• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: How to Blow Up a Pipeline

12 augusti, 2023 by Linou Gertz

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Way Out West 2023 – The Soundtrack of Our Lives

12 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

På 90-talet etablerade sig fyra svenska band av sådan dignitet att dess aura, dess lyskraft inte överträffats av senare bildade konstellationer Av dem är det bara det med den karismatiska frontfiguren som sjunger på skånska som väntar på att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame. .Syftar på melankoliskt svepande soundet hos Kent och lekfullheten i Bob Hund, där de senare blivit personliga favoriter som recenserats flera gånger senaste åren. Den andra halvan kunde genom musikalisk kvalitet och engelska texter nå framgång internationellt, inte minst i USA. Banden som avses är förstås Cardigans och Göteborgsbaserade The Soundtrack of Our Lives. De sistnämnda återförenas tillfälligt för fyra reunionspelningar efter att ha avslutat karriären för drygt ett decennium sedan.

foto Peter Birgerstam

Och de verkställer under sin tilldelade timma en härlig urladdning av hits till publikens påtagliga förtjusning på WOW. Står osedvanligt långt fram, saknar därför överblick. Men märker ändå av atmosfären. För tillgodogörandet av konserten var det ett klokt beslut, då man dras in i deras utlevande aktioner, känner sig omsluten av eklektiskt och samtidigt autentisk, riffiande rockmusik med sällsynt bärkraftiga låtbyggen. Sextetten är måna om ett både tungt och finfördelat ljud och har sett till att rätt förstärkare gör susen. Således exemplariskt ljud även om öronproppar behövs.

TSOUL gjorde sex album. Flera ytterst gedigna som, har jag för mig, framförts live var för sig på Slussens Pensionat. Har i min ägo deras debut samproducerad med Torsten Larsson. Den blev ett dundrande genombrott, ett svåröverträffat ymnigt alster belönat med Grammis och mycket högt rankad i omröstning om bästa svenska skivor i Sonic. Räknar vi bort turnéovillige Björn Olsson är det den tajta ursprungliga livesättning jag sett på Lollipop (spelade före John Fogerty), Liseberg, Falkenberg och annorstädes.

foto Peter Birgerstam

Karismatiske Ebbot Lundberg i kaftan med sångmikrofon i handen omges av växeldragande gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed, Martin Hederos på keyboard och orgel samt en enastående rytmsektion i form av basisten Kalle Gustafsson – Jenneholm jämte Fredrik Sandsten bakom trummorna. Sedan TSOUL upplöstes har samtliga varit engagerade i uppmärksammade projekt. Tilldelats priser, skapat just soundtrack, varit anställd på Göteborg & Co, skött grammofonstudio, haft tv-program, och rört sig med stor framgång i andra genrer. Klaviaturmagikern bördig från Värmland tillhör de i bandet jag träffat, senaste gången på jazzklubb i våras. Hederosgruppen belönades i år trefaldigt för sin andra jazzproduktion. Han ingår dessutom i Tonbruket, ackompanjerar Ane Brun, Sofia Karlsson med flera.

foto Thomas Johansson

Tillbaks till Slottsskogen och WOW. Medlemmarna äntrar scen efter varandra, medvetna om egna och andras förväntningar på vad som komma skall, ger de ett lite flummigt första intryck. Skärpan infinner sig lyckligtvis omgående när rytmsektion hakar i en ösig öppning. Låter härligt larmigt i Mantra Slider. Extremt mycket positiv energi alstras. Njuter av rockiga energin, övergångarna och fräcka garneringar och hur begåvat tempon skiftas. TSOUL är ytterst kompetenta låtskrivare som vet värdet av att variera sig och få till medryckande melodier. Att det enstaka sekunder i ett par sekvenser blir osynk är oväsentligt, stör inte upplevelsen.

foto Thomas Johansson

Bör betonas hur betydelsefulla basist och trumslagare är för soundet. Pumpande precisa basgångar i läckert återgivet ljud jämte pådrivande dynamon med sitt underhållande trumstockssnurrande fick mig att påpeka deras kvalitet för musicerande vän. Han replikerade genom att jämföra dem med rytmsektionen i Deep Purple när det begav sig. Bandet besitter överhuvudtaget en beundransvärt dynamisk ådra. I Bigtime bjuds på oemotståndlig hårdkörning och svischande stegringarna i Grand Canaria bedårar. Noterar snyggt intro av Hederos. Mitt i spelningen river man av sina snyggt uppbyggda crescendon i sin megahit Instant Reapeter ´99. Det låter lätt utflippat, ändå på något märkligt sätt sammanhållet. Melodin lyfter och svävar iväg. Det är egentligen inte någon vacker musik får ändå ilningar av lycka.

foto Peter Birgerstam

Bryr mig inte om vad Ebbot sjunger om. Antagligen en mix av filosofiskt tankegods eller bara formuleringar som passar in i texterna, .fyller i fyndiga melodier. Hans skrovliga stämma är väl varken bättre än sämre än brukligt. Den fungerar och känns synonym med detta slagkraftiga band, på motsvarande sätt som i Union Carbide. Sluddrandet emellan låtarna som innebär obefintlig hörbarhet, enda att sätta upp på minuskontot. En livefavorit är som alltid Sister Suuround. Otroligt suggestiv med rullande basgångar, förträffligt finlir från gitarristerna. Persson proper och balanserad med fräckt driv. Bärjed bitvis vilt otyglad, behöver lätta på trycket, får Ebbot att vid ett tillfälle undra vad som händer. Slår taktfast på cymbal i ett skede och försöker destruera en av sina gitarrer, möjligen influerad av Pete Townshend. Många gitarrbyten sker. Deras twin-riffande och snyggt utbroderade slingor tillhör också de obestridliga plusfaktorer som konstituerar gruppens smittsamma sound.

foto Peter Birgerstam

Hög tid att runda av recensionen. I mina anteckningar står också ”underbart beat, oemotståndligt driv, uppenbar Stooges-referens, stänk från The White Album – Martin Hederos i framkant förmedlar Ray Manzarek-vibe, gitarrister i högform, tillbakalutade fasen i Nevermore mäktig höjdpunkt man ryser av, den naket paketerade balladen The Passover som final serverar stor skönhet. När det var över blev både utövare på scen och vi mottagare rörda över vad som skett. Landar i 4:a med mycket mersmak. Detta var på den nivån man kunde begära och mer därtill. Snubblande nära högsta betyg.

LÅTLISTA: Mantra Slider – Firmanent Vacaction – Galaxy Grammophone – Grand Canaria – Bigtime – Instant Repeater ´99 – Second Life Replay – Sister Surround – 21st Century Rip Off – Broken Imaginary Time – Confrontation Camp – Nevermore – The Passover

foto Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension Amyl and the sniffers på Way Out West 

12 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Betyg 5

Det ultimata festivalbandet, Amyl and the sniffers, där sångarna Amyl Taylor har energi för ett kärnkraftverk. Hon är överallt, kommer in med två röda muggar i händerna, kanske är det red bull, för sen har hon fått vingar och flyger omkring på scenen, framför scenen och alla andra ställen du kan tänka dig.

Det är punk som den kunde vara från 1977, enkel och ska bara höras på hög volym. Det crowdsurfas och publiken har uppenbart svårt att stå still. När en man surfar på publiken iförd en super-mario dräkt blir jag ändå påmind att det inte är 1977 utan 2023. De var i Sverige 2019 och spelade i Hagabion på Way Out West 2018.

Nu är tältet totalt packat, inte en plats kvar. En vanlig show med Amyl och kompani är cirka 40 minuter lång, så en perfekt tid för en festival. Det är musik som jag blir glad av, och energin är smittande. Ramlar ut från tältet efter överkörningen och bara ler.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension Les Big Byrd på Way Out West  

12 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Betyg 3

Scenen, med stora silvriga pjäser utplacerade och belysta med strålkastare. Längst fram en gardin av ljus av andra strålkastare. Där bakom står de tre medlemmarna i Les Big Byrd, för dagen förstärkta med Cello och flöjt.  

De gör det inte enkelt för sig. De spelar någon sorts psykedelisk version av krautrock. Det gungar bra, och blir en ljudkuliss som jag tycker passar bättre på en utställning än på en festival, men Les Big Byrd är inte kända för att göra det man kanske förväntar sig. Linne-tältet är helt packat på festivalen, och jag ser ändå många gunga med till musiken. Det är standard att vi får fotografera under de tre första låtarna på festivalen, men med Les Big Byrd på scenen innebär det nästan 25 minuter fotografering. Låtarna är långa men ändå intressant uppbyggda och skapar en meditativ stämning. Blir lite av en paus från festivalgunget.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Way Out West 2023 – Seinabo Sey

11 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

10/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

3

Erkänner omgående att djupare kunskap om prisade artisten Seinabo Sey saknas. Så även om jag sett henne uppträda ett par gånger tidigare (Götaplatsen och WOW) och nöjd kunna notera odiskutabel kapacitet, har mina synpunkter ett utifrånperspektiv. Vi får veta att det är hennes fjärde besök på festivalen, varav jag borde ha formulerat mig i skrift om det senaste i elakt regn med stråkar och stor kör eftersom det var en fullödig, värmande konsert. Denna gång finns tre körtjejer med på scen jämte hennes band, fyra snubbar som varit kapellmästare. Samtliga presenteras med enbart förnamn. Sättningen är keyboard, trummor, elbas och gitarr. I en avdelning görs låtar i avskalad tappning utan uppbackning av trummor, vilket är ett lyckat beslut.

Det är en konsert med flera ansikten. Ska man vara ärlig hänger den inte ihop, även om mångfalden har sin tjusning.. Seinabo Sey skiner av självförtroende efter ett framgångsrikt decennium, vågar ge sig själv extra tid emellan låtarna även om önskvärd densitet tappas bort ibland. Absolut inga tecken på nervositet, istället beundransvärd avspänd hållning. Förmedlar patos paradoxalt nog närmast andaktsfullt sval stundtals. Uttrycker flera gånger tacksamhet gentemot sin publik, hur överväldigad hon är. Hedrande nog inte tillstymmelse till divafasoner. Avslöjar att hon håller på med ny skiva

Förmågan att skriva ömsom medryckande, ömsom själfulla låtar och vokalt framföra dem med stolt auktoritet utmärker en artist med stor röst, med påbrå från Gambia och musikaliska rätter i hip hop, gospel och electronica. En artist vars originalitet och driv fyller ett behov! Kan tänka mig att Angie Stone och hennes aura utgjort en förebild, någon hon studerat eftersom hon själv blivit en expert på själfulla, trovärdiga ballader.

foto Peter Birgerstam

Good In You förtjänar en guldstjärna i min bok. En hit med kvalitet! Shores är en annan stark låt som har sin givna plats på repertoaren. Och på slutet får publiken mer av den varan, euforin man längtat efter när Gärdestad-brödernas halvsekelgamla naiva kärleksballad Sol vind och vatten ljuvt tolkas till enbart pianoackompanjemang. (ungdomarna som är för unga för att minnas stämmer in i refrängen och myser) med respekt. Och den sköna stämningen fortskrider via dansvänliga stegringen i genombrottslåten Younger med sina innovativa breaks och pulserande Hard Time med sitt delikata driv.

Hör lite väl mycket inslag av diskant. Å andra sidan en befrielse att överlag slippa att det fläskas på med bas. Ett par gånger ges utrymme för gitarrist Emanuel(?) att dekorera ackordslingor. Att han därtill solar snyggt i slide-sekvens, blir en angenäm krydda, inte så vanligt förekommande i soulig r& b. Hamnar i framkant än mer med ett kvidande extensivt solo á la Little Wing (J. Hendrix). Kors i taket! Fäster mig vid vid engagerande melodier och vackert klingande sound. Och bedömningen skulle nå högre än 3+ om inte upplägget vore så ostrukturerat. Merparten låtar är som bekant nedtonade med sugande beat i sig, ibland med stimulerande övergångar. Samplade effekter förekommer på ett smakfullt sätt. I en låt överraskar en bassynt. Ibland kan man ha ansenlig behållning av omväxlande 3+ konserter.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in