• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: School Of Seven Bells – Ghostory

6 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: School Of Seven Bells
Titel: Ghostory
Betyg: 3
Skivbolag: Vagrant Records/ Ghostly International
Release: 28 februari 2012

School Of Seven Bells startade som en trio 2006 och hann producera två album tillsammans, ”Alpinisms” (2009) och ”Disconnect From Desire” (2010), innan Claudia Deheza lämnade bandet och trion blev en duo. Kvar blev Claudias tvillingsyster vokalisten Alejandra Deheza och gitarristen och producenten Benjamin Curtis som i februari 2012 släppte nya skivan ”Ghostory”. Nya skivan känns musikmässigt något bredare än de två första, lite mindre drömpop, lite mer kraft och tempo. Och förutom all musik är det också en berättelse. Texterna handlar om Lafaye, en ung flicka och de ”spöken” hon lever med.
Att bandet turnerat med bl.a. M83, Blonde Redhead och Bat For Lashes ger en hint om vilken typ av musik det handlar om. School Of Seven Bells är shoegaze-inspirerad melodisk gitarrpop med smak av 80-talssynth. Det är drömska ljusa sångtoner bakom småsläpiga gitarrer och effektboxar varvat med melodiska gitarriff och snabba trumbeats.

Medan spår som ”The Night” och ”Lafaye” bjuder på dansvänliga rytmer i en salig blandning av mjuka gitarriff, korta technoslingor och house låter ”Scavenger” mer The Cure, 80-tal och syntpop. I ”Love Play” sjunker tempot och ljus mjuk sång blandas med släpiga gitarrer i drömsk symbios. Här och där tycker man sig höra Depeche Mode och kanske lite New Order-rytmer som i t.ex. ”Low Times” med drivande trummor, ihållande gitarrslingor och mot slutet desto mer synt. Men bäst är det sista spåret som lite för tankarna till My Bloody Valentine.

Sången är jämn albumet igenom och Alejandras mjuka luftiga toner fungerar bra ihop med musiken men den blir stundvis lite platt, lite småtråkig. Sen var det den här berättelsen och ja, texterna utmärker sig inte något särskilt, de handlar framför allt om att vinna eller förlora kärlek. För min del och i det här fallet får sången och texterna gärna ligga lite som de delvis gör, i bakgrunden.

Text: Linda Thelander

Kolla in videon till ”Lafaye”:

Och så lite live med trevliga gäster:

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

John Carter, en riktig rymdsaga

5 mars, 2012 by Rosemari Södergren

John Carter (3D)
Betyg 3
Svensk premiär 9 mars 2012
Regi: Andrew Stanton.

John Carter är en riktig Science Fiction-saga som till stor del utspelar sig på planeten Mars, som av dess invånare fått namnet Barsoom.

Två stora städer strider om makten över planeten Mars och mitt i det inbördeskriget hamnar jordvarelsen John Carter (spelas av Taylor Kitsch). John Carter är en avhoppad kavallerist i den amerikanska armén i slutet av 1880-talet som tröttnat på allt vad strider heter bara vill ägna sig åt att leta guld. På flykt undan armén hamnar han i en grotta med mystiska tecken och där möter han en utomjordisk varelse som har ett smycke som för honom John Carter till Mars.

Filmen är baserad på den första romanen i den klassiska sci-fi serien om Barsoom av Edgar Rice Burroughs.

Det är ett riktigt äventyr med rymdskepp och exotiska utomjordiska varelser. Carter möter en rad egendomliga invånare på planeten, som Tars Tarkas (Willem Dafoe) och den vackra prinsessan Dejah Thoris (Lynn Collins).

Filmen har många likheter med Star Wars – men egentligen är det ju Edgar Rice Burroughs berättelse som inspirerade till exempel Star Wars och andra science fiction-berättelser. Men nu kom Star Warsfilmerna före och därför känns det som att det här är en något sämre kopia.

Filmen är lång, drygt två timmar och en kvart och emellanåt var den lite seg. Jag hade en bra kvalitetsmätare i biosalongen när jag såg pressvisningen. Flera skolklasser i den ålder som väl måste betraktas som filmens målgrupp var också där. Ökenfolket på Mars hade ett lustigt språk vilket skolbarnen hängde på direkt och härmade högt. Förutom det var den yngre publiken mest tyst och det kom inte spontana applåder efteråt.

Varför lansera den i 3D? De allra första scenerna med rymdskepp och vy över rymden hade väl 3D-effekten någon funktion men i övrigt gör 3D-tekniken ännu så länge skådespelarna mer genomskinliga, vilket försämrar filmupplevelsen.

Förutom barn i mellanstadieåldern och möjligen högstadiet är väl science fictionfantaster filmens målgrupper. Andra får ut en söt rymdsaga med humor, men inte särskilt mycket spänning, det är väldigt förutsägbart vad som ska hända med några undantag mot slutet. Som jag redan nämnt är den något seg emellanåt men den får ett stort plus för att det inte är överdrivet många krigsscener med, även om det så klart finns några krigsscener med.

En sak som jag lagt märke till i många science fiction-filmer är att utomjordingarna alltid har så lustiga kläder, som karikatyrer från vikingatiden eller någon slags grottfolk och filmens hjältinna, prinsessan har förstås superkort kjol.

En annan sak jag funderar över är varför lösningen i konflikterna i äventyrsfilmer alltid är våld och att döda fienden? Ett ideal som knappast hyllas i samhället annars. Kanske är det bara flykt från verkligheten vi vill ha i äventyrsfilmer? John Carter fungerade bitvis bra men var inte en film som fick mig att glömma bort omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, science fiction, John Carter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: John Carter, Scen, Science fiction

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen, recensionen

5 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, Stockholm
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Olof Hansson
Premiär 5 mars 2012

I u-länder svälter barn ihjäl och människor dör av sjukdomar för att de inte har råd med medicin. I västvärlden lever medelklassen trygga liv i hus med garage, fina möbler och bra jobb.
Vem rår för det? Vem fel är det?
Den frågan ställer föreställningen Peggy Pickit ser Guds ansikte i uppsättningen av den intressanta tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs.

Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garaga. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.

När vi träder in i salongen möts vi av en helvitt scen. Vita soffor, vit heltäckningsmatta och alla fyra skådespelare klädda i chica vita kläder. Vi möts av en pinsam tystnad. Länge sitter de fyra nästan helt stilla. Någon rör bara lite lätt på en fot eller vickar på huvudet lite.

Framför scenen är en upphöjning där en plastfigur står fastsatt i ett ställ, dockan har röda högklackade skor och ser ut som en billig minivariant av Barbiedockor. Dockan har en central roll i dramat, det är Peggy Pickit.

Mannen i paret som bjudit hem middagsgäster bryter den pinsamma tystnaden genom att gå fram till publiken och ge startsignal åt spelet med att säga: ”Det var en total katastrof”. Därmed ser vi redan det förljugna spelet, låtsasvänskapen och kramarna som inte betyder något när Frank och Lisa välkomnar sina gäster.

Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolar några steg. Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.

Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är lämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.

Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.

En stark föreställning och ett måste för var och en som är intresserad av globala frågor. Den ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rollerna:
Lisa: Sandra Huldt
Frank: Jacob Ericksson
Martin: Per Grytt
Karin: Åsa Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Schimmelpfennig, Peggy Pickit, Teater Galeasen, teater, teaterrecension, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peggy Pickit, Recension, Roland Schimmelpfennig, Teater, Teater Galeasen, Teaterrecension

Mera Köttbullar: Årets sötaste barnfilm

5 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Mera Köttbullar

Betyg: 4

När jag var liten var barnfilmerna som bäst. Efter att ha jobbat på dagis och sett vad dagens ynglingar ser på så vill jag bara gå och krypa ner under täcket, tills nu. Mera Köttbullar är Johan Hagelbäcks film på sex små avsnitt om köttbullar och deras familjer. Avsnitten är enkla och tar upp viktiga ämnen som utanförskap, ilska, kamratskap och mod på ett sätt som även de allra minste bör förstå. Sen är de små köttbullarna så fruktansvärt söta och svåra att inte älska.

Filmen riktar sig främst till de små, men kan även uppskattas av stora. Jag var den yngsta i salongen när jag såg filmen men fnissningar när det stora gaffeltrollet kommer var oändliga, så det är en film som även vuxna kan uppskatta. Mera köttbullar är endast 30minuter lång vilket är perfekt för en barnfilm. Att den är så kort gör även att det ständigt händer saker.

Filmen kommer att gå upp på 15 olika biografer runt om i landet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Vita Horan på Teaterverket, en effektiv föreställning

5 mars, 2012 by Redaktionen

Teater: Teaterverket
Pjäs: Vita Horan
Manus: Tom Eyen
Skådespelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
Regissör: Max Lundqvist

Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl

Rubrik:
Två perspektiv av en människa – mötet som aldrig blir av

Det är inte första, och sannolikt inte sista, gången som Marilyn Monroes öde lockar till spekulationer om vad som låg bakom hennes död. Trots att Monroe var en person som levde större delen av sitt vuxna liv i strålkastarljuset, och gärna delade med sig av sitt förflutna, är hennes inre liv irriterande oåtkomligt.

Den här gången är det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio år efter sin död berör hon oss fortfarande, även om jag misstänker att större delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i.

Kort sammanfattning 1: Monroe gick från att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seriös och firad aktris innan hon råkade svälja för många sömntabletter. Möjligen var det där med sömntabletterna högst frivilligt.

Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett oönskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon råkade ut för flertalet sexuella övergrepp från människor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa spår, för senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. Oälskad och med ett oändligt bekräftelsebehov från de människor som svek henne först.

I Lundqvists uppsättning av Monroe befinner sig dessa båda perspektiv av en människa på samma scen. Det är ett möte mellan nutid och förflutet, mellan det naiva och det blassé, mellan livets olika besvikelser.

På Lundqvists scen rör sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv på Marilyn på betryggande avstånd från varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger frågan om Mannens syn på Kvinnan, om ett våld som utövats rakt igenom en människas liv, med olika uttryckssätt. Ibland, som fosterfaderns försök att utföra sexuella övergrepp. Andra gånger som samhällets förväntan på henne att vara enkel och tillgänglig för att bevilja henne någon framgång. Hela tiden kan många frågor från pjäsens författare Tom Eyen anas, men får under den knappa timmen föreställningen varar inte någon klädsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i förgrunden, och döljer allt som försöker lyfta handlingen bortom en människas alltför tidiga bortgång. Det är synd, men å andra sidan lämnar det något att tänka på resten av kvällen.

När ämnet och utgången är välkänd finns det ingen anledning att rygga tillbaka för att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan är en effektiv föreställning utan några störande krusiduller, enkel (om än något övertydlig) i såväl scenografi som kostym. Överlag skickligt och känsligt hanterat av såväl regissör som skådespelare.

Text: Johan Ranstam

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Teaterverket, Marilyn Monroe

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Marilyn Monroe, Recension, Teater, Teaterverket

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1244
  • Sida 1245
  • Sida 1246
  • Sida 1247
  • Sida 1248
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in