• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Kvinnan i leran av Peter May

7 september, 2023 by Rosemari Södergren

Kvinnan i leran
Författare Peter May
Serie En Enzo Macleod-deckare (del 6)
Utgivningsdatum 2023-07-14
Förlag Modernista
Översättare Åsa Brolin
Originaltitel Cast Iron
ISBN 9789180636797

En stabil deckare i Enzo Macleod-serien. Den börjar i lugn takt men blir en nagelbitare mot slutet.

Macleod är en skotsk kriminaltekniker som hamnat i Paris och slagit vad om att han ska lyckas lösa sex kalla fall. För den som läst tidigare deckare i serien är det ett välkommet återbesök i Macleods miljö, men det går absolut att hänga med i berättelsen även om man bara läste någon av böckerna i serien eller inte ens läst någon. Peter May är skicklig på att skriva och lyckas få in förklaringar av vem som är vem utan att det känns krystat.

Det kalla fall han har i uppdrag att försöka lösa är från 1989 då tjugoåriga Lucie Martin sänkts ner i en pittoresk sjö, livlös och med en plastpåse virad runt huvudet i Västra Frankrike. Fjorton år senare hittas kvarlevor av henne då en sjö förvandlats till en lergrop när en värmebölja dragit in över landsbygden.

Det finns stora skäl till att fallet blir kallt. Bevisföringen är knapp. En före detta hallick, Régis Blanc, misstänks. Han har redan mördat tre sexarbetare. Men han har ett vattentätt alibi. När Enzo Macleod börjar nysta i fallet märker han att det är mer komplicerat och farligare än han först förstod. Det finns mäktiga och farliga krafter som vill tysta honom och det kan drabba också hans anhöriga.

Peter May bjuder in både till en spännande kriminalroman och en färd genom olika delar av Franrike. Han är duktig på att beskriva både hus och natur så det känns som att jag är med där och ser samma sak.

Om författaren:
PETER MAY [f. 1951] är en flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike, vars böcker sålt i över 12 miljoner exemplar världen över. Hans Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser. Vintergraven är hans nya fristående thriller, där klimathotet har blivit verklighet och är lika skrämmande som själva mordgåtan.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: The Nun II – plågsam och uttråkande

7 september, 2023 by Elis Holmström

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Drömmen om Djenné – bjuder in till tankar och känslor om livet och världen

7 september, 2023 by Rosemari Södergren

Drömmen om Djenné
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Elisabet Gustafsson

Ett intressant möte mellan två kvinnor i medelåldern, två kusiner som båda går sin egen väg i livet. Filmregissören Elisabet Gustafsson söker upp sin syssling Sophie som bor i Mali, i ökenstaden Djenné där hon byggt och driver ett hotell uppbyggt av lera.

Elisabet Gustafsson började tvivla på sina livsval när hon fyllde i en undersökning hos en myndighet och såg den byråkratiska beskrivningen av henne: ”medelålders kvinna med låg inkomst”. Hon berättar i filmen att hon började fundera på vad hon gjort av sitt liv och varför. Då bestämde hon sig att kontakta sin kusin Sophie och besöka henne.

Sophie, som är svensk, levde som ung ett liv i Europas modevärld som många tyckte var glamoröst. Hon var modell och designer. Men i 50-årsåldern känner hon att hon kommer in i en återvändsgränd och ger sig av. Hon bestämmer sig för att lämna allt och hamnar i ökenstaden Djenné i Mali.

Att se miljöer från livet i Mali är mycket intressant. Det är en av filmens stora plus. Det är en miljö som inte skildras särskilt ofta.

Filmens distributör skriver om filmen:
Elisabet, som själv drabbats av tvivel i sina livsval, är nyfiken på vad som driver Sophie. I de båda kvinnornas samtal växer en samhörighet fram. Kanske är det inga stora skillnader mellan en filmregissör från Småland och en hotellägare i Mali?

En samhörighet växer fram mellan kvinnorna, men jag tycker inte riktigt det är något möte mellan de två kvinnorna som skildras. Fokuset är till nittio procent på Sophie. Vi kommer inte nära Elisabet egentligen. Dessutom när de två sitter och samtalar är det inte riktigt översvämmande med verkligheten. Det finns alltid minst en person till närvarande: någon sköter kameran som spelar in och kanske finns det dessutom en ljudtekniker.

Jag upplever ändå filmen som en ärlig skildring. Sophie visar mycket av sig själv. Hon är utan tvekan en fascinerande kvinna som jag gärna skulle träffa. Hon verkar vara en fascinerande kvinna, både stark och jordnära. Fast för mig var det jobbigt att se när det köpte en söt get som inhandlades för att bli dödad och uppäten på en stor middag. Inte kul.

Filmen utmanar också vår västerländska etik. I Mali får en man vara gift med fyra fruar. Sophie var gift med en man som hade en fru till. Det går inte riktigt ihop med att vara en självständig kvinna, å andra sidan finns det många sätt att leva på. Drömmen om Djenné är en film som bjuder in till tankar och känslor om livet och världen och gör mig nyfiken på Sophie. Den får mig som tittare att hålla ögonen öppna för det finns säkert många andra fascinerande kvinnor som vågat leva sin liv på andra sätt än alla andra. Det är filmat så att det känns som att jag är med där i Mali.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mali

Mästerligt konceptalbum levererar patosfylld countryblues – Ridin´ av Eric Bibb

6 september, 2023 by Mats Hallberg

Omslag Jan Malmström

Eric Bibb

Ridin´

5

Inspelad i Stockholm, New York och Quebec

Mix, arrangemang och producent: Glen Scott

Repute Records

Releasedatum: 24/3 2023

Recenserade förra skivan här (4+) och sett 72-åringen på till exempel Stora Teatern, Nefertiti samt Akkurat på Södermalm. Skulle tippa på att Eric Bibb – tidigare finsk manager, numera gift med en svenska som ibland sjunger med maken och med en inom showbiz känd son – har tillbringat större delen av sitt liv i Europa och Norden. Gitarristen, sångaren och låtskrivaren har genom sin långa karriär kunnat knyt band till åtskilliga renommerade musiker, så ock på detta alldeles bedårande verk. Återkommer i ämnet. Bibb vars katalog omfattar cirka tjugofem album debuterade för drygt femtio år sedan. Att recension levereras först nu får skyllas på tidsnöd och kanske skrivkramp. Har lyssnat ett antal gånger på cd:n, blivit lika exalterad varje tillfälle. Tog mig därför till slut i kragen och plitade ner mina synpunkter.

De femton spåren utgår från oljemålningen A Ride For Liberty av Eastman Johnson från 1862. Tavlan skildrar en afrikansk-amerikansk familjs flykt undan slaveriet vid tiden för inbördeskriget. Temat är således vidriga rasismen svarta utsatts för, kampen för frigörelse där artistens låtskrivarådra rotad i bluesen utgjort själva verktyget. Sällan hörs lika angelägna och lättbegripliga texter på engelska, textrader som förmodligen bygger på såväl historiska studier som egen erfarenhet. Om de betraktas förutsättningslöst framstår entydigt kategoriska hållningen som alltför endimensionell. Finns ju minst sagt obekväma sanningar kring effekter av BLM-rörelsen vilka döljs av media. Påpekandet att nyanser saknas är inte ovidkommande, men ändå en marginell invändning! Melodier med otrolig tyngd matchas kongenialt av Eric Bibbs övertygande röst som med självklar emfas trumfar in sitt budskap. Och han sjunger lika strålande som någonsin.

I den avsevärt yngre Glen Scott ( Mary J. Blige, Craig David, Dr. Robert) har han funnit sin ideala samarbetspartner. De har arbetat tillsammans vid upprepade tillfällen med utmärkt resultat. Londonbaserade producenten och multiinstrumentalisten arrangerar varje komposition likt självlysande pärlor på ett ovärderligt halsband. Kanske en klumpig metafor, men varje låt är inte bara en del i en enhetlig formation utan en självständigt glimrande juvel. Saknar komplett lista över medverkande. Kan i alla fall meddela att den genialiske Glen Scott bland annat spelar bas, trummor, percussion, orgel, piano, syntar och ansvarat för programmering. Han tycks vara en expert på att göra rätt sorts avvägningar, få fram perfekta nyanser.

från artistens facebooksida Sheffield 6/8 2023 fotograf: Mal Whichelow

Av skivans närmast osannolika uppbåd av gäster är den allra mest kända veteranen Taj Mahal som förekommer på munspel och akustiskt gitarrspelande i svängig låt betitlad Blues Funky Lika Dat. En av Afrikas mest populära artister medverkar på ett spår. Syftar på Habib Koité från Mali som har huvudrollen i Free. Spelar ett stränginstrument som skulle kunna vara banjo. En tredje tungviktare heter Russell Malone, jazzgitarrist med hela album i eget namn och därtill flitigt anlitad av idel stora namn, exempelvis Diana Krall. Vet att jag sett honom med Ron Carter och troligen också med Dianne Reeves. Exekverar synnerligen eleganta och uttrycksfulla solon i två lysande låtar, genomsyrade av skiftande temperament.

Feature på suggestiva I Got My Own signeras den för mig obekante Amar Sundy, en fransk-algerisk gitarrist kallad för öknens bluesman. Albumet man omgående sugs in kryddas med flera duetter. En av de mest avskalade framförs ypperligt tillsammans med kanadensiske bluesgitarristen Harrison Kennedy. Sinner Man är inspelad med Eric Bibb String Band på en festival i Michigan till för bevarandet av kulturtraditioner. Ett svängigt alster pendlande emellan folk rock och gospel som läckert färgas av uppflammande extas. I låten som förgylls av medverkan från legendaren Taj Mahal sjungs med skärpa duett med Jontavious Willis. Männen dominerar fast kören består av kvinnlig auktoritet, bland andra Ida Sandlund och Ulrika Bibb. Vackert klingande uppbackning gör avtryck, särskilt i ett par duetter.

I en oavbrutet tillgänglig stil som ofta svänger kopiöst genom trollbindande estetik, hörs influenser från storheter som Ry Cooder, Richie Havens, Lightnin´Hopkins och nämnda Taj Mahal. Oemotståndliga gungande harmoniken i Tulsa Town framstår som en oförblommerad hyllning till J.J Cale, nära nog en rip off av dennes distinkta sound. En egen varm ton har karvats fram med allt större pondus sedan nya milleniet. Bortsett från två traditionella låtar emanerar allt material från Eric Bibb. Noterar för så gott som varje melodi vilken förunderlig förmåga han besitter när det gäller att skriva slagfärdiga alster. Noterar att fyra singlar från ett minst sagt helgjutet album släppts.

bild från artistens fb-sida från konsert i år i Belfast

Registrerar ödmjuk stolthet och tacksamhet grundad i kristen tro, vars musikaliska yttringar känns så enastående att Ridin´ förtjänar epitet magnum opus. I lager av skönhet och svängiga tongångar sipprar vrede fram över orättfärdigt beteende plus ren ondska. Subtila rytmer, kvidande solon i olika schatteringar från skickliga strängbändare ( eskapaderna av Amar Sundy är bara ett av flera lysande exempel) samt kraftfulla refränger utgör bärande beståndsdelar, i en konstruktion som konstant fångar mig. Enda låt som inte riktigt når upp till samma styrka, samma densitet, överraskar genom sitt intro på piano. Bibb lämnar lyssnaren med sprött gnisslande fiol-feature i Americana-tappning.

Vill verkligen betona hur osannolikt högklassig produktionen är. Sammanlagt sju(!) ljudtekniker behövdes och Jesper Wikström fungerade som exekutiv producent. Fascineras av ett tungt, stundtals avskalat sound vars ofantliga rymd är ytterligare en plusfaktor. Att en prisad akustisk gitarrist omger sig med kompletterande musiker av högsta rang, ger mig en glädje av en omfattning som inte nog kan understrykas. Har fått fram att Chuck Antony bidrar tillsammans med Staffan Astner (som jag kunnat avnjuta i alla fall två gånger med Bibb) och på slide och pedal steel en annan favorit, nämligen Ola Gustafsson vars medverkan i sig är en kvalitetsmarkör. Folkmusikgiganten Esbjörn Hazelius tillför sin unika kvalitet på cittra och fiol. Vad rutinerade Eric Bibb tillsammans med närmast surrealistiskt bra bedrifter från sina många medarbetare åstadkommit är episkt, bör rankas som ett mästerverk.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: En frukost på berget – duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande

5 september, 2023 by Rosemari Södergren

En frukost på berget
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Éric Besnard

En extremt framgångsrik entreprenör som alltid är på språng hamnar hos en nästintill eremit som bor långt upp på berget utan elektricitet och absolut ingen Internet eller mobiltelefon. Låt dig inte luras, detta är en komedi med flera oväntade vändningar och med mer djup i sig än det kan verka inledningsvis. En rolig, mänsklig och varm berättelse med vackra naturscener och duktiga skådespelare.

Entreprenören Vincent spelas av charmiga Lambert Wilson, känd bland annat från två Matrix-filmer. Han är född i England men talar franska flytande. Han är så bra i rollen som den framgångsrika högpresterande Vincent som lever livet med högsta växel i ständig jakt efter nya utmaningar. Hans flotta, dyra bil får motorstopp på en slingrig bergväg långt bort från civilisationen. Den enstörige, oborstade och tystlåtne Pierre råkar köra förbi på motorcykel och tvingas hjälpa Vincent.

Pierre har inte verktyg för att kunna hjälpa Vincent på plats. Istället får Vincent hoppa upp bak på motorcykeln och följa med till Pierres enkla stuga långt upp på berget där han lever utan wifi och nära naturen. Pierre är fåordig medan Vincent babblar och babblar. Den supermodernt mannen möter den enkle mannen. Hmm, men fullt så enkelt är det inte. Vid en första blick är de två kanske motpoler men det finns mycket mer under ytan och allt är inte som det verkar.

Att de kan lära sig av varandra är ett ganska uppenbart tema, men det handlar om en hel annat också. Kanske filmskaparen låter filmen handla om något för många teman, men jag upplever det som charmigt. Dialogerna är för övrigt helt underbara, klassiskt enastående som de kan vara i franska filmer när de är som bäst. Två duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande. En riktigt snäll och komisk feel-good-film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in