Recension

Stockholm Swing All Stars

Dance!!!

4

Inspelad på Riksmixningsverket i Stockholm juni 2021

Imogena

62:06

Releasedatum: 26/5 2023

Är hyfsat förtrogen med den sammansvetsade septetten som härom året firade 20-års jubileum. Har sett minst tre av deras konserter och recenserat senaste skivorna. I All Star-gänget ingår några av landets mest prominenta musiker vilka parallellt driver egna hyllade projekt med musikaliskt mer äventyrlig utformning. Syftar i första hand på träblåsarna Fredrik Lindborg och Klas Lindquist och trumpetaren Karl Olandersson, vars ljuvliga prestationer i andra sammanhang njutits av i några fall recenserats av undertecknad.. Övriga medlemmar är utsökte trombonisten Dicken Hedrenius, Göran Lind på kontrabas, Mattias Puttonen bakom trumsetet samt på pianopallen den flitige Daniel Tilling.

Deras senaste släpp celebrerar det långvariga förhållandet emellan jazz och dans. Tillägnas därför alla Lindy Hop-utövare runt om i världen. Vi som för oss själva spisar de lika bländande som taktfasta tonerna har givetvis också utbyte av musiken. Man blir på gott humör. Stockholm Swing All Stars har tydligen regelbundet undervisats av auktoriteter på området. För ändamålet har hela arton låtar mycket skickligt sammanställts, varav flertalet är arr på välkända dängor från swingeran komponerade av bland andra Duke Ellington (5), Johnny Hodges och Bennie Moten. Dance!!!! innehåller också vad som sedermera blev en gospelinfluerad orgeljazzklassiker (The Preacher av Horace Silver från 1955, ypperligt exempel på tidigt varieté-hit i form av i I Can´t Give You Anything But Love jämte fem original i samma anda skrivna av någon i SWAS.

I allt vad de företar sig frodas en smittsam puls. Märks att samma sättning kamperat ihop länge. Kan inte nog understrykas hur otroligt tajt samverkande ensemblen är, vilken närmast osannolik hög platå man utgår från. Och man skyr halvmesyrer och ljummet förhållningssätt. I en svepande standard som Don´t Get Around Much Anymore och melodi av Johnny Hodges märks istället inställningen tidigt på skivan. Har inte tillgång till info om vem som ansvarat för lyckade arrangemang. Tippar att åtskilliga signerats Fredrik Lindborg. Så brukar det vara.

En initierad kollega i JAZZ (jag är skyldig till 12 recensioner i senaste numret) skriver uppskattande, fast undviker märkligt nog att nämna just den funktionella aspekten. Likt svenska jazzkapell i folkparker på 50-talet har musikens rytmer således renodlats för danslystna. Dess karaktär garneras förvisso av ett pärlband av solistiska bravader, som i första hand kittlar oss lyssnare på individnivå. Min poäng är att vad som sprids, antingen det skiner polerat eller låter otyglat, ger ett tämligen ytligt intryck. Kanske ofrånkomligt att jag så sällan berörs. Det är långt till den djupsinnigt underfundiga musik av Lars Gullin och Georg Riedel i arrangemang av Fredrik Lindborg, som jag hänförd skrev om härom året.

Kännetecknande för SWAS är deras upparbetade tajming, unisona agerandet som vore de en gemensam kropp. De har tillägnat sig denna färdighet så till den grad att man förbluffas. Ett kvarstående intryck är att de lirar i internationell toppklass. Ett lysande exempel på vad de förmår demonstreras hisnande under knappt fyra minuter i Segue In C (F. Wess). Floran av nyanser som utkristalliseras i framsvepande Such Sweet Thunder gör tolkningen till en höjdpunkt, samtidigt till ett av de mest avancerade alstren att ta sig an på dansgolvet. Sannolikt kan liknande komplexitet uppstå i den souljazziga Horace Silver-hit som inkluderats. Det är standard att Karl Olandersson sjunger på några låtar. Här inskränks hans spröda och vårdade stämma till ett nummer.

I ett par sekvenser hamnar pianist Daniel Tilling i framkant och vid något enstaka tillfälle intar basisten en tätposition med walking bass. Hade gärna sett att de annars var mer centralt involverade i främsta ledet. Septettens batterist besitter en makalös tajming utan att explicit kliva in i någon solistroll. Den viks till Dicken Hedrenius vitala trombonspel, Fredrik Lindborgs fantastiska fraser på i sällsynta sekvenser basklarinett och i övrigt tenorsax, altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindquist och trumpetaren Karl Olandersson är virtuoser vars avgörande präglingar ser till att Stockholm Swing All Stars når bortom mainstream-fållan. Att kalla dem hängivna, besjälade av uppdraget, är snarast en underdrift.

Valand i Göteborg

22/7 2023

Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti

Upprinnelsen till att jag är på plats kan härledas till planerandet av utflykt till Marstrand föregående vecka. Beslöt mig för att resa till den fashionabla ön under torsdagen då biljett till krogspelning med Really Dan införskaffats. Efter traditionsenlig rundvandring i för dagen styv kuling fick jag eget bord på Villa Maritime. Åt och drack gott! Trots att ljudtekniker saknades lät det utmärkt om kvintetten på scen. Uppemot ett tjugotal låtar skrivna av Walter Becker/ Donald Fagen avverkas, givetvis på ett synnerligen omsorgsfullt vis.

Tribut-bandet bildat för att hylla den oförlikneligt sofistikerade Västkust-musik vi förknippar med Steely Dan består av Peter Wiik på sång och gitarr, Jan Corneliusson på keyboard och bakgrundssång, gitarristen Lars ”Lim” Moberg samt en namnkunnig rytmsektion i form av elbasisten Owe Almgren och bakom trummorna Tomas Olsson. Krogkonserten kulminerar i underbart medryckande Pretzel Logic och extranumret Black Friday. Kan i förbigående nämna några fler höjdare som spred en air av originalens magiska dragningskraft: I Got The News, Jack Of Speed, Green Earrings, Home At Last samt Josie. Lokala arrangören hävdade att denna liveakt var den främsta han upplevt på Marstrand. Jag som stiftade bekantskap med dem för första gången fick blodad tand. Hörde mig för om möjligheten att se vad de skulle kunna uträtta tillsammans med Jojje Wadenius, en legendar som ju lirat med Steely Dan ( Alive in America) och i studio med Donald Fagen. Wadenius tillhör för övrigt de respekterade gitarrister jag haft förmånen att njuta av live ett antal gånger senaste tjugo åren.

Efter ha laddat upp på Taverna Averna befinner jag mig således förväntansfull på ett utsålt (både sittande och stående publik) Valand två kvällar senare. Recenserade i höstas i Floda ett stort gäng vilka anförda av Ole Börud kallar sig Steely Band och minns för ganska länge sedan under ett Göteborgskalas när Wadenius gästade Bohuslän Big Band och då framförde melodier ur SD-katalogen.

Har ett halvdussin av deras plattor plus Donald Fagens två första alster. Äger dessutom Greatest Hits (dubbel-lp utgiven 1978) varifrån närmare tio låtar hämtats i versioner inrepade samma dag som konserten. Som kuriosa kan inflikas att jag har somliga av låtskrivarduons medverkan i andras projekt. Syftar på Fagen som gästmusiker hos Marc Jordan, Rickie Lee Jones och Boz Scaggs. Becker i egenskap av producent för China Crisis och bådas insatser på Rosie Velas debut. Minns jag rätt upptäckte jag duons ”beyond perfection”-estetik ungefär vid tidpunkten då uppehåll i verksamheten gjordes, det vill säga tidigt 80-tal.

Deras rockbaserade genreutvidgningar attraherade parallellt kräsna lyssnare och dito kritiker. Den beundrade duon och deras anlitade session-musiker har en närmast herostratisk aura omkring sig. Har tilldelats utmärkelser inklusive inval i Rock And Roll Hall of Fame. Flertalet kompositioner genomsyras av avancerade oförutsägbara harmonier, ofta mystifierande texter och kolossalt tajt, utsvävande sound med häpnadsväckande svängfaktor. Mästerlig leverans av nydanande hookar. medför att refränger etsar sig fast i skallen. Kännetecken som givetvis exemplifierades frekvent på Valand. Därtill har de blivit berömda för en målmedvetenhet gränsande till besatthet att realisera idéer och för ett knippe gitarrsolon vilka utvalda studioess getts i uppdrag att sy ihop. Några som ytterst mödosamt klarade sig genom nålsögat, kunde nästan bygga en karriär på dessa solistiska bedrifter (Larry Carlton och i ännu högre grad Jeff Skunk Baxter, Danny Dias, Elliott Randall med flera).

Huruvida sympatiska stjärnan med förflutet i liveupplaga av Steely Dan: – vilka bör betraktas som genialiska solitärer då inga efterföljare egentligen existerar- ännu håller samma svindlande nivå som när det begav sig tål att diskuteras. Enligt mitt förmenande förgyllde hans närvaro påtagligt en sammantaget storartad konsert, fröjdades åt inspirerade, distinkta solon.

Man måste inse att soundet med nödvändighet är mer avskalat då ingen sampling används. Den detaljerade struktur som omsluter varje perfekt putsat original efter långa perioder i studio, inkluderas i fragment. Istället ägnas stilsäkra versioner åt att framställa låtarnas grundläggande rytmer, kärnan i harmonier och som grädde på moset självklart individuella inlägg av avancerad natur.

Har jag ordning på mina anteckningar öppnar Really Dan konserten över två set på Valand med tre låtar på egen hand. Det inövade materialet sitter som det ska. Fäster mig i I Got The News vid studsande markerade basgångar, första inbrytningen på Keyboard i avspänt groove samt angenäma shuffle-tendenser. Fast det känns ändå lite avvaktande, nästan försynt. Att ljudet lät en smula klent där jag stod bidrog nog till min uppfattning. Typiskt nog noteras omgående maffigare volym, fylligare ljud och förhöjd stämning när Georg Wadenius äntrar scen.

Jojje som gästat tribut-bandet tidigare kommer med ett första snyggt inspel i Rickie Don´t Lose That Number, den prisade gruppens största listframgång kryddad av inbyggd tonartshöjning. Därpå riffas gungande ackord fram i Jack of Speed. Frontmannen Peter Wiik introducerar låtar och förmedlar koncist anekdoter om texters innebörd. Forna musikläraren sjunger riktigt skapligt. Ingen förväntar sig att han ska ha samma karismatiska klös i rösten som Björn Skifs eller ha stämband inriktade på blue eyed soul á la Eric Gadd. Stundtals påminner rösten ändamålsenligt om Donald Fagens, vilket förstås är en stor merit i sammanhanget.

Med sitt kraftfullt guppande driv lämpar sig Jack of Speed utomordentligt väl för rytmsektionen att visa framfötterna, vilket också sker. Temperaturen stiger när elbasutforskare Almgren presenterar sig på allvar assisterad av lika robusta som flexibla rytmläggaren Tomas Olson. Kan flika in att jag ofta kunnat ge mig hän åt att lyssna på dem live, fast då var för sig. När Reelin´In The Years framförs är samtliga på tårna. Cousin Dupree är något av en anomali med sitt rätlinjigt pigga sound, en singel från comebackplattan 2000 som renderade i en Grammy. Keyboardisten Jan Corneliusson tar täten i Reelin´In The Years, broderar här och i andra sekvenser flödande och lägger vokala bakgrunder. Registrerar attraktivt, skimrande beat i Doctor Wu vars outro broderas ut elegant av gästartisten. Trevlig poppralin som sticker ut i den låtskatt som vårdas. Första set avrundas med upprymda tongångar genom att det klassiska jazzfunkiga ös och dito Larry Carlton-solo som fått titeln Kid Charlemagne framförs i animerad tappning.

Också andra set inleds med ett par slagkraftiga melodier utan prominent gäst. Först vaskas essensen fram förtjänstfullt i Babylon Sisters. Efter detta förföriska berättande riffas det friskt i Do It Again med sin raffinerat taktfasta båge. Lars 2Lim” Moberg drar skickligt iväg i vad som ursprungligen var vidlyftigt solo på sitar. I mina öron är tempot aningen för snabbt. Å andra sidan infaller upphetsande bonus när berömt beat förvandlas till fusioneruption. Blir extra kul då batterist och klaviaturspelare läckert duellerar. Marginell svacka uppstår i ett komplicerat arr på Gaucho.

Jojje Wadenius återvänder i det avigt aptitliga tonspråk som fått titeln Green Earrings. Owe Almgren passar på att visa upp sin makalösa teknik i eget tillägg, vilket bevisar att Really Dan inte kan betecknas som någon karbonkopia . Den avlöses av jazzigt grooviga Josie vars subtila shuffle övergångar gör att tolkningen kan koras till konsertens clou. I suggestivt avskalade Third World Man sprids extatiska tongångar. Mannen som imponerade på kräsne kapellmästaren i SD med sin första Cleo-platta, får sin gitarr att känsligt kvida i balladen. Minnesvärt! Nu är man inne på upploppet. Består av lättsamt alster från senare repertoaren, pedagogisk demonstration av halvtemporytmen Purdie-.shuffle och stampa takten eufori i Home At Last där gitarristerna går loss i jambetonad konversation. Oemotståndligt sugande sound utvecklas!

Allt som åstadkoms kanske inte var optimalt. Däremot finns fog för att påstå att detta gig var synnerligen lyckat. Resulterar i revival för unika förlagan så till den grad, att flera refränger poppar upp i ens medvetande med oregelbundna mellanrum. Really Dan behärskar sannerligen vad de sysslar med. En vän som hade hört dem ett par gånger tidigare, ansåg att spelningen på ett utsålt Valand var den vassaste. Om extranumret Peg kan framhållas hur sanslöst medryckande det låter samt att den formidabelt pumpande och pådrivande rytmsektionen hamnade i tranceliknande tillstånd.. Att veteranen Wadenius virtuost ger oss en fullödig slutkläm är fullkomligt logiskt.