Artist: Niclas Frisk
Album: Deeper Down In Chinatown
Betyg: 3
Releasedatum: 13 april
Niclas Frisk är en mycket begåvad låtskrivare. I arton år, sedan Atomic Swing släppte A Car Crash Into The Blue, har svenskarna dansat till Stone Me Into the Groove och Smile. Sedan Atomic Swing slutade spela har Frisk hållit sig mer i bakgrunden, bland annat som som bandmedlem i A Camp och producent. Med Deep Down In Chinatown tar han åter steget fram. Det är en mycket stabil rockplatta med samma peppiga 70-talsdoft som Atomic Swing.
Frisk har en säregen frasering och man känner igen mycket av musiken från just Atomic Swing, vilket inte är ett dåligt betyg.
Skivan når inte riktigt upp till sin potential. Frisk har en förkärlek för att bryta av effektiva arrangemang med ett stick eller refränger som ligger lite fel. Man skymtar en vilja att gå ifrån vers-refrängformatet, en vilja det inte är något fel på om man ror hem det, men i exempelvis Wondertime kliar det mer än det sitter.
Å andra sidan, i låtar som Catch 22 och I Want To Get It All Back (den senare inspelad även med Sweet Chariots) får Frisk till den där perfekta refrängpopen med alldeles lagom mycket vemod, körer och drivande gitarrer. I den senare även med intressanta inslag av Yingying Herrdahl på det kinesiska stränginstrumentet pipa.
I Smile no2 bjuds vi också på en återblick, men med ett nedsaktat tempo, akustisk gitarr och kastanjetter som visar en annan sida av Frisk. Till slut har Frisk visat att han er än mycket begåvad musiker och låtskrivare som jag gärna vill se mer av. En av popsveriges främsta profiler. Trean är en stark sådan. Det som hindrar ett högre betyg är att skivan tappar fart och det är det några för många medelmåttiga låtar i rad.
Läs även andra bloggares åsikter om Niclas Frisk, musik, skivrecension