• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

13 november, 2026 by Ingegerd Rönnberg

God jul - Underbart rolig och träffsäker

God jul
Av Jonas Karlsson
Dramatisering Jonas Karlsson, Daniel Karlsson
Regi Emma Bucht
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Clara Ahlström
Ljus Tobias Hallgren
Mask Klara Jorméus
Komposition Vittorio Grasso
Ljud Daniel Rejmer
Medverkande Astrid Drettner, Sven Ahlström, Jennie Silfverhjelm, Isabelle Kyed, Peter Gardiner, Måns Nathanaelson, Siham Shurafa, Shebly Niavarani,Henrik Johansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 12 november 2026

God Jul av Jonas Karlsson är en härlig julklapp på Kulturhuset Stadsteatern som får vuxenögon att glittra och skratt att bölja i salongen. Denna underbart roliga och träffsäkra föreställning skildrar en brännhet konflikt på en kommunförvaltning. Det medarbetarna bråkar om är något så till synes enkelt som hur en julhälsning ska utformas.

Det hela startar på ett ledningsgruppsmöte med förslaget att de vore trevligt att önska kommuninnevånarna god jul. Men det är besparingstider så det får givetvis inte kosta något extra, påpekar ekonomichefen. Så hur ska de göra?

Det svänger hejdlöst när gruppen trasslar in sig i en härva av slingriga byråkratiska vägar. Under den excelleras i den förkortningssjuka som fläckar ned språket på många arbetsplatser som NKI (Nöjd Kund Index) och kommunens slogan LIS (Landsbygd i Samverkan).

Möten går över styr med crazy idéer som att paketera hela kommunhuset med fint glansigt julsnöre. Det framförs krav på medbestämmande och uppstår samarbetssvårigheter inte minst med den besvärliga fritidsförvaltningen och väcks oro för att kränka en medarbetare med annan religion eller någon som inte gillar julen. Dessutom ställs den spetsiga frågan om julens innersta budskap ”Är det inte något kristet?”

Kommunalrådet som bara verkar sitta av sin tjänst och inte yttrar ett ord under möten bestämmer till slut att de ska använda ljusstakar för att forma orden God Jul på fasaden. Sådana finns väl i källaren. Så det blir ingen extra utgift.

För att genomföra beslutet behövs det en plan, förklarar personalchefen. En pluppkarta som visar i vilka fönster ljusstakarna ska stå för att bokstäverna ska hamna rätt. Så är karusellen igång igen. Det utfärdas en rad meningslösa mejlorder av HR-avdelningen och upprörda medarbetare menar att det är en tydlig symbolik i att få och inte få en ljusstake på sitt arbetsrum.

Vaktmästeriet klagar i sin tur över ökad arbetsbörda. De har fullt sjå att få fram tillräckligt med fungerande trappljusstakar – alla vet ju hur lätt ljusen i sådana går sönder.

Det segdragna jobbet att hälsa julen välkommen tar tid och energi från annan verksamhet som en ny plan för skolmaten. Samtidigt kan detta så kallade trivselprojekt ses som ett sätt att försöka dämpa medarbetarnas oro för uppsägningarna det ryktas om.

Den superstressade personalchefen som i mycket grad driver handlingen, en Sven Ahlström i högform, säger att det bara är just rykten. Sedan tillägger han att uppsägningarna nog går att klara med naturliga avgångar, det finns några medarbetare som är nära pension. Möjligen kan en tjänst behöva dras in.

Som en storögd och tjänstvillig nyanställd finns i dramats mitt den unga Frida – mycket fint och charmigt gestaltad av Astrid Drettner – som nyligen tagit ett tveksamt karriärsteg till assistent åt HR-chefen – stilenligt och nervigt spelad av Jennie Silfverhjelm.

Frida låter sig hunsas med och blir alltmer likt en allt i allo. Inte alls den kreativa kraft hon skulle få vara. Hon sköter posthanteringen när vaktmästeriet inte hinner med och åtar sig uppdraget att medla med den ”otäcka” fritidsförvaltningen. Dessutom föreslår hon när bokstäverna i julbudskapet på fasaden haltar att hon under en natt kan plocka bort ljusstakar som står i fel fönster.

Som publik hejar man på den godhjärtade Frida, samtidigt anar man att det kommer att gå illa för henne. Hon har ju inte vassa armbågar och förstår inte styrkan i intrigerna på arbetsplatsen.

Plötsligt anklagas Frida för att ha talat obehagligt till folk om julen när hon gått runt och delat ut post. Trots att hon bara har utfört personalchefens uppdrag ”att undersöka vad några obstruerande medarbetare egentligen tycker om julstämningen.” Hon anses också ha orsakat att fritidsförvaltningen nu är på krigsstigen. Dessutom kommer det en mejlflod med upprörda klagomål från medarbetare om att någon rört om i deras rum. Resultatet blir att hon av kollektivet utses till syndabock och offras – sägs upp utan adekvat förklaring.

Chockad över orättvisan beslutar sig Frida för att inte sluta i stillhet. Bort ska julens budskap på kommunhuset som hyllats av massmedia och fått kommunalrådet att självbelåtet mysa. Den lysande hämnd hon tar på de ojusta kollegorna känns högst förståelig.

En stor eloge för att föreställningen är så väloljat samspelt och slår an känslosträngarna ska givetvis regissören Emma Bucht ha. Scenografin av Jenny Kronberg är dessutom häftig. Ett gigantiskt vridbart kommunhus som gör att publiken får bevittna baksidan med julhälsningen. Framför huset rullas ut smäckra skrivbord och ensemblen förflyttar sig ofta i skrivbordsstolar.

Jonas Karlssons flyhänta drama är ett jättefint tillskott i höstens teaterutbud. Han är så bra på att skriva sådana här underfundiga och kloka vardagsberättelser som i grunden rymmer stora frågor. De konflikter som utspelas på denna kommunförvaltning finns givetvis på alla arbetsplatser och i hela världen.

Att rollerna känns så väl utmejslade och att dialogen är så snärtig och uttrycksfull beror säkert på att Jonas Karlsson är en erfaren skådespelare.

God Jul är en föreställning ni inte ska missa. Denna komedi med gott om salt i botten sicksackar vilt och karaktärerna kan skrattas hjärtligt med, förundras över eller störa sig på precis som vanliga arbetskamrater eller chefer på allehanda jobb.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: God jul, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

12 november, 2026 by Elis Holmström

A Talent For Murder

A Talent For Murder
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi Anton Corbijn

Regissören Anton Corbjin har skapat ett antal av musikvärldens mest kända bilder i sin roll som professionell stillbildsfotograf. Att han står som avsändare för den legendariska bilden på fyra irländska herrar i Mojaveöknen, som pryder omslaget till ett av världens bästa album säger det mesta. Men sedan sin biografi om Joy Divison-sångaren Ian Curtis, som hade premiär 2010, har Corbijn gradvis blivit ytterst begeistrad i att göra spelfilm.

Resultaten har dock alltid varit detsamma, visuellt slående men långtifrån minnesvärda. Denna gång tar Corbijn sig an en adaption av en – till sin premiss sedd, absurd pjäs där författaren Patricia Highsmith och hennes fiktiva karaktär Tom Ripley står i centrum. Highsmiths litteratur är inte främmande för att adapteras till film, men rena adaptioner av författarens liv har fram till nu varit nästan obefintliga. Det kan dock finnas förklaringar, Highsmith beskrivs som urtypen för osympatisk, där ett generellt människoförakt som närmade sig rasism var dominant. Addera därtill flera teorier om allvarliga psykiska problem i kombination med en grundläggande personlighet som är antitesten till trevlig så blir en ren adaption ytterst svår vad gäller publikens förmåga att uthärda.

A Talent For Murder är istället en sorts fiktiv – nästan komisk, surrealistisk berättelse där Highsmiths litteratur och hennes troper utforskas. Highsmith själv blir endast en fiktiv figur i ett större ramverk och det hela kan snarare ses som en sorts märklig kompott mellan semi-biografi och studie i författarens mest kända verk. Det är minst sagt bisarrt och många gånger tangerar det komik, något som Corbijn inte är alltför lämpad att sköta. Det som borde vara underfundigt och bitskt blir istället platt och inte alls så lekfullt som det hade behövt vara. Då filmen oscillerar mellan verkligheten och författarprocessen – som presenteras som en film i filmen, blir det hela närmast en gröt.

Tanken att ha kraftfulla referenser till Highsmiths mest kända verk blir bara effektiva för de sanna Ripley-experterna, övergripande tematik kan givetvis förstås även för en som endast sett ett fåtal av de olika adaptionerna, men då flera av de troperna som diskuteras, och i vissa fall kritiseras, krävs en avsevärt djupare kunskap. Detta gör att filmen många gånger känns onödigt otillgänglig. Det är att likna vid en film om Alfred Hitchcock där allt utgår ifrån den ganska okända Cirkusboxaren istället för Psycho eller En Studie I Brott.

Dock finns ett underhållningsvärde, delvis för att filmen försöker iscensätta sitt eget Ripley-scenario där mord, svek och lögner vävs ihop till ett cyniskt och grymt nät. Måhända är det inte i närheten så fängslande som den faktiska varan författad av Highsmith själv men här finns ändå ett dugligt tittarvärde. Helen Mirren är också stark i sin roll som Highsmith även om det fanns utrymme att vara än mer motbjudande porträttet vad gäller att förolämpa allt och alla.

Sedan går det inte att undkomma att Corbijn fortfarande har ett sinnen för stil som få. Öppningsbilderna på de schweiziska alperna är gränslöst stiliga. Sättet han komponerar både vad gäller det faktiska fotot och med perspektiv och rörelse är fullkomligt genialiskt. Dock tycks dessa visuella färdigheter aldrig kunna överföras till saker som personregi, dramaturgi eller slutresultatet. A Talent For Murder må stundvis roa men känns till slut ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Sheep In The Box

12 november, 2026 by Linou Gertz

Sheep In The Box

Sheep in the box
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november 2026 (visas innan dess på Stockholms filmfestival)
Manus och regi Hirokazu Koreeda

I en alltför nära framtid utannonserar början av filmen som det vore en mörk framtidsdystopi – men istället för att ta den enkla mer invanda vägen tar här Koreeda ett betydligt varmare och mänskligare grepp och visar en ljus och varm framtid där drönare kommer med postleveranser istället för bomber för krig. Det känns väldigt Amazon Prime-aktigt och får mig att tänka på sci-fi-dramat Pluribus där hon bara får leveranser från drönare efter att ha hamnat i onåd med grannskapet. Men det är någonting helt annat. Här beblandas detta närtids-sci-fi-dramat med frågor om skuld, sorg och ånger efter att ett barn har gått bort men kan återskapas i en robot som delar minnen (efter bilder och videos) men framförallt utseende med den avlidne för att ge familj och vänner mer tid om dödsbeskedet kom alldeles för plötsligt och de vill kunna fortsätta prata och kramas med dem. Det är en tunn linje mellan förnekelse och kärlek i denna snara framtid.

Fotot är som sagt väldigt ljust och glättigt till en början, men får under speltidens gång en mörkare och mörkare ton som på ett mycket subtilt och vackert sätt låter tittaren glida in i samma nedtonade mörker som familjen själva när de samtidigt vill behålla sitt ”barn” men likväl inte, samtidigt som pappan försöker komma underfund med hur sonen gick bort om det verkligen var en olycka eller om det finns en gärningsman att beskylla allting på. Kanske skulle det göra det lättare för honom, och förhoppningsvis mamman, att gå vidare och acceptera vad som hänt. Att låtsas som att han fortfarande lever och finns kvar verkar inte riktigt vara en långvarig lösning även om det till en början kan kännas och te sig så.

I eftertexterna visar det sig att Koreeda inte bara skrivit manus och regisserat filmen utan även klippt och redigerat den också. Vilket inte direkt överraskar mig då det är en väldigt entydig och enhetlig vision som presenteras och vissa konstnärligare bilder lyfter filmen ytterligare och får mig nästan att kasta den mot högsta betyg men då det mest puttrar på utan att direkt dra någonting till sin spets känns det ändå svårt att motivera. Att den var med i huvudtävlan i Cannes känns förståeligt men också att den inte vann.

I robotsonen finns en gps-sändare som ett annat robotbarn hjälper honom ta ur så han inte stängs ned vid längre avstånd än 30 meter ifrån ägarna (föräldrarna). Detta skapar möjlighet för en andra väg för filmen att gå utöver familjedramat där andra försvunna barn hittar en gemenskap i varandra där de vill bygga en fristad för varandra utan att vara längtande föräldrars husdjur och ständigt vara dem till lags. Det påminner något om en Peter Pan-situation kan en säga. Dramat känns väldigt allmänmänskligt men visar också på japansk filmtradition där familj och samhällsutveckling ofta går hand i hand. Detta är vanligt för Koreeda men också längre bak till såväl Kurosawa (om en ser bortom samuraj-filmerna) men kanske ännu mer i Yasujiro Ozu och filmer som Tokyo Story och Early Spring/Early Summer. Man kan såklart se denna utan att gräva bakåt, men för den som verkligen gillar detta och vill se mer familjedraman från Japan finns det mycket att hämta där. Ofta samma glädje men också långa revor av mellanrum mellan generationerna som dock skämtas med här. Den lättsamheten är charmig och passande filmens ton och skrattas mest åt. Och kan nog ändå relateras till varifrån i världen man än må vara ifrån. Det finns förstås en oerhörd styrka i det också.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

12 november, 2026 by Marja Koivisto

How to Rob a Bank

How to Rob a Bank
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 november 2026
Regi David Leitch

Snyggt, smart och riktigt spännande. How to Rob a Bank är på många sätt Robin Hood anno 2026. En film som under ytan av en rafflande berättelse bär på en tydlig och träffsäker samhällskritik.

För vad händer när människor lever i ett samhälle där klyftorna växer, där tryggheten blir en lyx och där allt fler tvingas kämpa för det mest grundläggande? Vi är hungriga. Vi vill ha den vård vi behöver. Vi vill att våra barn och gamla ska må bra, känna trygghet och kunna se framtiden an med hopp. Det är inga orimliga krav. Det är själva grunden för ett värdigt samhälle.

Filmen lyckas förena spänning med en större berättelse om makt, pengar och social orättvisa. Skådespelarinsatserna är snygga och övertygande, tempot håller och det visuella uttrycket är genomarbetat. Fotot fångar vår samtid med dess digitala influenser, snabba bildspråk och estetiska referenser.

Samtidigt framstår samhällets väktare som märkligt mossiga, närmast handfallna och inkompetenta inför en ny värld där gamla metoder inte längre räcker till. Kontrasten mellan den moderna verkligheten och de institutioner som försöker kontrollera den blir både underhållande och talande.

Det är en film som roar, engagerar och väcker frågor. För bakom rån, pengar och adrenalin finns en större fråga: Vem är egentligen tjuven i ett samhälle där så många människor berövas möjligheten till ett värdigt liv?

Robin Hood har klivit in i vår tid. Och han verkar ha en hel del att säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

12 november, 2026 by Thomas Johansson

Really Good Time på Hus 7

Betyg 5 (5)

Det är inte direkt enkelt att döpa sitt band till Really Good Time. Det är ett ganska stort löfte att ge publiken redan innan man hunnit koppla in förstärkaren. Tänk om det blir en Really Bad Time i stället? Men Dublintrion behöver inte oroa sig. På Hus 7 levererar de precis vad namnet utlovar. Vilken jäkla spelning!

Det här är ett band som befinner sig i slutskedet av sin Europaturné, med Stockholm som ett av de sista stoppen innan turnén avslutas i Tyskland. Trion består av sångaren och gitarristen Diolmhain Ingram Roche, som går under namnet Wastefellow, basisten Jack Hitchcock (Jacque le Coque) och trummisen Adrian Garvey (Ado Tornado).

Tre personer som tillsammans skapar ett ljudmässigt kaos som är både välorganiserat och fullständigt vansinnigt. Det är fullt ös från början till slut. Det finns ingen som står och ser snygg ut i ett hörn och väntar på sin tur. Alla tre är i ständig rörelse och verkar ha lika roligt på scenen som publiken framför den.

Musikaliskt rör de sig någonstans mellan postpunk, alternativrock och punk. Själva har de beskrivit sitt sound som U2 under Vertigo-perioden om de spelade Viagra Boys. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning, även om det finns betydligt fler influenser i deras musik. Queens of the Stone Age och Pixies är andra namn som dyker upp i tankarna.

Debutalbumet Affirmations har redan fått ett fint mottagande på hemmaplan. Hotpress har hyllat bandets intensiva och energiska uttryck, och de har hunnit spela på festivaler som SXSW och The Great Escape samt dela scen med storheter som Iggy Pop och Franz Ferdinand.

På Hus 7 blir det tydligt varför de är på väg att spela till sig en betydligt större publik. Det finns en omedelbarhet i deras framträdande som är svår att värja sig mot. De växlar mellan rå energi, skruvad humor och melodier som faktiskt fastnar. Det är svettigt, stökigt och framför allt väldigt roligt.

Och åter till bandnamnet. Det är förstås alltid lite riskabelt att utlova en riktigt bra tid. Men den här kvällen finns det ingen anledning att reklamera upplevelsen. Really Good Time levererar med råge.

Det här är ett band jag gärna ser igen. Och förhoppningsvis behöver vi inte vänta särskilt länge på nästa besök i Sverige. För den som ännu inte upptäckt Dublintrion finns det all anledning att lägga namnet på minnet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in