• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Charlie Engstrand Sommar: Kärlek på Svenska

16 februari, 2011 by Redaktionen


Charlie Engstrand Sommar
Kärlek på Svenska
Betyg: 5

När jag hörde namnet Charlie Engstrand var det på facebook och av Stefan Sundström, som skrev lyriskt om det bästa han hört. Av nyfikenhet letade jag efter Charlie Engstrand på nätet och sedan var det kört. Nu ligger “Kärlek på Svenska” i min hylla och följer mig dessutom troget på mina bilresor.
“Kärlek på Svenska” är tung och ömsint, söt och salt. Där finns spår av Ferlin och det finns eko av Dan Andersson, Lillebror Söderlund men Charlie Engstrand står så bra på egna ben att han inte behöver jämföras. Lyssna själva.

Vem kan skriva en visa om “Haren” så att man skulle vilja spela den för sina barnbarn (om man hade några). En otroligt vacker och sorgsen text, där orden leker sig fram och bäst av allt, man ser Haren hur han nekas av rävarna att bli tredje person på luffen. “På luffen går man bara två, så du får bli din egen kompanjon, ensamhet är inget antal, det är en kronisk infektion”.

Det är den språkliga leken som gör Charlie Engstrands poesi så levande men också krävande. En recensent (Barometerns, Dennis Andersson) som också hört honom första gången, skrev att han inte förstod, “Fantastiska texter med ord som studsar fram och tillbaka i rimmen och det sker med en sån elegans att man vill höra det igen. På en gång.
Och så det melankoliska doftspåret som ringlar sig igenom plattan. “

Om man tycker om ett konstverk måste man alltid tolka eller förstå, nej inte alls. Måste man tolka alla texter och förstå klockrent vad allt innebär? Nej. Man kan lyssna, känna och ta till sig. Njuta av musiken, klangen och i det här fallet känna tryggheten från Delsbos utkanter, där man har tid att ännu se och uppleva naturen. För det tror jag att “Kärlek på Svenska” handlar om, kärleken, naturen och tystnaden och ljudet av tystnad där man bara om man vill kan höra Charlie Engstrand spela och sjunga.

Jag vill bara höra mer och mer.

Med sig på skivan har Charlie ett gäng supportrar som bla Stefan Sundström, Stina Berge, Toni Holgersson, mfl.

*Humla Kulturförening finns i Ljusdal,
www.humlakultur.se

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Gullivers Resor med Jack Black

16 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Gullivers Resor
Betyg 1

Gullivers Resor i 3D – det låter som ett spännande filmprojekt. Men att då sätta Jack Black i rollen som Gulliver, då har regissören inte någon känsla för handlingen. Jack Black kan bara spela sig själv. Och det är vad han gör i den nya filmatiseringen av Gullivers Resor. Handlingen är flyttad till nutid och Jack Black spela en vaktmästare med ansvar för att dela ut posten på en tidning. Han har jobbat på samma post i tio år och varit förälskad i reseredaktören i fem år. Gulliver vågar inte bjuda ut henne, men när han tar mod till sig för att fråga trasslar han in sig och låtsas att han vill bli reseredaktör.
Reseredaktören skickar ut honom på ett reseuppdrag, att göra ett reportage om Bermudatriangeln. Gullivers båt förliser i en storm och han flyter iland i det okända landet Lilliputt där invånarna är pytte, pyttesmå.

Gulliver spelas alltså av Jack Black. Spelas och spelas, fuskas bort till en parodi på Jack Black själv. I övriga roller ser vi Emily Blunt, Jason Segal, Amanda Peet och Billy Connolly. Filmen regisseras av Rob Letterman, han har bland annat gjort ”Mosters vs. Aliens”.

Det är inte många skådespelare som kan vara stolta över sina rollinsatser i Gullivers Resor.

Jonathan Swift skrev Gullivers Resor som kom 1726 och den var menad som en satir över samtidens sociala förhållanden. I originalberättelsen har illeputtarna har en hel del drag av idiotiska byråkrater och giriga makthavare. Detta fuskas bort totalt i Rob Lettermans regi. Lilleputtarna blir så fåniga att ingen kan tro på dem, de blir mer som dröm av Jack Black där han leker själv med sina leksaker. Detta har blivit en Jack Blacks resor i sin egen galna fantasi. Visst, ett och annat skämt kan vara halvkul, men det blir alltid för mycket när Jack Black är med.

Dessutom: när Jack Black är med i en film är det nästan alltid samma historia som berättas. Han är en snacksalig misslyckad individ, men som ändå lyckas vinna den åtråvärda kvinnans hjärta, hur svårt det än är att tro på det. Han utvecklas lite i filmen och dämpar sin överdrivna skämtsamhet under filmens gång. Sedan kläs denna historia in i olika andra berättelser, som nu i Gullivers Resor. Det är att missbruka en historia som Gullivers Resor, som definitivt är värd något bättre.

3D-effekterna är i stort sett obefintliga. Om du måste se den här filmen, du kanske tvingas ta med dina brorsbarn eller något: undvik 3D-versionen. Det är bara slöseri med pengar. Jag har inte sett någon film som visats i 3D där 3D-effekterna varit så frånvarande.

Läs även andra bloggares åsikter om Jack Black, Gullivers resor, 3D, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Gullivers resor, Jack Black, Recension, Scen

Recension av visor: Eva Borgström med Utflykter

16 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Eva Borgström
Titel: Utflykter
Betyg: Utflykter
Utgivningsdatum: 14 juni 2010

Det finns två sätt när man lär sig tycka om en låt eller CD. Första intrycket eller lyssna åtminstone två gånger.
I det första fallet är det som en bra bok, man läser om den, alltså spelar om den, inte en utan flera gånger.
Eva Borgströms, Utflykter som är hennes debut-CD är en härlig överraskning av fyndiga och underbara texter. Den präglas av närhet och vardag, utan att texterna blir banala och trista. Där finns små pärlor som “Vykortet”, resa till Medelhavet, “Ökenfärd” eller kärleksballaden “Enfald”.

I Eva ser jag en fortsättning på att det våras för mogna kvinnliga artister, som Stina Berge, Kajsa Grytt och Sanna Carlstedt. Kvinnor som vågar ta ut svängarna och sjunga om det som ligger dem nära och ändå berör oss som lyssnare.

Det är detaljerna i texterna på Utflykter som fångar, för när Eva åker till Medelhavet ser hon det kanske inte andra skulle se, kvinnan i svart som stickar, kanske en saga! “ I en roddbåt bland yachterna i hamnen satt en gumma med världen i knät”.

Hon sjunger om evig kärlek, om att vänta på att någon som gått sin väg och låten Enfald, fortsätter hon sitt kärlekstema…”Jag vill gärna att du kall veta vem jag bjudit hem på te….” och i varje låt kan vi hitta en liten bit igenkännande och känna den smärta som det innebär att bli lämnad och den förhoppning vi kan känna över att någon skall ångra sig och komma tillbaks.

En annan styrka är Evas röst, man tycker om den och vill höra den igen. Utan att vara påträngande eller högröstad, går hon in på insidan av öra och hjärta. Och när skivan tystnat hör jag hennes efterklang i huvudet.

Nämnas skall även de musiker som finns med på skivan. Musiken är lyhörd och varje instrument ligger exakt, den kompar men stör inte sången. Valet av ha orgel som komp, tycker jag är både modigt och orginellt.

Eva Borgström är litteraturkritiker med 1800-talet som specialitet och om det vet jag inget, men som vispoet är hon en liten stjärna på vishimlen. Debutskivan gör mig glad. Nu väntar vi med spänning på nästa CD.
Eva har tidigare medverkat på en samlingsskiva, “Skivor från visträsket”.

Det som tål att sägas flera gånger är att det finns väldigt få publika tillfällen för visan i den moderna musikvärlden. Sveriges Radio verkar helt ha glömt bort att Sverige har en stark vistradition och inte minst att vi är på väg att få fram en ny generation vis och singsongwriters.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, singer/songwriter, visor

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, singer/songwriter, visor

Skivrecension: Deerhoof – Deerhoof vs. Evil

15 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Deerhoof
Titel: Deerhoof vs. Evil
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 25 januari

Först lite nörderi. I Mario Bava’s film Kill Baby, kill! (Operazione Paura) från 1966 visas djävulen som en liten blond flocka med en boll. Samma bild av djävulen återanvändes i filmen Histoires Extraordinaires (Spirits of the dead) av Fellini/Vadim/Malle och på omslaget till Deerhoof vs. Evil återkommer bilden – om än något omgjord.


Operazione Paura

Symptomatiskt är den bästa låten på albumet en cover av Mikis Thedorakis Let’s Dance the Jet som också för tankarna till just italiensk skräckfilm cirka 1970.


Mikis Thedorakis Let’s Dance The Jet

och


Deerhoofs mer sentida version, med tydlig accentuering mot Goblins sound.

Claudio Simonetti blir säkert stolt om han hör det.

Annars bjuds vi på det som utomlands kallas för progressive rock, en term som kidnappats av band som Nationalteatern här i Sverige vilket blir missvisande här. Det handlar om rockmusik som tar ut svängarna rejält och spretar på i diverse riktningar. Såväl loungemusik som modern electronica bryter tidvis igenom. På sina ställen känns det väl spretigt och när de mot slutet av skivan börjar sjunga på japanska tycker jag de traskar iväg för långt. Men överlag tilltalar den här typen av genreöverskridande musik mig.

Spåren på skivan är:
1. Qui Dorm, Només Somia
2. Behold a Marvel in the Darkness
3. The Merry Barracks
4. No One Asked to Dance
5. Let’s Dance the Jet
6. Super Duper Rescue Heads!
7. Must Fight Current
8. Secret Mobilization
9. Hey I Can
10. C’Moon
11. I Did Crimes for You
12. Almost Everyone, Almost Always

På recensionsversionen följde två livelåtar också med:
13. Panda Panda Panda (Live in New York)
14. You Can’t Sit Down (Live in New York)

Livespåren är betydligt mer av improvisation och rent jammande än vad som går hem på en skiva och känns lätt överflödiga. De visar på bandets bredd men känns malplacerade.

Bästa låt: Let’s Dance the Jet, giallo-soundtrackpastisch som gärna kunde varit längre.

Arkiverad under: Musik, Recension

The Losers – Film på Headweb

14 februari, 2011 by Redaktionen


The Losers
Betyg: 2 av 5

Det är kanske inget mysterium varför The Losers inte gick upp på biograferna när en liknande film som handlar om några ex-militärer som blir anklagade att ha svikit sitt land under ett hemligt uppdrag kom på biograferna (Den filmen heter A-team efter den berömda tv-serien).

The Losers bygger istället på en serie som ges ut av Vertigo (DC), känd för bl a Sandman, är en mer modern variant av samma tema. Officeraren Franklin Clay och hans mannar blir förråda av sin uppdragsgivare Max, efter ett lyckat uppdrag i Bolivia.

Handsken är kastad och The Losers som de numera kallar sig själva börjar ett fullskaligt krig mot sin forna uppdragsgivare Max, med hjälp av en allierad Aisha.

Att CIA i flera filmer har upphöjts till att vara skurkar är kanske inte så konstigt med tanke på utvecklingen av The War on Terror i den verkliga världen.

Har du svårt att välja mellan A-team och The Losers? Välj The Losers. Av flera anledningar är det en bättre och framför allt roligare film. Med en stor dos humor och mycket action har du inte tråkigt.

Här kan du läsa om filmen hos Headweb

Och ja, trailern är dummare en filmen.

I rollerna:

Pooch (Columbos Short), krypskytten Cougar (Óscar Jaenda), Roque (Idris Elba), Teknikern Jensen (Chris Evans), Franklin Clay (Jeffrey Dean Morgan), Max (Jason Patric) och Aisha (Zoe Saldana)

Läs även andra bloggares åsikter om headweb, film, Vertigo DC, seriefilm

Arkiverad under: Film, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1410
  • Sida 1411
  • Sida 1412
  • Sida 1413
  • Sida 1414
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in