• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

19 april, 2011 by Redaktionen

Jag har en aversion mot memoarer. Memoarer som beskriver korta liv bara för att de skall ges ut av någon som är just nu känd och i ropet. Förlagen tävlar om att kändispublicera böcker mer eller mindre utan krav på kvalitet och som jag uppfattar det något att berätta som berör. Därför är jag så himla glad över att Nordstedt publicerat Kajsa Grytts bok ”Boken om mig själv” för den är så tvärtemot mina fördomar det kan komma.

Det är något magiskt när man läser den här boken, jag kan inte förklara, för det är inte språket i sig. Den är skriven i vardaglig prosa, men oerhört medryckande. Den saknar snirkliga berättelser och skeenden, avskalad är ett ord jag vill använda. Så oerhört självutlämnande att den bitvis känns så privat att den som inte vet eller har mött Kajsa, ändå kan komma henne oerhört nära. Kanske bitvis så nära att vi känns som smygtittare.

Vi känner igen oss, jag gör det, även om hennes liv är så långt från mitt i många stycken, så känns det välbekant. Jag kan uppleva rädslan och oron över att inte bli tagen på allvar, sökandet efter en roll i livet. En roll som för Kajsas del av naturliga skäl rör sig i musikens värld. Den känns som en viktig bit, men oerhört levande blir det när hon berättar om arbetet med missbrukare på Västberga Gård och andra ställen. När hon tränger sig förbi fängelsebyråkratin för att bli rösten för de många kvinnor som sitter i fängelse. När hon på största allvar och utan bitankar låter deras texter bli det som når oss utanför murarna för att beskriva vad kvinnor bakom galler känner och vill säga, när ingen annan lyssnar. Det finns en stark koppling mellan kamraterna som går under i missbruk, lever med missbruk men där Kajsa själv lyckas hålla sig vid sidan om, för att i en annan tid bli den som vill bidra till en bättre värld utan heroin och kriminalitet.

Det som griper mig mer, är också hennes berättelser om kärlek och längtan efter någon som bara finns där för henne. Det vimlar förbi förhållanden, längre eller tillfälliga, drömmar, men att lyckas beskriva uppbrott och passion utan att såra den som är andra parten är starkt. Relationen med Plura låter oss märka att det fanns en längtan efter något bestående, hon följer honom länge ända in till kranen (langaren) i samma fåfänga förhoppning tror jag som andra kvinnor som lever med män som missbrukar – de kanske lägger av om de älskar tillräckligt.

”Boken om mig själv” är ömsint och försiktig, där två liv lever parallellt. Kajsa idag och igår. Vi kan följa karriären med Tant Strul, försöken till andra konstellationer, kampen mot skivbolagen som vill se hits och säljande låtar, som inte ger utrymme för att driva det udda.

Musik skall vara lönsam. Vi följer arbetet med att skapa en musik idag, men allt reser sig med frågetecken om vem hon själv är. Vem är Kajsa? Ibland skymtar hon med sonen Fabian, där faller bitarna på plats. Inte kycklingmamma, inte curlingföräldern utan mamman som ger utrymme och möjligheter för sonen. Där skymtar en kort bild av den starka men också sökande mamman, som inte lever igenom utan lever med Fabian.

Kajsa Grytt är en sammansmältning av vänster-Sverige där det fortfarande var möjligt för överklassen att slå sig ihop med arbetarklass. Hennes liv cirklar från relativt tryggt förhållande med släktingar som erbjuder oaser, men också den stora sorgen med skilsmässan mellan föräldrarna. Hon växer upp i en tid då vi alla trodde på förändring genom olika aktiviteter, i en tid då droger betraktades som en del av livet och förändringen. I gränslandet där man måste slå ner fötterna och säga hit men inte längre. Det räddade liv och det räddade Kajsa. Vi luktar på faran för att finna att vi inte bemästrar den.

Jag är övertygad om att många i min och Kajsas generation samt insatta runtomkring, kan läsa den här boken och bara så njuta, känna och förstå. Men jag är tveksam om den unga generationen som borde läsa den, kan ta till sig boken utan att ställa frågor om alla de band och musiker som fanns och finns parallellt med Kajsa sätter hinder. Joakim Thåström väcker några unga hjärnor men alla nicknames på kända och okända musiker, kan kännas lite mycket. Varför vill jag att unga människor skall läsa den, jo för att det finns så mycket av känslor, tankar kring om vem eller vilka vi är. Rädslor, brister i tillit och självkänsla. Om vi läser kan vi bli stärkta i att våga söka en egen väg.

Kajsa skriver:
Det är en ny tid nu. Vi måste slipa våra huvuden, våra argument. Jag är inte vad jag äger. Jag är mina värderingar och mina handlingar. Jag är mina tankar om mig själv, andra och världen. Jag är alla. Jag är världen.

Titel: Boken om mig själv
Författare: Kajsa Grytt
ISBN: 9789113032719
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om memoar, biografi, Kajsa Grytt, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Bokrecension, Kajsa Grytt, memoar

Håkan Hellström på Cirkus – energi och eurofori

18 april, 2011 by Redaktionen

Glädje, pop och svettig energi, det är Håkan Hellström som åter är på Cirkus i Stockholm. Han börjar nästan på utsatt tid, sex minuter efter halvåtta drar Håkan igång. Vilket ös, vilken tyngd och vilken energi. Han har plockat ihop ett smörgåsbord från sin karriär, och alla möjliga känslor finns med. Festkvällar blandas med tankar om att fastna i samma gamla hjulspår, men allt hänger ihop. Det känns som den numera 37-åriga småbarnspappan, tar en festkväll med kompisarna. Dock är supen osynlig, men den tas ändå där på scenen. Han har kul på scenen, och det märks.

Många av besökarna är inbitna fans, just denna kväll sålde slut på trettio minuter. Sjömanskläderna är vanliga bland publiken. Håkan frågar, och de allra flesta såg honom även på Hovet. Jag tycker synd om killarna som efteråt berättade att de räknade med en sen artist, och de ramlar in i lokalen samtidigt som Håkan spelar låter ramlar. De har då missat halva konserten.

Detta är den första av fyra utsålda kvällar i Stockholm under den pågående vårturnén. En turné som fått mest strålande recensioner vart den än kommer.

Det är fysiskt omöjligt att stå emot, när ångtåget Håkan Hellström får fart. Han får energi av publiken, och publiken får energi av honom. Cirkus passar honom perfekt, en ganska liten lokal, med mycket närkontakt med publiken. Den lilla blåssektionen låter mycket, och detsamma gäller hela bandet.

Han försöker dra ner på tempot i två partier av konserten, och då blir det lugnare på Cirkus, men när extranumren rullar igång, så känns det att hela Cirkus gungar.

Bland kvällens sista låtar, kör han ”känn ingen sorg för mig Göteborg”, och det märks inte att det är i Stockholm hans spelar. Hela parkett är en gungande, sjungande samling av lyckliga människor. Strax efter halvtio är det roliga över, och det är faktiskt skönt att ramla ut i den ljumma vårkvällen. Det spelar ingen roll att det är överfullt på spårvagnen, och att sista djurgårdsfärjan har gått. Det startar ett lämmeltåg av gående människor mot stan, och alla berättar om sina upplevelser av konserten. Tillhör du de lyckliga som har biljetter till någon av de tre kommande konserterna, se till att du är på plats halvåtta, och ha gärna en torr tröja att byta till efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Hellström, Cirkus

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cirkus, håkan hellström

Red Riding Hood, filmrecension

18 april, 2011 by Redaktionen


Red Riding Hood
Betyg: 2
Sverigepremiär: 20 april 2011

”Tro på legenden. Frukta vargen.” står det på affischerna till Red Riding Hood. Troligen var meningen att det här ska väcka spänning hos den som ser den, men det är snarare avtändande. När jag satte mig i biostolen hoppades jag att filmen inte skulle innehålla lika många klichéer som affischen. Dessvärre innehöll den fler än så. Filmen fullkomligt vimlade av dem.

Valerie (spelas av Amanda Seyfried) bor i den lilla byn Daggerhorn som plågas ut av attacker från en varulv. Människorna och varulven har en outtalad överenskommelse: varje fullmåne offrar de djur till varulven för att hålla den borta från folket i byn. Under den här tiden hinner Valerie starta en romans med hennes barndomskompis Peter (Shiloh Fernandez), byns bad boy. Det enda problemet är att Valerie är förlovad med den förmögna smeden Henry (Max Irons). Peters lösning är att Valerie ska rymma med honom. De börjar genast planera.

Så klart går allt åt skogen. Varulven dödar sitt första offer och äventyret kan börja.

Nu handlar filmen nästan bara om vem vargen är. Ledtrådar till vem det kan vara läggs ut under filmens gång men de är så tydligt vilseledande att det inte är riktigt klokt. Meningen med hela filmen verkar vara att man ska bli överraskad av vargens identitet i slutet, men om man redan har listat ut vem vargen är blir det mest att man bara himlar med ögonen.

Varulven dras till Valerie för att hon har en ondska i sig vilket ingen annan i byn har. Intressant idé, om inte lite kliché, men vad är ondskan? Jo, tydligen är hennes synd att hon dödade en snövit kanin när hon var liten. Med tanke på att Red Riding Hood utspelar sig på medeltiden, en tid då man måste döda djur för mat och kläder, så är den här ’ondskan’ en otrolig besvikelse och saknar logik. Innan djuret dödades hade till och med Peter, medbrottslingen, föreslagit att han skulle sy ihop ett par vinterskor till Valerie ut av kaninpälsen.

Manuset är alltså inget vidare. Dialogerna saknar kreativitet. Vi har hört (och sett) allting förut.

I början retade det mig att karaktärerna sprang runt i sommarkläder när det var vinter ute, men när jag hade tagit mig förbi det stadiet kunde jag uppskatta den fina filmmiljön. Utstyrseln var egentligen fin den med men den passade bara inte till årstiden. Det hade varit mer realistiskt om de hade slängt på några vinterpälsar på befolkningen i byn.


På flera sätt påminner Red Riding Hood om regissörens föregående film, Twilight. Catherine Hardwicke har lyckats smuggla in samma sexuella spänning mellan huvudrollerna, gjort dem oåtkomliga för varandra och ironiskt nog finns det en varulv med i den här filmen också.

Räddningen var helt klart Gary Oldman. Han var suverän i sin roll som den starke ledaren och gudstrogna Solomon, som kallats till byn för att hjälpa dem att bekämpa varulven. Gary Oldmans lysande skådespeleri gjorde honom direkt till filmens stjärna, men hans talang gjorde det också tydligt att de andra skådespelarna inte var i samma klass som honom.

Läs även andra bloggares åsikter om Red Riding Hood, filmrecension, fantasy

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: fantasy, Filmrecension, Red Riding Hood

Heartbreaker, filmrecensionen

18 april, 2011 by Redaktionen

Heartbreaker
Betyg: 3
Biopremiär: 29 april 2011

Romantiska komedier har lätt för att bli fåniga. De senaste åren har jag tröttnat på att se filmer från den genren, så jag blev speciellt glad när den franska filmen Heartbreaker stod ut från mängden.

Alex är en professionell relationssabotör. Han blir anställd av olika familjemedlemmar eller kompisar för att splittra olyckliga par med målet att få den olyckliga kvinnan på god fot igen. Genom åren har han och de två kollegorna förstört oräkneligt många relationer med sina geniala planer. Alex gyllene regel är att han aldrig förstör lyckade förhållanden. Han säger att det finns tre typer av kvinnor i relationer: de lyckliga, de olyckliga och de som egentligen är olyckliga men intalar sig själva att de inte är det. Det är den sista gruppen som hans affärsverksamhet fokuserar på.

Just när Alex börjar känna att hans yrke börjar sakna spänning, så får han sitt hittills största och svåraste uppdrag. Han ska splittra det till synes perfekta paret Juliette och Jonathan på bara fem dagar. De ska nämligen gifta sig och Juliettes pappa är desperat att få slut på förhållandet innan dess. Som sagt splittrar Alex aldrig lyckliga par, men han är i desperat behov ut av pengar så att han kan betala av sitt lån till en farlig man. Det visar sig att den kvicka Juliette är oberäknelig. Snabbt upptäcker Alex att mycket mer än en bra plan kommer att behövas om han ska handskas med Juliette.

Heartbreaker har samma standard som Notting Hill. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogerna är klockrena. Filmen har en bra blandning av humor och romantik – någonting många romantiska komedier misslyckas med nuförtiden. Heartbreaker är lite förutsägbar, men vilka romantiska komedier är inte det?

Romain Duris spelar Alex. Hans insats gör den charmerande ungkarlen förvånansvärt trovärdig. När han träffar Juliette, som spelas av Vanessa Paradis, blir han pinsamt medveten om sina brister och Juliettes målmedvetenhet hjälper honom att finna sig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om Heartbreaker, filmrecension, trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Heartbreaker, trailer

Guillemots släpper månadens skiva – Walk The River

18 april, 2011 by Redaktionen

Band: Guillemots
Album: Walk The River
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 18 April 2011

Efter att ha sålt guld med sitt soloalbum (”Fly Yellow Dream”) återförenas Fyfe Dangerfield med resten av Guillemots-gänget för att återigen släppa en harmonisk, melodisk skiva. En skiva som precis som bandets första (till viss grad även ”Red”) är exceptionell på att väcka starka känslor och beröra.

Den här gången har de verkligen överträffat sig själva och gjort sin mest melodiska och finslipade skiva hittills. Varje spår är unikt och återspeglar galant olika känslor samtidigt som de som vanligt är inne och nosar på olika genrer. Som till exempel de tydliga post-rock influenserna på ”Sometimes I Remember Wrong” medan låtar som ”The Basket” och ”Dancing In The Devil’s Shoes” verkar innehålla inslag av britpop och till och med synthpop. T

rots ett par mindre spännande spår som inte fungerar så bra varken musikaliskt eller textmessigt (tänker främst på halvfåniga ”Sometimes I Remember Wrong”) smälter de in i skivan på ett mystiskt sätt och bidrar till sammanställa den slutliga upplevelsen.

Låtarna bygger upp en helhet som garanterar en musikalisk resa att drömma sig bort till, och som kan tillfredsställa även den mest krävande musikälskare. Walk The River lär vara Guillemots mest originella, melodiska skiva och, om du frågar mig, deras bästa hittills. Köp den!

Läs även andra bloggares åsikter om Guillemots, musik, skivnytt, recensioner

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Guillemots, Musik, recensioner, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1375
  • Sida 1376
  • Sida 1377
  • Sida 1378
  • Sida 1379
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in