• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Brighton 4:e gatan – sällsynt vacker film om människors förmåga att hitta det vackra i varandra

4 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Brighton 4:e gatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Levan Koguashvili

En vacker och sällsynt berättelse om en förälders kärlek till sitt barn, en stark skildring av vad en far kan göra för att skydda sitt vuxna barn. Det är också en unik skildring av immigranters liv i Brighton Beach i Brooklyn, en stadsdel till stor del befolkad av rysktalande immigranter från det forna Sovjetunionens alla hörn. En helt unik film om mänsklighet. En underbar film som kan visa skönheten i samhörighet och tron på att det finns något fint i varje människa. En film om att inte ge upp hoppet om någon.

Vi för följa en äldre man, Kakhi, som varit brottningsmästare. Kakhi lämnar sin sjuka hustru och älskade hund i Tbilisi i Georgien för att besöka sonen Soso i Brighton Beach i Brooklyn. Han har fått höra rykten från andra georgier att sonens Soso inte studerar medicin, som var planerat utan istället spelar upp alla pengar. När Kakhi kommer till New York ställs han inför faktum. Sonen sliter hårt som flyttkarl och kan inte fortsätta sina studier i medicin förrän han får amerikanska medborgarskap, vilket kostar en hel del. Han måste gifta sig och betala för det. Och ännu värre är att han dragit på sig stora spelskulder hos en rysk gangster och därför är hotad till livet. Khaki beslutar sig för att hjälpa sin son ur knipan.

Sonen bor på ett härbärge där många immigranter från det forna Sovjet bor. De bor trångt och de är fattiga – men de har stora hjärtan och ställer upp för varandra när det behövs även om de tjafsar emellanåt. Det är en väldigt vacker film om solidaritet mellan fattiga grupper.

Jag tycker det känns som att majoriteten av världens filmproduktion skildrar livet bland välbeställda människor, ofta övre medelklass. Därför är det så befriande med en film som denna, skildrar människor som måste kämpa för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt. Och i en miljö med rysktalande immigranter som för mig är en grupp jag inte träffar så ofta.

Vid filmfestivalen i Tribeca 2021 belönades filmen Filmen tre priser – Bästa internationella film, Bästa manus och Bästa manliga skådespelare – vid filmfestivalen i Tribeca 2021. Den fick också pris som bästa film på Asian World Film Festival in Los Angeles. Filmen var även Georgiens bidrag till Oscarsnomineringarna 2022.

Levan Koguashvili är en intressant georgisk filmregissör som jag ser fram emot att se mer av. Hans hittills mest hyllade film är Gogita’s New Life som kom 2016. Den handlar om en man som släpps ur fängelset och försöker leva ett normalt laglydigt liv. Också det en film som skildrar människor som måste jobba för att mat och bostad och annat att fungera. Levan Koguashvili har gått filmskola både i Moskva och i New York och han har jobbat som journalist på en oberoende tv-station i Georgien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Winter Piano Fest 2022 – dag 1

4 januari, 2023 by Mats Hallberg

Ystad Saltsjöbad

28-29/12 2022

Arrangör: Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad (med stöd från Kulturrådet, Musik i Syd, regionen, kommunen och diverse sponsorer)

Självskrivne konstnärlige ledaren Jan Lundgren hade satt samman ett spännande program bestående av sex konserter uppdelade på två dagar. I fjol under covid-restriktioner genomfördes utifrån samma koncept premiären, vars skeende undertecknad var ensam om att täcka fullt ut. Naturligtvis centreras konserterna kring Steinway-flygeln, som forslats till det lyxiga spahotellet naturskönt beläget vid havet.

Exklusivt att heta musikernamn flugit från New York eller Aten för att prägla festivalen, inte minst för att den av svårförklarliga skäl inte alls blev utsåld. Trots på förhand säkra kort varvade med firade talanger uppstår en märklig publikflopp. Konstnärligt siktades högt och i omgångar bejakades olika nivåer av tuggmotstånd. Utbudet kan betecknas som lika omväxlande som vädret, dessa två berikande dygn mellan årets festligaste högtider. Somligt i viss utsträckning välbekant, fast ändå fräscht. Mycket av livemusiken var dock ny för mina öron, vilket innebar att förrådet av erfarenheter vidgades.

Som en med tåg nedrest skribent vars uppdrag består i att subjektivt dokumentära, såväl stämning som sound, innesluts man i en händelserik bubbla där fokus ligger på klangen från pianot. Vidare anordnades två minikonserter under rubriken Jazzkidzz på Ystad Stadsbibliotek. Från dessa tillställningar saknas underrättelser. Förutsätter att de två duos som uppträdde fick fin respons från aktivt lyssnande barn.

Manuela Nika och Lelo Nika Jr – foto Anna Rylander

Festivalens mycket omtyckte och djupt respekterade initiativtagare kallar sig melodiker. Att han placerar sig själv och sitt illustra sällskap som första akt fungerar förträffligt. Vi hör sålunda JAN LUNDGREN/ HARRY ALLEN QUARTET i ”A Tribute to Bengt Hallberg (1932-2013)”. När pionjären sensationellt gjorde comeback fanns Lundgren på plats i Berwaldhallen. Kontakt togs och resulterade i ett givande samarbete under Hallbergs sista år, något publiken i nästan fullsatta salen informeras om. Från gemensamma skivprojekt Back 2 Back får vi ett par utmärkta exempel.

Otroligt produktive tenorsaxofonisten Allen har gjort över sjuttio album i eget namn utan att ha förekommit i mitt jazzlyssnande kretslopp. För att generalisera rör han sig inom en smeksamt traditionell stil påminnande om instrumentkollegan Scott Hamilton (som Lundgrens pianotrio för övrigt samarbetat med). Den närmast osannolikt lyhörda rytmsektionen utgörs av Hans Backenroth (gjorde duoplatta med Hallberg redan 1997) på basfiol jämte Kristian Leth från Århus bakom trummorna. Har oräkneliga gång blivit hänryckt av pianotrion live, fast som sagt inte tidigare med Harry Allen.

Jan Lundgren och Harry Allen foto Harri Paavolainen

”Vi ska som vanligt göra vårt bästa” påpekar huvudrollsinnehavaren i samband med första låten Schoolways, där udda tonarter sömlöst fusioneras. I upptakten låg Allens stilfullt inbäddade ton lite högt, vilket lyckligtvis korrigeras. Waltz-A-Nova blandar fantasifullt jazz med bossa, exekveras elegant genom total kontroll av kvartetten. Detta frihetliga tillstånd, äntras till synes helt utan anspänning, är vad som utmärker en lyckad konsert då Lundgren följsamt håller i rodret. Förberedda medmusiker slappnar av, tillför vibrerande livekänsla kring Bengt Hallbergs underfundiga melodier. Verkar enbart vara ett nöje, inte ansträngande alls. Tillståndet fortplantas till publiken. I en kongenial tribut renons på transportsträckor nås en första toppnotering i Autumn Walk., ett av de sista stycken Hallberg skrev. Förmedlas med speciell laddning på solopiano, dess betydelse för interpreten vid flygeln framgår tydligt.

Sättningen varieras således. Lundgren framför på egen hand också musik ur Den vita stenen, äventyrsserien på teve från 1973 baserad på känd barnbok. Pianist och kontrabasist Hans Backenroth spelar kammarjazz á la Madicken alldeles gudomligt. Jämngamla ”parhästarna” vet exakt vad de har varandra efter all tid tillsammans, har nyligen släppt ypperlig skiva på ACT. Vidare görs några låtar utan saxofon. I dramatiskt uppbyggda Mulen bjuds på avancerad, suggestiv rytmik. Kvartetten stretchar ystert utan att landa på huvudet, trots åtskilliga kreativa infall. Rafflande vig konversationen emellan gruppledare och danske batteristen formar sig till snillrik feature. Som ”seden” föreskriver inom livejazz vandrar fokus emellan musikerna.

Hans Backenroth och Kristian Leth foto Harri Paavolainen

Ideligen upplyftande händelser inträffar under närmare halvannan timmes tribut till musikern, kompositören och arrangören född i Göteborg. Han som väckte internationell uppmärksamhet redan i tonåren och som jag såg på 70-talet, 80-talet och för cirka tio år sedan två gånger med Karin Krog. Givetvis görs pionjärens första hit, det vill säga Stan Getz berömda inspelning av den landskapsvisa som lustigt nog kom att heta Dear Old Stockholm. Hör välfunna kommentarer från kvartetten, skiljer sig delvis från lyriskt hållna originalet. En annan bedårande ballad ur en enormt diger katalog är Valsette, en inte så spridd komposition med rörande stråk av Mr. Bojangles i sig (slump eller medvetet?).

foto Harri Paavolainen

Fjäriln vingad bör ses som kulmen för arrangören Hallberg. Arret ursprungligen tillverkat för ”Dompans” sound kännetecknas av Leths subtila vispspel och amerikanens varmt ulliga ton. Remarkabelt att Bellmans visa kan omvandlas till en glad blues. Kan flika in att detta arr jämte konsertens öppningslåt har jag också kunnat höra i storbandsformat med Göteborg Jazz Orchestra.

En hyllning till Bengt Hallbergs gärning utan Dinah skulle vara rumphuggen. Dennes paradnummer utvinns lustfyllt i upphottad version där hela pianotrion kastar loss i omgångar, vilket omnämns med uttalandet: ”sådan här moderniserad swing är inget man ger sig på alltför ofta”. Som innerlig motvikt ges The Unexcpected Return, hommage av Jan Lundgren inspelad på duoalbumet Jazz Poetry (The Gallery Concerts II). Med signaturmelodin till matprogram i dansk tv, lättsamt kallad för Trudelutt, nås nya krön. Associerar till Jan Johansson, Lars Gullin och Stan Getz 70-tal. Intrikat boppigt sväng hänför i vilket shufflelirande Kristian Leth fräckt tar täten. I extranumret triumferas i fullkomligt avspänd anda genom Luck Corner, komponerad under sista åren av en storhet vars omfattande biografi gavs ut härom året. Framförandet understryker vilken osviklig ryggrad rytmsektionen utgör.

Publiken fick garanterat vad den önskade sig och mer därtill. Exposén över Bengt Hallbergs konstnärskap blev som väntat helgjuten. Dynamiken, anslaget, precisionen i detaljer, programmets upplägg, avspända förhållningssättet och energin i samspelet borgar för att pianofesten invigs på bästa tänkbara sätt.

foto Harri Paavolainen

Nästa konsert har radikalt annorlunda karaktär, dess experimentella natur inramas av minimalism, udda sättning och orientaliska stråk. TANIA GIANNOULI TRIO blir för mitt vidkommande en premiär. Prisade grekiska pianisten och kompositören har släppt fyra skivor, varav den senaste Fading In The Light (2020) är med trion som framträder i Ystad. Efter att par lyssningar konstateras att den både fängslar och utmanar. Klassiskt skolade pianisten omger sig av Kyriakos Tapakis trakterandes den arabiska luta som kallas oud (hörde instrumentet på YSJF 2922 och för några år sedan i Trollhättan) och Andreas Polyzogopoulos på trumpet och flygelhorn. Musikern med svåruttalade efternamnet har släppt egna hörvärda album får jag veta efteråt.

Det är deras första besök i Sverige. Allt material kommer från Giannouli, vars spektrum av rytmiskt fundament och introspektivt utforskande, knyter an till ECM-estetik. Att starkt sfäriska Labyrinth inleder känns logiskt då låten också är första spår på nämnda skiva. Distinkta trumpettoner präglar ljudbilden omgående. Snyggt med mycket reverb, fast periodvis brottas ljudteknikern med rundgång i känsliga mikrofoner.

foto Harri Paavolainen

Skönjer stundtals ett visuellt flöde, vilket uppskattas. Läggningen har pianisten övat upp genom att skriva musik till teaterproduktioner, dokumentärer och kortfilmer. Märker dock efter ett tag att musiken skiftar rejält i så väl intensitet som andel harmonik, eller frånvaro av struktur. Ibland laboreras så pass ihärdigt med dissonanser att strukturer upplöses. Vill definiera inslagen som undersökande avantgardism, en alltför esoterisk inriktning för mina öron. Efter att ha företagit sig stökiga strapatser återvänder trion till intressanta solopartier, uttrycksfullt samspel och kluster av meditativa tongångar. Genomgående avviker tonspråket från det gängse västerländska.

Ackorden från lutan bildar lågmäld stomme som blåsinstrument och pianoklanger broderar över. I tredje låten fångas jag av ett fint modulerat solo på trumpet. Polyzogopoulos ton får mig att referera till främst Jon Hassel och dennes ambient-utforskande. Vårdade passager avlöses av vildvuxna. Aparta infall varvas med attraktiva avdelningar likt ett kärvt flöde med oregelbunden kontur. I somliga stycken saknas bärande balkar och då spelar trumpetaren skissartat medan trions ledare ”rotar” i flygelns innandöme, utvinner klanger med särskilda föremål. Bortsett från de repetitiva mönster som förekommer, fattas i dessa sekvenser något att haka tag i.

foto Harri Paavolainen

Giannouli väljer att presentera några av sina kompositioner, exempelvis titellåten från ovan nämnda cd och Bela´s Dance som syftar på Béla Bartók. Stycket är en fullträff och kopplingen till ungerske tonsättaren exponeras slagkraftigt. Keith Jarrett och hans berömda dubbel-live The Köln Concert tycks också ha påverkat, eftersom tema därifrån dyker upp hos mig. Somliga av kompositörens teman lät närbesläktade med sångbara standards. Slump eller medvetet?

foto Harri Paavolainen

Oudspelaren Tapakis har som antytts en överraskande försynt approach, något som delvis kan ha berott på ljudteknikerns inställningar. Jämfört med skivan skiljer sig nämligen balansen åt. Ett längre intro tar han ändå elegant hand om själv, utan att leverera eldfängd virtuositet. Dominant trumpet å andra sidan, som vid ett par tillfällen byts ut mot flygelhorn, ger upphov till massvis av associationer. Kom att tänka på bland andra Don Cherry, Lester Bowie, i viss mån Paolo Fresu och givetvis Miles. I skissartat sound relaterar jag till Bitches Brew trots att trion inte använde sig av elektronik. Efter cirka 70 minuter blir det extranummer, porlande meditativa Night Flight vars ljuvliga framåtskridande bör benämnas instrumental hit.

Inser att inte tillräckligt sagts om 45-årige pianisten. Tyckte om när hon ägnade sig åt reflekterande och repetitivt spel tillsammans med sina manliga musiker. Drogs då in i fascinerande faser. Samlade bilden är däremot som framgått tämligen splittrad på grund av vissa improvisationers abstraktionsnivå.

foto Anna Rylander

Enda soloakt under Ystad Winter Piano Fest är JAMES FRANCIES, som redan uppnått framskjuten position. Releasen för debutplattan inträffade för ungefär fyra år sedan. Han har signats av legendariska Blue Note, erhållit priser och samarbetet med celebriteter som Robert Glasper, Lauryn Hill, Marcus Miller, The Roots, Joe Lovano samt Drake. Har därutöver handplockats av storheter som Chris Potter respektive Pat Metheny. Finns således all anledning att bli starstruck av att vistas i imposante mannens omedelbara närhet. Vid analys av hans anmärkningsvärda solokonsert förundras man över att uppräknade samarbeten inte i högre grad kan spåras. Hade gärna hört hur han hade kombinerar flygelns klang med keyboard.

”Nebulosor av toner frambesvärjs” skrev recensent i Down Beat. Möjligen lite tillspetsat kan påstås att publiken får lära känna två avantgardistiska akter i rad. Huruvida Francies akustiska stil ska anses fladdrig eller yvig är en smaksak. Imponerande teknik hade mer gemensamt med konsertpianister inriktade på repertoar med Rachmaninov och Chopin än jazzhistoriens bebop-hjältar. I första anförandet meddelas hur inspirerande det är att befinna sig alldeles intill havet. Första låt har titeln Wide Open.

. Francies är mån om att använda hela spelytan (för att använda en sportterm) i vad som framstår som impulsiva löpningar i allegro. Ger intryck av att vilja pröva de obegränsade variabler som står till buds. Attityden understöds av en sammanhängande, om än rapsodisk tillika ekvilibristisk stil.

foto Anna Rylander

Standardballad gavs avsevärt ansiktslyft. Kan ha rört sig om Lush Life. Enormt flyhänt och böljande musicerande får en att häpna. Francies originalitet sticker ut. Noterar inte någon explicit jazzig approach, fast viss påverkan från en banbrytare som Robert Glasper gör sig gällande emellanåt. På YouTube finns en ganska färsk liveinspelning med Francies och band plus stråkar i serien Tiny Desk (Home) Concert. Och den etiketteras Black Music. Fast på Ystad Saltsjöbad hörs andra influenser. Polyfona stämmor vilka befruktar varandra á la kontrapunkt överraskar. Stundtals framställs eruptioner av en magnitud jag inte förmår absorbera. När musiken väller fram i svindlande intervaller fäster den sällan.

Pianisten presenterar vad som framförs vid ett par tillfällen. Uppfattar att Andie (?) handlar om ett sprucket förhållande, julsång stöps om, Con Alma (D. Gillespie) tolkas liksom My Favorite Things (inkluderad på senaste albumet). Sist nämnda standardmelodi tillhör konsertens krön. I ett segment refereras, enligt mina öron, till Chick Corea och dennes virtuosa latin-genre. Konserten avrundas genom att sjok av framrusande ackordföljder samsas med stillsamma fraser. Lika remarkabelt som omtumlande! Blev definitivt en erfarenhet rikare av denna egensinniga uppvisning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Rodeo – berörande och stark men den gör mig också sorgsen

3 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Rodeo
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Lola Quivoron

En berörande men också en film som gör mig sorgsen. En unik, annorlunda skildring av en ung kvinna som kämpar för att ta plats i en ultramaskulin grupp, ett ett manligt motocrossgäng från underground-världen med en hel del kriminalitet. Julia är en ung kvinna som älskar att fara fram i hög fart på en motorcykel. När hon blir utkastad från sin familj träffar hon på detta motocross-gäng och hon satsar allt för att bli accepterad och en i gänget.

Det är mycket snyggt filmat och det är spännande att få en inblick i en värld dit jag själv aldrig skulle bege mig. Jag lyckades inte ens som tonåring att lära mig köra moped.

Filmens distributör beskriver filmen:
En feministisk uppgörelse med en ultramaskulin värld – en förförisk fransk American Honey på två hjul.

Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.

Filmen har förföriska bilder från när Julia och gänget far fram på motorcyklarna, vinden blåser igenom deras hår och de utstrålar lycka och de kan resa sig på cyklarna och göra på ett hjul. Bilderna får mig att känna den frihetskänsla som väller igenom Julia när hon far fram på en motorcykel. Men det är farligt, livsfarligt, det vet det flesta av oss. Så jag blir väldigt kluven till bilderna där de gör konster på motorcyklarna, i full fart far de fram utan hjälmar. De leker med döden.

Julia är en fascinerande ung kvinna och samtidigt är det väldigt sorgligt att se hur grymt förtrycket av kvinnor är i denna miljö. Kvinnorna måste helt inordna sig under männen och antingen som den fängslade gängledaren Dominos fru låta sig i stort sett leva inlåst eller som några av de andra kvinnorna vara vackra bihang med kurviga kroppar. Att som Julia försöka ta för sig och bli likvärdig med männen är i stort omöjligt.

Skådespelarna är suveränt duktiga. Julie Ledru som spelar Julia kommer vi absolut att få se i fler filmer framöver liksom Antonia Buresi som har rollen som Ophélie, Dominos fru.

Rodeo vann juryns pris Un Certain Regard i Cannes filmfestival 2022.

Filmen är mycket stark men jag blir också nedslagen av hur farligt Julia lever. Ett minus för filmen är att jag inte får någon förklaring till varför hon blir utslängd från sin familj, blir utan bostad och därför måste bo i motocross-gängets förråd. Fast å andra sidan är det också en del av filmens styrkor att den inte berättar allt utan låter oss själva känna och tänka.

Om regissören:
Född 1989, har Lola Quivoron ett par kortfilmer bakom sig när hon långfilmsdebuterar med Rodeo. Under fyra år dokumenterade hon motorcykelgäng liknande de i filmen.
– I den miljön var jag som kvinna en främmande fågel, säger regissören Lola Quivoron. Men min huvudperson Julia trotsar alla givna gränser.
– Jag vill utmana den manliga blicken, säger hon.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Folkets bio, Motocross

Recension av tv-serie: Kaleidoscope

1 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Kaleidoscope
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 januari 2023

En mästertjuv och hans liga planerar en storslagen och invecklad kupp värd sju miljarder dollar. Det är en historia vi hört i olika versioner tidigare. Och givetvis finns det stora utmaningar för gängets ledare. Dels är uppgiften oerhört komplicerad för det är världens säkraste system de ska ta sig igenom och dessutom finns det svek och girighet inom gruppen också.

Denna tv-serie är väldigt snyggt filmad. Ni vet, ett kalejdoskop där färgerna ändras om man skakar den och varje gång blir det en ny bild i kalejdoskopet. Varje avsnitt av de åtta avsnitten i serien har ett namn efter en färg och delvis bygger avsnittet på den färgen. Fast jag tycker ändå att det är mest på ytan. Det kunde gjorts mer av de olika färgerna, låtit oss tydligare följe olika karaktärer i varje avsnitt. Delvis får vi följa olika karaktärer men ändå är det ligans ledare vi får följa mest i alla fall.

Seriens ena fascinerande fördel är hur vi som tittare kan känna med tjuvarna och vilja att de ska lyckas. Att vi håller på den kriminella gruppen. Fast å andra sidan är ju de rika som de ska råna kriminella girigbukar bakom den fernissade elitistiska ytan. Det är en historia vi hört förr också. Hur de stora mäktiga rika ofta kan kännas som de verkliga bovarna.

Ligan och dess två ledare är väldigt smarta och noggranna men samtidigt har de några som är med i ligan som inte är att lita på. Hur kan de ens låta dem vara med? Det gör berättelsen lite svår att tro på.

Skådespelarna är bra, fast av och till klichéartat skildrade. Den är snyggt filmad och ihopklippta. Den är spännande även om jag efter ett par avsnitt redan var säker på vem som var den verkliga tjuven, vilket också visade sig vara rätt. Men den känns lite slarvigt hopklistrad mot slutet. Med ett bättre slut hade serien absolut fått ännu högra betyg.

Fast på ett sätt finns det inte något slut eftersom man kan välja att se avsnitten i vilken ordning man vill. Om man vill kan man se dem kronologiskt men man kan också hoppa i tiden den som man vill. Men jag rekommenderar att åtminstone se det som händer under kuppen och efteråt sist.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

Filmrecension: Vitt brus – om konsten att snacka utan att se verkligheten

30 december, 2022 by Rosemari Södergren

Vitt brus
Betyg 3
Vitt brus har premiär på utvalda svenska biografer den 9 december 2022 och på Netflix den 30 december 2022.
Regi Noah Baumbach

En djupdykning i en familj från den övre medelklassen i USA, en typisk familj med förmågan att strö ord omkring, alla snackar mycket, de har en otrolig svada men är blinda för verkligheten som är mitt framför ögonen. Om konsten att snacka. utan att se någonting. Ett fenomen som är väl spritt i världen idag, bland över medelklassen, bland akademiker och kulturvärldens elit.

Filmbolaget beskriver filmen så här:
En modern amerikansk familj försöker hantera vardagliga konflikter samtidigt som de kämpar med de universella mysterierna av kärlek, död och möjligheten att lyckas i en osäker värld.

Jag har svårt att betygsätta den. Den genomför sitt tema mycket väl och har flera bra skådespelare som Adam Driver i täten. De unga skådespelarna i rollerna som familjens barn är samtliga mycket duktiga. Men berättelsen talar inte till mig. Jag kan inte identifiera mig med att leva med sådant babblande som inte är förankrat i verkligheten. Om man är uppväxt i, rotad i, arbetarklass är det svårt att bli engagerad. Det är väl samma fenomen som gör att Ingmar Bergmans filmer inte talar till mig medan Lars Noréns och August Strindbergs verk gör det.

Huvudspåret för filmen är de existentiella frågorna, speciellt frågan om livet och döden. Ja allra mest om döden och dödsskräck. Det är intressant att observera hur mycket Jack (Adam Drivers karaktär) och hans kollegor på universitetet (de är universitetslärare och väldigt akademiska) snackar. Vilka svador de har. Filmskaparen driver lite med deras syn på sig själva och deras konkurrens om sina ämnen. Det är roligt men också väldigt löjligt. Så jag är rätt splittrad i min uppfattning. För de existentiella frågorna och dödsskräcken i speciellt finns det bättre filmer. Filmen bygger på en bok av Don DeLillo. Jag har inte läst den så jag vet inte om den skulle tala mer till mig. De existentiella frågorna är ett av mina special-intressen som jag gärna fördjupar mig i, ett annat av mina grundläggande teman är sådant som har att göra med livet för oss som växer upp i den samhällsklass som måste försörja sig med arbete för att få råd med mat och kläder. Varje kritiker ser ju film utefter sin uppfattning och för mig är Vitt brus absolut sevärd men den berör mig inte så mycket, men det har ju att göra med min utgångspunkt i vad som engagerar mig.

För övrigt är ju Adam Driver alltid bra. Så om inte är det ju värt att se Vitt brus för att se Adam Driver som en universitetslärare och familjefar med begynnande ölmage.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Adam Driver, Filmkritik, Filmrecension, Noah Baumbach

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 337
  • Sida 338
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in