• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: J Mascis – Several Shades Of Why

15 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: J Mascis
Titel: Several Shades Of Why
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-15

J Mascis, frontfiguren i det legendariska altrockbandet Dinosaur Jr. Släpper efter en lång paus ytterligare en soloskiva efter Martin & Me 1995 och det relgiuös-andlinga temaalbumet J and Friends Sing and Chant for Amma. När Mascis spelar solo är det rent ljudmässigt en stor kontrast till Dinoasur Jr matta av ljud. Dinosaur Jr är det absoluta beviset för den elektriska musikens överhet. Beviset för rockens känslomässiga tyngd. En distad gitarr, en repetetiv bas och en batterist skapar ljuvligt (o)ljud som inte går att slita sig från. Att J Mascis besitter en förmåga till melodier, instick och historieberättande är också uppenbart, framför allt i bandets senare skivor. Med Beyond från 2007 som ett lysande bevis för att band som egentligen hade sin ”topp” för femton år sedan fortfarande kan utvecklas.

På Mascis soloskiva är det inte mycket elektriskt. Det är Mascis akustiska gitarr som, precis som på Martin & Me, får stå för kompet till hans hesa röst. Det är inte spännande hela tiden, vissa låtar känns som händelselösa varianter på ’man med gitarr spelar fina låtar’. Sånt som gjorts med mer finess tidigare. Men med femte låten Is It Done tar skivan lite fart. När han sedan släpper taget om det akustiska i Make It Right och låter en stilla elgitarr förstärka melodin som den akustiska karvat fram blir det riktigt behagligt.

I vissa stunder liknar skivan den eklektiske multitalangen Bonnie ’Prince’ Billy. Samma försiktighet och briljanta melodisnickrande, fast med Mascis mycket mer dominanta röst. Det är ibland lite för nedtonat, framför allt är det i låtarna där vi får andra inspel som musiken lyfter. Då närmar sig den dynamik som gör Dinosaur Jr i sina bästa stunder till det perfekta soundtracket till en livskris, ett aggressionsutbrott eller en passionerad förälskelse. Mascis når inte dit, första delen av skivan är för stilla och händelselös, men melodikänslan slår inte fel och för alla som vill lära känna en gitarrguds mer privata sidor är skivan given.

Several Shades Of Why är inget mästerverk, men det är en trevlig bekantskap.

Betyg 4 i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om J Mascis, recensioner, skivrecensioner, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: J Mascis, Musik, recensioner

The Vaccines – What Did You Expect from the Vaccines?

14 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: The Vaccines
Titel: What Did You Expect from the Vaccines?
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 14 mars 2011

Vad förväntade vi oss egentligen av The Vaccines?

Förväntningarna var självklart höga på bandet som kallades årets genombrott redan innan skivan ens hade släppts. Trots att musiken inte ens är särskilt nyskapande. The Vaccines är snarare fullt medvetna om sina musikaliska influenser men det är också det som är charmen. De har slagit samma det bästa från The Ramones, The Jesus and Mary Chain och 60-tals pop och skapat en lysande, konsekvent och stilren debutskiva som vi säkerligen kommer lyssna på en lång tid framöver.

Låtarna är simpelt utformade, sällan över tre minuter och väldigt svåra att ogilla. Tänk dig att skolans indie-nördar tröttnar på att vara pretentiösa och bildar ett punkband istället.

Texterna behandlar oftast relationer i termer av sex, fylla och förälskade tonåringar.

Förutom Post Break-Up Sex som är årets bästa låt har jag fastnat för Wreckin’ Bar (Ra Ra Ra) och Nogaard – de två kortaste låtarna på skivan.

Bästa spår: Post Break-Up Sex

Post Break-Up Sex by The Vaccines

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: The Vaccines, What Did You Expect from the Vaccines?

Ginger Trees nya album Along With The Tide – ett band som blir spännande att följa

14 mars, 2011 by Redaktionen


Band: Ginger Trees
Titel: Along With The Tide
Betyg: 4
Releasedatum: 09 Feb 2011

Jag har saknat bra svenska progressive-rock band, men nu finns det äntligen något att glädjas över. Ginger Trees, trion från Borås, har släppt sin andra platta, som precis som föregångaren bär på samma underbar 70-talskänsla.
”Along The Tide” är en intressant skiva, i vilken jag tycker kunna urskilja inslag av bl.a. Rush, Uriah Heep och Pink Floyd. Det märks att själva textskrivandet inte har varit bandets största prioritering, men den fantastiska sången jämnar ut upplevelsen.

Några spår känns lite svaga och det verkar inte vara någon låt som sticker ut ur mängden något speciellt. Stundvis känns plattan till och med lite tråkig. Men i sann progressive rock-anda omvandlas de stunderna snabbt till något intressant igen och skivan håller rakt igenom en ganska hög standard. Inget banbrytande, revolutionerande rent musikaliskt, men Ginger Trees använder ett gammalt, nästan bortglömt koncept på ett helt acceptabelt sätt när de blandar hårdrock med mera klassisk rock för att skapa ett konstverk där vare låt för sig bjuder på en unik, vacker upplevelse.

Ginger Trees har gjort ett gott intryck på mig och det blir spännande att följa bandets utveckling. Skivan rekommenderas alla älskare av lite “mognare” rock.

Läs även andra bloggares åsikter om Ginger Trees, progressiv, rockmusik, recensioner, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Ginger Trees, progressiv, recensioner, Rockmusik, skivnytt

Skivrecension: Jonas Schwartz – I Keep My Eyes Wide Open EP

14 mars, 2011 by Redaktionen

Band: Jonas Schwartz
Titel: I Keep My Eyes Wide Open EP
Betyg: 2
Releasedatum: 14 Januari 2011

Tredje och sista delen av Jonas Schwartz EP-trilogi som ska bilda debutskivan är nu utgiven.
Första delen var bra, andra delen var fantastisk, så förväntningarna inför den tredje delen blev ganska höga. Tyvärr besvaras de inte riktigt. Visst, skivan har sina höjdpunkter och det går inte att påstå att den är dålig, men den hamnar i skymundan av föregångarna ”Am I Even Close” och ”Sisiphus” som känns lite mer energiska, lite mer levande.

Som en helhet kommer låtarna från “I Keep My Eyes Wide Open” säkert att smälta in jättebra i den kommande skivan tillsammans med det tidigare materialet, men trots “Tomorrow Belongs to Me”s melankoliska karaktär, upptempot i “I Know You So Well” och den trevliga stämning “A Way To Keep Control” lyckas skapa, får inte den här EP’n samma brädd och uppfyllnad som vi tidigare fått höra.

Om du har hört föregångarna och planerar att komplettera hela skivan lär du inte bli alltför besviken, men annars är det lika bra att vänta på fullängdaren.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Schwartz, musik, popmusik, recensioner, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jonas Schwartz, Musik, Popmusik, recensioner, skivrecension

Från premiären på Vargtimmen på Dramaten

13 mars, 2011 by Rosemari Södergren


”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

”Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken ”Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg


Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman, Vargtimmen, teater, teaterrecension, hybridföreställning, Peter Engman

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hybridföreställning, Ingmar Bergman, Peter Engman, Teater, Teaterrecension, Vargtimmen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1395
  • Sida 1396
  • Sida 1397
  • Sida 1398
  • Sida 1399
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in