• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

The Glade: Dance for love

29 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: The Glade
Titel: Dance for love
Betyg: 2
Utgivningsdatum: I digital form 12 Juli, och i fysisk form planerat i september.

The Glade är en folkrock grupp från huvudstaden med ambitionen om att slå igenom med deras nysläppta ”Dance for love”. Framför mig kan jag se gruppen samlade, jammandes och lirandes nätterna igenom – någonstans i Stockholm. Jag kan även se bandet bli bra omhändertagna på diverse pubar, även i utlandet. För när allt kommer omkring, värmer det i hjärtat av musiken och lyriken de tillsammans skapat. I musiken hörs den brinnande passionen för konstformen och den oändliga betydelsen för att skapa musik tillsammans. Texterna handlar om att ge bort sitt hjärta och att få det krossat – och om hur vi gärna gör det igen. För vi är dårar som dansar för kärlek. The Glade är ett mansbaserat band som under höstsen har ett par spelningar i Stockholmstrakterna.

Om jag hade bott en aning närmare, hade jag tagit mig dit, för att få det bekräftat för mig hur Jonas Carping (röst) låter live, antagligen med världens inlevelse och en öl i kroppen. The Glade spelar på Pub Southside vid Zinkensdam i Stockholm, fredagen den 23 September samt i Örebro på ”Live At Heart” festivalen (16, 17 September)

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: The Glade

Amos Oz: Lantliga scener – fascinerande

28 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Amos Oz tippas om och om igen att få Nobelpriset i litteratur. Amos Oz, född som Amos Klausner 4 maj 1939 i Jerusalem, dåvarande Palestina av rysk-judiska föräldrar, är israelisk författare, professor i litteratur vid Ben Gurion-universitetet och samhällsdebattör. Han har fått flera fina litteraturpris som Friedenspreis des Deutschen Buchhandels 1992 och Goethepriset 2005.

Jag läser just nu hans bok ”Lantliga scener”. ”Lantliga scener” består av åtta noveller som tillsammans bildar en roman. En person som i den ena novellen är huvudkaraktär kan i nästa bli en bifigur eller kanske bara flimrar förbi i utkanten, för att nästa novells huvudperson råkar se något i förbifarten utan att direkt lägga märke till det. Det är så snyggt upplagt, så vackert och suggestivt. Samma sak upprepas, fast i ett annat sammanhang och sett med andra ögon, ur en annan synvinkel.
Dessutom är Amos Oz otroligt skicklig skribent. Han behärskar språket, jag blir så inspirerad och jag njuter av varenda mening.

DN:s recensent Maria Schottenius skrev:
Den bok som kommer ut i dag, ”Lantliga scener”, är en novellsamling, författad i en stämning av livets efterklang. Amos Oz skapar en avspänd, vardaglig atmosfär när han skriver. Det är inga märkvärdigheter som händer, förrän plötsligt en energipelare stiger ur texten.

”Lantliga scener” utspelar sig i Tel Ilan, en idyllisk men bedagad israelisk by, och varje novell utgår från någon av byns invånare. Den kom i svensk översättning i maj så den är rätt aktuell. Själv fick jag tag på den via bokklubben Gondol, som enligt sin hemsida riktar sig till kulturintresserade män och kvinnor i alla åldrar. Vana läsare som efterfrågar kvalitetslitteratur – böcker som engagerar, överraskar, berör och utmanar.
Jag tycker de lyckas bra, deras urval innehåller båda nya och äldre kvalitetsböcker. Det kan vara rätt svårt att få tag på äldre bra böcker, eftersom bokhandlarna idag är väldigt fokuserade på nyutgiven litteratur.

Amos Oz är intressant också för att han inte bara är författare utan engagerad i viktiga samhällsfrågor. Han var med och grundade Fred Nu-rörelsen i Israel 1978 och har länge varit en framstående förespråkare för en tvåstatslösning till den israelisk-palestinska konflikten.

Lantliga scener
Originaltitel: Scenes from village life
Författare: Amos Oz
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Översättare: Nicholas de Lange
ISBN10: 9146220526
ISBN13: 9789146220527

Fler recensioner av ”Lantliga scener”: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens bok.

Läs även andra bloggares åsikter om Amos Oz, recension, novellsamling, Lantliga scener, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Amos Oz, Bok, Lantliga scener, novellsamling, Recension

Dollykollot på Berns

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Det är en till en början blygsam respons Dollykollot möts av när de kliver upp på scenen. Några avlägsna applåder som Nina Persson skämtar bort. ”Ni får applådera så mycket ni vill, hela kvällen”

Så drar spelningen igång, klädda som Dolly Parton från olika tidsperioder och med support i form av Vindla String Quartet och systrarna Savbrant, uppvisar artisterna i kvintetten sina unika sångtalanger när de turas om att framföra sina tolkningar av Dolly Partons låtar, samt en hel del eget material.

Artisterna Imponerar stort, speciellt Cecilia Nordlund med sitt stämningshöjande humör och Helena Josefsson med sin makalöst starka röst när hon sjunger acapella under Little Sparrow.

Även gästartisterna får en chans att glänsa. Linnea Henriksson, känd från förra årets upplaga av Idol, och Jill Johnson gör ett utmärkt jobb med att komplettera kanske den mest spännande Dolly Parton hyllningen någonsin.

När bandet spelat klart är det en mycket varmare respons från publiken än i början. Nu jublar alla efter ett extranummer och tvingar till sist Dollykollot att återvända för även ett andra extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Dolly Parton, Dollykollot, Nina Persson

Från premiären på Stadsteatern: Jeppe på berget möter svensk lantadel

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Stockholms stadsteater sätter upp norske Ludvig Holbergs välkända 1700-talskomedi på stora scenen. Jeppe på berget handlar om den hunsade arrendatorn Jeppe som blir slagen och bedragen av sin fru Nille. Det enda som får honom att leva upp är sprit. Det är inte så svårt att förstå varför Jeppe super. Ju mer sprit han häller i sig, desto gladare och desto bättre självförtroende får han. (Det är för övrigt imponerande hur mycket vätska Leif André kan hälla i sig under föreställningen. ) När han supit upp alla pengar som Nille gett honom att handla för tuppar han av, något som inte verkar vara ovanligt för Jeppe.

Den här gången hittas han av en adelsfamilj som bestämmer sig för att roa sig själva genom att driva med honom. När han vaknar upp är han klädd till greve och befinner sig på godset. Som greve blir han snabbt en maktfullkomlig översittare. Jeppe tuppar av och vaknar upp i flera omgångar i olika tillstånd. Adelsfamiljen fortsätter sin lek och Jeppe tror sig både vara död och i himlen.

Stadsteatern har vävt in en lätt samhällskritisk vinkel i sin Jeppe-uppsättning – som är placerad i modern tid – och hämtat inspiration från Björn af Kleens bok Jorden de ärvde om det svenska fideikommissystemet. Fideikommiss innebär egendom som inte kan säljas eller delas utan måste gå i arv, vilket den gör till äldste sonen. Sverige är det enda land i Europa där detta system finns kvar. Vi får se en adelsfamilj med en särbehandlad äldste son och en förbisedd yngre son och i ännu högre grad dotter – hon är så marginaliserad att hon måste skrika könsord för att någon ska lyssna på henne.

Stadsteaterns Jeppe på berget är rolig, tragisk och en smula kritisk. Pjäsen är välspelad och scenografin är fantasifull. Men kanske har man velat få in lite för många komponenter i den knappt två timmar långa föreställningen. Förutom skildringen av den svenska lantadeln är det referenser till Hamlet, John Lennons mest rebelliska sånger, dansktalande läkare med mera. Det gör att spelet ibland tappar lite fokus och att grundhistorien om Jeppe kommer i skymundan. Varför fortsätter Jeppe supa i alla lägen och varför blir han så snabbt maktgalen?

Å andra sidan är det fideikommisssystemet en förlegad rest från feodalsamhället som är värt att uppmärksamma. Visst låter det galet med en arvsfördelning som tvingar de yngre barnen i en godsägarfamilj att avstå från sin arvsrätt och som gör det omöjligt för dem som arrenderar sin jord eller andra, som inte tillhör adeln, att köpa loss den.

Läs mer om Jeppe på berget på Stockholms stadsteater.

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Jeppe på berget, Holberg, Stockholms stadsteater, Leif André, alkoholism, fideikommiss

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alkoholism, Holberg, Jeppe på berget, Stockholms stadsteater

Svart Venus: en smärtsam upplevelse

27 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Svart Venus
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 augusti 2011

Svart Venus är algeriska regissören Abdellatif Kechiches fiktiva återgivning av sydafrikanska tjänstekvinnan Saartije Baartmans (spelad av Yahima Torres) tragiska och verkliga livsöde. Som tonåring i 1800-talets Sydafrika övertalades Baartman att följa med sin husbonde till Europa, under förevändningen att hon där skulle få förverkliga sina artistdrömmar. Dock kom hon istället, på grund av sin i europeiska ögon besynnerliga fysik med en framträdande bakdel och blygdläppar, att visas upp som en kuriositet i olika sammanhang, för att senare sluta sina dagar som prostituerad i Paris.

Att under 159 långa minuter tvingas bevittna hur Saartije Baartman, tvåhundra år efter sin död återigen berövas sitt människovärde är en smärtsam upplevelse, och mindre på grund av medkänsla, än av den entusiasm med vilken Kechiche återger verkliga och inbillade övergrepp mot sin huvudperson..

Den största utmaningen för den som söker postum upprättelse för offer, som liksom Saartije Baartman utsatts för exploatering och förnedring är att hitta vägar att återupprätta det berövade människovärdet och att undvika att bidra till ytterligare förödmjukelse. Det är en utmaning som kräver eftertanke, kreativitet och respekt, talanger som Kechiche helt verkar ha övergivit i sin senaste film. Inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig omfattningen av den behandling som han hade i beredskap för Saartjie Baartman i form av grafiska övergrepp, och värst av allt, hennes tystnad.

Även om det skulle kunna bevisas att varje detaljerat övergrepp i filmen är autentiskt så är det inte dessa bitar som saknas i de många återgivningar av Baartmans liv som föregått Svart Venus. Det är som om Kechiche tror att vi bara kan förstå hennes lidande genom utförliga beskrivningar av hur hon berövades sitt människovärde. Att det endast är genom hennes utsatthet, genom fler extrema närbilder av hennes skinkor än av hennes ansikte, och genom hennes ändlösa drickande och återhållna gråt som vi kan känna empati med Saartjie Baartman.

När filmen premiärvisades i Johannesburg tidigare i år motsvarades den eskalerande intensiteten i övergreppen mot Saartije Baartman av en växande ström av biobesökare som lämnade den från början överfulla salongen i avsmak, delad förnedring, eller av ren uttråkning.

Jag har svårt att avgöra vad jag själv upplevde som mer outhärdligt, regissörens bristande förtroende för sin publik, manifesterat i oändliga variationer av samma avhumaniserande och uttjatade tema, eller det faktum att Saartjie Baartman reducerades till en stum statist – eller ännu värre, rekvisita – i den film som bär hennes namn. Om Abdellatif Kechiche kunde föreställa sig simulerade ridturer på hennes rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också ha kunnat föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska? Vad som helst som skulle ha bidragit till att nyansera bilden av Saartjie Baartman som ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om.

Vem som helst som tagit del av Saartjie Baartmans livsöde i litteratur, film, eller efter en snabbsökning på Internet, vet att hon förnedrades, misshandlades och utnyttjades av aristokrater, kringresande underhållare, forskare, liberaler och vanliga människor. Men hur utsatt Saartjie Baartman än var, så utgör hennes lidande bara en del av hennes liv. Hon var dessutom någons dotter och livskamrat, och något så originellt på den tiden som en ung kvinna som lät sig ledas av sina ambitioner och drömmar. Sidor av Saartjie Baartmans liv som Kechiche helt ignorerar och utan vilka resultatet blir en film helt utan komplexitet och tecken på att Kechiche åtminstone hade aningen högre ambitioner än vilken porrfilmsregissör som helt.

Av Katarina Hedrén
(Läs fler filmrecensioner av Katarina på www.wordsofkatarina.blogspot.com)

Läs även andra bloggares åsikter om Svart Venus, filmrecension, recension, fransk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, fransk film, Recension, Svart Venus

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1329
  • Sida 1330
  • Sida 1331
  • Sida 1332
  • Sida 1333
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in