 2022

Altsaxofonisten och kompositören Fredrik Kronkvist är väldigt produktiv. Ingår i Stockholm Jazz Orchestra, samarbetat med flera renommerade internationella storheter och släppt över femton album i eget namn. Istället för att omgående berätta om senaste utgivningen görs en utvikning kring helgens krogkonserter på Unity i Göteborg. Dessa genomfördes i syfte att ge ut livemusiken på två vinyler. Satt endast ett par meter från scen, hörde den tredje av fyra konserter. Under cirka halvannan timme lirade samma sättning som på Swedish Songbook Kronkvists nyskrivna original. Scenen befolkas av förutom Kronkvist Olof Wullt på elgitarr, Sven-Eric Lundeqvist vid pianot, Simon Petersson på kontrabas samt Adam Ross bakom trummorna. I enhetlig klädsel märks att musikerna är extra taggade.

Energin flödar i ett överlag uppdrivet tempo, med snyggt sammansvetsat ensemblespel och solistiskt friska fläktar i hard bop-anda. Noterar att Wullt utvecklat sitt musicerande senaste åren, utgör i sig en fascinerande skillnad, gentemot genrens sound generellt. Njuter av spänstiga melodier, dito solon och som förväntat helhjärtad inställning där varje ton effektueras med eftertryck. Volymsvaga pianot har jämte basen förvisso svårt att tränga igenom när övriga spelar med fullt ställ, vilket nog kan fixas när skivan mixas. Ska sägas att jag sitter alldeles intill trumsetet, vilket förstärker obalansen särskilt som hårt spelande, strålande Ross verkar getts fria tyglar, tenderade stundom att köra sitt eget race. Blir i konkurrens med låtskrivaren den mest drivande, genom sitt sätt att med eftertryck färga låtarna. Vid ett tillfälle uppstår teknikstrul för gitarristen, vilket innebär ett ofrivilligt stopp. Meant To Be och låt tillägnad Nina Simone med titeln Ninas Nines är konsertens krön, då dynamiska övergångar och utbroderad klang prioriteras.

Nu till egentliga ämnet, en annan bag för att citera Adam Ross. The Swedish Songbook består av genuin inhemsk musik Kronkvist växte upp med. Favoriter från folkmusiken, visor och psalmer vilka transformerats till en annan skrud. Flera av dem existerar som mycket omtyckta versioner/ original i jazztappning av storheter som Stan Getz, Bill Evans och Jan Johansson. Kronkvist som står för samtliga arrangemang, varav ett tillsammans med Sven-Eric Lundeqvist, hävdar att han uppdaterat melodierna. Innehållsrika cd:n inkluderar kort preludium respektive postludium, vilka binder samman skivans vibe. Ska framhållas att nivån på samspel och individuella färdigheter är skyhög. Nytänkandet är ruskigt skickligt genomfört och påminner ibland rent av om fusion-virtuoseri.

foto Boe Larsen

Även om vilopunkter uppstår på några ställen, sköljer i olika utsträckning kompakta vågor intensivt över lyssnaren. En kollega rubricerar handhavandet med termen tonspäckad . Få fragment från Ack Värmeland du sköna känns igen från Getz sammetslena, ikoniskt dröjande version. Spelas istället exceptionellt snabbt, med böljande och expansiva tongångar.

En lika lyckad som märklig skapelse är Omdaningen av Olle Adolphsons melankoliskt vackra Nu har jag fått den jag vill ha, vars skrynkelfria jazzkostym förtjänar massvis med beröm. Blir förtjust i dess pendlingar som visar vad man är kapabel till. Oväntad knorr featuring Wullt ett par gånger. Kul med överraskningar!

Ett genomgående drag är Kronkvists hisnande kommunikation med fabulöst infallsrike Ross. På gott och ont finns inget implicit på The Swedish Songbook, inget lämnas över till mottagaren att fylla i. Frapperande ofta läggs ursprungliga melodin åt sidan, för att på slutet återkomma när säcken ska knytas ihop. I exempelvis Emigrantvisa anför altsaxen så vilt när gasen trampas i botten, att det nästan går över styr, kontakt tappas med visans sorgliga tema. På Kristallen den fina har Kronkvist beslutat att röra sig i mer igenkännlig trakt. Om förhållningssättet att bara ibland behålla låtens sångbara kärna, ska anses vara genialt grepp eller hållning som brister i respekt är en smaksak.

Klokt av initiativtagaren att ge gott om utrymme för Olof Wullt, vars fint avvägda klang och sprudlande solon ger en extra dimension. Glimrande solo i till exempel Kristallen den fina, vars sound svänger kopiöst. Och eminente rytmläggaren är med sin häpnadsväckande teknik ”all over the place”.

Simon Petersson agerar tryggt ryggrad i bakgrunden. Ansvarar självklart för introt på Visa från Utanmyra. Utmärkte Sven-Erik Lundeqvist borde varit mer i framkant. ”Svempa” briljerar ändå i Uti vår hage och i Bill Evans underbara ballad som i Beppe Wolgers översättning döpts till Monicas vals, en melodi pianisten samarrangerat med Kronkvist.

pressfoto

Som antytts är Monicas vals en av höjdpunkterna genom dess balanserade utformning. Följs fantasifullt upp med rytmiserad improvisation på temat med rhodes i förgrunden. Ikoniska Visa från Utanmyra genomgår total förvandling i minst sagt spänstiga formuleringar- Är så innovativt busigt att man blir perplex. I samma spår färdas kvintetten i Vem kan segla förutan vind genom frenetisk omgörning av en normalt sett ljuvligt framskridande folkvisa. En luftigt organiserad låt, intimt förknippad med Monica Z, vars swing-takter bryter mönstret är Sakta vi gå genom stan. Definitivt ett av albumets mest lyckade bearbetningar.

Efter pianointro levereras infernaliskt sväng i en ofta sjungen psalm, vilket visar på viljan att dramatiskt ändra karaktär på sånger som till sin grund är stillsamma. På så vis uppstår ny struktur i skepnad av ekvilibristisk fusion. Musikerna kan definitivt matcha förebilder på andra sidan Atlanten. Ross är i sitt esse. I gliporna emellan altsaxofonens kvicka fraser spelar Lundeqvist fantastiskt. Golvas av attacken och förmågan, blir nästan matt av att bara absorbera flödet av toner. Hejdlösa öset fortsätter lika energiskt i traditionellt stämningsfulla Limu Limu Limu. Omtumlande The Swedish Songbook tonar behagligt ut med prydlig slinga.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Ticket to Paradise – en romantisk förutsägbar komedi

27 september, 2022 by Rosemari Södergren

Ticket to Paradise
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi Ol Parker
Medverkande Julia Roberts, George Clooney, Kaitlyn Dever, Billie Lourd m fl.

En varm romantisk komedi men högst förutsägbar. För den som gillar romantiska komedier är den kanske efterlängtad. Just nu vimlar det inte av romantiska komedier på bio. Filmen tilltalar säkert också den som är kritisk till det moderna samhället och har illusioner om ett naturligt liv långt bort från civilisationen bland leende människor som lever på tångodling och följer gamla traditioner och religiösa ritualer och tror på att det finns förbannelser på vissa platser.

Med två säkra skådespelare i huvudrollerna, George Clooney och Julia Roberts, är den ett säkert kort för romantisk underhållning i en förtrollande vacker miljö från Bali. Men direkt realistisk är den inte. Anledningen till att jag ger filmen så högt betyg som 3 av 5 beror på Clooney och Roberts och att jag betygsätter den utifrån sin genre: romantiska komedier utan krav på förankring i verkligheten.

Clooney och Roberts spelar ett par, David och Georgia, i övre medelåldern som var gifta i fem år för mer än tjugo år sedan. Sedan de skildes hatar de varandra och bråkar jämt när de träffas. Nu måste de återförenas för att deras dotter Lily tar examen som jurist. Det enda som förenar de två föräldrarna är kärleken till dottern. Efter examens-firandet skjutsar de dottern och hennes väninna Wren till flyget för en semester på Bali innan det är dags för Lily att börja jobba som jurist.

På Bali slår kärleken till. Lily möter Gede (spelas av Maxime Bouttier)från Bali och det blir kärlek vid första ögonkastet. Ganska snabbt bestämmer Dede och Lily att det ska gifta sig. Självklart ska Lily då ge upp sin utbildning och stanna på Bali där Dede och hans familj och stora släkt försörjer sig på tångodling. Fem veckor efter att de träffats ska de gifta sig. För en gångs skull är David och Georgia överens. Bröllopet måste förhindras. Lily ska inte slänga bort sin utbildning och sin framtid på att bli hustru till en tångodlare längt från från civilisationen.

Gede är, förstås, en både charmig och vacker ung man. Allt kring honom, hans familj och miljön och tångodling och alla traditioner målas upp som otroligt vackert. Gedes föräldrar och släktingar är alla så vänliga och kloka och fyllda av visdom. Det är för mig väldigt förljuget. Jag tror verkligen inte att livet långt från från vår moderna civilisation är så vackert och snällt. Det finns massor av problem i det moderna samhället med stress, hets och människor som mår psykiskt dåligt. Men livet utanför civilisationen har sina problem och är inget paradis. Speciellt inte för kvinnorna, tänker jag. För Gede och hans familj är det helt självklart att det är Lily som ska ge upp sitt liv och sin utbildning när de gifter sig. Det finns inte ens någon diskussion kring det. Om denna film skulle vara mer realistisk och skildra någon form av tvekan hos Lily över att ge upp allt hon har, då skulle filmens kvalitet höjas i mina ögon.

Nu handlar filmen egentligen inte så mycket om Lily och Gede. Det är Davids och Georgias utveckling som är temat. Det gör inte filmen mer realistisk ändå. Men som romantisk komisk verklighetsflykt fungerar den.

Ticket to Paradise är dock inte inspelad på Bali, egentligen. Den har filmats i Queensland, Australien. Men det är otroligt vackra miljöer och jag kan tänka mig att den kommer att locka turister både till Bali och till Queensland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Robin Stegmar briljerar i välgjord egendomlig klassiker – Vildanden på Göteborgs Stadsteater

26 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjeelbye

Av Henrik Ibsen (översättning Klas Östergren)

Bearbetning: Lucas Svensson & Emil Graffman

Rehi & scenografi: Emil Graffman

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompositör: Fredrik Möller

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Benjamin Moliner, Lars Väringer, Robin Stehmar, Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad, Johan Friberg plus statisterna Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg

Premiär 23/9 2022

Spelas till och med 29/10 på Studion, Göteborgs Stadsteater

Henrik Ibsens evigt aktuella dramer spelas regelbundet på Göteborgs Stadsteater. Har efter millennieskiftet varit på Peer Gynt, Ett dockhem, Frun från havet samt Hedda Gabler (också setts med Maria Bonnevie och Peter Andersson på Dramaten). Beträffande Vildanden har den satts upp på både Dramaten och Stockholms Stadsteater under 2000-talet. Störst avtryck har nog pjäsen vars premiär daterar sig till 1884, gjort med Bo Widerbergs miniserie för SVT med bland andra Tomas Von Brömssen, Pernilla August, Stellan Skarsgård och Sten-Åke Cederhök(!) i ledande rollerna.

I Emil Graffmans avskalade version är några av rollerna strukna ur manus. Tillståndet av eskalerande fara fokuserar på hur familjen Ekdahl trasas sönder av en diaboliske sanningssägare. Handlingen ska vara förlagd till 40- eller möjligen 50-talet. Interiören är densamma genom hela föreställningen. Vi betraktar husets invånare när de befinner sig i badrummet och i korridoren bakom, eller på stegen upp till loftet. Blir lätt absurt att samtliga gör sig ärenden som vore rummet ett kök. Inte ens när toaletten begagnas respekteras användares integritet, vilket självklart blir komiskt.

Sceniska berättandet över fem akter (vilka signaleras av ridådragning) blandar ovanligt nog komik med ett djupt tragiskt förlopp. Förvisso antyds drömmaren Hjalmars labila läggning omgående, liksom dotterns ohälsosamma bindning vid sina föräldrar, särskilt pappan. Regissörens och Lucas Svenssons bearbetning har åtskilliga förtjänster. Men också en brist. Att låta det oerhörda spektrat av känsloyttringar pågå i två timmar utan paus är ingen ideal lösning. Snarare är det en villfarelse att laddningen skulle gå förlorad om publiken fick bensträckare/ paus.

foto Ola Kjelbye

Emil Graffman känner lika väl till Ibsen och dennes samtida rival i Sverige, som faciliteterna på Stadsteatern. Han har nämligen här gjort produktioner av Hedda Gabler och Fröken Julie (plus fler pjäser av Strindberg annorstädes) och dessutom Lång dags färd mott natt, monologerna Underkastelse, Lyckans dar och Produkten samt Magnus Dahlströms Turister. 48-åringen med teaterpåbrå kan sceniska handlaget till punkt och pricka. Minns uppsättningarna som antingen gott hantverk eller rent av magnifika. Denna gång resulterandes i lyckosamt dubbelarbete: omdömesgilla regianvisningar paras med märkvärdig scenografi. Intima rummet med vatten som ett slags reningsbad fungerar också som gömställe,

Vildanden är ett drama vars intrig drivs av klass och familjerelationer. I öppningsscenen kommer Hjalmar (Robin Stegmar) hem från bjudning hos den burgne grosshandlaren, samma person som ruinerade inneboende fadern och haft hans fru som hushållerska. Samtidigt som fru och dotter hjälps åt att befria nyckfulle drömmaren från hans frack, får vi reda på att till herrarna kring bordet riktades beska sanningar. I motsats till kloke och aningen cyniske doktorn, (Johan Friberg) familjens granne som märkligt nog verkar behöva nyttja Ekdahls badrum, vill han berömma sig för höga ideal. Bollen sätts som bekant i illavarslande rullning genom grosshandlarens son (Benjamin Moliner), Hjalmars skolkamrat som i vredesmod lämnat nämnda tillställning efter att ha grälat med pappan.

foto Ola Kjelbye

Intrigerandet sätts igång när Gregers Werle bestämmer sig på stört för att flytta in i ledigt rum. Han som vill befria vännen från att leva i ett förgiftat träsk. Sprider därför sitt fatala budskap till en lyckligt ovetande familj, förvisso en familj som fått förlika sig med att leva under knappa omständigheter. I essän som ingår i programhäftet refererar Torbjörn Elensky till en undersökning som kom fram till att deprimerade människor har en alltför realistisk syn på livet och världen. Familjeförstöraren blir inte mindre osympatisk av åtrån till den snart 16-åriga dottern (Victoria Dyrstad). Hedvig har tydligen för dålig syn för att kunna gå i skolan. Pappan försummar hennes undervisning. Hon uppslukas istället av att vårda djuren och sin vildand.

Förmodad livslögn kontra obarmhärtig uppriktighet lyder motpolerna. Enligt Elensky måste en framkomlig medelväg bejakas för att undvika självbedrägeri (vilket majoriteten människor förmår omedvetet). För mycket sanning befriar inte, fast för mycket av motsatsen binder oss till destruktion. Hur ärliga bör vi vara mot varandra? Ett viktigt psykologiskt spörsmål att beakta, för att inte göra oss socialt omöjliga.

Ska betonas att hustrun (Mia Höglund-Melin) står för det praktiska förnuftet, agerar familjeförsörjare (porträttfotograf) när odisciplinerade maken sviker, fullt upptagen med att fundera på uppfinning för fotokonstens främjande. Symboliken kring skadeskjutna vildanden, andra djur på vinden och jagandet tillkommer.

Fast efteråt tänker publiken förmodligen mest på hur vansinnigt Gregers Werle triggar Hjalmar. Deras utifrån sett ologiska offermentalitet är förödande, drabbar skoningslöst tredje part. Båda männen är i behov av psykisk vård eftersom de inte är mottagliga för doktor Rellings ikoniska visdomsord. De lider av akut rättfärdighetsmani, vilket är en term som förekommer i manus. Drar mig till minnes Jarl Kulles Ekdahl-gestalt (efternamnet knappast slumpmässigt valt) i Fanny Alexander. Han som utbreder sig om stora och lilla världen och menade att människor som berövas rätten till undanflykter kommer slå rasande omkring sig.

foto Ola Kjelbye

Går absolut att borra än mer i stoffet och rollfigurernas beteenden. Men utan förträffligt skådespeleri hade intresset inte kunnat bibehållas under två timmar nonstop. Robin Stegmar som ofta synts i tv-serier gör en bejublad återkomst till Stadsteatern. Imponerar kolossalt i sitt sätt att ta sig an en oberäknelig individ som dukar under för sina principer, sin vägran att ta i tu med krassa verkligheten.

Mia Höglund-Melin gör lysande en roll hon är van vid. Framställer en rekorderlig och mycket duglig husmor/ yrkeskvinna som fått laga efter läge. Går från omvårdande ömhet till vanmakt och ilska. Vid en jämförelse med Strindberg värderas kvinnor högre i Ibsens dramatik, vilket märks i Vildanden. Dotterns hjärtskärande öde spelas av en aktris ungefär dubbelt så gammal som Hedvig. Flickaktigt tonfall och naiv oskuldsfullhet betonas föredömligt. Dessa tre har att förhålla sig till en lätt alkoholiserad före detta jägare, han som är Hjalmars far och mer eller mindre smyger omkring i kofta och pysslar med sitt. Lars Väringer porträtterar rutinerat denne tafatta och stukade varelse med värme.

I detta kondenserade format träffar vi endast två personer utanför familjen. Två herrar med diametralt olika uppfattning och mentalitet. Doktorns behärskade värdighet framställs med perfekt tajming av Johan Friberg, medan Benjamin Moliner instruerats att ta ut svängarna, iklär sig ett plufsigt obehag. För att vara korrekt förekommer en snabbt överstökad och stum scen mellan två statister. Man hade tjänat på inlagd paus. I övrigt saknas invändningar. Emil Graffman med team och ensemble har lyckats i sitt uppsåt. Och som framgår är pjäsen lika tankeväckande som egendomlig..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Amanda – Mitt dotters resa till IS av Patricio Galvez och Joakim Medin

25 september, 2022 by Rosemari Södergren

Amanda – Mitt dotters resa till IS
Författare Patricio Galvez och Joakim Medin
Utgivningsdatum 2022-08-30
Förlag Verbal Förlag
ISBN 9789189155817

Patricio Galvez är nog rätt känd i Sverige som den morfar som reste ner till Syrien och Irak för att hämta hem sina sju barnbarn som blev föräldralösa då deras mamma Amanda och pappa dött. Barnens föräldrar var svenska unga medborgare som reste ner till IS-område för att ansluta till IS. I denna bok berättar Patricio Galvez om sin dotter Amanda som var tillsammans med Michael Skråmo, kanske Sveriges mest kända IS-islamist.

Bokens titel säger att vi ska få läsa om hur Amanda blev inte bara muslim utan så radikal att hon och hennes man anslöt sig till IS kalifat. Jag tycker inte jag får särskilt mycket om hur hon kunde bli en sådan fundamentalist. Berättelsen styrka ligger i den sorg som förmedlas mellan raderna av Patricio Galvez. Jag upplever honom som mycket ärlig i det han skriver tillsammans med journalisten Joakim Medin.

Amanda föddes i Västsverige och konverterade till islam i tonåren. Hon drogs till islam tillsammans med sin mamma och båda blev allt mer fundamentalistiska. Från att ha burit en enkel slöja täckte hon sig alltmer och till slut hade hon heltäckande dräkt och endast en smal öppning för ögonen fanns. Patricio skriver att hon upplevde att människorna i Sverige var islamofober. Han berättar om att när han var ute och promenerade med henne fick han arga blickar av människor i Göteborg. Jag är inte alls säker på att Amanda och Patrizio tolkade omgivningens reaktioner korrekt. Snarare tror jag många tycker det är obehagligt att en religion växer och breder ut sig som inte behandlar kvinnor lika som män. Ingen kan hävda att det är jämställt mellan könen när kvinnorna förväntas dölja sig och inte får vistas i samma rum som män i moskén. Jag tror människor är rädda för att den jämställdhet vi har i svensk lag idag ska gröpas ur. Det är bara lite drygt hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Amanda och hennes make Michael Skråmo reste till IS-huvudstaden Raqqa tillsammans med maken Michael Skråmo och parets små barn. Medan maken rekryterade nya IS-krigare tog Amanda hand om barnen, mitt i en krigszon. Hela tiden höll hon kontakten med sin pappa i Sverige, Patricio Galvez. I januari 2019 avled hon i en flygräd.

Patricio Galvez berättar i boken om hur han försökte övertala Amanda att komma hem med barnen. Han försökte många gånger. Det är hemskt för en förälder att förlora ett barn. Det strider mot naturens gång. Jag har så stor respekt för att Patricio delar med sig av sin upplevelse i boken. Men för mig handlar den mycket mer om hans sorgbearbetning än att jag får en redogörelse för hur en ung kvinna kan bli fundamentalistisk islamist. Egentligen var hon till och med ett barn då hon konverterade. Patricio skriver att det kan hända vem som helst. Jag håller med honom. Under sextiotalet frodades många sekter, bland annat Guds barn, Hare Krishna och Scientologerna (de sistnämnda tycks fortfarande vara stora). En del av dessa grupper bröt ner människor. Om våldsamma IS kommer att bli lika stor som under kalifatet, får vara osagt. Men det kommer alltid att finnas grupper som lockar unga människor och jag tror inte det finns någon enkel förklaring till vem som lockas in. Där håller jag helt med Patricio.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in