• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kompetent förmedlas sofistikerad låtskatt – Ole Börud och Steely Band i Floda

14 november, 2022 by Mats Hallberg

foton Christer Åkerlund

11/11 2022

Garvariet i Floda

Arrangör: Musik i Lerum

En knapp halvtimmes tågresa från Göteborg ligger Garvariet. Här ordnas event och kurser på temat hållbarhet. Och mat och dryck med ekologisk touch serveras förstås. Ibland tar Musik I Lerum med bokare Qlaez Wennberg i spetsen hit sin krogkonsert-serie Liveshack. Denna gång var det utsålt och scenen behövde byggas till för att få plats med tretton personer. Under ett par timmar inmundigades den maträtt som ingick i entrébiljetten.

Sedan drog det vi kommit för igång, nämligen en konsert i regi av norrmannen Ole Börud. Då hans existens som sångare, låtskrivare och musiker undgått mig utgår jag från att fler saknar kännedom om honom. 45-åringen har en bakgrund i såväl det kristna musiklivet som i metal-band. På meritlistan finns fem album med eget material på eget skivbolag, av vilka vi serveras ett axplock under konserten över två set. Under solokarriären har han gästat andras album och medverkat i tv-program. Börud är ett stort namn i Europa inom hybridgenren soul/ gospel/ funk. Att han valt att några gånger förenas med Steely Band är ett naturligt beslut, då åtskilliga av egna låtarna influerats påtagligt av Donald Fagen.

Att jag i konkurrens med frestande företeelser i Göteborg (var exempelvis inbjuden till Nefertiti) företar resan hit, beror på lockelsen i att få höra läckra Sttely Dan-låtar live. Är förhållandevis stort fan. Om minnet inte sviker upptäcktes duon,, vars ideal bestått i devisen att nå bortom perfektion, 1980 eller däromkring. Jag äger sex skivor inklusive en dubbel-lp betitlad Greatest Hits plus Donald Fagens första två soloalbum. Kan flika in att arrangörens fotograf följt kritikerfavoriterna sedan begynnelsen (de skivdebuterade för femtio år sedan). Har tyvärr inte sett tribut-bandet Really Dan, däremot självaste Jojje Wadenius (lirade ju med SD under ett antal år) framföra ett urval av deras låtar tillsammans med Bohuslän Big Band.

’

Sttely Band består av följande personer: Jan Lindberg på tvåradigt keyboard, gitarristen Mikael Dalemo, basisten Björn Milton (som bott i Floda), trumslagare Peter Björklund, Fredrik Bogren på percussion, en blåssektion med Ingemar Andersson på trumpet, Magnus Hjortlinger på trombon och saxofonisterna Magnus Sjölander jämte Mikael Högdahl. Körsångarna heter Sven Pilefalk, Miriam Gindemo och Maria Brolin. Om jag är rätt underrättad fanns hela ordinarie styrkan på scen. Trots att alla inte är heltidsmusiker har repertoaren givetvis repats in så att det låter tajt och snyggt med erforderlig skärpa. Tillhör definitivt inte kategorin lättlärt. Lite lustigt att en handfull refränger omedvetet etsade sig fast i skallen, vilket resulterade i att de återuppstod i halvsovande tillstånd under helgen.

Kunde ana mig till öppningslåt efter några takter. Man hade bestämt sig för souljazzigt utmejslade tillika framsvepande Black Cow. I Josie sker en uppiggande utvikning i och med antydan till så kallat drumbattle. I de urbant delikata tongångar vilka kännetecknar I.G.Y , hämtad från Night Fly som var den platta frontmannen växte upp med, träder blåsarna fram på allvar. Svänget fixas., vilket vi naturligtvis var inställda på. Men så här långt in i deras show noteras att det låter avsevärt stelare än på originalen. Jämförelsen är förvisso lika orättvis som oundviklig. Anser att det skulle ha jobbats mer med det där diffusa, fast helt avgörande som brukar benämnas sound. Förvisso görs på varje instrument och från varje enhet vad som behövs. Utförandet fungerar fördelaktigt i riktigt skapligt ljud. Men de lager av atmosfär som exempelvis framguppande mästerverket I.G.Y är marinerad i saknas. Skulle Jan Lindberg kunna ha använt sig av sampling som komplement?

Walter Becker (1950-2017) och Donald Fagen var kända för sin maniska noggrannhet i studio. Duons besatthet av att inkallade specialister skulle åstadkomma exakt rätt sorts gitarrsolo är vida omvittnad i dokumentärer. Somliga gitarristers berömmelse grundas i huvudsak på dylika solon. Green Earrings med sina aviga skönt gungande takter, innehåller aftonens första komplicerade insats på gura. ”Mika” Dalemos solo övergår i riffande med kollektivets klaviaturspelare. Solot på slutet tar Ole Börud hand om. Visar sig att båda männen med elgitarr fördelar uppdragen att träda fram i helfigur tämligen likvärdigt. Kid Charlemagne där det också bereds plats för gitarrsolo gör kongenialt stilfullt. Drömska Babylon Sisters, förmodligen en utmaning att lära sig, framställs elegant med fokus växelvis på bakgrundssångare och duktig blåssektion. Första set varar i ungefär en timma. Efteråt infinner sig trots åtskilliga berömvärda inslag en viss frustration. Varför känns inte musiken i kroppen? En annan orsak kan vara rytmsektionen som alltför sällan går utanför sina givna ramar.

Norrmannen pytsar i båda set ut ett knippe låtar han skrivit själv. Ibland håller de hyfsad nivå, dock utan att vara i närheten av genialiska Steely Dan. Hans beat och melodiska sinne är inte oävet, fast ofta efterlyses stringens, något som profilerar och gör avtryck. I flera låtar öser Ole Börud på, fyrar av inpass på gitarr. I andra set lanserades den av hans kompositioner med mest omedelbar hook. Osäker på titeln. Titellåten från första soloalbumet 2008 präglas av fräcka ackordföljder och dito rytmer. Börud som släppte senaste skivan i år hade till sina fans skivor och t-shirts till försäljning.

Som så ofta när en konsert återupptas efter paus uppstår ett luftigare och mer avspänt sound när utövare blivit varma i kläderna. Publiken som varit något avvaktande tackar och tar emot. Basisten som dittills intagit en perifer roll gav kontur och inte bara stadga. Kan i och för sig ha sin förklaring i att ljudtekniker vridit upp hans kanal. Konsertens höjdpunkt inträffar i Don´t Take Me Alive från artistens favoritalbum Royal Scam (1976). Larry Carltons ikoniska gitarrpartier förmedlas med bravur av hattprydde Mikael Dalemo. Intro och grooviga licks satt som en smäck. Blåsarnas insats ska också framhållas. Night By Night från Pretzel Logic ges en tajt struktur. Ole Börud ger sig framgångsrikt på det solo som i original utfördes av Jeff Skunk Baxter. Ett annat krön under denna generösa spelning uppnås när versionen av Peg serveras. Noterar underbart framvällande shuffle vars jublande toner sprids i lokalen. En slags call and response-teknik utmärker högst fruktbart den följsamma eleganta melodin.

Högstatusbandet Steely Dan tillverkade kluriga och avsiktligt svårförklarade texter som låg bra i munnen på Donald Fagen. Ole Börud klarar hyggligt att vokalt föra arvet vidare, fast utan sin förlagas karisma. Hänrycks inte av hans sång som förvisso fungerar. Förvånas över att kören får finna sig i att vara overksam långa stunder i avslutande del. I finalen bidrar de med partystämning när det slås om till fet soulfunk.

En låt urskiljer sig genom att vara skriven i doo wop-stil av Leiber/Stoller. Syftar på Ruby Baby vars harmonik i lättsamt optimistisk tappning återfinns på hyllade debuten med Donald Fagen. Björn Milton framställer skapligt Anthony Jacksons ikoniska basgång medan Jan Lindberg broderar uppfriskande på keyboard. Man verkar ha undvikit att rakt av försöka kopiera låten, kanske för att det blev för avancerat att få alla detaljer att stämma. I extranumret får samtliga glänsa i My Old School, med sitt smittsamma beat. Blev verkligen en kör-så det-ryker-dänga där alla vet vad som ska utföras. Och stjärnan från Norge får feeling, ger på sluttampen nöjd publik ett inspirerat gitarrsolo.

OBS Samtliga fotografier tagna av Christer Åkerlund!

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Skolan vid världens ände – en film som värmer hjärtat

13 november, 2022 by Rosemari Södergren

Skolan vid världens ände
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Pawo Choyning Dorji

En hänförande berättelse från kungadömet Bhutan som är Oscarnominerad. Bhutan ligger inklämt mellan Kina och Indien och har omkring 750.000 invånare. Filmen var nominerad som Bästa internationella film 2022. Vann gjorde visserligen den japanska Drive My Cars men för Bhutans filmvärld var nomineringen en stor framgång. Det var första gången hittills som en film från Bhutan nominerades.

Filmen handlar om en ung man, Ugyen Dorji, som jobbar som lärare men som drömmer om att bli försörja sig som popsångare. Han har en fin sångröst. Han trivs inte alls med att jobba som lärare. Han slarvar och är ute på krogen med kompisar och försover sig och missköter sitt arbete. I Bhutan har lärare avtal med staten på fem år. Han vill helst sluta som lärare och åka till Australien för att försöka slå igenom som popartist. Men skolans chef vägrar ge honom ledigt och ger honom ett ultimatum: – ta jobb som lärare i Lunana, annars åker du ut. Att bli utkastad innan de fem åren gått är mycket dåligt för karriären och han kan troligen också bli återbetalningsskyldig för sin utbildning. Han har inget val utan måste ta jobbet i Lungan.

Lunana ligger långt bort från huvudstaden och vägen ditt kräver en åtta dagars stenhård vandring uppför bergen. Skolan i Lunana är inte bara den mest avlägsna skolan i Bhutan – det är den mest avlägsna i hela världen. I Lunana finns inga butiker, inga telefoner, i stort sett inget internet. Och där är kallt, kallt. Ugyen möter en miljö som skiljer sig radikalt från hans storstadsliv. Den är en riktig kulturkrock.

Naturligtvis har filmen vackra vyer från Bhutan, speciellt från vandringen till Lunana men dess stora styrka är att vi får fascinerande inblick i ett land dit inte många av oss har varit eller kommer att besöka. Vi får se hur människor lever i ett land som styrs av ett buddhistiskt kungadöme och vi får möta människor bor så isolerat och som längtar efter att deras barn ska kunna få utbildning. En film som ger insikt i olika slags liv, en film som värmer hjärtat.

Kulturkrock mellan den nya och gamla världen möts i denna oerhört charmiga, ömsinta och tänkvärda film som värmer mer än om man ställer in en yak i biografen!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bhutan, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Beautiful Beings – om andlighet som styrka för ungdomar

13 november, 2022 by Rosemari Södergren

Beautiful Beings
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 november 2022
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Guðmundur Arnar Guðmundsson

Kan andlighet, öppenhet för krafter utanför våra sinnen, ge ungdomar i kriminella miljöer kraft att bryta med våld? Det är temat i den isländska regissören Guðmundur Arnar Guðmundssons coming to age-skildring Beautiful Beings, som är en av de filmer som tävlar på Stockholms filmfestival

Huvudpersonen, Addi, är en tonåring som bor i ett av Reykjaviks utsatta områden. Han bor tillsammans med sin mamma och lillasyster. Mamman är intresserad av andlighet. Hon har sanndrömmar och i en scenbild ser vi henne tolka tarotkort. När Addi var liten gick han på ett dagis som drevs av en andlig grupp. Nu är Addi tonåring och det är tufft att vara ung i det området. Där är mycket våld mellan unga män och mycket droger och mycket alkohol. Addi spelar av Birgir Dagur Bjarkason, som är mycket trovärdig i sin roll och har en slående utstrålning. Jag tror han kan bli en isländsk internationellt känd skådespelare.

Addi har också andliga gåvor, liksom mamman, men det vill han inte erkänna för mamman. Han vill vara tuff som de andra. Men han har något inom sig som gör att han börjar känna efter vad som är rätt och fel. Addi tar initiativ till att han och hans kompisgäng ska börja umgås med Balli, en av de som är mest brutalt mobbade.

Sakta växer en vänskap fram mellan Addi, hans vänner och Balli. Sakta börjar Balli växa och vågar mer, Ballis svaga jagkänsla börjar växa och han är inte lika rädd i alla situationer längre.

Det är ett oerhört våldsamt och kriminellt belastat område, både med ungdomsgäng och många trasiga familjer med våldsamma, brutala män. En av de mest våldsamma tonåringarna i Addis gäng, Konni, har en hemlighet: han är livrädd för sin våldsamma pappa. En dag kommer Ballis pappa hem från fängelset. Han visar sig också vara oregerligt våldsam.

Addis intuition växer och han får fler clairvoyanta syner som han till och med delar med sig av till vännerna samtidigt som de ställs inför flera utmaningar med bråk mellan olika gäng. Där är vilda fester med livsfarliga droger och mycket slagsmål.

Det är skrämmande att se ungdomarnas liv med brutalitet, våld, narkotika och alkohol. Addi tycks vara den ende som vågar stå för vad han tänker och vem han är. Hur långt räcker det? Ja det är den frågan filmen ställer och som jag tror att publiken funderar vidare på efter att ha sett Beautiful Beings.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Nordiska gudasagor i levande och ny form

13 november, 2022 by Anastasia Bark

Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177896470

Jag tänkte börja denna recension med att ursäkta mig för att läsa den här lilla pärlan till bok alltför sent. Ursäkten: sagor – inkluderat gudasagor – är mysigast att läsa under de kalla månaderna av året. Vare sig denna ursäkt rättfärdigar mitt beteende eller inte, är jag mycket glad över att äntligen ha öppnat denna bok, och äntligen kunnat ha färdats bort till en sagovärld – så olik, och ändå så lik vår egen. 

Nordisk mytologi har varit populärt utomlands under de senaste åren, till stor del tack vare Neil Gaimans bok gällande ämnet, möjligtvis mer populärt än i själva Norden. Själv kom jag på att detta är första gången jag på riktigt kom i kontakt med nordisk mytologi. När jag säger kontakt menar jag självklart en sorts närmare kontakt, med tydliga skildringar och berättelser – sagor – som har en början och ett slut. Jag undrar hur många av oss som har hört lite här och där, men kanske aldrig satt oss ner och läst berättelserna från början till slut.  

Nordiska gudasagor är en relativt lättläst kort bok, berättad i en någorlunda lättsam ton, med djupa underströmmar som får läsaren att tänka till, och ett par mer sorgsna berättelser som hugger ens hjärta med skarpa dolkar. Om det är någonting jag gillar med förlaget Historiska media så är det klockrena urvalet av skarpa berättarröster – framför allt Katarina Harrison Lindbergh vars bok Dracula myt och verklighet också var mycket läsvärd –, författarröster som skickligt lyckas pendla mellan fakta och en sorts levande passion som gör texten spännande. Med andra ord är fakta och saga i perfekt harmoni hos Harrison Lindbergh. 

Två koncept i Nordiska gudasagor framstod som mest tankeväckande. Det första gäller tiden – ett slut som utmynnar i en ny början och en början som så småningom utmynnar i ett slut. Idén av världen som befinner sig i en cykel där det inte finns några definita slut eller början – på samma sätt som det är med de fyra årstiderna – var särskilt tydlig i denna skildring av nordiska gudasagor. Det andra konceptet som väckte stort intresse hos mig är de dödas rik, styrd av en vacker mörkögd Hel. Hel passade aldrig in i de levandes värld, och hennes mäktighet framhävs desto tydligare när hon får sin egen värld att vara i och styra över. Att hels värld är någonstans man hamnar för att man blir straffad är en missuppfattning. De dödas värld är en fridfull plats, där träden blommar och det växer smultron på marken. 

Den här vintern läser jag alltså nordiska gudasagor, drömmer mig bort till döda smultronställen och tänker på hur årstiderna förändras. Allt detta med hjälp av Historiska media och Katarina Harrison Lindbergh som än en gång publicerat en bok som uppskattas. När vintern tar slut kommer våren igen.  

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Nordisk mytologi, nordiska gudasagor historiska media

Recension av tv-serie: Manifest 4 – sista avsnittet förstör hela säsongen

12 november, 2022 by Rosemari Södergren

Manifest 4
Betyg 2
Premiär på Netflix 4 november 2022

Ett flygplan, plan 828, är fullsatt med passagerare och försvinner totalt. Planet går inte att upptäcka med radar. Myndigheterna förmodar att det störtar i havets djup. Fem år efter att flygplanet försvunnit landar det plötsligt på den flygplats det var schemalagt att landa, fem tidigare. Alla som varit med på planet ser ut som de gjorde när de steg på planet. Ingen har åldrats medan människor på jorden åldrats fem år.

Första säsongen av Manifest var oerhört bra. Spännande, fascinerande och sätter igång många tankar kring de existentiella frågorna såväl som att vi fick följa några människor och deras relationer. Säsong två var ok, men inte något mästerverk medan säsong tre var så dålig att NBC lade ner serien. Netflix köpte rättigheterna och har nu släppt en fjärde säsong. Den fjärde säsongen innehåller två delar med tio avsnitt vardera. Det är den första delen med tio avsnitt som nu släppts och som jag recenserar. Lite väl förutsägbar låter serieskaparna denna del sluta med stora frågor som inte fått svar, vilket sänker seriens betyg flera steg. Det är synd på en annars oväntad spännande säsong. Den andra delen av säsong fyra släpps troligen i början av 2023, enligt den brittiska sajten Express.

En av passagerarna var en pojke Cal som har en tvillingsyster som flyg hem med ett tidigare plan. När de nu återses har Cals tvillingsyster blivit en tonåring medan Cal fortfarande är den lilla tioåringen. Varje passagerare har sitt öde som väntar när de landar. Någon har förlorat någon anhörig, någon har en fästman som hunnit gifta sig med någon annan.

Ingen av passagerarna har något minne av vad de gjort under de fem åren. De har inte märkt att de varit borta i fem år och har ingen aning om var de varit. Myndigheter, politiker och experter står frågande. Ingen har något svar på vad som hänt.

Den första säsongen av serien hanterade berättelsen mycket bra, både det rent känslomässiga i relationer mellan människor och hur myndigheter och beslutsfattare agerar. Berättelsen skruvades snabbt till med att några av passagerarna märker att de har någon slags magiska krafter. De kan känna att något kommunicerar med dem telepatiskt och vill att de ska agera. I serien kallas dessa uppenbarelser för ”call”. En av de som känner dessa uppenbarelser starkt och följer dem är Michaela Stone som är polis. Genom att hon lyssnar på dess ”call” lyckas hon lösa några polisfall och hon får framgång som polis i början men sedan börjar en del inom poliskåren bli lite misstänksamma. När fler av passagerarna har dessa paranormala förmågor växer också misstänksamhet mot dem från folk i allmänhet och hat växer fram.

Första säsongen var jättebra. Den andra säsongen var godkänd med den tredje var seg och irriterande. En av de karaktärer som var som mest irriterande var Grace Stone, gift med Michaela Stones bror Ben, som också är en av de som tar sina uppenbarelser på djupt allvar. I slutet av tredje säsongen blir vi av med Grace. Det var ett stort plus när nu den fjärde säsongen kom att vi slapp Grace. Men istället har Ben Stone blivit oerhört irriterande. Ben sörjer Grace djupt och dessutom blev deras babydotter Eden kidnappad av Angelina, Graces mördare.

Den fjärde säsongen börjar spännande i drygt halva säsongen. Sökandet efter lösningen på hotet att alla passagerare ska dö 2024 är ett av de teman som dominerar den fjärde säsongen. Ett annat är jakten på att hitta Angelina och den kidnappade babydottern.

Ja ända till och med det åttonde avsnittet var det svårt att slita sig från denna säsongen. Det är mycket spännande berättat och fördjupar de intressanta existentiella frågorna om vad universum och tid är. Men i de sista två och framför allt det sista avsnittet börjar de bli skräckfilm och en sämre kopia av Strange Things-serien. Och uselt nog var slutet sådant att det måste bli en säsong till för att vi ska få reda på hur det går. Tyvärr var det sista avsnittet så dåligt och så överdrivet att hela säsongen som helhet sänktes två betygsteg.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in