Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Veckans skivor: fyra fyrapoängare med Grace Jones, Park Hotell, Q-Tip och Gang Gang Dance

by

Det är en rätt kul skivvecka med flera bra nya skivor från olika genre. Den som gillar diskopop av gammal klass kan glädja sig åt Grace Jones comeback. Hon syntes förresten i vimlet på MTV-galan på torsdagskvällen. Tänk vad tiden går. Kvinnan som var trådsmal och en androgyn rymdvarelse av Bowie-stilen var nu en medelålders dam. Det är nästan tjugo år sedan hon gav ute en skiva sedan. DN som hyllar skivan skriver: … när replikantkvinnan återvänder gör hon det med imponerande styrka. Nästan så att man föreställer sig att nya albumet ”Hurricane” legat nedfryst sedan 80-talet för att plötsligt resa sig likt en annan ”Demolition man”.

Albumet pendlar mellan maskinkylig elektro och soul och till och med samhällskritiska texter och ett gospel-spår, eller åtminstone med rejäla gospelinfluenser i ”William’s blood” .

Park Hotell
Det bubblar inom svenska indiepop och många nya band kommer fram. Park Hotell från Luleå har gjort klart sitt debutalbum för flera år sedan men av flera struliga skäl kom det aldrig ut. Men när albumet ”Free for friends” nu kommer hyllas det på många håll. Jag såg att skivan som fanns med bland en av de som musikmagasinet Sonic valt ut som särskilt premie att välja om man svarar snabbt på deras prenumerationserbjudande.

Debutalbumet har producerats av Jari Haapalainen som också spelade trummor. Tvillingsystrarna Johanna och Miriam E. Berhan körar.

Bland annat Dagens Nyheter ger skivan högt betyg:

För när det nyinspelade debutalbumet nu väl är här visar det sig rymma så mycket ackumulerad prillig popfrustration att man blir alldeles rödflammig av upphetsning. Det låter inte så lite engelsk 80-talsindie – med ekon av band som McCarthy och Razorcuts – med flinka gitarrer, en uppstudsig bas och ettriga trummor, och den för stilen så typiskt svävande sången ovanpå alltihop.
…
Det här är inte en lovade debut, det här är ett band som för länge sedan har fattat vad popmusik handlar om.


Skivans hemsida.
Här är Svenskans recension.
Här Dagens Skiva (som går mot strömmen och tycker den är tråkig)

Gang Gang Dance: ”Saint Dymphna”
För den som gillar mer jazz, konstmusik, djungeltrummor och elektroniskt i en egen och mycket speciell blandning är det säkert en julafton i förskott när Gang Gang Dance släpper ett album.
Det är ett av de nya skivor som får bra mottagande av musikkritiker.
Nils Hansson på DN skriver:

Att lyssna på dem har dock inte varit lätt. Men på ”Saint Dymphna” har de rensat bort allt det mest trassliga, grumliga och medvetet klumpiga. Varenda låt är tydligt definierad på sitt eget sätt, oavsett hur många lager den är sammansatt av.

Du kan lyssna på dem på deras Myspace.
Här en recension i tidningen Rolling Stone.

För hiphipare:
Också den som gillar hiphop har en ny skiva att lyssna på: Q-Tip har släppt ”The renaissance”.
Den tas emot väl på de flesta tidningars recensionssidor, betyg 4 både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Albumet släpptes för övrigt samma dag som det var presidentval i USA, vilket påpekar i den engelska Wikipedian. En sådan där rolig detalj som aldrig skulle få stanna kvar i den svenska wikipedian där en liten grupp nördar tagit över och censurerar bort roliga detaljer hela tiden (den svenska wikipedian och dess gängstyre är för övrigt en sak värd att granskas).

Men åter till Q-tip, här finns han på MySpace om du vill lyssna på spår från nya albumet.
Albumet recenserat i BBC.
Helsingborgs Dagblad
Sonic Magasin.

Mest av allt är jag bara glad över att Q-Tip är tillbaka. Att få höra den där nasala robotrösten som låter som sandpapper inlindat i varm bomull igen räcker gott. Det är ju som han själv rappar: ”What good is an ear without a q-tip in it?”

Men det kära återhörandet stannar inte bara vid en av hiphoppens mest lättigenkännliga röster. Den förre A Tribe Called Quest-rapparens solokarriär hittills har inneburit tvära kast. Först den funkigt kommersiellt dansgolvsflirtande ”Amplified” som en reaktion på hans forna grupps introverta avslutning. Sedan det indragna svåra, men i längden väldigt givande, ”Kamaal the abstract” som en motreaktion på solodebuten. På ”The renaissance” återvänder Q-Tip till – och uppdaterar – den uppfinningsrika distinkt jazziga och souliga hiphoppen som utgjorde grunden för ATCQ. Det låter som att han hittat hem.

Grace Jones – Hurricane (Mix 1 Edit)

Gang Gang Dance live

Gang Gang Dance: Princes

Q-Tip – The Renaissance album realease party

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Tony Clifton "White elephant"

by

Gotlandsbandet ”Tony Clifton” har hängt och spelat ihop sedan 2002. Efter att ha synts och hörts på en mängd festivaler runtom i landet är det nu dags för debutalbumet ””White elephant” att äntra skivmarknaden.

Tony Clifton säger sig ha tagit influenser från en mängd olika grupper. På bandets myspacesida nämns bland annat Hot Snakes, Grandaddy, Velvet Underground, Queens of The Stone Age och The Soundtrack Of Our Lives. Själv tänker jag ”The Ark” när jag hör den första singeln ”Deliverance”, låten som tyvärr inte är särskilt nyskapande men som ändå gör att det ibland rycker till lite i benet.

De fem oklippta killarna leverar en trevlig och konventionell rockmusik som de säkerligen slipat på i timmar. Bandets sångare Johannes Hallbom känner vi sen tidigare igen från Kunskapskanalens ”Garage”. Att få Johannes att framstå som en rockstjärna känns rätt knepigt. I rutan ser han ut som en snäll och go grannpojke snarare än en kaxig artist som slår sönder instrument, röker något tvivelaktigt samtidigt som han ligger med en groupie. Okej, kanske är det bara positivt att någon slår hål på myten om att allt detta automatiskt skulle tillkomma en äkta rockmusiker. För faktum är att Johannes faktiskt har en rockstjärneröst som får hela albumet att lyfta avsevärt.

Bästa låt: ”All the little shards”. Okomplicerat i höstmörkret tack.


Du kan lyssna på bandet Tony Clifton på deras MySpace-sida.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mogwai på Cirkus

by

Magi. Massiva ljudbilder. Mogwai. När Skottlands finaste band (möjligtvis med konkurrens från Glasvegas?) besökte Stockholm i tisdags så hade de självklart den strålande nya skivan ”The Hawk is Howling” i bagaget men spelningen bjöd även på en hel del äldre låtar.

Redan med öppningslåten ”The Precipice” från bandets senaste skiva lades ribban högt för resten av konserten. När de därefter spelade ”Friend of the Night” var jag i extas. I Cody fick vi även höra frontmannen Stuart Braithwaite sjunga (vilket är lite ovanligt då större delen av bandets repertoar är insturmental) och nya ”Batcat” var precis lika mäktig som på skiva.

Jag var på förhand lite orolig för hur konserten skulle bli med tanke på att de var tvungna att ställa in slutet av USA-turnén på grund av en krånglande pacemaker men de gav klara besked. Mogwai är 100% återhämtade och i bättre form än någonsin tidigare.

Så här skriver SVD om konserten.

Recension av 4:13 Dream – nya albumet med The Cure

by

”4:13 Dream” är The Cures första album på 4 år och deras bästa sedan tidiga 90-talet. Det är en ganska så stor variation på låtarna men vad de har gemensamt är att de utgör första halvan av vad som i början var tänkt som ett dubbelalbum.

Det känns som att The Cure musikaliskt har återfunnit sig själva efter 2004 års skiva. Låtarna är mer åt pophållet och låter som en blandning av material från ”The Head on the Door”, ”Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me” och ”Wish” samtidigt som de känns förvånansvärt fräscha.

Öppningsspåret ”Underneath the Stars” är bland det vackraste de gjort och ”The Hungry Ghost” är ytterligare en juvel. ”This. Here and Now. With You” är den perfekta radiodängan och när Robert Smith börjar skrika i ”The Scream” är jag i himmelriket men höjdpunkten för mig är ”The Real Snow White” – en av de mest excentriska poplåtarna jag har hört någonsin och refrängen är fullständigt briljant.

Om skivan har någon svaghet så skulle det vara att det känns som att det saknas något. I början var tanken att det skulle vara ett dubbelalbum med 33 låtar men planerna ändrades och istället så släpper de alltså första halvan, ”4:13 Dream”, nu och andra halvan, med betydligt mörkare låtar, (förhoppningsvis) lagom till att Robert Smith fyller 50 år den 21 april nästa år. Där lär ”A Boy I Never Knew”, an av de bästa låtarna som spelades på deras världsturné tidigare i år, finnas med.

Här är ett youtubeklipp från när de spelade ”4:13 Dream” i sin helhet i Rom den 11 oktober i år.



Recension i DN.
Recension i SVD

Andra bloggar om: , , ,

Sad Day For Puppets "Unknown Colors"

by

Det snygga Blackebergsbandet Sad day for puppets bildades 2006 i Blackeberg, utanför Stockholm. I våras släpptes ”Just Like A Ghost EP” som mottogs väl och bidrog till att gruppens namn började sprida sig inte bara i avskärmade indiekretsar utan även på de lite större musikarenorna. Gruppen består av songwritern Martin Källholm, sångerskan Anna Eklund, gitarristen Marcus Sandgren, basisten Alex Svenson-Metés samt trummisen Micael Back.

Debutalbumet ”Unknown Colors” släpps helt rätt i tiden. Säkert är det fler än jag som gått och längtat efter en melodisk shoegazeinfluerad musik som ger gitarren det utrymme den förtjänar. Den första singeln ”Little Light” är en passande presentation av albumets karaktär. Gillar du låten, så lär du älska albumet. Anna Eklunds sköra och smått barnsliga röst påminner lite om den brittisk-georgiska sångerskan Katie Melua. Dock framhävs det fridfulla och mystiska i Annas sång många gånger av de duktiga musikerna i bandet.

Även om modulationerna och formerna kanske inte alltid känns direkt innovativa, så blir jag imponerad av Martin Källholms arbete. Hans musik är sublim och biter sig okomplicerat fast i själen. ”Unknown Colors” kommer helt klart till sin rätta i denna annars så gråa och murriga höst. Jag sitter på fyrans buss och när vi åker över västerbron tittar jag ut över Stockholms stad. I mina hörlurar spelas ”Lay Your Burden On Me” och jag inser hur vacker och förtröstansfull staden ter sig.

Andra bloggar om: , , ,