• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Phnom Penh Lullaby – dokumentär som känns som ett drama

4 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Phnom Penh Lullaby
Betyg 4
Visas på Tempo dokumentärfilmsfestival
Filmare: Pawel Kloc

En gripande skildring om ett udda par som lever i ett slumområde i Pnnom Penh i Kambodja. Hon, Saran, är alkoholiserad och har barn sedan tidigare äktenskap och han, Ilan Schickman, är en udda person från Israel. De lever i ett rum med cementväggar med sina två små döttrar och hela området kryllar av kriminalitet och prostituerade.

Saran vill att de ska gifta sig och flytta till Israel, Ilan drömmer om ett jämlikt äktenskap och vill inte återvända till Israel. Han misstänker också att det är något som inte stämmer riktigt. Det är något konstigt med hennes anhöriga som tar hand om hennes barn från tidigare äktenskap.

Det är samtidigt något med Ilan som gör att han inte känns som en vuxen. Han är snäll men väldigt, väldigt udda. Han försörjer familjen genom att spå i tarotkort och det gör dem inte rika precis. De lever i en ofattbar fattigdom.

Det är svårt att förstå hur filmaren kunde komma paret så nära och den känns mer som en dramafilm än en dokumentär.

Kameran visar bilder på övergivna barn, olika utslagna existenser, prostituerade och halickar som erbjuder också minderåriga. Det är svårt att ta till sig att detta är den värld vi lever i.

Filmaren har också fått komma paret så nära att han kan skildra deras bråk. Vi får till och med se när hon hotar att döda Ilan och en ruggig scen där en av döttrarna nästan blir såld.

Filmaren har valt att låta översättningen ge Ilan ett mer korrekt grammatiskt språk medan Saran talar mer okunnigt med ord som ”bombom” för att ha sex. Eller som när hon förklarar varför hon vill att de ska gifta sig: “You boom-boom me, no pay, why no marry”?
Genom att låta översättningen återge ett ordfattigt språk känner jag att jag är med där, i deras kommunikation.

Phnom Penh Lullaby skildrar ett liv så fjärran från livet i Sverige och vi kommer huvudpersonerna väldigt nära. Jag frågar mig: är det rätt att skildra ett par så tätt inpå? Jag vet inte. Men jag är ändå tacksam att ha fått se misären och ändå se att det finns människor som försöker hitta värdighet mitt i all skit.

Läs även andra bloggares åsikter om Phnom Penh Lullaby, dokumentärfilm, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Phnom Penh Lullaby, Recension, Scen

Skivrecension: Donkeyboy – Silver moon

4 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Donkeyboy

Titel: Silver moon

Betyg: 1

När norska Donkeyboy släppte sin debutskiva 2009 var hyllningarna oändliga. Singeln Ambitions sålde platina och bandet spåddes en lysande framtid. Gruppen har nu kommit till den kritiska punkten där det är dags att matcha debuten, visa att man inte bara är ett one record wonder Jag är ledsen att behöva säga det men Donkeyboy har misslyckats katastrofalt med sin andra skiva och jag tror inte att denna röra kommer kunna räddas.

Inledningsspåret All up to you är det första misstaget man gör. Att sätta en lökig sommartralla i början av en skiva som förväntas ha ett visst gung är bara dumt, sätt den sist om den ens behövt vara med. Låt nummer två är skivans första singel, den dansanta men ack så irriterande City Boy som garanterat kommer bli en plåga på dansgolvet i sommar. Skivan rullar på och det blir bara sämre och sämre för varje låt som glider på. Det känns som att låtarna är mer anpassade för reklamfilmer för tvål och viktminskning än för riktig lyssning. En del av låtarna går att lyssna på en stund, men rösterna blir outhärdliga efter 30 sek. Jag tror att jag äntligen kan ha tröttnat på de höga manliga tonerna.

Jag tycker att det känns tråkigt att Silver Moon är så kass, jag tycker verkligen att det finns så mycket potential. Dom är talangfulla musiker, varför gör dom såhär, grawr. Men livet går vidare, en vinst är iallafall det sjukt snygga skivomslaget. 1 Point!

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Diamond Dogs – Set fire to it all

4 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Diamond Dogs
Titel: Set fire to it all
Betyg: 3

Diamond dogs har levererat svensk rock’n’roll i 20 års tid. Efter att ha släppt över 10 skivor kommer nu Set fire to it all, en dansant platta som lyckats samla gamla medlemmar och som gästas av bl.a. Louise Hoffsten och Ryan Roxie.

Mitt stora problem när jag lyssnar på den här skivan är att den inte är riktad till mig, jag är inte den målgrupp bandet haft i åtanke när de satte ihop den, vilket gör att det känns helt fel nu när jag ska försöka bedöma den. Det är inte en dålig skiva, egentligen. För mig känns det som ett gäng käcka pappor som satt ihop ett rockband till firmafesten.

Men så, om jag ska sätta på mig pappaskorna och lyssna på skivan igen.

Set fire to it all är i huvudsak en väldigt svängig och dansant skiva. Styrkan är catchy lyrik och riff som är lätta att vicka på stolen till. Jag kan även tänka mig att detta är ett bra, och bredbent, liveband vilket alltid är kul att känna. Min favoritlåt på skivan är första On the sunny side again.

Slutsats; Set fire to it all är en helt ok skiva. Det är en bra skiva för stunden men i längden så kommer den att glömmas bort. Min ända riktiga kritik går till personen som designade skivomslaget. ÄLSKAR pappersomslag, men bilden, helt seriöst.Bara det röda på bilden är så otroligt avtändande att jag nästan kräks. Ring mig nästa gång ni behöver ett skivomslag, jag garanterar att jag kan slå ihop ett bättre jobb i paint. Over and out.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

4 mars, 2012 by Redaktionen

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om Héla Fattoumi, dans, dansens hus, slöja, jämställdhet, objektifiering, förtryck, recension

Relaterat: Kulturnyheterna

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, förtryck, Héla Fattoumi, jämställdhet, objektifiering, Recension, slöja

Amon Amarth på Göta Källare

4 mars, 2012 by Redaktionen

Efterlängtade Amon Amarth är till många hårdrockares förtjusning äntligen tillbaka på ”hemmaplan” med sin senaste skiva, Surtur Rising i bagaget. Det är vikingtema ikväll och en intensiv men intim klubbspelning väntar.

Först upp på scen är Profane Omen från Finland som har fått kvällens svåra uppgift att värma upp publiken, något de visserligen sköter galant och passar på att imponera stort med sin energi och skicklighet.

När förbandet tackat för sig och cirka halvtimmen passerat är det dags för huvudakten. Publiken blir utom sig av glädje när Johan Hegg börjar ryta och hans kompanjoner börjar spela på sina instrument, hela klubben gungar och massorna röjer.

Det nya materialet går inte riktigt hela vägen hem, men som tur är fylls låtlistan på med en alldeles tillräcklig mängd av bandets största hits som till exempel ”The Pursuit of Vikings” som dyker upp väldigt tidigt, välplacerade i just de ögonblick när det börjar bli som trögast, för att behålla publikens uppmärksamhet till fullo.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1245
  • Sida 1246
  • Sida 1247
  • Sida 1248
  • Sida 1249
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in