• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Galileis liv på Dramaten – rolig, sätter igång tankar

14 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Galileis liv
Av Bertolt Brecht och Margareta Stefan
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Carolina Frände
Scenografi och ljus Karl Svensson
Kostym Charlotta Nylund
Originalmusik Hanns Eisler
Peruk och mask Nathalie Pujol, Melanie Åberg
Ljuddesign Niclas Anderstedt Lindgren
Dramaturg Joakim Sten, Irena Kraus
Premiär på Dramatens lilla scen 13 oktober 2022
I rollerna Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Siham Shurafa och Lotta Tejle.

Året är 1609. En grånad man, klädd i grått är ensam på scen, han tar stöd mot en käpp. Det syns att han är gammal och varit med om en hel del. Mannen på scenen är vetenskapsmannen Galilei som ser tillbaka på sitt liv där han tvingades av sin tids makthavare, framför allt den katolska kyrkan, att förneka de vetenskapliga rön han funnit. Galilei hade med ett teleskop bevisat att jorden snurrar kring solen – ett faktum som skulle slå undan kyrkans uppfattning att jorden är världens centrum. Om människor inte längre skulle tro att jorden vore världens centrum skulle de kanske inte längre lita på Gud, menar prästerna. Bara några år tidigare hade en annan man bränts på bål i Rom för att han påstår att jorden snurrade kring solen.

– Enligt Brecht är teaterns uppgift att lyfta det som skaver och är bökigt, men att det inte behöver gestaltas på ett svårmodigt sätt. Han visar hur teatern kan vara en lek. Det är en teatersyn jag delar, säger pjäsens regissör Carolina Frände.

Regissören lyckats mycket bra med att få fram det lekfulla. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei och övriga fem skådespelare axlar de femtio olika rollerna i pjäsen. Tillsammans med den sinnrika scenlösningen fungerar det helt underbart. Lotta Telje, Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Christoffer Svensson och Siham Shurafa gör detta med glans. Det är både roligt och väldigt mycket Brecht, som ville att det ska vara tydligt att det är ett spel på scen, publiken ska inte vaggas in i någon form av naturalistisk realism. Den sparsmakade scenlösningen består av två pixlade jätteprojektioner på sidorna där vi ser rymden skimra och mot mitten av scenen finns en stor cirkel som skådespelarna kan kliva upp på.

Galileis liv beskrivs som en pjäs om vetenskap och alternativa fakta i Dramatens uppsättning. Min reaktion på den beskrivningen är: Njae? Kring temat vetenskap och fake news/alternativa fakta finns mycket mer att fundera kring i dagens postmoderna samhälle. Visst ger föreställningen en del att tänka på men den surfar ändå mycket på ytan. När det gäller huruvida jorden snurrar kring solen eller inte, det är något som vetenskapen kunnat slå fast. Men det finns väldigt mycket annat som vetenskapen inte kan förklara.

Vad som är fake news och vetenskap kan inte alltid avgöras tydligt och bestämt. Mycket som en gång ansetts vara fake news har senare visat sig vara fakta. Jag minns när larm om faran med asbest kom, då slog så kallade kunniga bakut. Men det visade sig att asbest ger många skador och sjukdomar. Men det finns saker vi inte kan mäta. Hundar kan uppfatta lukter hundra gånger bättre än vi. Det finns alltså någon form av atomer som avger lukt, men vi kan inte vetenskapligt slå fast hur det fungerar, vi vet bara att det fungerar. Ämnet vetenskap och alternativa fakta skulle kunna vridas och vändas på mycket mer är vad som görs i uppsättningen nu.


Galilei tvingades förneka att jorden rör sig runt solen. Men det finns saker som idag hånas  och som kan visa sig vara rätt. Den svenska Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen hävdade bestämt att munskydd inte skyddar mot covid-19. Internationella väl aktade forskare håller inte med Tegnell. I Sverige stämplas det Tegnell säger som vetenskap medan i de flesta andra länder anses Tegnells inställning vara fake news. Det finns många sådan exempel som skulle kunna ha fördjupat föreställningens tema. Många vetenskapliga upptäcktes har hånats i början, liksom Galilei hånades. Men vad i dagens samhälle vill makthavare kalla fake news och som kommer att visa sig vara vetenskapligt korrekt i framtiden? Jag tycker denna uppsättning förenklar frågeställningar kring vetenskap, fakta och fake news.

Men att jag är skeptisk till hur väl temat fungerar så är det ändå en föreställning som är värd att se. Utan tvekan. Den är rolig och har en del att säga och sätter igång tankar kring vem som bestämmer vad som är fakta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Fake news, vetenskap

Filmrecension: Kärlekens labyrinter – sevärd men deprimerande om passionens lögner

14 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Kärlekens labyrinter
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Claire Denis

En skildring av hur människor lurar sig själva och kan gå totalt vilse när det handlar om kärlek och passion. Filmen börjar med en man, Jean (spelas av Vincent Lindon) och en kvinna, Sarah (spelas av Juliette Binoche) badar på en vacker strand. Scenen är så romantisk att den känns överdriven. Det är båda i medelåldern och tycks så fixerade vid att bevisa att de älskar varandra. De firar att de varit tillsammans i tio år. Deras enorma passion signalerar lång väg att där finns något överdrivet, något spelat inför varandra. Det känns som att de spelar en närhet och passion både för den andre och för att övertyga sig själv.

De återvänder till lägenheten i ett vintrigt Paris. Där skymtar Sarah sitt ex, François (spelas av Grégoire Colin) och vi ser på hennes reaktion att det är starka känslor som rivs upp inom henne. Någon dag senare berättar Jean att François kontaktat honom och de ska tillsammans jobba i ett företag där de söker upp unga rugby-talanger för att värva dem till storklubbar. Då börjar en katt-och-råtta-lek med falskhet och lögner. François var länge kollega och god vän till Jean och under den tiden var François och Sarah tillsammans. Under de tio år som Jean och Sarah varit tillsammans har François varit helt försvunnen.

Jean tycks vara fascinerad av François och tycks inte kunna säga nej till vad han än ber om. Jean ljuger uppenbarligen både för sig själv och Sarah när det handlar om François. Här börjar det bli så tydligt att något är på väg att spricka.

Nästa fas, nästa steg i sönderfallet, är när Sarah ser till att också få träffa François. Då fördjupas både lögner och svek. Det är fascinerande att se hur hon liksom Jean lurar mest sig själv och försöker klara sig med lögner. Det är väldigt bra skildrat även om jag tycker att jag sett Juliette Binoche gör bättre insatser i andra roller i andra filmer.

Jeans fängelse-vistelse får vi inte veta så mycket om, men mellan raderna kan vi tolka in att det kan ha att göra med François. Det är inget som bekräftas men något Sarah säger får mig att misstänka att det är så.

Parallellt med triangeldramat löper en sidohistoria om Jean och hans femtonårige son Marcus (spelas av Issa Perica). Jag ser den som en fördjupning av ämnet kärlek. Ett sätt att spegla att kärlek handlar om mycket mer än sexuell passion. Jean bor med Sarah medan sonen får bo hos sin farmor, Nelly Jeans mamma (spelas av Bulle Ogier). Marcus har fått bo där då Jean suttit i fängelse. Men nu känner farmodern att hon inte räcker till. Marcus behöver sin pappa. För mig är det obegripligt hur någon överhuvudtaget kan välja att bo med sin passion istället för att bo med sina barn. Jag får därför viss antipati mot Jean. Som jag ser det berättar denna sidohistoria om den sanna kärleken, den som finns inte bara mellan två vuxna som har passionerat sex utan den kärlek som går på djupet och finns mellan föräldrar och barn, mellan vänner och som bygger upp oss och gör att vi finns till för varandra.

Filmens styrka är att den inte säger allt men samtidigt är det övertydligt och visar människans förfall och förmåga att ljuga för sig själv när det gäller passioner. Filmen är sevärd men riktigt obehagligt och deprimerande.

Regissören Claire Denis är en etablerat och internationellt hyllad filmskapare, känd bland annat för filmen Beau travail.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Nödvändig och initierad granskning blir till skrämmande dokumentation

13 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Älskade Public service

Aron Flam & Jens Ganman

Utgiven juli 2022 (andra upplagan)

ISBN: 978-91 987314-3-9

Samizdat

Har i bokform inte tidigare läst någon av skribenterna, en omständighet som borde ha åtgärdats för länge sedan. Däremot följt dem på sociala medier och i de kanaler de etablerat eller förekommit i, vilket bland annat inneburit långa podd-samtal (också om Älskade Public service), träffsäkra analyser om samtiden och från Ganman associerad med pajdiagram, lika roligt som rått fantiserande om Sveriges maktelit. Bägge har en satirisk ådra, vilket stundtals märks i uppgörelsen med Public service.

I höst har den förhållandevis omaka författarduon genomfört en turné i landet för att promota pionjärarbetet Älskade Public service. Vitsig sälta att kalla turnén för Scener ur ett tvångsäktenskap. Jag var med i Göteborg bland hundratals följare. Enda man då kunde klaga på under en uppsluppen stämning och pedagogisk redovisning var Jens Ganmans mikrofonteknik. Lyckades efteråt vid signeringsbordet presentera mig som hastigast och förlänades ett recensionsex. Förutom exempelvis intervjuer i Stadshuset, på ”partihögkvarteret” hos (S) vid Järntorget, via mejl med absoluta toppnamn inom arbetarrörelsen och på Kometen har jag genomfört två intervjuer i radio- och tevehuset på Hisingen, varav den ena med känd kommungranskare på Uppdrag Granskning, den sorts redaktion Jens Ganman skulle vilja ha fler av.

Boken drygt 250 sidor är fördelade på tretton kapitel med läsvänligt typsnitt. Författarna tar var för sig hand om olika ämnesområden. Fakta förenas med rimliga slutsatser, vreden över rådande förhållande med dräpande humor och en hel drös kunskaper som inte är allmänt kända. Kapitlen väcker ens intresse, inte minst för att inriktningen stundtals tar oväntade vägar. Redaktörer har ombesörjt att duon inte svävar ut. Språket är definitivt på en tillgänglig nivå och med hög läsbarhet. Tryckfelen är försvinnande få.

Återkommande favorit är ett fyndigt lån från Tage Danielsson och hans älskade julberättelse. Inside information levereras av två män som kan idka så kallad anekdotisk bevisföring efter sina år i ”åsiktsmonopolet” (Aron Flams begrepp). Dessutom har grundlig research företagits jämte att duon har tillgång till källor. Med Public Service avses de tre bolagen SVT, SR samt UR vilka sammantaget finansieras med över åtta miljarder. Bolagen har lika många anställda än CNN vars räckvidd uppgår till flera hundra miljoner tittare. Kunskap förmedlas om sådant som bolagens organisation, struktur och demokratiparagrafen.

Författarparets syn på PS skiljer sig åt. Flam vill montera ned kolossen vid Gärdet medan Ganman anser att en bantning till hälften vore att föredra. Mitt förhållande till SVT har i stort sett varit okomplicerat och lustfyllt fram till senaste åren. Numera infinner sig ofta kvalitativa invändningar mot utbudet. Än allvarligare är de tydliga ställningstaganden i ensidig riktning som ideligen görs i nyhetssändningar, fast opartiskhet ska vara en ledstjärna. Dokumentationen över bestickande hyckleri i Äskade Public service är härvidlag lika massiv som spetsig.

Kan flika in en självbiografisk kommentar. Är såpass gammal att jag minns teve i svartvitt på en enda kanal. Glömmer aldrig känslan av frihet att som 11-åring fått tillåtelse att se helgkvällars sista utsändning i tablån. Kunde vara Helgonet eller läskiga Jagad. Radiolyssnande var liktydigt med mycket glädje i min ungdom, genom program som täckte flera genrer av musik. Och SR:s liveinspelningar av konserter har varit en underbar tillgång för oss musikälskare.

Jens Ganman – foto från förlagets hemsida

Beträffande nyhetsrapportering och samhällsbevakning kan numera märkas hur mycket som skaver. Hur illa det i praktiken fungerar när utgångspunkten för beslut om oberoende och mångfald utgörs av den omhuldade värdegrunden (i praktiken dubiös term), belyses med eftertryck. Ges massvis av belägg för att Public service bidrar till polarisering. Kan röra sig om uppfostrande aktivism förklädd till journalistik med obegripliga prioriteringar, utelämnande, förvrängningar och relativisering. ”Politisk följsamhet” är en försåtlig term som tas fram i ljuset. Cecilia Uddén, Sanna Drysén och Carina Bergfeldt tillhör de vars agendasättande och iögonfallande framing speglas med auktoritet. I den sist nämndes fall klarar hon sig underligt nog, från att nagelfaras som talkshowvärd. Kanske kommer i en uppföljare.

Att sannolika resultatet vållade bekymmer för kommentator och övriga SVT-anställda under valvakan, blir till ytterligare ett tacksamt argument i raden, som ger författarna ytterligare bränsle under sin lanseringsshow. Ett talande exempel som kunde funnits med i boken är medias sanslösa intresse för Ebba Buschs husaffär. Låg på sådan hysterisk nivå, att ett inslag om detta toppade Rapport tre timmar efter knivattackerna i Vetlanda ägt rum, där gärningsmannen dömdes till livstid och utvisning.

Bisarra fokusförflyttningen efter avslöjandet om statsministern städhjälp belyses elegant. En clou på liknande tema om journalistisk dysfunktionalitet, är unika publicerandet av Erik Fichtelius kvarglömda anteckningar, efter haveriet när djupt ohederlig och aggressiv intervjuteknik verbalt avrättade Kajsa Norman. Detta trots att hon hade på fötterna. Det för wokeismen högst besvärande materialet visade sig vara korrekt. Vi får veta att Granskningsnämnden tyvärr är fullkomligt tandlös.

Aron Flam är van vid att läsa in sig på skeenden, grotta ner sig i arkiven. Den avdelning i Älskade Public service som tar upp hur press- och partistöd trots motstånd baxades igenom på 60-talet, kan tyckas vara ett sidospår. Men läsaren får lära sig att stöden har direkt samband med att tevemediet etableras. plus i första hand tidningsdöden bland A-pressen. Vill mena att Flams argument om fri kultur och media och konkurrens på lika villkor har poänger. Men kompromisslösheten fungerar enbart i teorin om mångfald förespråkas. Ibland blir resonemangen för kategoriska. Är inte överens med honom om att statlig styrning på kulturområdet oundvikligen leder till stagnation. Förvisso kan hävdas att kulturstöd utdelas godtyckligt. Men hur många av de professionella jazzmusiker och frigrupper jag recenserat skulle annars varit verksamma?

Aron Flam foto från förlagets hemsida

För att återgå till den styrande värdegrunden hos woke-marinerade chefer på SVT, så skärskådas den utan pardon. Obekväme Flam skjuter den i sank i avsnittet om ”annekteringen” av Guldtuben, motsvarigheten till Oscarsgalan för youtubers. Att kvinnor efter SVT:s övertagande plötsligt totalt dominerar prisgalan framstår som fullständigt logiskt. Detta och mycket annat om mediemarknaden var nyheter för mig, säkerligen för flertalet läsare av en bok som sålt häpnadsväckande bra, inte minst med tanke på att mainstream media mer eller mindre undvikit att lyfta fram innehållet.

Tyngdpunkten i välunderbyggda angreppet, mot en institution som ännu har ett förtroendekapital, ligger naturligt nog på SVT. P3 (jag har skrivit tre krönikor från P3 Guld vars solkiga rykte är allom bekant ) förekommer exempelvis när sammanhang baseras på duons egna erfarenheter. Jag lyssnar med reflekterande öron på Studio ett (vilka hade goda omdömet att bjuda in Jens Ganman till debatt om boken, även om formerna för den lämnade mycket i övrigt att önska) och Godmorgon Världen, program med hög status definitiva värda kritiska genomgångar. Aktivismen hos UR behandlas, om än perifert.

De avgjort mest pikanta kapitlen har rubrikerna ”Godisklubben sammanträder” och ”Din mamma jobbar inte här – eller?”. Det är verkligen ingen smickrande verklighetsbild för cheferna, desto mer kittlande för läsarna. Borde inte företagets anställda vara mer professionella överlag? Ska inte meritokrati styra urval istället för kontakter? Och varför ventileras så sällan rådande nepotism? Vi delges många smått sensationella avslöjanden. Ett närmast pinsamt fall av jäv som hade platsat i sammanställningen var ju avslöjandet i Medierna (P1), att programledaren för Kulturstudion i SVT hade en relation med artisten Loney dear, vilket inte omtalades när konsert med honom sändes och hyllades.

Lika avslöjande är bristen på vettiga svar från ledningen. De svar som ändå inkom återges i andra upplagan. Ett batteri av specifika frågor hade sammanställts av författarna, vilka välkomnade såväl respons som faktakoll. Signifikativt för mainstreammedia att recensioner uteblivit. Säger åtskilligt om etablissemangets cancel-kultur att Flam & Ganman betraktas som persona non grata.

Om man googlar hittas enbart en gedigen anmälan med rubriken ”Värre än jag kunde föreställa mig” (Johan Westerholm på Ledarsidorna) samt vad som på turnén betecknades som spya. Sågningen i SvD signerades kulturredaktören på LO-ägda Arbetet (där undertecknad faktiskt blivit publicerad ett antal gånger, mest frekvent för ett drygt decennium sedan). Ha överseende med en väldigt utförligt text. Min tid spenderad på första granskningen i bokform om Public Service (vars titel ska vara en blinkning till titel av Henrik Arnstad) var väl investerad tid.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Kärleksbevis – tar aldrig tag i mig

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Kärleksbevis
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Richard Hobert
I huvudrollerna Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg

En skildring av hur barnsligt vuxna kan bete sig i samband med skilsmässor när känslor av äganderätt och hämnd släpps lösa. Ett ämne som skildrats i många berättelser, en del gripande, andra mer förutsägbara. Jag vill så gärna tycka om denna film som har flera duktiga favorit-skådespelare och är skapad av en duktig svensk regissör. Men tyvärr, berättelsen tar aldrig tag i mig och tuffar på med klichéer och klyschiga karaktärer.

Är det ett drama eller en psykologisk thriller? Jag tycker inte den är övertygande som någondera. Thomas (Rolf Lassgård) och Marie (Livia Millhagen) ska skiljas och möts en sista dag för att tömma och sälja sommarhuset på Österlen. De låtsas vara beslutna att denna sista dag ska de uppföra sig vuxet och lugnt. De måste vara där båda två för att kunna skriva under köpeavtalet. De väntar på att mäklaren och köparna ska dyka upp.

Marie har egentligen träffat en ny kärlek. Det verkar som att den riktiga anledningen till att hon vill skiljas är att hon har ett nytt passionerat förhållande. Fast det vill hon hålla mycket hemligt. Hon ser till att prata i smyg i telefon med sin nya kärlek. Men Thomas tjuvlyssnar, givetvis. Thomas har väldigt svårt att acceptera skilsmässan. Det har trots allt vuxna barn och har varit gifta i tjugo år och gjort mycket roligt tillsammans. Han känner att han inte får riktigt grepp på varför Marie egentligen vill skiljas.

Denna sista dag tillsammans bjuder på flera absurda inslag. Vildsvin härjar i området och Thomas har sagt upp rep med tomburkar på som skramlar när vildsvinen närmar sig tomten runt stugan. En man (spelad av duktige Fredrik Gunnarsson) som bor i bygden dyker upp och sätter sig med gevär för att vara redo att skjuta vildsvin när det dyker upp. Denna jägare har et högst personligt motiv till att skjuta vildsvin. Det blir en rätt övertydlig metafor för handlingens intrig.

Nu blir det krångligare och mer invecklat än så. En söt ung kvinna dyker upp under kvällens lopp. För att inte förstöra och berätta viktiga, eventuellt överraskande, vändningar i handlingen ska jag inte berätta mer. Ett skäl till att filmen inte får ännu längre är att den har trots mycket förutsägbart och träig dialog en del oväntade vändningar.

Ett skäl till att filmen aldrig berör mig är att den bygger på fördomsfulla förutsättningar, som att det alltid är mannen som har svårast vid skilsmässor, som lider mest. Jag förstår att en sensmoral är det bästa alltid är att tala sanning – och det visar hur svårt och tillkrånglat det blir när man väl väljer lögn istället. Lögnen föder alltid mer lögner. Ett litet plus är hur filmen visar hur svårt det kan vara att verkligen vara säker på sina känslor och vad man verkligen i grunden vill.

Ett plus för filmen är musiken. Ledmotivet till Kärleksbevis står Nina Hobert för. Lyssna på ledmotivet En kärleksvals här:

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fiktiv granskning – ger mersmak

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Fiktiv granskning – En grävande historia
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 oktober 2022
Manus och regi Jimmy Olsson
I rollerna Ann Petrén, Reine Brynolfsson, Peter Andersson, Stefan Sundström, Johan Hedenberg, Annica Liljeblad, Jimmy Olsson, Camilla Fågelborg, Mattias Nordqvist med flera.

Vad händer när våra kultförklarade älskade barndomsidoler, våra kulturarv, som Pippi Långstrump och Alfons Åberg blir vuxna? Är det tillåtet för en grävande journalist att undersöka detta? Fiktiv granskning är en rolig drift med våra nationalklenoder.

Huvudrollen som den grävande journalisten Jimmy spelas av filmens regissör Jimmy Olsson. Han var en hyllad grävande journalist som råkade gräva lite för mycket i Palmegruppen vilket fick till resultat att gruppen gjorde ett sista utpekande av trolig mördare av Olof Palme (det omdiskuterade utpekandet av Stig Engström, som inte längre är i livet och därför inte kunde ställas inför rätta och antingen bli fälld eller friad) plus att Palmegruppen därmed också kunde läggas ned. Jimmy Olsson får skulden av sina chefer och journalistkollegor för att Palmegruppen lades ned och Jimmy placeras i ett hörn för sig själv på redaktionen.

Palmegruppen skildras i filmen som en grupp riktiga lata tomtar som inte får mycket gjort. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med barnlitteraturens national-klenoder som Pippi Långstrump och Alfons Åberg. Är det lika tabu att angripa dem som Palmegruppen, det är frågan jag ställer efter att ha sett Fiktiv granskning.

Filmens distributör skriver:
Fiktiv granskning är en objektiv, påhittad och helt sann historia om när sockerdrickan sinar och våra mest älskade karaktärer måste växa upp.

Det kan låta som att något inte kan vara både påhittat och helt sant, men på sätt och vis kan det vara så. Allt beror på hur vi definierar ”sann”. Hur som helst, roligt är det, och en lång rad duktiga svenska skådespelare är med. Att få se Ann Petrén som en uppgiven och utfattig Pippi Långstrump är både kul och ger tankar. Allra roligast kanske var att se Peter Andersson som den slipade finanshajen som växte upp i miljonprogrammen som Alfons Åberg och Stefan Sundström som en traumatiserad Lillebror Svante från Karlsson på Taket.

Filmen är inspelad med en skakig kamera som stryker under känslan av en undersökande journalist som är på uppdrag och han en fotograf med som tvingas spela in under omöjliga vinklar emellanåt. Det är mycket väl genomfört. Och ger mersmak. Jag skulle gärna se Jimmy Olsson fortsätta undersöka nationalklenoder som Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter och Utvandrarna och kanske Kulla-Gulla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in