• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sen debut av MANKKU [mancko]

8 juli, 2011 by Redaktionen

Artist: MANKKU [mancko]
Album: Festen Har Bara Börjat
Utgivningsdatum: 15 Juni 2011
Betyg: 3

Magnus Fagernäs har spelat trummor i ett antal etablerade band som till exempel Perssons Pack och Dead Scouts tills han tröttnade på den ytliga musiken och slutade helt. Tills han efter närmare 10 år och ändrade omständigheter bestämde sig för att göra ett nytt försök, där han själv står i fokus.
Den första soloskivan där han både spelar gitarr och sjunger är vuxen och stämningsfull. Skivan kan ses som ett experiment av 47årige MANKKU [mancko] som tänjer på grenserna i sitt försök att se hur långt hans musik kan nå.
Trots namnet är Festen Har Bara Börjat faktiskt en ganska melankolisk skiva som gör sitt yttersta för att lämna kvar en tom känsla av ängslighet och ångest. Den fungerar faktiskt förvånandsvärt bra till rätt sinnesstämning trots att Magnus Fagernäs kanske bord ha låtit någon annan sköta sången.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Mankku, pop, skiva

Recension av Monster Magnet, Ghost och Alice Cooper (Getaway Rock)

8 juli, 2011 by Redaktionen

Tre recensioner från spelningar på Getaway Rock 2011, dag 1

Monster Magnet
Monster stage
Betyg 3

Varje gång Monster Magnet spelat i stan så har jag lyckats missa dem. Jag kan inte kalla mig själv ett hardcore fan av gruppen, men bekanta till mig som sett dem har alltid sagt att de är ett grymt liveband. På skiva så tycker jag att de låter grymma. Så när de spelar på Getaway känner jag absolut att det är ett band jag inte kan missa.

Bandet går på i tid. Publiken är rätt gles till en början men fylls på under konsertens gång. Bandet som består av fyra rockande gubbar, notera att för folk i min ålder räknas alla över 50 som gubbar, från amerika som spelar stonerrock.

Det börjar rätt segt, eller rättare sagt väldigt segt. Det första låtarna känns lite som ett rep. Sångare Tim känns inte alls med. Han sjunger och levererar bra musikaliskt, men visuellt så känns de helt platt. Publiken känns lika trött.Kanske är de värmen, kanske är de det faktum att konserten känns som ett rep.

Men efter ungefär halva konserten börjar de ta form. Publiksjön blir ett publikhav, armarna i luften börjar bli fler och fler. Bandet börjar se mer bekväma ut och det hela artar sig riktigt bra. Men det är inte förrens de sista 20 minutrarna som de blir riktigt bra, vilket är synd. Låtarna ”Powertrip” och ”Spacelord” räddar hela konsewrten. Publiken jublar med. Slutet gott, allting gott.


Ghost
Gasklockornas scen
Betyg 5

Jag ska aldrig mer dömma ett band efter Spotify. Aldrig.

Första gången jag hörde talas om Ghost så tyckte jag att de lät hur tuffa som helst. ”satanistisk melodisk rock”, det låter ju precis som någonting för mig. Illa kvickt gick jag in på Spotify och lyssnade igenom hela skivan. Och jag hatade det. Jag minns hur jag och min pojkvän satt och skrattade åt hur dåligt vi tyckte det var och hur dumma i huvudet alla som gillade de var. Jag kunde verkligen inte förstå vad hajpen kunde komma ifrån. Nu förstår jag.

Efter att jag kollat på Papa Roach lite snabbt så skyndade jag mig bort till den enda innescenen på festivalen. Utanför portarna stog runt 100 personer och trampade ilsket. Det var fullt i lokalen och inga fler kunde komma in. Jag hade dock tur så jag visade bara upp mitt presspass så blev jag insläppt.

Väl inne var de kolsvart och knäpptyst. Jag trodde för en sekund att jag var själv, tills jag krockade rakt in i en folkmassa. Mitt mål var att komma längst fram till fotodiket och att ta sig till scenen var inte det lättaste, jag fick trampa på många tår och ta emot många armbågar.

Väl framme vid scenen var de också kolsvart. Man såg ingenting. Plötsligt spred sig en dimma ut över scenen och med det mystiska ljus. Fyra män iklädda munkdräkt äntrade scenen och musiken satte igång. Lamporna drev runt i olika färger och sedan steg han in. Iklädd majestätiska kläder och ansiktet målat som döden ställde denna läskiga figur vid mikrofonen och började sjunga. Jag höll på tappa kameran i marken.

Jag vet inte hur jag ska förklara de 45 minutrarna som skedde efter detta. Men om jag får välja ett ord sp blir det magi. Färgerna, ljusen, kläderna, musiken. Allt tillsammans blev otroligt överväldigande och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har aldrig blivit så förvirrad av en konsert. Jag var rädd, det kan jag erkänna. Energin i rummet var enorm.

Efter att ha fått mina tre låtar framme vid scenen i fotodiket fick jag vandra bak. På darriga ben ställde jag mig på kanten så att jag precis kunde se vad som försegick på scenen. Magi. Svart magi. Fast ändå så vackert.

Musikmässigt kan jag inte säga att det var de bästa jag hört, men det var absolut något utav de häftigaste jag sett. Ghost live går inte att beskrivas. Det måste upplevas.

I slutet av konserten smällde bandet av en cover på ”Here comes the sun” en glad låt som jag vanligtvis förknippar med sommar. Nu var den dock mörk och dyster, men även otroligt vacker. Dagens höjdpunkt. Tack Ghost.


Alice Cooper
Monster stage
Betyg 5

För några dagar sedan så förslkte jag se Alice Cooper på Gröna Lund, men på grund av ett missförstånd fick jag inte det. Tur då att jag fick se honom nu. Som nästsista band för dagen tog han plats på den största scenen för nästan två timmar av klassiker, halshuggningar och en otrolig scenshow.

Själva upplägget av konserten var nog inget nytt, en av nackdelarna med herr Cooper är att han har en setlist som han kör rätt hårt på.. Inledde med ”Black Widow” för att senare bränna av hits som ”Eighteen”, ”brutal planet” och ”Million dollar babies”. Publiken var galen och övertaggad och sjöng med i nästan varenda textrad.

Med klassiska inslag som att mörda en kvinnodocka, leka med en orm och halshugga sig själv kan jag väl inte säga att Alice chockar, men det är fan så underhållande, även om man sett de förr. Jag tror att han skulle kunna göra i princip vad som och publiken skulle älska det.

Som ett maffigt avslut bjuds det först på ”Schools out” som får ett inslag av ”Another brick in the wall” på slutet. Varenda en i publiken vrålar med. I baren har vakterna börjat ge upp med att få folk att sluta hoppa på borden. Som sista låt blir de grymma ”Elected”. I WANNA BE ELECTEEEEEED.

Fler bilder på Ghost:

Mer om Getaway Rock, dag 1 har jag skrivit om här.

Arbetarbladet recenserar Alice Coopers spelning.

Läs även andra bloggares åsikter om getaway rock, musikfestival, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Getaway Rock, Musikfestival, recensioner

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

7 juli, 2011 by Rosemari Södergren


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, La prima cosa bella

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, La prima cosa bella, Recension, Scen

Recension: The Deer Tracks – The Archer Trilogy Pt.2

7 juli, 2011 by Redaktionen

Artist: The Deer Tracks
Titel: The Archer Trilogy Pt.2
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 5 juli 2011

Den svenska duon som består utav David Lehnberg & Elin Lindfors har funnits sedan 2008, då deras album ”Aurora” slog igenom i hela världen. Stora tidningar som NME, The Guardian hyllade albumet. Att en utav bandets låtar hörs i fullängd i den populära tvserien ”Grey’s Anatomy” gjorde dem ju inte mindre populära, utan där ökade deras antal anhängare storartat. Deras nya album, ”The Archer Trilogy Pt2” är det andra, av totalt tre som tillsammans en fantastisk triologi. Och jag väntar ihärdigt på det tredje. Musiken går under namnet Elektronica, men är ett alldeles eget pottpurri av passion, noggranhet, harmoni, romantik och tidlöshet. Elin Lindfors söta, men ack så sköra röst blandas perfekt med den underbara musiken och gör mig berörd, minst sagt. I sorlet av ”The Deer Tracks” kommer hela tiden nya överraskningar när du minst anar det, vilket gör att det aldrig heller blir tråkigt. Överraskningarna kan vara allt från ett vackert, dämpat piano, till munspel eller en vacker sångslinga, men i bakrunden finns den där typiskt stabila elektronika/ambient-pulsen. Resultatet av alla element som blandas perfekt i ”The Deer Tracks”-dimman erhåller endast ett ord. Magiskt är ordet.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, musik, The Deer Tracks

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, The Deer Tracks

Robin Hood på Kastellet i Vaxholm, rapport från premiären

6 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Några minuters båtfärd från Vaxholm ligger Kastellet, en liten ö med en borg. Där spelas i sommar ett äventyrsspel i musikalformat om Robin Hood och hans vänner, om deras kamp mot en tyrannisk, makthungrig och girig prins. Föreställningen passar utmärkt att ta med sig hela familjen till, både gammal och ung blir road.

Robin Hood hade premiär tisdagskvällen den 5 juli. Det var en härlig kväll med perfekt väder. Produktionsteam och skådespelare hade vädrets makter på sin sida.

Borgplatsen på ön är som gjord för ett spel av typen Robin Hood med borggården som scenplats med stora lummiga träd som ramar in scenplatser och måsar som flyger över scenen och vågornas skvalp i bakgrunden. Regissör och skådespelare har också sett till att utnyttja platsens alla fördelar, just för en berättelse som utspelar sig i en tid då prinsar levde i borgliknande hus.

Berättelsen som spelas upp har hämtat sitt stoff från olika legender om Robin Hood. Manusförfattaren har valt att låta Robin Hood vara Robert av Locksley, en storbonde som står på de fattigares sida och som protesterar mot prinsens förtryck av folk och orättfärdiga skatteindrivningar. Han tvingas från sin gård och lierar sig med laglösa i Sherwoodskogen.

Föreställningen har alla de obligatoriska karaktärerna som Lady Marion, sheriffen av Nottingham, Lille John och Broder Tuck men också nya karaktärer, som några starka kvinnoroller.

Robin Hood blir en rolig äventyrsberättelse med musikalnummer och trots att den är rätt lång, två timmar och tjugo minuter plus paus hörde jag inga uttråkade suckar från något av alla de barn som var med på premiären. Några scener flirtade med Disneys tecknade version av Robin Hood vilket gav en hel del igenkännande skratt.

Nu håller jag tummarna att vädrets makter bjuder på riktig sommar och i alla fall avhåller sig från att vräka ur sig värsta ovädret. Den här föreställningen och dess skådespelare är definitivt värda att få spela under acceptabla väderförhållanden.

Bakom produktionen står Wall scenproduktion som består av Anna och Stefan Wall. Med Robin Hood blir detta fjärde året på Kastellet för paret. Stefan Wall har regisserat föreställningen, Anna Wall debuterar som manus- och sångtextförfattare. Musiken till föreställningen är skriven av Kristofer Eng Radjabi.

Robin Hood spelas av Jakob Stadell som bland annat medverkat i musikaler som Avenue Q, Guys and Dolls och Jesus Christ Superstar. Han har dessutom fått Guldmasken 2001 för sin roll som Mark i Rent på Göta Lejon. Han är en duktig sångare och gör en Robin Hood som en riktig hjälte, tagen direkt från en klassisk äventyrsfilm från förr.

Ett praktiskt tips till alla som planerar att se föreställningen: Tänk på att det kan bli kyligt fram emot kvällen, ta med en tjock tröja.

I premiärvimlet såg vi förresten flera kända artister, som Martin Stenmarck, Sarah Dawn Finer och Nanne Grönwall.

Medverkande: Jakob Stadell, Johan Wennerstrand, Jessica Olsson, Henrik Norman, Marit Eriksson, Erik Norén, Henrik Hugo, Helena Larsson, Daniel Greyer, Lars Henry?Larsson,  Niklas  Jarneheim, Thomas  Olofsson samt nio staterande.
Regi:  Stefan Wall,  Manus: Anna Wall, Musik: Kristofer Eng, Koreografi: Adrienne  Åbjörn, Kostym: Jenny Linhart, Scenografi: Marcus Englesson.

Mer om Wall Scenproduktion på deras hemsida.
Mer om föreställningen Robin Hood hittar du här.




Läs även andra bloggares åsikter om musikal, Kastellet, teater, recension, Vaxholm

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kastellet, Musikal, Recension, Teater, Vaxholm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1342
  • Sida 1343
  • Sida 1344
  • Sida 1345
  • Sida 1346
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in