• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Barbie – en dråplig betraktelse av patriarkatet

19 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Barbie
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Greta Gerwig

En underhållande film med mycket dans och musik – en dråplig betraktelse av samhället och i synnerhet av patriarkatet. Första halvan av filmen är mycket bättre än andra halvan. Jag skrattade en hel del men efter halva filmen hade de flesta skämten redan utryckts på olika sätt och det mesta var egentligen redan berättat då. Det sker ingen större utveckling av frågeställningar och handlingen är rätt förutsägbar, men absolut humoristisk och underhållande.

I Barbiedockornas värld härskar Barbie och allt är rosaskimrande perfekt, ljust och alltid skojigt, varje dag är lika lycklig, en förljugen värld utan sjukdom, sorg eller andra svårigheter, dag och och dag in i evigheters evighet. Skildringen av Barbies värld är snarlik den värld många influencers visar upp av sin värld. Men Ken är inte så lycklig, för hans enda uppgift i livet är att få Barbies uppmärksamhet.

Barbie vaknar en morgon har förändrats. Hennes fötter är förändrade och hon går inte längre på tå utan har normala människofötter och hon har börjat tänka på livets jobbiga sidor och hon kommer till och med att tänka på döden. För att reda ut allt och för att bli den vanliga Barbie måste hon lämna sin låtsasvärld och ta sig igenom en portal som för henne till den verkliga världen. Med på färden följer Ken. I rollerna som Barbie och Ken: Margot Robbie och Ryan Gosling, både helt rätt i sina roller.

Ken upptäcker att i den verkliga världen har män makten – och det sätter igång filmens skildring av patriarkatets makt: en underhållande fundering kring politik och maktstrukturer. Det är roligt och tål att skärskådas. Men jag skulle nog vilja se fler aspekter kring fenomenet Barbie.

I filmen hävdas att skaparen av Barbiedockorna ville ge flickor och kvinnor mod att tro på sig själva, att våga ta för sig i livet. Det är ett påstående som jag inte köper rakt av. Den bild av kvinnor som Barbiedockorna står för är en utseendefixerad yta där kvinnor ska gå med högklackade skor och vara sminkade och ha stora bröst. En kvinnobild som, åtminstone tills nyligen, brukade användas för att prångla ut reklambilder på bilar med Barbie-liknande kvinnor på huven.

I den verkliga världen måste Barbie leta upp det barn som leker med henne och som tydligen har det jobbigt. Barnet, flickan, måste bli lycklig igen och sluta tänka mörka tankar – först då kan Barbie bli sig själv igen och slippa brottas med existentiella tankar. Den flicka som Barbie letar efter och hennes mamma har stor betydelse för handlingen, men här ser jag en brist i filmen. Handlingen hade vunnit på att fördjupa deras berättelse, det kunde nog ha gjort att filmen fått högre betyg.

Gerwig har regisserat Barbie från ett manus hon har skrivit tillsammans med Oscar-nominerade Noah Baumbach (”Marriage Story”, ”The Squid and the Whale”), baserat på Barbie av Mattel.

En baksida till filmen är att den delvis tycks vara skapad med syfte att hjälpa ett storföretag inom leksaksindustrin att sälja ännu mer. Från SVTs hemsida:
Långt innan premiären har den gett upphov till både memes, rosa mat på snabbmatskedjor och flera Barbieinspirerade kläd- och sminkkollektioner.
Resultatet av en påkostad och genomtänkt pr-kampanj av leksaksföretaget Mattel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barbie, Filmkritik, Filmrecension

Groovy tajt orgeljazz attraherar med avspänd närvaro – Live at Jazzcup med Caesar Frazier

17 juli, 2023 by Mats Hallberg

Caesar Frazier

Live At Jazzcup

4

Inspelad 5-6/11 2022 Jazzcup Köpenhamn

Producent: Kresten Osgood

Stunt Records

Releasedatum: 22/5 2023

Tidigt 60-tal uppstod den för lyssnare högst tillgängliga hybriden soulig orgeljazz Kreativt sväng garanterades av stilbildare som Brother Jack McDuff och Jimmy Smith, vars fulländade Prayer Meeting jag har på cd.

Sverige har haft det väl förspänt med epokgörande musiker vilka utvecklat hammondorgelns sound. Tänker på pionjärer som Bo Hansson och Merit Hemmingsson jämte Kjell Öhman och Pierre Swärd för att framhålla några av de mest framträdande representanterna, musiker jag kunnat höra live. Senaste åren har därtill konserter med bröderna Ljunggren, Dan Helgesen (också intervjuad inför solodebuten), Andreas Hellkvist och Organ Hangout anförda av Leo Lindberg kunnat avnjutas. Av internationella berömdheter jag upplevt senaste decenniet återfinns stjärnor som Georgie Fame, Joey DeFrancesco, Lonnie Liston Smith och Larry Goldings. Och på Ystad Jazzfestoval vankas det konsert med veteranen Rhoda Scott.

Caesar Frazier från Florida tillhör däremot de hammond B3-trollkarlar jag saknat kännedom om, en brist nu åtgärdad. 74-årige amerikanen har gått sin egen väg snirkliga väg sedan debuten 1972 med Hail Caesar, en platta som dels blivit samlarobjekt, dels samplats liksom uppföljaren av bland andra Gang Starr, Arrested Development och Kanye West. I barndomen betraktades han tydligen som pianospelande underbarn. Ytterligare ett halvdussin skivor med oregelbunden utgivning finns förtecknade på Discogs, varav flera inspelade senaste åren. Läser i pressutskick att längre perioder tillbringats i band formade kring självaste Marvin Gaye och jazzsaxofonisten Lou Donaldson. På en skiva sjungs till och med eget material. Under längre perioder har han tydligen försörjt sig som soulsjungande underhållare till eget ackompanjemang på klubbar och tillställningar.

Hans första liveskiva är något av ett drömprojekt för den prisade multiinstrumentalisten och entreprenören Kresten Osgood, vars rytmkänsla och humor jag kunnat glädjas åt på Nef. Den klassiska sättningen orgel & trummor utvidgas genom lika talangfulla som genrefria gitarristen Johannes Wamberg jämte driftige Jonas Kullhammar på tenorsaxofon – känd från Jonas Kullhammar kvartett, Kullrusk, Johan Lindström septett, diverse storband, skivbolaget Moserobie och mycket annan spännande verksamhet. Hans betydelse för svensk samtida musik med nydanande ambition kan inte övervärderas.

foto Gorm Valentin

Instrumentet musiken utgår från är i optimalt skick. Ljudupptagningen utsökt fyllig, exemplariskt finfördelad resonans vilket gör att sättningen kommer till sin rätt. Hänförs av en naturlig dragning åt det mörka, dova registret i kontrast till inspirerade fraser på sax och dito riff av den i särklass yngste i kvartetten.

Nio låtar serveras i en frejdig mix av original signerade Frazier, mer eller mindre bearbetade standards, ett par av genrens mest populära energistinna alster, innovativt draperad Prince-låt med omisskännligt sug samt ett par melodier av mer obskyr art. Organisten uttrycker tacksamhet för sin eklektiska bakgrund, influenser inhämtade via radio och jukebox från förebilden Jimmy Smith, gospel, country, crooners, jazz och soul.

Från första takterna som strömmar mot mig i hörlurarna kopplade till stereon, slås jag av utifrån givna ramar löst sammanfogat groove. Att musiken uppstår kollektivt sammanlänkad inför publik medför en påtaglig förhöjning av närvarokänsla. Huvudpersonen demonstrerar på ett makalöst självklart sätt sin kreativa lyhördhet, improviserar med osviklig auktoritet. Hör häpnadsväckande solid elasticitet från Kresten Osgood, som här befinner sig i zonen i en markerande understödjande roll. Bortsett från ett intro företas inte egna utflykter och ändå jublar man över vad han uträttar.

Ett sound enligt Frazier ämnat att få människor att dansa och le rullar snärtigt igång med Jive Samba (N. Adderley) för att över en timma senare avslutas i en fascinerande omtolkning av välkända balladen Willow Weep For Me. En fullpoängare vore på sin plats om inte ett par tämligen händelsefattiga låtar hade inkluderats. Två för vital och cool livemusik typiska låtar vilka inte förmår hålla kvar densiteten på samma svindlande nivå.

Bländande öppningen visar på en fruktbar paradox. Låter snortajt om en kvartett som inte tidigare inte samexisterat på scen och samtidigt praktiseras en skönt skenbar, avslappnad attityd. Man sporras av låtens framrusande tema att ta ut svängarna maximalt. Vilken inledning! Instrumentalisten Jonas Kullhammar verkar ha fått en kick av samarbetet, levererar glödheta slingor både anpassade för vintage souljazz och några gånger influerade av hans jazzigt närmast frifräsande rötter. Sträcker frustande ut på melodin i You Don´t Know What Love Is.

Inspelningen innehåller åtskilliga, vad det tycks, improviserade moment vilket uppskattas när de är så lyhört utförda. Covern på Prince suggestiva hit Thieves In The Temple Of Love (har singeln) är ett lysande exempel. Här varvas intensiteten upp efterhand, sveper med och exalterar. som grädde på moset riffas det aptitligt av Johannes Wannberg, vars flödande solo på King of Leonee ( C. Frazier) också förtjänar att lydtas fram extra. Och i den mest annorlunda version jag hört av A Night In Tunisia broderas innovativt av en B3-domptör som till lyssnarnas glädje tar sig stora friheter när det berömda temat initieras och utvecklas vidare. Med tanke på de ömsom sammanhållna, ömsom spretande tongångarna som sprids i stunden, är det lätt att föreställa sig den gemytliga, rent av upphetsade stämning som rådde dessa kvällar på Jazzcup i Köpenhamn.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Marinette – filmen tar andan ur mig och träffar mitt i krysset

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Marinette
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Virginie Verrier

En omvälvande sann berättelse om en av de största franska fotbollsspelarna, Marinette Pichon som var den första kvinnliga franska fotbollsspelaren som blev proffs i USA. En starkt berörande film som tar andan ur mig. Den känns ärligare än de flesta filmer som utspelas i idrottsvärlden. Helt enkelt en av de bästa filmerna från fotbollsvärlden på länge. Marinette träffar mitt i krysset och går rakt in i hjärtat.

Damfotbollen i Frankrike har inte alls samma stöd från det franska fotbollförbundet som herrfotbollen. Damfotbollens spelare i landslaget och i den högsta serien har amatörstatus och måste ha andra jobb än fotbollen för att försörja sig och träna och spela fotboll på sin fritid. Marinette kämpade för att förändra den konservativa franska inställningen till damfotboll.

Berättelsen om hennes liv som fotbollsspelare är en engagerande och berörande skildring. Vi får följa henne från barnsben. Marinette Pichon blev förälskad i fotbollen som liten. Hon hade tur att möta en tränare för ett pojklag som lät henne vara med och träna och som såg hennes kapacitet och hon hade en mamma som kämpade för hennes dröm trots svårt motstånd från en våldsam pappa. Marinettes pappa misshandlade mamman och var alkoholiserad.

Vi får se både lojalitet och solidaritet mellan spelare och konkurrens och mobbning. Skildringen känns trovärdig. Marinette hade en fantastisk talang som anfallare och tränade hårt och kämpade men hon hade också motgångar och dalar.

Som svenskar bjuds vi på  en extra krydda i filmen då vi får följa Marinettes tid i det amerikanska laget i Philadelphia där Pia Sundhage var en av hennes tränare.

Det här inte en vanlig idrottsfilm där vi får följa någon som har en svår barndom och lyckas bli stor stjärna – denna berättelse är mycket mer än så. Vi får en skildring av damfotbollens tillstånd både i Frankrike och i USA. Det är tydligt att damfotbollen har mycket mer stöd i USA där det finns många professionella damfotbollsspelare. Kanske beror det på att herrfotbollen i USA ännu inte är lika stor som den franska herrfotbollen? Det är också en film om fördomar mot kvinnliga fotbollsspelare och om att våga vara öppet homosexuell.

Marinette Pichon har gjort mer mål och blivit utvald fler gånger till Frankrikes landslag än någon annan damfollsspelare. Filmen bygger på hennes självbiografi Ne jamais rien lâcher (Släpp aldrig taget). Filmen sätter fingret på fördomar, på damfotbollens utmaningar och framför allt är det en berättelse om en beundransvärd kvinna som med sin stora kärlek till fotboll besegrade svåra utmaningar. Ett extra plus för den fina rolltolkningen av Garance Marillier i rollen som Marinette.

Marinette går rakt in i hjärtat och hennes kärlek till fotbollen smittar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: damfotboll, Filmkritik, Filmrecension, Fotboll, Fransk filn, Franska fotbollslandslaget

Bokrecension: Memoria av David Lagercrantz

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Memoria
Författare David Lagercrantz
Serie Rekke och Vargas (del 2)
Utgivningsdatum 2023-06-28
Förlag Norstedts
Medarbetare Haage, Jonas (form)
ISBN 9789113102610

Att David Lagercrantz kan knyta ihop en deckarhistoria, det råder det ingen tvekan om. Memoria är den andra boken i serien om Rekke och Vargas. Del 1, Obscuritas fick fint beröm av den brittiska tidningen The Independent som skrev:
An investigation Holmes himself would have loved to solve.

Jag förmodar att det är Rekke, den äldre mannen av de två huvudkaraktärerna som jämförs med Sherlock Holmes. Nja. Kanske, kanske inte. Jag vet inte om jag håller med.

Också i denna andra bok är det spännande. Åtminstone mot slutet. Innan dess är det rätt segt emellanåt. Båda huvudpersonerna har stora problem: Rekke som missbrukar droger och har hemska minnen från sin barndom (minnen som för övrigt har med berättelsen stora skurk att göra) och Vargas, hans vän med rötter från förorten som har problem med sin kriminelle bror.

Jag har svårt att riktigt uppskatta böcker som så tydligt är skrivna för att både passa vår tids anda och skapat för att passa till att bli en tv-serie. Vi får korta inklipp från ett par olika karaktärer och deras händelser, precis så som många tv-serier är regisserade och ihopklippta. Huvudpersonerna är en medelålders stenrik man med rötter och uppväxt från överklassen och hans kumpan är en ung kvinnlig polis med rötter från förorten och invandrare. Det må vara väldigt PK, som det kallas (PK som politiskt korrekt), det är väl på sitt sätt bra men det känns konstruerat. Men det som för mig är ett stort minus är att ingen av karaktärerna känns trovärdig. Det är i och för sig inte helt ovanligt att karaktärerna i kriminalhistorier inte är särskilt realistiska eller möjliga att tro på. Det blir klichéartat och jag är rätt trött på att drogmissbrukare som Rekke skildras som så skickliga. Det dör människor i överdoser i Sverige dagligen. Det är många, många fler som dör av överdoser än i gängkriminaliteten – och gängkriminaliteten livnär sig till stor del just på droghandeln.

Det är positiva äratt dessa flera olika berättelser eller händelser som först skildras var för sig i korta scener mot slutet vävs ihop på ett skickligt sätt. Memoria är lättläst och därför en perfekt sommardeckare. Den går som följetong i Dagens nyheter i sommar så jag ska inte berätta hur det slutar för att spänningen är en av bokens plus och den ska jag inte ta ifrån läsare av denna recension.

Handlingen kopierat från bokförlagets hemsida:
Claire Lidman är död sedan fjorton år. Men Samuel, Claires man, vägrar att acceptera det. Så när han får syn på en kvinna i bakgrunden på ett semesterkort som ser ut precis som Claire, vänder han sig till Hans Rekke och Micaela Vargas. De är djupt skeptiska. Men Rekke upptäcker ändå några detaljer på fotot som tyder på att det verkligen är Claire. Är det möjligt? Eller tar de sig an fallet bara för att få möjlighet att jobba ihop igen?
Undersökningen leder dem bakåt i tiden och Rekke tvingas återvända till plågsamma minnen från det förflutna.

Samtidigt, kanske inte bara av en tillfällighet, träffar Rekkes dotter Julia en ny pojkvän som hon absolut vill hålla hemlig. Och Micaela blir fortsatt trakasserad och hotad av sin kriminella bror Lucas. Men det skrämmer henne inte. Först när hon inser vem Julias nya kärlek är, faller halva hennes värld samman, och Rekke förstår att han återigen måste stå öga mot öga med sin ungdoms stora fiende, Gabor Morovia.
Memoria för läsaren tillbaka till 1990-talets bankkris, och till oligarkernas strid med det gamla KGB. I den andra delen i David Lagercrantz Rekke/Vargas-serie avslöjas brutala brott och hur de påverkar enskilda livsöden. Och hur nystandet i dem berör professor Hans Rekke och polisassistent Micaela Vargas djupt personligt.

Om författaren:
David Lagercrantz inledde sin yrkesbana som kriminalreporter på Expressen och bevakade de största mordfallen i Sverige under 1980- och 1990-talen. Jag är Zlatan (2011) blev en läsar- och kritikersuccé, boken nominerades till Augustpriset och är en av de mest sålda böckerna någonsin i Sverige.
2015 axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millenniumserien. Det som inte dödar oss kom ut samma år till ett enormt internationellt medieintresse och toppade New York Times, USA Todays och Barnes & Nobles bestsellerlistor. Det som inte dödar oss tillsammans med de två ytterligare delarna i serien – Mannen som sökte sin skugga (2017) och Hon som måste dö (2019) har getts ut i ett femtiotal länder och blivit en av Sveriges största säljframgångar internationellt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Instrumentalister stora behållningen på originellt visalbum – Sånger ur drömmens reservoar av Magnus Marcinkowski Pettersson

13 juli, 2023 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Magnus Marcinkowski Pettersson

Sånger ur de drömdas reservoar

3

Inspelad 2022 på Studio Epidemin av Henrik Cederblom och Åke Linton

Mixning: Henrik Cederblom

Kakafon Records

Releasedatum: 24/2 2023

Att innehållet på denna skiva sent omsider utforskats beror på kännedom om några av de medverkande musikerna jämte de som haft uppdraget att spela in vad som tillkommit i studio. Huvudpersonen hade jag inte hört talas om däremot, får betraktas som doldis. Magnus Marcinowski Pettersson tillhör den turnerande teatergruppen Big Wind som har sitt säte i Göteborg. Uppväxten på Gotland skiner igenom i sättet varpå egenkomponerade visor framförs. Även om dialekten inte låter lika bred som hos Susanne Alfvengren, Ainbusk Singers eller Di sma ånder jordi (Göran Ringbom), hängs den på i betonade stavelser. Blir för mig en minusfaktor. På vad som tycks vara en debut hörs åtta egenkomponerade visor, vilka överlag skrudas i eftertänksamhetens melankoliska skrud. Texthäfte interfolierat med foton medföljer cd:n.

Den lågmält tydliga sången får genomgående godkänt. Ibland attraherar dess intimitet, ibland låter det dock så sprött att den knappt bär. Kanske behöver man vänja sig vid rösten för att fullt ut uppskatta den. På ett par låtar ges vokalt understöd av Marianne Holmboe, Helén Jonsson och i annan låt Sophie Säther Mahfouf. Reflekterande texterna, antingen existentiellt eller psykologiskt inriktade, kan vara värda att studeras närmare. Rimmad visa om när kärleken upphör inleder. Ömsinta Något litet har jag sparat var singeln som förebådade albumet. Finns en gångbar poetisk dimension i texterna.

Vad som får Sånger ur drömmens reservoar att stundtals lyfta till ansenlig höjd är emellertid det band låtskrivaren omger sig med plus ett knippe solister. I bandet ingår på slagverk den för mig obekante Andreas Waernelius, som bland annat ägnat sig åt orientaliska rytmer. Gör ett förtroendeingivande insats i skymundan. Andreas Gustafson tar hand om basgångarna. Han bidrar förtjänstfullt till att ge låtarna tänkt struktur genom att fylla i med elegant precision. Vetat om hans spel sedan ett antal år tillbaka då han utgör ena halvan av ljuvligt meditativa kammarmusikduon PianoBasso. Har haft förmånen att recensera dem både live och på skiva. Andra halvan Thomas Gustavsson (New Tide Orquesta) sitter vid flygeln. Denna duo och särskilt pianisten har en magnetisk dragningskraft, vilket framgår med önskvärd ackuratess också på Magnus Marcinowski Petterssons skiva. Flertalet visor färgas av Thomas Gustavsson på ett underbart omsorgsfullt och sparsmakat vis. Överarbetar aldrig utan införlivar rätt avvägd mängd ackord.

foto Lina Ikse

Somliga arr framkallar faktiskt gåshud. Som synes på bild spelas akustisk gitarr av artisten, något man lägger märke till vid endast enstaka tillfällen. Hade gärna fått vara mer i centrum likt hur det låter på Dom gav mig mitt liv. Apropå stränginstrument noteras glimrande solo av Peter Gran på dobro i Där går en liten man. Anna Cochrane tillför fiol och altfioltoner på totalt tre visor. Leveranser av stundom mäktiga glissandon utgör svindlande vackra utvidgningar. Andra lysande solister vilka utvecklar teman att svepas med av, är exempelvis cellisten Leonor Palazzo och Ida Gillner på sopransaxofon. De avlöser varandra i Kärleken behöver (tid, ljus och bara fötter). Båda ingår i Anna Heikkinen & Längtans Kapell och Gillners emotionella pianomusik har seglat upp som en absolut favorit hos recensenten. I melodin de engagerats för noteras därtill delikata basgångar av Andreas Gustafson.

Ebba Westerberg på slagverk, som jag också hört musicera ett antal gånger och recenserat, tillhör de förnämliga solister vilka inte befinner sig lika mycket i framkant. Anges att Thomas Gustavsson spelar tramporgel. Om min hörsel är tillräckligt skarp sker det i den omtumlande text som fått titeln Visst är det vår. Skivans höjdpunkt infaller i tillbakablickande äreminne över tidigare generationer i melodi accentuerad av försynt percussion, löpningar över klaviatur och superb fiol. Kompositörens intro på gitarr bör framhållas. En förutsättning för högre betyg än 3+ är som sagt att man bejakar sångens vekhet som vädjar till lyssnarens känslor. Den varsamt snirklande musiken framhävs föredömligt av rutinerade Henrik Cederblom och den berömde ljuddesignern Åke Linton, med fokus på inkännande resonans.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 285
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in