Fredrik Kronkvist
The Swedish Songbook
4
Inspelad i Köpenhamn 29-30/3 2021
Mix och master: Anders Wall/ WallofSound
Producent: fredrik Kronkvist
Connective Records
77:25
Releasedatum: 16/9 2022
Altsaxofonisten och kompositören Fredrik Kronkvist är väldigt produktiv. Ingår i Stockholm Jazz Orchestra, samarbetat med flera renommerade internationella storheter och släppt över femton album i eget namn. Istället för att omgående berätta om senaste utgivningen görs en utvikning kring helgens krogkonserter på Unity i Göteborg. Dessa genomfördes i syfte att ge ut livemusiken på två vinyler. Satt endast ett par meter från scen, hörde den tredje av fyra konserter. Under cirka halvannan timme lirade samma sättning som på Swedish Songbook Kronkvists nyskrivna original. Scenen befolkas av förutom Kronkvist Olof Wullt på elgitarr, Sven-Eric Lundeqvist vid pianot, Simon Petersson på kontrabas samt Adam Ross bakom trummorna. I enhetlig klädsel märks att musikerna är extra taggade.
Energin flödar i ett överlag uppdrivet tempo, med snyggt sammansvetsat ensemblespel och solistiskt friska fläktar i hard bop-anda. Noterar att Wullt utvecklat sitt musicerande senaste åren, utgör i sig en fascinerande skillnad, gentemot genrens sound generellt. Njuter av spänstiga melodier, dito solon och som förväntat helhjärtad inställning där varje ton effektueras med eftertryck. Volymsvaga pianot har jämte basen förvisso svårt att tränga igenom när övriga spelar med fullt ställ, vilket nog kan fixas när skivan mixas. Ska sägas att jag sitter alldeles intill trumsetet, vilket förstärker obalansen särskilt som hårt spelande, strålande Ross verkar getts fria tyglar, tenderade stundom att köra sitt eget race. Blir i konkurrens med låtskrivaren den mest drivande, genom sitt sätt att med eftertryck färga låtarna. Vid ett tillfälle uppstår teknikstrul för gitarristen, vilket innebär ett ofrivilligt stopp. Meant To Be och låt tillägnad Nina Simone med titeln Ninas Nines är konsertens krön, då dynamiska övergångar och utbroderad klang prioriteras.
Nu till egentliga ämnet, en annan bag för att citera Adam Ross. The Swedish Songbook består av genuin inhemsk musik Kronkvist växte upp med. Favoriter från folkmusiken, visor och psalmer vilka transformerats till en annan skrud. Flera av dem existerar som mycket omtyckta versioner/ original i jazztappning av storheter som Stan Getz, Bill Evans och Jan Johansson. Kronkvist som står för samtliga arrangemang, varav ett tillsammans med Sven-Eric Lundeqvist, hävdar att han uppdaterat melodierna. Innehållsrika cd:n inkluderar kort preludium respektive postludium, vilka binder samman skivans vibe. Ska framhållas att nivån på samspel och individuella färdigheter är skyhög. Nytänkandet är ruskigt skickligt genomfört och påminner ibland rent av om fusion-virtuoseri.
Även om vilopunkter uppstår på några ställen, sköljer i olika utsträckning kompakta vågor intensivt över lyssnaren. En kollega rubricerar handhavandet med termen tonspäckad . Få fragment från Ack Värmeland du sköna känns igen från Getz sammetslena, ikoniskt dröjande version. Spelas istället exceptionellt snabbt, med böljande och expansiva tongångar.
En lika lyckad som märklig skapelse är Omdaningen av Olle Adolphsons melankoliskt vackra Nu har jag fått den jag vill ha, vars skrynkelfria jazzkostym förtjänar massvis med beröm. Blir förtjust i dess pendlingar som visar vad man är kapabel till. Oväntad knorr featuring Wullt ett par gånger. Kul med överraskningar!
Ett genomgående drag är Kronkvists hisnande kommunikation med fabulöst infallsrike Ross. På gott och ont finns inget implicit på The Swedish Songbook, inget lämnas över till mottagaren att fylla i. Frapperande ofta läggs ursprungliga melodin åt sidan, för att på slutet återkomma när säcken ska knytas ihop. I exempelvis Emigrantvisa anför altsaxen så vilt när gasen trampas i botten, att det nästan går över styr, kontakt tappas med visans sorgliga tema. På Kristallen den fina har Kronkvist beslutat att röra sig i mer igenkännlig trakt. Om förhållningssättet att bara ibland behålla låtens sångbara kärna, ska anses vara genialt grepp eller hållning som brister i respekt är en smaksak.
Klokt av initiativtagaren att ge gott om utrymme för Olof Wullt, vars fint avvägda klang och sprudlande solon ger en extra dimension. Glimrande solo i till exempel Kristallen den fina, vars sound svänger kopiöst. Och eminente rytmläggaren är med sin häpnadsväckande teknik ”all over the place”.
Simon Petersson agerar tryggt ryggrad i bakgrunden. Ansvarar självklart för introt på Visa från Utanmyra. Utmärkte Sven-Erik Lundeqvist borde varit mer i framkant. ”Svempa” briljerar ändå i Uti vår hage och i Bill Evans underbara ballad som i Beppe Wolgers översättning döpts till Monicas vals, en melodi pianisten samarrangerat med Kronkvist.
Som antytts är Monicas vals en av höjdpunkterna genom dess balanserade utformning. Följs fantasifullt upp med rytmiserad improvisation på temat med rhodes i förgrunden. Ikoniska Visa från Utanmyra genomgår total förvandling i minst sagt spänstiga formuleringar- Är så innovativt busigt att man blir perplex. I samma spår färdas kvintetten i Vem kan segla förutan vind genom frenetisk omgörning av en normalt sett ljuvligt framskridande folkvisa. En luftigt organiserad låt, intimt förknippad med Monica Z, vars swing-takter bryter mönstret är Sakta vi gå genom stan. Definitivt ett av albumets mest lyckade bearbetningar.
Efter pianointro levereras infernaliskt sväng i en ofta sjungen psalm, vilket visar på viljan att dramatiskt ändra karaktär på sånger som till sin grund är stillsamma. På så vis uppstår ny struktur i skepnad av ekvilibristisk fusion. Musikerna kan definitivt matcha förebilder på andra sidan Atlanten. Ross är i sitt esse. I gliporna emellan altsaxofonens kvicka fraser spelar Lundeqvist fantastiskt. Golvas av attacken och förmågan, blir nästan matt av att bara absorbera flödet av toner. Hejdlösa öset fortsätter lika energiskt i traditionellt stämningsfulla Limu Limu Limu. Omtumlande The Swedish Songbook tonar behagligt ut med prydlig slinga.