• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension Astrolites – Play for keeps

3 december, 2010 by Redaktionen

Rockabillyn har muterat flera gånger sedan den första storhetstiden på 50-talet med Elvis inspelningar för Sun records. Och artister som Carl Perkins och Charlie Feathers. Under det tidiga 80-talet gjorde ’Stray cats’ rockabillyn populär igen efter en lång tid i glömska hos den stora publiken.

Ungefär samtidigt dök Psychobillyn upp, en blandning av punk och rockabilly. Namnet var passande med tanke på att texterna ofta var skruvade och ibland rätt morbida. Några exempel i genren var ’Meteors’ och ’Demented are go’.

Det svenska bandet Astrolites spelar en variant som de kallar för ’Hi-speed rockabilly’, kanske vill man betona skillnaden mot den mer punkiga psychobillyn. Det är snabb rock’n’roll med rockabillyinfluenser, en genre som lätt kan bli enformig om man inte har bra låtar. Vilket Astrolites har.

Extra plus för ’ Here I am’, ’Devil woman’ och ’Go rebel go’. Däremot har jag lite svårt för covern av ’Ring of fire’ – som förmodligen funkar live. På skiva blir det svårt att inte tänka Johnny Cash.

Har du chans att se dem live så gör det, det här är den typ av musik som växer ytterligare några snäpp på scen. Astrolites har dessutom rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband.

Fler recensioner:
Nöjesguiden och Barometern.

Läs även andra bloggares åsikter om Astrolites, recensioner, rockabilly

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Astrolites, recensioner, rockabilly

Skivrecension: Gareth Liddiard – Strange Tourist

3 december, 2010 by Redaktionen

Gillar du det australienska bandet The Drones? Då kan singer/songwriter-albumet Strange Tourist med Gareth Liddiard vara något för dig. Gareth spelar till vardags i framgångsrika australiensiska bandet The Drones. Med the Drones har han turnérat jorden runt några varv och kammat hem ett Austrialian Music Prize.

Nu gör han solodebut. Det är melankoliskt och påminner om David Gray och det är spröda vackra toner från den akustiska gitarrer. En riktig mjuk singer/songwriter att överleva vintermörkret med.

Som det står i pressutskicket, vilket är rätt bra beskrivet:

Domedagsklockorna klingar ödsligt i en övergiven kyrka; ekot drar fram över den australiensiska outbacken och dränker sorgsna själar längs vägen. Likt en pastor som delger sin predikan tvingar Gareth Liddiard åhörare att böja sig för hans sotsvarta bekännelser.

Om fattiga ord ska beskriva The Drones så hamnar vi någonstans där; i landet mellan 16 Horsepower och Suicide, mellan Neil Young och US Maple, och mellan träsket och torra land drar de fram likt en karavan av obekväma själar. Liddiards karaktäristiskt feta accent ger ytterligare tryck för politiska undertoner och spruckna kärleksförklaringar. Monotona rytmer och vildsinta, ettriga gitarrer ger rösten en duk att måla på.

Flertalet tidningar och skribenter har öppet delgivit dem sin kärlek och 2006 vann de Australian Music Prize för sitt album (med det milslånga namnet) ”Wait Long by the River and the Bodies of Your Enemies Will Float By”. I höstas släpptes ”Havilah”, deras senaste album, i Australien och nu i år väljer de att turnera världen runt för att låta en skara av förväntansfulla människor ta del utav en akt som saknar motstycke just nu.

Om man mot all vett och sans vill undslippa att bli berörd av The Drones får man nog låsa in sig i en blykammare nere på havets botten och låta en burk med starka sömnpiller ackompanjera skvalpet omkring för när du väl satt din fot i konserthallen är du fast.

Läs även andra bloggares åsikter om Gareth Liddiard, The Drones, singer/songwriter

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Gareth Liddiard, singer/songwriter, The Drones

Recension av The next three days med Russel Crowe

3 december, 2010 by Rosemari Södergren

Russel Crowe är en duktig skådespelare. Allra mest briljerar han när han får spela ett slags actionhjältar som är hjältar lite ofrivilligt och kanske också är lite klantiga som hjältar. På så sätt är rollen i ”The next three days” som klippt och skuren åt honom.
Han spelar collegeläraren John Brennan vars fru blir gripen och dömd för mord. John Brennan vägrar att tro att frun har mördat, fast bevisen verkar övertydliga. Frun kommer i fängelse och han får själv ta hand om deras son. När överklaganden inte tas upp och frun tycks få sitta kvar i fängelset hela livet blir Brennan desperat. Han bestämmer sig för att frita sin fru.
Han går vetenskapligt tillväga och träffar en expert på fritagningar ur fängelse. I detalj planerar han hur han ska göra. Det går inte så bra i början i alla fall. Han blir lurad i den undre världen.
Samtidigt som John Brennan skaffar allt han behöver för att befria sin fru träffar han en trevlig kvinna med sin dotter på en lekplats och sonen blir god vän med den flickan. Tycke verkar uppstå mellan den kvinnan och Brennan. Och samtidigt verkar Brennan tappa verklighetsförankringen. Alla andra verkar inse det faktum att hans fru begått mordet, till och med hon själv.
Spänningen ökar därför inför fritagningen: kommer frun att vägra följa med, kommer sonen att vägra följa med?

Handlingen utspelar sig i Pittsburg och det är tydligen en av de städer som efter attackerna den 11 september fått extra hårda riktlinjer hur polis och myndigheter ska agera och snabbt och effektivt stänga av staden vid olika grova brott. Det är ett bra slag mot övervakningsguruer att visa att hur övervakad en stad eller en stat än är, då finns det ändå kryphål att smita igenom. Total övervakning är aldrig svaret på samhällsproblem.

Jag gillar Russel Crowe och missar inte någon film med honom. Filmen är spännande och har några oväntade vändningar. Vad jag ska se får filmen också hyggligt betyg av de flesta filmkritiker, betyg 3 i såväl Expressen som i MovieZine. Maaret Koskinen i DN ger dock bara betyg 2 och menar att regissören gapar över för mycket.

Den söker samtidigt vara familjdrama, whodunit och prisonbreakfilm med samhällskritiska anspråk – och förlorar sig själv på vägen.

Filmen är dock mer än två timmar och tio minuter, vilket är i iängsta laget. Regissören Paul Haggis har bland annat fått Oscar för manus till ”Million dollar baby” – men den filmen är mycket mer flera filmer i en film.

Jag är lite irriterad på att det i reklamen för ”The next three days” står att Liam Neeson är med. Han är bara med i en scen. Så det är att ta i att locka med honom. Nu behövs ju inte det eftersom Russel Crowe är dragnamn i sig, men jag gillar ju Liam Neeson och hade gärna sett mer av honom.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Russel Crowe, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Recension, Russel Crowe, Scen

Att skriva filmmanus – Konsten och hantverket – en praktisk handbok

1 december, 2010 by Rosemari Södergren


Jag har läst ”Att skriva filmmanus – Konster och hantverket – en praktisk handbok” av Fredrik Lindqvist.

Jag har läst rätt många böcker om att skriva, både om att skriva deckare, romaner, noveller och för teater och för film. När författaren till den här boken om att skriva filmmanus kontaktade mig hävdade han att boken är annorlunda än de flesta andra sådana böcker för att den är mer konkret.

Jag ser i ett pressutskick att Lisa Ohlin, regissör, manusförfattare och dramaturg sagt om boken:

Med tydliga förklaringar, handfasta tekniska råd som tål att höras många gånger; inspirerande analyser av moderna filmer och med egen erfarenhet, navigerar Fredrik Lindqvist oss med säker hand igenom det svåra hantverket. Här är en bok för alla, noviser såväl som erfarna, som tänkt slänga sig ner i manusskrivandets ormgrop och komma levande upp igen.

Boken är oerhört konkret, ja mycket handfast. Visserligen måste en bra film eller ett bra manus bygga på konstnärlig förmåga. Om manusförfattaren inte har någon känsla tror jag inte det räcker att följa några råd. Men all världens konstnärlig räcker inte heller, om det inte förpackas på ett sätt som mottagaren kan ta emot.

Den som vill göra film måste dessutom klara att förhandla med människor med pengar. Det kostar att göra film, då gäller det att kunna presentera sitt filmmanus väl för att få någon investerare att öppna kassakistan.

Själv är jag mer inriktad på att skriva klart min roman. Men jag är övertygad om att när ett bokförlag väl nappat på min roman och den tryckts kommer den att passa bra för film också. Så tänker jag. Jag har hela tiden tanken på filmmediet i bakhuvudet. Därför känns det som att jag har stor nytta av bokens handfasta tydliga råd. Jag har nämligen lite grann kört fast i den berättelse jag skriver. Det blev en aha-upplevelse när jag läste kapitlet som tog upp filmens tre akter och vändpunkterna. De är dessa vändpunkter jag måste få fram i min berättelse för att den ska bli tydligare och mer spännande.

Det som är fördelen med boken är nog också dess nackdel. Fredrik Lindqvist tar hela tiden upp konkreta exempel från filmer. Det känns som att sitta med honom och samtala och han berättar och visar. Han har dessutom ett nära och lätt språk.
Fast ibland kan det störa med alla hänvisningar till filmerna. Jag kommer på mig själv ibland att det känns överflödigt, att jag är så inne i det han skriver om manusskrivande att jag bara skummar igenom filmhänvisningar. Ibland är det någon film jag inte sett och då blir jag irriterad på att jag inte sett den.

Det är dock en bok om att skriva filmmanus som har lika mycket med konsten att dramatisera en text att göra. Alla som skriver någon form av dramatiska texter, oavsett om det är teatermanus, filmmanus eller en novell, roman eller deckare kan hämta handfasta tips ur boken.

Fredrik Lindqvist har tidigare arbetat som frilansjournalist med uppdrag för bland annat Sveriges Radio och olika branschtidningar inom medieområdet. Han varvar sitt eget skrivande och insatser som dramaturg med arbete som lärare, gästföreläsare och handledare i filmskrivande och han arrangerar också egna kurser i att skriva för film.

Sedan några år tillbaka driver han en blogg om att skriva för film, du hittar den här.

Boken ”Att skriva filmmanus” har också en egen webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om skriva, bok, bokrecension, filmmanus

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokrecension, skriva

Recension: The Queen Symphony i Uppsala

1 december, 2010 by Redaktionen

The Queen Symphony
av Tolga Kashif, i arrangemang för blåsorkester av Eric Somers.
Uppsala Konsert & Kongress 28 november

Någon lär ha sagt att de nya idéernas tid är förbi. Allt är reproducerat, duplicerat och till någonting annat refererat, inte minst inom musiken. Att tv-tablåerna fylls av program med unga idolaspiranter som framför andras låtar är bara symptomatiskt. Det gäller bara att välja rätt. Konstmusiken är också drabbad av liknande problem – endera har allting redan blivit gjort eller så blir det bara för knepigt för att kunna förmedla någon djupare innebörd. Oftast blir det bara konst-igt.

Med detta sagt så vill jag ändå framföra att Tolga Kashifs sex satser långa symfoni baserad på rockgruppen Queens låtar ändå bjuder på en överraskande uppfriskande kreativitet. Det är alltså inte frågan om regelrätta orkestreringar av Queen-låtarna – sådana är bara tröttsamma – utan ett uppriktigt försök att skapa någonting nytt ur en befintlig samling av låtmaterial. Någon ska tydligen ha jämfört detta verk med John Williams filmmusik till Star Wars-filmerna. Om vi sätter jämförelsen i proportion till sina influenser, i detta fall Richard Wagner som inspirerade John Williams, så borde Tolga Kashif bli vad Brolle Jr är för Elvis. Det är inte riktigt rättvist, tycker jag, Den fjärde satsen, allegro vivo, som parafraserar Bicycle Race, är riktigt upplyftande och kreativ, nästan lite experimentell och är enligt min uppfattning när denna symfoni är som bäst. Annars kan det tidvis bli lite ostkaka av det hela, speciellt när kören stämmer in med slumpvisa textrader hämtade från Queen-låtar.

Orkestern bestående av Uppsala Blåsorkester och Uppsala Blåsarsinfonietta hålls med nöd och näppe ihop av dirigent Per Lyng. Ibland sticker någon ton iväg för någon, ibland tappar en hel sektion bort sig i tempot. Det blir rörigt, men räddas tack vare de mycket fina solistinsatserna av June Gustavsson Lyng på violin, Camilla Martinsson på cello samt Ján Rusz på piano. Körens insats var det inte heller något att anmärka på, även om jag för allt i världen inte kunde begripa mig på gimmicken när de passerade en drottningkrona mellan varandra. Det var som att nån tänkte: “Queen – drottning, höhö” och trodde att den var lustig. Samma sak med de tre danserskorna som trängdes på scenen med den 150 man starka ensemblen. Jag vill verkligen inte förringa tjejernas insats, de dansade fint och allt, men koreografin och kostymen kändes så utstuderad och töntig och jag fick lova att vända bort blicken så fort de klev upp på scen för att inte bli irriterad. Framför allt tillförde dansen ingenting utan snarare distraherade från de mer finstämda partierna. Men det var kanske det som var vitsen.

Läs även andra bloggares åsikter om queen, Uppsala, recensioner, musik

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, Queen, recensioner, Uppsala

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1441
  • Sida 1442
  • Sida 1443
  • Sida 1444
  • Sida 1445
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in