• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Criminal Minds, säsong 6: skildrar hur människor slås ut i det amerikanska samhället

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

Criminal Minds, säsong 6
Släpps på dvd: 30 november 2011
Betyg 4

Criminal Minds handlar om en grupp superutbildade FBI-agenter som arbetar med att jaga seriemördare genom att göra psykologiska analyser av mördarnas beteende. Det är en av mina absoluta favoritserier. En stor anledning är förstås att underbara Joe Mantegna är en av huvudkaraktärerna David Rossi.

Criminal Minds lyckas skapa en sådan närhet till huvudpersonerna att jag känner det som att jag är med där. De har en sådan gemenskap som inte många lyckas få på sina arbetsplatser, de är olika och drar nytta av varandras olikheter i arbetet, ställer upp på varandra. Det fungerar som en verklighetsflykt, det är sant. Men underhållande, spännande och samtidigt med ett samhällsperspektiv.

FBI-gruppen får bege sig till olika delar av USA och ofta, ofta möter vi människor som blivit svikna av anhöriga och av samhället – och när det blir för mycket flippar de ut och blir mördare. Självklart finns det ingen ursäkt för mord, men det är skrämmande att se hur många människor med psykiska problem inte får den vård och hjälp som skulle fått dem på fötter och förhindrat morden.

Jag känner mig så med i gruppen FBI-agenter att jag ångrar mitt val av yrke. Varför blev jag kulturvetare, journalist och webbutvecklare och varför blev jag inte bbeteendevetare och FBI-agent?

Vad jag också gillar är att serien inte är övertydlig med sin samhällskritik. Kanske manusförfattarna själva inte ens är medvetna om vad det är de visar upp?

För oss som följer serien är det ju också spännande att de hur huvudkaraktärerna utvecklas under seriens gång. I säsong 6 är det Jennifer ”JJ” Jareau som tvångsrekryteras till en finare jobb och Emily Prentiss blir ikappsprungen av en katastrof i sitt förflutna.

Derek Morgan får mer och mer ta över rollen som den som inte ser social bakgrund eller psykoser som någon ursäkt medan Hotch och Rossi växer.

Och: för att inte förstöra men ändå avslöja: två personer försvinner ur teamet – en kanske dör.

Jag ser väldigt sällan på tv, därför är det en högtidsstund för mig när en ny box med en ny säsong av Criminal Minds släpps. Det betyder att jag kan sjunka ner framför dvd:n och se flera avsnitt i följd och slipper reklamen.

Läs även andra bloggares åsikter om dvd, tv, Criminal Minds, recension, Joe Mantegna, tv-serie, mord, seriemördare

Arkiverad under: Filmrecension, Krönikor, Recension Taggad som: Criminal Minds, dvd, Joe Mantegna, mord, Recension, seriemördare, tv, TV-serie

The Stig-Helmer Story – osar av bitterhet och fördomar

13 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Stig-Helmer Story
Betyg: 1
Premiär på Juldagen

The Stig-Helmer Story – en skamlöst nostalgisk komedi, ett porträtt av Stig-Helmer Olsson som osar av bitterhet och fördomar.

2011 och Stig-Helmer går inte ihop. Allt har förändrats förutom Stig-Helmer. Ungdomarna är bråkiga och telefonkiosker har bytts ut mot mobiltelefoner. Under en händelserik promenad med stavar åker Stig-Helmer fast för klottring, detta leder till ett möte med en person från hans barndom. Så börjar nostalgitrippen med stort N. Vi får följa med när Stig-Helmer och bästisen Ole letar efter Stig-Helmers första kärlek. Tillbakablickar berättar historien om hur de träffades.

The Stig-Helmer Story känns som en film Lasse Åberg gjort helt för sin egen skull. Det är hans kritik till dagens samhälle och det är hans minnen från 1940- och 1950-talet. Inget fel med det, mycket med hur vi lever idag borde ifrågasättas. Det finns säker som många tittare både kan känna igen sig i och hålla med om. Jag kan tänka mig att min egen pappa till exempel skulle tycka att det är jättekul när man driver med dagens helt oförståeliga och opraktiska modeflugor när två punktjejer väljer att anamma Stig-Helmers stil. (Som om varken pappa eller Lasse Åberg ägde gul och blå-jeans på 1970-talet som bara gick att få på sig om det var blöta.)

Men vad som hänt här, då 2011 års ungdomar i filmen framställs som korkade, slarviga klottrare, är att man uteslutit en stor del av den svenska befolkningen. Jag känner mig förnärmad. The Stig-Helmer story gör klart och tydligt att den inte ville ha mig som publik. Men när filmen går på TV om vad jag kan tänka mig kommer blir om si så där ett halvår så kommer det säkert sitta några gubbar ute i stugorna och muttra instämmande, precis som du ville Lasse.

En del i att jag känner mig så sviken är att filmerna om Stig-Helmer tillsammans med Vi Hade I allafall Tur Med Vädret och Göta Kanal är ett kulturarv som jag är uppvuxen med. Få vet varför vi svenskar kollar på dessa filmer år efter år, men vi gör det och vi skulle nog inte vilja ha det på något annat vis. Jag har en relation till Stig-Helmer, jag vill honom väl och känner mig beskyddande över honom och så helt plötsligt är jag inte längre önskad.

I övrigt blir man varken bjuden på utmärkande skådespeleri eller makalöst foto, vilket inte heller är något man någonsin väntat sig. Där mot får vi uppleva en jätte konstig dubbning av Stig-Helmer som tonåring spelad av Tobias Jacobsson där man måste lagt på Lasse Åbergs röst. Då kan man ju inte heller bry sig eftersom att detta omöjliggör Tobias chans att prestera. Eller så har jag fel och det visar sig att han är en grym imitatör som pratar lite i osynk med sina egna läppar.

Det roliga med resan-filmerna har alltid varit det lilla glappet mellan Stig-Helmer och verkligheten. Stig-Helmer har alltid kollat på saker och ting lite annorlunda. Vi minns väl alla scenen när han håller upp glaset mot flygvärdinne-knappen och trycker i hopp om att det ska komma juice. Och visst finns det något ögonblick av det här kvar och för det får Lasse Åberg en poäng.

Text: Judith Höglin Forsberg

Läs även andra bloggares åsikter om The Stig-Helmer stories, film, Lasse Åberg, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Lasse Åberg, Recension, Scen, The Stig-Helmer stories

Sherlock Holmes: A game of Shadows: snyggt, elegant, skickligt men förutsägbart och ingen Sherlock Holmes-stämning

12 december, 2011 by Rosemari Södergren

Sherlock Holmes: A game of Shadows
Betyg: 3
Sverigepremiär 16 december 2011

Sherlock Holmes: A game of Shadows, den andra Sherlock Holmesfilmen med Robert Downey Jr som detektiven och Jude Law om hans medhjälpare Doktor Watson har precis som i den första filmen ersatt det finurliga djupet i ursprungliga Sherlock Holmes med en välgjord underhållningsaktion.

Det är lika bra att ta det först: den svenska skådespelerskan Noomi Rapace gör en strålande insats i rollen som spåkvinnan Sim. Utan tvivel har Noomi Rapace nu gjort sitt internationella genombrott. Överhuvudtaget har filmen en bra rollista och Jude Law och Robert Downey Jr är som väntat bra. Kul också att se den skickliga Stephen Fry i rollen som Sherlock Holmes homosexuella rätt fetlagda bror Mycroft Holmes.

Precis som i första filmen är det brunmurriga fotot snyggt och miljöerna mysiga, det känns som att ha stigit in i ett tv-spel som skildrar 1890-talet.

Den här gången utspelas handlingen också i Frankrike och Tyskland i början av 1890-talet. Den girige och samvetslöse professorn och affärsmannen James Moriarty (spelas av Jared Harris) har köpt upp alla bomullsfabriker och all vapenindustri. Moriarty har sedan lyckats muta anarkister och bombmakare och låtit några bomber explodera på väl valda platser, vilket satt eld på fiendeskap mellan Tyskland och Frankrike. Moriartys plan är att få igång ett världskrig. En briljant affärsidé i hans ögon: hans fabriker erbjuder både vapnen och bomullen till bandage. Allas vår mästerdetektiv Sherlock Holmes är det enda som står i vägen för hans planer.

Dessutom ser det ut som om Sherlock är på väg att förlora sin medhjälpare. Watson har flyttat från Sherlock och ska gifta sig.

Om du gillar aktion och spänning av det slag som har rätt stor del förutsägbarhet, ja då är det en film för dig. Men hur kan de få använda namnet Sherlock Holmes i det här sammanhanget? Robert Downey Jr är en charmig skådespelare, men han är ju rätt fel som Sherlock Holmes. Om jag skulle sätta betyget för filmen efter hur mycket av känslan från original-Sherlock den förmedlar, då blev det en etta. Men som underhållningsfilm med en del pangpang är den snyggt gjord, har bra skådespelare och är rolig: så javisst, en bra film.

Sättet att med korta filmklipp återskapa Sherlocks kvickhet i tankarna är elegant. Ett litet plus för det. Fast å andra sidan, en Sherlock som mer ser ut som en slags Indiana Jones, nja.

Fler recensioner:
Betyg 3 i Expressen
Betyg 2 i Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, Noomi Rapace, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Noomi Rapace, Scen, Sherlock Holmes

Strindbergs Intima Teater har tjuvstartat Strindbergsåret med Lycko-Pers resa

11 december, 2011 by Redaktionen

Lycko-Pers resa av August Strindberg
Strindbergs Intima Teater, Stockholm
Premiär: 10 december 2011

Strindbergs Intima Teater tjuvstartar Strindbergsåret med en uppsättning av den annorlunda Strindbergspjäsen Lycko-Pers resa. På hemsidan skriver teatern:

”Lycko-Pers resa” är en av de märkligaste pjäser som Strindberg skrivit. Han är i högform. Han är rolig, finurlig och gravallvarlig. Han är stollig och klok som en pudel. Här finns tomtar på loftet och råttor i trossbotten, talande statyer och kvastar. Det bjuds på ung kärlek och brustna illusioner. ”Lycko-Per” är ett sagospel om pojken Per som vandrar ut i världen för att söka lyckan. Det är äventyr på julafton som har allt. En önskering. Ett kyrktorn som öppnas mot friheten. Så börjar Strindbergs vandringsdrama.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Tillsammans med rollfigurernas kostymer och masker är scenografin det mest fascinerande med pjäsen. Fem akter och sju scenbilder skapas med hjälp av snillrik mekanik, fantasifullt snickeri och detaljer som ett blått tyghav som läggs ut över publiken – med hål för våra huvuden.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Medverkande:
Henrik Dahl, Nina Jeppsson, Mattias Lech, Jonas Nilsson, Lotta Ramel, Janne Tavares, Oskar Thunberg, Sara Turpin.
Regi: Richard Turpin. Musik: Janne Tavares.
Scenografi: Sören Brunes.
Kostym: Ulrika van Gelder.
Mask: Siv Molin Glans.
Ljus: William Wenner.
Regiassistent: Johanna Holmström.
Föreställningstekniker: Charlotta Halleröd.

På bild: Nina Jeppson, Sara Turpin. Foto: Bengt Wanselius

Läs även andra bloggares åsikter om August Strindberg, Strindbergs Intima Teater

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Lycko-Pers resa, Strindbergs Intima Teater

Deep Purple, Skandinavium: Fenomenala

11 december, 2011 by Rosemari Södergren

Deep Purple, Skandinavium
10 December 2011
Betyg: 4

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig sett Deep Purple live. Det är min fars favoritband, men själv har jag, trots alla ärvda LPs, aldrig fastnat för dem. Pappa sa att jag hade att vänta mig något ojämförligt. Han hade rätt. Deep Purple var fenomenala.

Förbandet hade spelat, Skandinavium var nästan fullproppat, och publiken rörde sig nervöst, vankade av och an i väntan. Plötsligt börjar det. Neue Philharmonie Frankfurt, den ackompanjerade orkestern, inledde konserten med en luring. De spelade ett tilljazzat ”Smoke on the water”-riff men landade i ”Highway Star”: sedan var det full fart, och bandet, som varit med i Guiness Rekord Bok som världens mest högljudda, fick ölglasen att vibrera och sätena att darra. Tyngden kändes i bröstet. Mäktigt. Jag fick gåshud.

Graveyard, som nyligen släppt sitt andra album Hisingen Blues, var förband. Det märkliga var kontrasten mellan banden. Graveyard kändes som ett definitivt 70tals hårdrocksband, det var som en tidsportal, men Deep Purple var nästan nutida, med orkestern bakom sig, i jämförelse. Jag hade förväntat mig en upplevelse i en dammig retromaskin men blev riktigt förvånad över hur fräscht det var. Orkestern (och ljusshowen) var nämligen tajt integrerad med musiken, det var inte bara dekoration, utan ett verkligt sammarbete. Huvudviolinisten fick t.om. sitt eget solobreak och rockade precis lika mycket som bandmedlemmarna själva.

Och föresten, alla var fantastiska. Steve Morse (gitarristen) spelade ett berörande solo. Jag tror att bara den absolut störste Ritchie Blackmore-beundraren skulle saknat den före detta gitarristen. Han överaskade med att blanda in Sankta Lucia, ett litet manipulativt trick kanske, men det var fint. Ian Paice hamnade i trans bakom trummorna och jag tror att många i publiken följde med honom. Ian Gillian, som släntrade charmigt omkring på scenen som om det var hans sovrum, skapade flera hur-fan-är-det-möjligt ögonblick.

Ja, hur fan är det möjligt i hans ålder att sjunga så? Hans högsta toner överröstade orkestern. Han och Steve Morse brilljerade i deras en liten bluesig duell i växelstil: Ian sjöng en fras, Steve spelade det på gitarren. I dessa ögonblick, när allting annat blir tyst, känns det intimt. Det var en av många fina kontraster till det genomgående öset. Don Airey (keybordisten) duellerade klassiska stycken med orkestern för att sedan avsluta i en rekordartat högljud noiseshow. Jag tror att byggnaden skakade. Själv var jag mest förtjust i Roger Glovers bassolo, men jag är en stor beundrare av basens klangfärg. Det var dessa ögonblick, mer än själva låtarna, som gjorde konserten till något storartat. Alla gav så mycket att man kände sig ärad över att vara i publiken.

Och mot slutet, ja slutet var ”Smoke on the water”, gav publiken — som bestod mestadels av äldre fans — tillbaka och sjöng med i refrängen. Jag sjöng för full hals. Självklart! Ian tackade så mycket men bandet kom till slut tillbaka i ett extranummer. Deep Purple förtjänar alla lovord de har fått som liveband, de är sannolikt ett av världens bästa. Det var en helt enastående konsert.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Deep Purple, Scandinavium, rockmusik, recension, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Deep Purple, konsert, Recension, Rockmusik, Scandinavium

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1276
  • Sida 1277
  • Sida 1278
  • Sida 1279
  • Sida 1280
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in