• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Jennie Abrahamsson: The Sound Of Your Beating Heart, bitvis medryckande finpop

12 april, 2011 by Redaktionen

 

Artist: Jennie Abrahamsson
Album: The Sound Of Your Beating Heart
Betyg: 3.
Releasedatum: 13 april

Jennie Abrahamsson har en bakgrund i banden Yukon AK och Heed, båda i alt-countryskolan, och har släppt två album på egen hand. Detta tredje album har förutsättningar för att ge henne ett större erkännande. Här får vi en tillgänglig och bitvis ganska medryckande finpop med sikte på radiorotation.

Produktionen är ambitiös, men liksom många andra artister i samma genre kommer man inte från de där skavande, att det låter så snällt, tillrättalagt. Var finns ilskan, hatet, när biter det till? Med det inte sagt att det är ointressant. Trycket i introt i Wolf Hour gör att man från första början stampar takten, här har också Abrahamssons röst en spännande ton som förstärks av mixningen där hon körar sig själv. Låten blir ett sorts singer/songwritersvar på Robyns Cry When You Get Older. I nästkommande låt Hard To Come By får vi ett effektivt söderhavsdoftande komp.

Det senare är återkommande, Abrahamsson har velat klä sina låtar i finkläder som hon själv säger, och kryddar med instrument som bryter mot den klassiska popsättningen. När det är som bäst är skivan en uppvisning i hur man sätter samman enkelt låtskrivande med spännande produktion, ett annat exempel är Give It Up som också har ett driv som hör hemma på vilken Jenny Wilsonskiva som helst. En sorts worldgospel.

Tyvärr räcker inte alla låtarna hela vägen, en bit in i skivan märker man att intresset svalnat. Det är fint, men lite ängsligt och karaktärslöst. Ett sorts vänt sätt att sjunga på som inte når upp till Beth Ortons, eller Kathryn Williams höjder. Nä, som bäst lyckas Abrahamsson när hon är mer poppig och melodiös, och ger rösten mer attack.

Läs även andra bloggares åsikter om Jennie Abrahamsson, popmusik, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Jennie Abrahamsson, Popmusik, Recension

Välkommen skivåterkomst med svensk popprofil – Niclas Frisk med Deeper Down In Chinatown

12 april, 2011 by Redaktionen

Artist: Niclas Frisk
Album: Deeper Down In Chinatown
Betyg: 3
Releasedatum: 13 april

Niclas Frisk är en mycket begåvad låtskrivare. I arton år, sedan Atomic Swing släppte A Car Crash Into The Blue, har svenskarna dansat till Stone Me Into the Groove och Smile. Sedan Atomic Swing slutade spela har Frisk hållit sig mer i bakgrunden, bland annat som som bandmedlem i A Camp och producent. Med Deep Down In Chinatown tar han åter steget fram. Det är en mycket stabil rockplatta med samma peppiga 70-talsdoft som Atomic Swing.

Frisk har en säregen frasering och man känner igen mycket av musiken från just Atomic Swing, vilket inte är ett dåligt betyg.

Skivan når inte riktigt upp till sin potential. Frisk har en förkärlek för att bryta av effektiva arrangemang med ett stick eller refränger som ligger lite fel. Man skymtar en vilja att gå ifrån vers-refrängformatet, en vilja det inte är något fel på om man ror hem det, men i exempelvis Wondertime kliar det mer än det sitter.

Å andra sidan, i låtar som Catch 22 och I Want To Get It All Back (den senare inspelad även med Sweet Chariots) får Frisk till den där perfekta refrängpopen med alldeles lagom mycket vemod, körer och drivande gitarrer. I den senare även med intressanta inslag av Yingying Herrdahl på det kinesiska stränginstrumentet pipa.

I Smile no2 bjuds vi också på en återblick, men med ett nedsaktat tempo, akustisk gitarr och kastanjetter som visar en annan sida av Frisk. Till slut har Frisk visat att han er än mycket begåvad musiker och låtskrivare som jag gärna vill se mer av. En av popsveriges främsta profiler. Trean är en stark sådan. Det som hindrar ett högre betyg är att skivan tappar fart och det är det några för många medelmåttiga låtar i rad.

Läs även andra bloggares åsikter om Niclas Frisk, musik, skivrecension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Niclas Frisk, skivrecension

Illusionisten (Bio) – animerat, vackert, melankoliskt

12 april, 2011 by Rosemari Södergren

Illusionisten
Betyg 4

Illusionisten är en animerad dramakomedi från 2010 efter ett originalmanus av Jacques Tati. Handlingen utspelar sig under 1950-talet och handlar om en äldre man som hankar sig fram med uppdrag som trollkarl. En dag blir han inbjuden att göra några föreställningar i en skotsk by. Där träffar han en ung flicka som blir så fascinerad av honom att hon följer med honom när han drar vidare till Edinburgh.

Det är en lågmäld, otroligt vackert animerad berättelse i typisk fransk-belgisk tradition och den har en hel del som påminner om Tintin-serierna i teckningarnas stil. Dessutom tillkommer musik som gör att jag bitvis ryser av detta konstverk.

Den är skapad av trefaldigt Oscarnominerade Sylvain Chomet som följer upp 2003 års succé Trion från Belleville med att ta sig an legenden Jacques Tatis bortglömda manus ”Illusionisten”; om en avdankad trollkarl vars dammiga show konkurreras ut av hippa rock n’ roll artister.

Trollkarlens karaktär bygger på Tatis alter ego Mr Hulot och Chomet har lyckats med konststycket att återskapa Tatis klassiska humor och känsla in i minsta detalj. Resultatet är en varm och underbart komisk film för alla åldrar. Fast den är väldigt lugn och långsam, så jag tror inte de allra minsta roas. Det är mer en animerad film för vuxna. Den har massor av roliga små detaljer att upptäcka, som namnet på pantlånaren: ”Blair and Brown”. Men den är långsam och mycket vemodig, så jag tror inte de minsta kommer att uppskatta filmen riktigt, den är trots allt en och en halv timme lång. Men för oss vuxna är det en njutning att bara se de vackra teckningarna, att höra musiken och känna vemodet.

Läs även andra bloggares åsikter om Illusionisten, animerat, Jacques Tati, trollkarl

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Illusionisten, Jacques Tati, trollkarl

Mother mother: Eureka – Bortslösad talang

12 april, 2011 by Redaktionen


Artist: Mother mother
Titel: Eureka
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-07

Chasing it down. Skivans första låt är en poppärla, en briljant blandning av Beatles och Suede. Inledningen på den kanadensiska gruppen Mother mothers tredje fullängdare skapar stora förväntningar som tyvärr aldrig infrias. Referenserna till Beatles byts ut mot Barenaked ladies, referenserna till Suede mot smurfarna.

Mother mother kan skriva bra låtar, har en bra sångare och en del udda arrangemang som är intressanta. De har tyvärr även en skämtsam sida som präglar albumet, varje bra låt slösas bort på någon udda och ’rolig’ effekt. Mitt tips är att lyssna på deras debut ’O my heart ’ i stället, där lyckades man nästan hålla det skämtsamma borta.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Foo Fighters nya album Wasting Light är en förstklassig rockskiva

12 april, 2011 by Redaktionen


Artist: Foo Fighters
Titel: Wasting Light
Betyg: 4
Utgivningsdatum: april 2011

Wasting Light är en förstklassig rockskiva. Butch Vig är en av producenterna, den innehåller ett inhopp av Hüsker Dü-sångaren Bob Mould och Nirvana-basisten Krist Novoselic plinkar lite bas – men det är helt oväsentligt. Vad som är väsentligt är att jag omedelbart, i första låten Bridge Burning, blir sugen på chips och öl. När jag hör den sluggande refrängen i Rope, vi är på låt nummer två nu, har saker inte blivit värre och det dröjer inte speciellt länge förrän jag hjälplöst börjar headbanga till nummer som White Limo och Arlandria. Det, mina vänner, är vad som är väsentligt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit en större beundrare av Foo Fighters – på något sätt har jag alltid sett dom som vår tids Hot Tuna – men jag skulle aldrig påstå att dom inte var underhållande att lyssna på. Att dom sen aldrig riktigt släppt en skiva som känts helgjuten har inget med saken att göra. Varför ska dom behöva göra det? Deras syfte är att sälja ut arenor och underhålla, främst människor med ännu större chips- och ölsug än vad jag har. Detta har dom gjort med såväl begåvad knatterock (All My Life), riktigt blödiga rockballader (Best Of You) eller nästan skatepunk-liknande trallrock (Learn To Fly) för att bara nämna hitsen. Kompositioinerna har varit klassisk mellanrock, och dom har krämat ut sina låtar i ett slags eklektiskt widescreen-perspektiv; dom har alltid varit ett riktigt ogenerat mainstreamband.

I dessa perspektiv blir frågan inför en Foo Fighters-skiva: ”Jaja, men är den underhållande?” Är Wasting Light bandets bästa skiva? Jag sitter inte här med hela deras katalog framför mig, men jag skulle tro det. Anledningen är att den helt enkelt är jämn och välproducerad, på samma sätt som bandets ständigt återkommande skolexempel The Colour and the Shape från 1997 var – men jag skulle spontant hävda att Wasting Light är bandets till dato mest lyckade skiva. Man kan spekulera om varför, om man inte nöjer sig med att konstatera att skivan här och var helt enkelt rockar fett (sa jag ”ogenerat mainstream”? Jag menade det).

Jag tycker mig framför allt märka att Dave Grohl närmar sig idealet hos Josh Homme, och att han använder hans tunga dystra tonlägen för att lyckas få bort den där tralligheten och få till en hårdare ljudbild med bättre muller. Det hörs kanske framför allt i det lite spattiga versmåttet som pryder Dear Rosemary (den med Mould-inhoppet) och sättet det övergår till en episk, malande refräng. Men det hörs för all del också i underhållande utfyllnadsspår som Miss The Misery, A Matter of Time och Back & Forth, låtar av typen som i vanliga fall bara är som burkar ur Grohls rock n roll-läskautomat; sistnämnda låt har ett riff snarlikt det i titellåten till TV-serien That 70s Show, liksom.

Foo Fighters har alltid varit underhållande, ja. Men Wasting Light är samlad, den har ett koncentrerat hugg och produktionen hänger ihop; låtarna rör sig under en och samma mulna himmel, med avlägsen åska på väg in. Näst sista låten, svulstballaden I Should Have Known, närmar sig rentav en metal-dramatik jag alltid tyckt att Dave Grohl velat vilja komma åt, men aldrig riktigt fått till. Men Wasting Lights ljudbild har tillräckligt med spända muskler för att tillåta det, den här gången. Man får en chans att andas ut i efterföljande avslutningslåten Walk – den låter precis som eftertexterna på en fartfylld actionfilm från 11 år, och Wasting Light är en skiva som lämnar mig med samma känsla av glad utmattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Foo Fighters, skivnytt, rockmusik, skivrecension

Arkiverad under: Skivrecensioner Taggad som: Foo Fighters, Rockmusik, skivnytt, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1379
  • Sida 1380
  • Sida 1381
  • Sida 1382
  • Sida 1383
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in