• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Robert Montgomerie – the Longing

20 oktober, 2010 by Redaktionen

Robert Montgomerie bestämde sig efter en tung sjukdom att sluta sitt jobb och satsa på musiken. Vilket var tur för oss för debutskivan är riktigt bra. Och ljudet är snyggt. Skivan är mastrad i Beatles favoritstudio Abbey Road. Musiken har också tydliga influenser av Beatles. I ett par låtar blir det mer McCartney än Lennon, mer Yesterday än I’m the walruss. Men bara i ett par låtar.

Överlag är det bra låtar som man blir glad av. Inte helt fel i höstens mörker. Speciellt låtarna God’s major mistake, Gates of your heart och singellåten Backwards är mäktiga. Den sistnämnda finns på YouTube med charmig video. Till skivan kommer en bok med texter, bilder och kommentarer. Rekommenderas.

Kenneth Molin

Läs även andra bloggares åsikter om Robert Montgomerie, skivnytt, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Robert Montgomerie, skivnytt

Skivrecension: Jim Hanft "Weddings or Funerals"

20 oktober, 2010 by Redaktionen

När den första känslan av mellanmjölk har lagt sig efter första genomlyssningen, upptäcker jag ett engagemang och en nerv som berör i Jim Hanfts album ”Weddings or Funerals”. Bakom den ganska traditionella folkrocksstilen finns en äkthet som imponerar. Låtarna drivs av Hanfts akustiska gitarr och tillsammans med hans rätt raspiga röst får man ibland en känsla av gatumusik. Instrumenten spelar utmejslade roller i låtarnas berättelser om modernt vardagsliv i ett land som tappat sina illusioner. I både musik och texter finns en tydlig identitet som inte behöver överlastas med identitetsmarkörer. Produktionen ger oftast ett självklart och rent intryck med mycket akustiska inslag och den klarar ett och annat stillsamt inslag av steel-guitar, banjo och en och annan överstämma utan att bli insmickrande.

Albumet innehåller allt från traditionella singer-songwriterlåtar till rockiga låtar med hit-känsla där den akustiska gitarren är det enda ankaret i folkrocken medan produktionen gör utflykter till en poptradition som känns europeisk snarare än amerikansk. Och kanske det är den svenska produktionen som gör att man så lätt känner igen sig i soundet. ”Weddings of Funerals” är producerad av Lasse Mårtén, som tidigare producerat Lykke Li bland andra, och är inspelad i Stockholm med svenska musiker.

Motsättningen från albumtiteln präglar hela skivan och finns i många av låtarna. Tydligast i den närmast popiga ”By the Stream” där en catcy refräng med hitkänsla döljer en sylvass text om den amerikanska erfarenheten av kriget som både abstrakt mediakonstruktion och konkret vardag på kyrkogården. En erfarenhet vi i Sverige bara på sistone börjar förstå.

Med ”Weddings or Funerals” har Hanft kopplat över både text och musik från folkrockens traditionella tillvaro över till en modern vardagsvanlighet utan att den förlorat sina rötter eller sin identitet. Han vinner mig med sitt poetiska gitarrspel, sin ärliga röst och med textrader som ”I heard you lost yourself in a pair of new jeans on a bus downtown”. I sin svenska kostym är Jim Hanft amerikansk folkrock när den är som bäst.

DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Jim Han ft, singer/songwriter, recension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jim Han ft, Musik, Recension, singer/songwriter, skivnytt

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

19 oktober, 2010 by Redaktionen

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om Bingo Rimér, flickfotograf, foto, böcker, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bingo Rimér, Böcker, Foto, Recension

Bryan Ferry – saknad röst tillbaka med Olympia

19 oktober, 2010 by Redaktionen

Kate Moss på omslaget till OlympiaOlympia är Bryan Ferrys nya skiva, men det är låtarna i den gamla stilen som funkar bäst. Hans utflykt till moderna monotona låtar, kunde han gärna låtit bli, känns mest som ett desperat försök att låta modern.  Dock är det en välkommen comeback för en av de starka rösterna som släpps den 27 oktober. Får en svag fyra från Kulturbloggen.

Det är bara tre år sen han släppte den förra soloskivan, men det känns som detta är en verklig comeback. Det är hans trettonde studioalbum sedan 1973, så karriären har sakta puttrat på. Bryan Ferry fyllde 65 i september, och han hans röst har förändrats. Idag pratsjunger han som så många andra äldre röster. Dock är det ett kärt återhörande. Skivan inleds med en malande sång, ”you can dance”  och det är också första singeln. Ett ganska konstigt singelval, då den funkar bättre på en klubb i en ommixad version än i radion, och den är också släppt i minst fem remixer.  Därefter börjar skivan på riktigt, så hoppa gärna över det första spåret.

Det är ett namnkunnigt gäng som arbetet med den nya skivan. David Gilmour, Jonny Greenwood, Nile Rogers, Mani, och Flea är idel kända namn, vi skulle kunna starta en frågasport om vilka band de är kända från. Till det gänget ska läggas delar av gamla Roxy Music, Phil Manzanera, Andy Mackay och Brian Eno.

Nästa låt, Alphaville, skulle fungera mycket bättre som singel, och här hörs gamla takter av Bryan Ferry i den drömska popmusiken. Musik som passar bättre till den italienska filmen Alhaville än de mer kända popsyntarna från Tyskland.  Skivan rullar på så, och är klart värd en lyssning, om du gillar 70-tal blandat med nya rytmer.

I covern ”Song to the siren” sjunger Bryan ”Here i am”, och det är verkligen känslan, här tar han plats igen, och vänder tillbaka till det som gjorde honom stor på 70-talet.

Bryan Ferry startade sin karriär som sångare i Roxy music, en grupp som blev känd för att alltid ha vackra kvinnor på sina skivomslag. Tidigare har Bryan Ferry mest haft porträtt på sig själv på sina soloskivor, men nu har han tagit med sig vanan med vackra kvinnor på skivomslaget från Roxy music. Dock är det en ensam kvinna och det är bara en ansiktsbild. Det är Kate Moss. En bild som ska visa på ”glamouren” på den nya skivan.

En trend idag är att nya skivor släpps i många olika versioner. Olympia släpps i tre olika versioner i Sverige. En CD med tio låtar, en CD + DVD med två extra låtar och en 30 minuters dokumentär. Dessutom finns det en dubbel-CD-version med DVd och bok. Den versionen har 2+7 extralåtar och kostar hela 699 kronor. Tar vi med olika versioner som finns utomlands, så kommer det bli otaliga olika versioner för de största fansen att köpa.

Vi säger välkommen tillbaka, och inser att rösten varit saknad.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bryan Ferry, glamour, Kate Moss, Musik, Popmusik, skivnytt

Skrivrecension: New Found Land – The Bell

19 oktober, 2010 by Redaktionen

Den 27 oktober kommer bandet New Found Land ut med sitt andra allbum – The Bell. Men det är inte bara en ny skiva som möter lyssnarna utan även ett helt nytt band, New Found Land har växt så det knakar och det hörs.

Där debutplattan var blyg och trevande så är uppföljaren rikare i sin ljudbild tack vare alla nya bandmedlemmar och nya instrument som har introducerats. New Found Land har gått från att vara en duo till att vara ett stort band där antalet bandmedlemmar beror på vem du frågar, alla siffror från sex och uppåt verkar vara gångbara.
Första spåret på plattan, och till lika titelspåret The Bell är skivans omedelbara höjdpunkt med slingan ”Oaa I could never prepre myself for this” och tropiska inslag. Den sätter sig på hjärnan och förtjänar att få vara kvar där.

Skivan har inga direkta lågvattenmärken men en del låtar agerar mer som utfyllnadsmaterial mellan de riktiga ljusglimtarna. Låten Stay with me har man hört förut och erbjuder egentligen ingenting nytt, men det är trots allt en fin låt som säkerligen kommer att göra sig bra i en spellista för kärlekskranka hjärtan. Det känns som att det är den där obligatoriska lugna låten som måste vara med på alla plattor fast den inte tillför något originellt.
Tillsammans med titelspåret är det Human, A storage plan och Carve out my heart som får definiera albumet och det är i den något mer lekfulla riktningen New Found Land bör ta sin musik.

Skivan avrundas med spåret Jag tar smällen där Anna Roxenholt sjunger på svenska. Tydliga paraleller till Annika Norlin kan dras, men det som New Found Land saknar för att komma upp i den divisionen är något bättre låttexter. Trots att Jag tar smällen är en pärla så är det inget miniepos som Annika Norlin kan lyckas få till.
Det allra sista spåret Streets are different flörtar med den nyfolksvåg som cirkulerat sedan Fleet Foxes släppte sin debut 2008. Med plockande och plinkade strängar tillsammans med rogivande stämmor vaggas lyssnaren till ett behagligt lugn.

The Bell är ingen skiva som kommer få oss att vurma och gå ner på knä så som vi kan göra när Håkan Hellström eller Annika Norlin släpper en ny skiva, men den förändring som New Found Land har genomgått är minst sagt intressant och väldigt trevlig att lyssna på.
Rekomenderas för alla som gillar enkel pop och hypnotiska ballader om att se förbi det bittra i livet.

Lyssna på New Found Land på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om New Found Land, The Bell, recension, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, New Found Land, Recension, skivnytt, The Bell

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1455
  • Sida 1456
  • Sida 1457
  • Sida 1458
  • Sida 1459
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in