• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Dancing Queen – en riktig feelgoodfilm för ungdomar

4 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Dancing Queen
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Aurora Gossé

En söt berättelse, främst med målgruppen barn och ungdomar, om att acceptera sig själv och veta att man duger som den man är. I denna coming-to-age-film från Norge får vi följa tonåringen Mina. Hon tillhör inte det coola gänget i skolan även om hon inte utsätts för mobbning. På första skoldagen i sjunde klass kommer ett bombnedslag som förändrar henne totalt och hon vill bli en av de coola eleverna.

Mina är duktig i skolan i teoretiska ämnen och har ofta alla rätt på proven. När första dagen i sjunde klass startar kommer en ny elev till skolan, E.D. Win (spelas Viljar Knutsen Bjaadal). E.D. Win har tiotusentals följare på Instagram och är en av de bästa norska hiphop-dansarna. Och han är snygg. Mina faller pladask för honom fast hon förstås inte alls borde ha någon chans hos honom. Mina är inte direkt snygg och hon gör inget åt sitt utseende heller. Hennes glasögon täcker halva ansiktet och hon är knubbig eller överviktig, beroende på vem som beskriver henne.

E.D. Win samlar hela skolan på skolgården och berättar att han ska sätta ihop ett dansteam som ska tävla på en stor danstävling med honom. En audition som arrangeras för att dansare ska väljas till hans team. Mina bestämmer sig för att lära sig dansa för att komma med och hon drömmer om att bli tillsammans med E.D. Win.

En nörd som vill tillhöra de coola eller någon som drömmer om att bli duktig dansare och är redo att göra allt för att nå sitt mål – det är två teman vi sett i många filmer tidigare. Men filmens skapare lyckas ändå överraska oss emellanåt med en del oväntade vändningar och skildringarna av karaktärerna har mer djup än ofta annars. Mina spelas så bra av Liv Elvira Kippersund Larsson, vilken ung talang. Henne kommer vi att få se mer av i norsk film. Hennes bästa vän Markus spelas av charmiga Sturla Harbitz. Dansläraren Shaan spelas av Cengiz Al. Karaktärerna är alla trovärdiga och ingen är överdrivet elak eller överdrivet perfekt.

Filmen är engagerande och har massor av bra dans-scener, förstås. En ungdomsfilm som jag rekommenderar. En riktig feelgood-film för ungdomar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

1 augusti, 2023 by Elis Holmström

Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2023
Regi Jeff Rowe

Teenage Ninja Mutant Turtles må inte placera sig högst på listan över personliga favoriter vad gäller populärkulturella uttryck men jag har ändå en varm relation till varumärket. Den numera trettio år gamla animerade serien förblir en rolig, lättsam och effektiv actionsåpa som än idag är svårt att inte ha väldigt roligt med. Turtles är också unika på så sätt att de har antagit en rad olika skepnader under åren. Den ursprungliga serietidningen skapad av Peter Laird och Kevin Eastman är en oväntat våldsam och mörk berättelse som inte alls skulle kännas igen av den generation som kom att associera de fyra ninjabröderna med lättsamma äventyr. Spelfilmerna har också spretat vad gäller ton och genre. Den första filmen från 1990 försökte blanda det skojfriska tramset från den animerade serien med mer glåmiga inslag. Nu senast fick vi två outhärdliga filmer där Michael Bay stod som producent. Detta innebar givetvis motbjudande sexsim, groteskt skådespel från Megan Fox och värdelös action.

Därför hoppades jag att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem skulle vända på skutan och hitta en innovativ och modern infallsvinkel. Flera av människorna bakom de makalösa Spider-Verse filmerna har också lånats in, något som märks på den rustika estetiken och animationen som hittar en perfekt balans mellan att framstå digital och analog. Det finns inte heller några större förväntningar på att en animerad Turtles-film skall vara extraordinär. Regissören Jeff Rowe och manusförfattarna – med bland annat skådespelaren Seth Rogen i spetsen, har därmed öppet fält att slå publiken med häpnad.

Om Mutant Mayhem endast hade varit en tafatt kopia av någon av de två Spider-Verse filmerna hade det varit mer än tillräckligt, framförallt med tanke på den pina som Bay-filmerna utsatte publiken för. Ingen kan begära att samma höga kreativitet och snillrika berättande skulle gå att överföra utan vissa problem. Men Mutant Mayhem är inte ens värd att rengöra de trendiga sneakers som Spider-Verse protagonisten Miles Morales vandrar runt i. Istället är det en plågsamt hjärtlös, trött och slarvig film som till slut känns cynisk och manipulativ.

Problemet är inte viljan att rida på den eminenta våg som är Spider-Verse, istället är det den totala bristen på färdigheter för att genomföra en sådan imitation som blir Mutant Mayhems fall. Seth Rogens manus försöker desperat att kanalisera samma ungdomliga och oemotståndliga entusiasm. Även om det kläms in ett patos med potential, välmenande karaktärer och stora mängder action känns det inte det minsta genuint. Rogens rötter som komiker är tydliga då filmen ständigt vill förlita sig på kaosartad komik. Att forma om serier och dess karaktärer till något som är helt skilt från ursprunget må vara kontroversiellt hos de mest inbitna, rabiata och militanta fansen, men borde snarare anammas som något positivt och behövligt. Se bara till Greta Gerwig som lyckats skapa en helt egensinnig version av Barbie. Nyckeln till en lyckad nytolkning är inte val av genre, mängden humor eller allvar, det är en fråga om utförandet. Är kompetensen tillräckligt hög, regin solid och visionen uppriktig? Tyvärr så misslyckas Mutant Mayhem med att uppfylla någon av de livsviktiga kriterierna.

Därför blir också filmens konstanta tillit till humor och trams snabbt utmattande. Även de mest galna upptågen känns tafatta och regisseras med provocerande apati. Förutom ett par måttligt charmiga referenser till andra popkulturella fenomen känns varje försök till komik plågsamt ansträngt. Det blir inte bättre av att all dialog slår rekord i att vara ensidig. Seth Rogen och de andra författarna verkar helt inkapabla till att förse de olika karaktärerna med distinkt språkbruk. Oavsett vem som talar är det som att ingen besitter ett unikt ordförråd eller sätt att uttrycka sig på. Om det inte vore för att karaktärerna har olika stämmor hade det varit enkelt att tro att det var en och samma person som talade, något som bara understryker det miserabelt slarviga manuskriptet.

Lika livlöst och trött är röstskådespelet. Säga vad man vill om Pixars Elementärt, men vad gäller röstskådespelet, framförallt Leah Lewis i huvudrollen, fullkomligt förnedrar man det som vi får se prov på i Mutant Mayhem. Ensemblen är sannerligen inte befriad från talangfulla aktörer, Paul Rudd, Rose Byrne och Jackie Chan är bara några av de som lånat ut sina röster. Men inte ens dessa – vanligtvis, karismatiska skådespelare tillför något av värde, istället verkar det som om alla medverkar under tvång. Många gånger kan man fråga sig om det inte är en artificiell intelligens som läser upp replikerna, det skulle förklara det helt döda framförandet.

Inte ens i den självande sista minuten, då filmens patos om acceptans och familj skall ställas i rampljuset, ger det några utslag på publikens emotionella mätare. Istället känns budskapet lika påklistrat som en politisk slogan som far förbi i bakrutan på en bil.

Mutant Mayhem må vilja introducera Turtles till en ny publik men också tillfredsställa gamla anhängare. Men då genomförandet är provocerade är det tyvärr bara att konstatera att detta är ytterligare ett platt fall. Hur mycket jag än vrider och vänder för att försöka hitta något positivt förblir det en omöjlighet, något som på fullaste allvar smärtar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Den oavslutade litteraturen av Kristoffer Leandoer – Fascinerande, inspirerande och ger sådan läslust

1 augusti, 2023 by Rosemari Södergren

Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart
Författare Kristoffer Leandoer
Utgivningsdatum 2023-01-05
Förlag Natur & Kultur
ISBN 9789127170001

En djupdykning i litteraturen ur alla tänkbara synvinklar. Fascinerande. Lärorikt. Inspirerande. Jag vill rusa till biblioteket och låna alla böcker som nämns.

Kristoffer Leandoer är författare och litteraturkritiker. Denna bok är en essä och litteratur som inte blev färdigskriven men om mycket mer. Det är en betraktelse över vad en berättelse är eller inte är.

I beskrivningen av boken står:
Vissa böcker blir aldrig klara. Ändå räknas de till våra klassiker. Hit hör Vergilius Aeneiden, Chaucers Canterburysägner, Gogols Döda själar, Musils Mannen utan egenskaper och otaliga andra.

Men egentligen: varje berättelse växer ju inne i den som tar emot den och därmed tolkar och format den. Därför finns inte ett enda avslut eftersom alla berättelser fortsätter att leva inne i den som hör den eller läser den.

Den här essän tar sin tid att läsa. Det är inte en bok jag klarade att läsa över en helg. Varje kapitel tog tid, jag behövde tänka och fundera själv. Det är en essä när den är som bäst och som starkast. Den är smart skriven, den är briljant och en sak är säker: när jag läst de böcker och författare som tas upp i essän och som jag inte tidigare läst: då kommer jag att läsa om denna essä. Och jag tänker också läsa alla de författare som tas upp och som jag tidigare läst. För nu har Leandoer satt nytt ljus på dem.

Fakta on författaren:
Kristoffer Leandoer är författare och litteraturkritiker, när boken skrevs och gavs ut var han bosatt i Tirana. Han har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för essäboken Längta hem, längta bort (2020), och tilldelats åtskilliga priser och utmärkelser, senast Madeleine Gustafsson-priset för litteratur kritik av högsta kvalitet.
På Natur & Kultur har han utgivit romanerna September och De försvunna böckernas bibliotek.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: War Pony – svårt att veta om jag ska skratta eller gråta

30 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Annajosefinepettersson@hotmail.com

War Pony
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Gina Gammell och Riley Keough
Manus Gina Gammell, Bill Reddy och Franklin Sioux Bob

Vi får följa två ungdomar från den amerikanska ursprungsbefolkningen som på var sitt håll kämpar för ett drägligt liv, ibland på lagligt sätt men minst lika ofta kriminellt. Med tanke på att filmen handlar om människor från ursprungsbefolkningen i USA och den utspelas i ett reservat där de bor är det väldigt annorlunda. Den magi som brukar omringa berättelser om ursprungsbefolkningen i film och litteratur är ersatt av en socialrealistisk skildring av två unga fattiga tonårspojkar. Genom att bryta från den traditionen är filmen unik, men den är lite för riktningslös, lite för mörk. Av och till är situationerna de två ungdomarna hamnar i absurda och det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Det är väldigt sorgligt att unga människor kan vara så utsatta under sin uppväxt.

De två ungdomarna, Matho och Bill, lever i Pine Ridge-reservatet, ett Lakota-Sioux-reservat i South Dakota. Matho (spelas av LaDainian Crazy Thunder) är i tolvårsåldern och lever med en våldsam pappa. Men när pappan upptäcker att Matho spätt ut pappans Meth med salt och sålt blir han utkastad och måste hitta någon annanstans att bo. Han hamnar hos en kvinna som samlat flera hemlösa barn och ungdomar som säljer knark och annat för henne och i gengäld har mat och boende och viss förtjänst.

Bill (spelas av Jojo Bapteise Whiting) är 19 år, ungefär. Som jag uppfattar hans ålder. Han bor hos sin mamma som hjälper honom att ta hand om hans ena son eftersom sonens mamma sitter i fängelse. Det är lite osäkert om varför barnets mamma sitter i fängelse. Det är lite signifikativt för hur Bill och de övriga lever. Allt är för dagen och ingen långsiktig plan för något finns. Det handlar bara om att ta sig igenom dagarna på bästa möjliga vis. Bill har en son till med en annan ung tonårsflicka. När Bill hittar en hund, en pudel, väckts något i hans hjärta och han köper hunden och börjar ta hand om den, börjar drömma om att avla valpar och gå inkomst – men något annat väcks inom honom också. Han försöker få en bra relation till det ena barnets mamma och börjar försöka bli ansvarsfull. Bills relation till hunden är en av filmens finaste delar.

De två pojkarna, Matho och Bill, möts nästan aldrig, förutom mot slutet. Gemensamt för dem båda är att de är påhittiga, de har mycket av entreprenörskap inom sig och en stor förmåga att pruta och förhandla om pengar. Under andra tryggare förutsättningar, i en annan miljö, skulle båda två kunna ha en strålande framtid.

Det är en väldigt sorgligt berättelse. Att barn och unga kan leva på det sättet utan trygghet i ett land som rikt land USA är skamligt.

Filmens styrka är dess autencitet och de duktiga två huvudrollsinnehavarna. I rollerna syns amatörskådespelare som själva är uppvuxna i reservatet. Filmen vann Caméra d’Or för Bästa debutfilm i Cannes. Filmens svaghet är att den puttrar på i stort sett i samma takt och har inget dramaturgiskt skede. Det är också svårt att riktigt komma nära de två huvudrolls-karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Amerikanska ursprungsbefolkning, Filmkritik, Filmrecension, Sioux

Funktionella tongångar levereras med fenomenal precision – Dance!!! med Stockholm Swing All Stars

28 juli, 2023 by Mats Hallberg

omslag Anders Lindborg, Fredrik Lindborg och Daniel Tilling

Stockholm Swing All Stars

Dance!!!

4

Inspelad på Riksmixningsverket i Stockholm juni 2021

Imogena

62:06

Releasedatum: 26/5 2023

Är hyfsat förtrogen med den sammansvetsade septetten som härom året firade 20-års jubileum. Har sett minst tre av deras konserter och recenserat senaste skivorna. I All Star-gänget ingår några av landets mest prominenta musiker vilka parallellt driver egna hyllade projekt med musikaliskt mer äventyrlig utformning. Syftar i första hand på träblåsarna Fredrik Lindborg och Klas Lindquist och trumpetaren Karl Olandersson, vars ljuvliga prestationer i andra sammanhang njutits av i några fall recenserats av undertecknad.. Övriga medlemmar är utsökte trombonisten Dicken Hedrenius, Göran Lind på kontrabas, Mattias Puttonen bakom trumsetet samt på pianopallen den flitige Daniel Tilling.

Deras senaste släpp celebrerar det långvariga förhållandet emellan jazz och dans. Tillägnas därför alla Lindy Hop-utövare runt om i världen. Vi som för oss själva spisar de lika bländande som taktfasta tonerna har givetvis också utbyte av musiken. Man blir på gott humör. Stockholm Swing All Stars har tydligen regelbundet undervisats av auktoriteter på området. För ändamålet har hela arton låtar mycket skickligt sammanställts, varav flertalet är arr på välkända dängor från swingeran komponerade av bland andra Duke Ellington (5), Johnny Hodges och Bennie Moten. Dance!!!! innehåller också vad som sedermera blev en gospelinfluerad orgeljazzklassiker (The Preacher av Horace Silver från 1955, ypperligt exempel på tidigt varieté-hit i form av i I Can´t Give You Anything But Love jämte fem original i samma anda skrivna av någon i SWAS.

I allt vad de företar sig frodas en smittsam puls. Märks att samma sättning kamperat ihop länge. Kan inte nog understrykas hur otroligt tajt samverkande ensemblen är, vilken närmast osannolik hög platå man utgår från. Och man skyr halvmesyrer och ljummet förhållningssätt. I en svepande standard som Don´t Get Around Much Anymore och melodi av Johnny Hodges märks istället inställningen tidigt på skivan. Har inte tillgång till info om vem som ansvarat för lyckade arrangemang. Tippar att åtskilliga signerats Fredrik Lindborg. Så brukar det vara.

En initierad kollega i JAZZ (jag är skyldig till 12 recensioner i senaste numret) skriver uppskattande, fast undviker märkligt nog att nämna just den funktionella aspekten. Likt svenska jazzkapell i folkparker på 50-talet har musikens rytmer således renodlats för danslystna. Dess karaktär garneras förvisso av ett pärlband av solistiska bravader, som i första hand kittlar oss lyssnare på individnivå. Min poäng är att vad som sprids, antingen det skiner polerat eller låter otyglat, ger ett tämligen ytligt intryck. Kanske ofrånkomligt att jag så sällan berörs. Det är långt till den djupsinnigt underfundiga musik av Lars Gullin och Georg Riedel i arrangemang av Fredrik Lindborg, som jag hänförd skrev om härom året.

Kännetecknande för SWAS är deras upparbetade tajming, unisona agerandet som vore de en gemensam kropp. De har tillägnat sig denna färdighet så till den grad att man förbluffas. Ett kvarstående intryck är att de lirar i internationell toppklass. Ett lysande exempel på vad de förmår demonstreras hisnande under knappt fyra minuter i Segue In C (F. Wess). Floran av nyanser som utkristalliseras i framsvepande Such Sweet Thunder gör tolkningen till en höjdpunkt, samtidigt till ett av de mest avancerade alstren att ta sig an på dansgolvet. Sannolikt kan liknande komplexitet uppstå i den souljazziga Horace Silver-hit som inkluderats. Det är standard att Karl Olandersson sjunger på några låtar. Här inskränks hans spröda och vårdade stämma till ett nummer.

I ett par sekvenser hamnar pianist Daniel Tilling i framkant och vid något enstaka tillfälle intar basisten en tätposition med walking bass. Hade gärna sett att de annars var mer centralt involverade i främsta ledet. Septettens batterist besitter en makalös tajming utan att explicit kliva in i någon solistroll. Den viks till Dicken Hedrenius vitala trombonspel, Fredrik Lindborgs fantastiska fraser på i sällsynta sekvenser basklarinett och i övrigt tenorsax, altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindquist och trumpetaren Karl Olandersson är virtuoser vars avgörande präglingar ser till att Stockholm Swing All Stars når bortom mainstream-fållan. Att kalla dem hängivna, besjälade av uppdraget, är snarast en underdrift.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in