• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Level 2, spelkonsert i Uppsala Universitetsaula

12 mars, 2012 by Redaktionen

LEVEL 2, Uppsala Universitetsaula
Betyg: 4

Alltsedan spelindustrin vuxit på alla håll och kanter (inte minst ekonomiskt) och på samma gång utvecklats enormt mycket har också de kulturella kringaktiviteterna ökat markant: spelträffar, LAN-partyn, spelmässor i olika delar utav världen och inte minst spelkonserterna där olika spelteman tolkas i orkestrerade versioner. I Stockholm har flertalet spelningar ägt rum, både från blandade spelserier och helt inriktat på bland annat Final Fantasy-serien, och förra året anordnades ”LEVEL UPPsala” i Uppsala Universitetsaula och nu var det alltså dags för en nästan slutsåld uppföljare.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna på den första upplagan utav denna konsertserie, då jag befann mig i Japan, men snabbt låter pianisten och konsertens konferencier David Westerlund låta informera om att denna spelning tar vid precis där den förra slutade: med ”Duck Tales – The Moon”. Och på den vägen är det, som en direkt uppföljare på förra spelningen levereras här nyare spelmusik eller uppföljare på de äldre spelen som tolkades sist. Visserligen hinns det med ett par 8-bitar och 16-bitarsklassiker också, men på det stora hela är det de nyare spelen som tar plats. Vilket gör mig lite besviken, men är å andra sidan det enda negativa med spelningen. Framförandena är så otroligt fint framförda, med respekt för varje ton och klang. Att lyfta ut den storslagna musiken ur The Elder Scrolls III: Morrowind blir mäktigt, men att tänka på hur kärleksfullt tolkat de gamla begränsade klassikerna från de tidigare spelen får en att rysa och bli riktigt omskakad! (på ett positivt sätt)

Under konserten bjuds det inte bara på otroligt bra musik, utan även underhållande mellansnack och överraskningar. Som när man tolkar Angry Birds och börjar skjuta ut fåglar till publiken, eller berättar om hur man importerat lite T-virus från Japan och sedan tappat det utanför universitetsaulans entré; för att sedan spela Save Room från Resident Evil och visa bilder från den tappade flaskan i lokalen. Humorn blir direkt uppskattad, och aldrig löjlig. Att man sedan tar in sopranen Alexandra Büchel i samma veva och låter henne fylla i med sina underbara toner visar på vilken bredd man besitter, och att man dessutom lyckas balansera den på rätt sida av välformulerat.

Trots att nästan samtliga spel man tolkat är japanska, och att man valde att uppmärksamma att det var tio år sedan Final Fantasy X släpptes i Europa, nämnde man inte ens att det samma dag var ett år sedan jordbävningarna och de meterhöga tsunamisarna drabbade Japan hårt. Att man inte kunde skänka en enda liten tanke till människorna som fick sina hem förstörda, förlorade anhöriga i olyckor och alla de som drabbades kring kärnkraftsolyckan vid Fukushima känns så otroligt lågt. Det är ju trots allt där de flesta människorna och företagen som ligger bakom spelen de älskar, och har älskat, kommer ifrån.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Musik, Recension

Le Corsaire från Bolsjojteatern live på bio: en stor upplevelse

11 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Le Corsaire
Originalkoreografi: Marius Petipa
Ny koreografiversion: Alexej Ratmanskij
Koreografi återskapad av: Alexej Ratmanskij och Jurij Burlaka
Musik: Adolphe Adam
Libretto: Jules Henri Vernoy de Saint George och Joseph Mazilier, bearbetat av Marius Petipa
Scenografi: Boris Kaminskij
Kostym: Jelena Zaitseva
Ljussättning: Damir Ismagilov
Framfört av: Bolsjojteaterns orkester, Bolsjojs solodansare och Bolsjoj Corps de Ballets
Live på bio, Folkets Hus och Parker
Från Bolsjojteatern i Moskva
11 mars 2012

Le Corsaire – en överdådig, färgsprakande föreställning med dansare av världsklass och fantasifull, spektakulär scenografi och imponerande guldbroderade dräkter bjöd Folkets Hus och Parker på i en helt utsåld salong. Livesändningen kom från den ryska stoltheten Bojsjojteatern i Moskva.

Handlingen är förlagd i en äventyrlig sagovärld med pirater, slavhandlare och pashor, uppbyggd med målade kulisser och stora fondmålningar i bakgrunden, som allt samverkar för att vi ska känna oss förflyttade till en tid och plats från fantasins värld.

Att få en biljett till Bolsjojteatern är inte billigt. Den är ombyggd och renoverad för stora kostnader. Tack vare den digitala tekniken får människor världen över chans att uppleva föreställningar därifrån live.

Efter 150 år av balett och opera höll den anrika Bolsjojteatern på att rasa samman. Sex års renoveringar krävdes för att Bolsjojteatern skulle få nytt liv. Dekorationerna har fått nytt bladguld, stolarna ny stoppning och sidenvävnader från 1800-talet har tvättats och färgats om.

På Andrianopels marknadsplats visar slavhandlaren Landekem upp sina nya varor. Piratkaptenen Conrad dyker upp omgiven av sitt piratgäng. Lite lustigt att pirater kan promenera runt helt fritt på ett torg. Men nu är vi i sagans värld och då kan allt hända.

Conrad får syn på Medora, Landekems dotter som är inlåst i huset, men lyckats ta sig ut på balkongen. Conrad och Medora blir blixtkära i varandra. Även pashan (som är en slags kung) faller för Medoras skönhet, och beslutar sig för att köpa henne. Faderns, Landekem, går till slut med på att sälja henne. Conrad bestämmer sig då för att fly med Medora.

En kärlekshistoria med förvecklingar och som skildrar en sagovärld där kvinnor bara har en uppgift: att behaga männen. Men mitt i detta finns det ett hopp, Medora vägrar att låta sig säljas. Hon vägrar att gå i pappans koppel och kämpar för att leva med den man hon själv valt och som hon älskar.

Det är skickliga dansare som bjuder på vacker dans men spelet innehåller också humor. Alexej Ratmanskij som sätter upp den arbetar gärna med lustiga figurer och lägger också in komiska rörelser i dansen. Föreställningen innehåller flera klassiskt vackra dansscener med piruetter och långa hopp men vi får också se helikopterhopp och andra influenser. Ratmanskij blandar dansstilar från både Italien, Frankrike och rysk folklore. Där bjuds både på stora dansscener med många dansare som fyller upp hela scenen och solodans och flera mer komiska dansscener, som piratbarnens dans.


Le Corsaire skapades ursprungligen 1856 av Joseph Mazilier för Parisoperan, och är inspirerad av Lord Byrons poem The Corsair. 1858 premiärsattes ytterligare en version av Jules Perrot på Bolsjojteatern, där Marius Petipa dansade. Petipa kunde därmed återuppsätta baletten enligt originalets stil. 2007 presenterade Alexej Ratmanskij och Jurij Burlaka en nykoreograferad version av Le Corsaire, den uppsättning av baletten som idag är den överdådigaste.

Musiken är en viktig del i handlingen och bygger framför allt på stråkar, harpa, flöjt och blåsinstrument. Dansarna och musiken var oerhört samspelta, speciellt i solodanserna.

Huvudrollerna:
Medora: Svetlana Lun´kina
Conrad: Ruslan Skvortsov
Birbanto: Andrej Merkuriev
Gulnara: Nina Kaptsov

Om du såg den här och vill se mer från Bolsjojteatern – eller missade denna och vill se nästa, så kommer den 29 april. Då sänds ”The Bright Stream”.

Youtubeklippet här är inte från föreställningen, men det är från en uppsättning av Ratmanskij och har stora likheter med föreställningen som livesändes.

Läs även andra bloggares åsikter om Le Corsaire, Bolsjojteatern, Ratmanskij, Folkets hus och parker

Arkiverad under: Recension Taggad som: Bolsjojteatern, Folkets hus och parker, Le Corsaire, Ratmanskij

(M)IMOSA Twenty Looks or Paris is Burning at The Judson Church (M)” på MDT: Förvriden legendarisk kollision

11 mars, 2012 by Redaktionen

MDT 10 mars
Koreografi/Dans: Cecilia Bengolea, François Chaignaud, Trajal Harrell och Marlene Monteiro Freitas
Skor: La Bourette
Ljusdesign: Yannick Fouassier
Ljus: Sylvain Rausa
Ljud: Enora Le Gall

Mitt i hen-debatten ges ett storslaget gästspel på MDT. ”(M)IMOSA Twenty Looks or Paris is Burning at The Judson Church (M)” är ett koreografiskt samarbete mellan Cecilia Bengolea, Francois Chaignaud, Marlene Freitas, och Trajal Harrell. Det är ett emotionellt slagfält till föreställning som förvrider förutsagda könsstereotyper genom karaktärisering av kulturhistoriska ikoner.

Vi förflyttar oss till 60-talets New York där två danshistoriska milstolpar uppstod parallellt. På Judson Church Theater i East Village verkade postmodernistiska koreografer som Trisha Brown och Deborah Hay i experimentell riktning. I Harlem uppstod voguingkulturen ur en fascination för modevärldens fäbless. Frågeställningen är: Vad hade hänt 1963 om voguingkulturen landat i Judson Church? Resultatet är en djupdykning i karaktärisering inspirerad av dokumentärfilmen “Paris is Burning”.

En efter en presenterar sig de fyra artisterna med samma namn. “I’m the real Mimosa.” Vad betyder ett namn? Frågan problematiseras och ironiseras i dilemmat att välja ett trovärdigt artistnamn för en transvestit. Precis som föreställningen öppnar upp för tolkning av den fysiska personen har ordet Mimosa flera betydelser. En blomma, en drink, ett smörpaket?

Ironiska självporträtt väcker sympati och emotion. Shirley Bassey sjunger “This is My Life” som transvestit, Prince får bröst, ikonisering och kändisskap bryts och ifrågasätts. Förverkligade drömmar ställs mot förträngda olycksscenarier. Starsailors “Alcoholic” sjungs tills det ekar av sorg i teatern. Då och då blir artisterna medpublik, sätter sig bredvid oss för att byta om eller bättra på maquillaget.

Cecilia Bengolea gör kvällens häftigaste nummer i en omänskligt uppenbarelse. I heltäckande hudfärgad unitard och La Bourette-skor förvrider hon kroppen tills den knappt går att identifiera. Extremt och tvekönat. François Chaignaud balanserar tuggummituggandes nästan naken genom Nijinski-liknande koreografi, tar tillslut av sig sina bröstinlägg och flyger fram fjäderklädd i ett balettsolo.
Slutet fungerar som ett avdramatiserande av fysiska normer då fokus förflyttas från utseende till rörelse. Uv-ljuskänsliga kostymer förvandlar dansen till nya spännande former med afroamerikanska associationer. Det är vågat obegränsat med hög energi. Slutet blir ett sista battle i vougingstilens anda med en levande Kate Bush i “Wuthering Heights”.

Synen på fysiska normer omvärderas i en relevant och kulturhistoriskt utbildande föreställning. De kroppsliga skillnaderna tycks försvinna och i slutet har vi lärt känna fyra strålande scenpersonligheter.

Text: Anna-Mi Fredriksson

Arkiverad under: Recension

Given – underhållande och vemodig läsning om samhälle i förfall

11 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Given
Författare: Sam Lipsyte
Översättning: Nina Nilsson
Förlag: Brouwers & Rådström
Utkom 201203
ISBN: 978-91-979806-0-9

Milo Burke, som är jaget i Given, närmar sig 40 och har glidit långt ifrån sin ungdomsdröm att bli en stor konstnär. Nu jobbar han som ”fund raiser” på det konstnärliga universitetet Mediokra. Även om han inte är där han helst skulle vilja så tycks han gilla läget – trots allt har han ett hyggligt jobb, är gift med Maura och har en treårig son, Bernie. Ganska tidigt i boken börjar dock tillvaron gunga för Milo. Han blir avskedad, ser tecken på  att Maura har en affär med en arbetskamrat och börjar tappa fotfästet i det stora hela.

Milo får en chans att få tillbaka sin tjänst om han fixar en stor giv (som de kallar sponsorbidragen) från den förmögne Purdy, som är en gammal ungdomskamrat. Det visar sig vara en chans som drar Milo ännu längre bort från sitt trygga liv. I stället får han nya bekantskaper som Purdys okända son, den bittra krigsinvaliden Don och hans drogade flickvän, Sasha.

Trots att han bara träffar dessa personer kort verkar han få en djupare relation till dem än till sin ständigt uppkopplade hustru, sin ostyrige son och sin mamma Claudia, som skapat ett nytt liv tillsammans med sin nya kärlek Francine sedan Milos alkoholiserade och vänstrande pappa dött.

Given innehåller en typ av svart humor som gör det till en underhållande men samtidigt vemodig läsning. Det känns som om jag har stött på Milo Burkes personlighetstyp förr, möjligen i yngre versioner, kanske som Hunter S Thompson i Fear And Loathing in Las Vegas eller någon annan amerikansk romanfigur för ett par-tre decennier sedan.

Milos distanserade hållning, cynism och bitterhet kombinerat med hans och andra rollpersoners rikliga bruk av alkohol och andra berusningsmedel (droger, godis…) känns i alla fall bekant, även om Milos omvärld är modern. Given är en träffande satir av många moderna fenomen som kooperativa förskolor, absurda reality-såpor, internetporr, curlande föräldrar och trendiga dieter.

Milo ser tillbaka på sin barn- och ungdom utan sentimentalitet. Det var inte bättre förr, men ändå fanns det ett hopp. Vad Given skildrar är ett samhälle i förfall, en amerikansk dröm i upplösning som karakteriseras av resignation och vilsenhet.

Romanen är intressant inte minst då det är Sveriges första crowdfundade roman och  Brouwers & Rådströms första bok.

Läs även recensioner i DN och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokrecension, Given, Sam Lipsyte, Crowdfunding

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Amerikanskt, crowdfunding, Sam Lipsyte, satir

#prataomdet – Berättelser från gråzonen – hoppas den sprids i landets gymnasieskolor

11 mars, 2012 by Rosemari Södergren

#prataomdet – Berättelser från gråzonen
ISBN: 978-91-85535-97-2
Förlag: Kalla kulor förlag

När Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vann Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare för att de stod bakom twittertråden #prataomdet var det en bekräftelse på kraften i sociala medier.
Jag tyckte det var roligt att Sofia Mirjamsdotter som jag haft kontakt med via bloggkommentarer och olika sociala medier fick priset. Hon har i många år varit en förgrundsgestalt som journalist och bloggare.

Ändå kände jag viss tveksamhet – eller snarare hade jag funderingar kring – att pristagarna fick pris för något som de visserligen satte igång, men där väldigt många andra bidragit med innehållet. Journalistpriserna brukar gå till pristagare som själva gjort en stor del av arbetet.

#prataomdet började med att DN-journalisten Johanna Koljonen diskuterade debatten kring sexbortts-anklagelserna mot Julian Assange. På Twitter skrev hon till sin samtalspartner:
Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns.

Strax därpå lade hon ut berättelsen om det hon varit med om. Hon försökte berätta hur hon hade hamnat i en situation där hon inte ens försökte säga nej, fast hon ville. Responsen blev snabb. Fler och fler svarade och många berättelser samlades in. En del finns på plattformen Prata om det.

Nu har boken kommit – och trots att den är i ett behändigt format lagom för att ha med sig i fickan är det en bok med stort innehåll.

När jag hörde att det blivit en gång av projektet var jag först tveksam. Jaha, nu ska det göras pengar på det också, typ. Jag väntade mig inte att det skulle fungera att föra över twitter och bloggformat till bokformat. Men jag bedrog mig.

Det är en stark bok med många berättelser om många olika situationer kring sex, när vi tassar i gråzonen. När någon övertalar någon att ha sex fast den personen egentligen inte vill, övertalar utan att använda våld, alltså. Eller när en kvinna har ett förhållande med en man och vaknar och upptäcker att han har sex med henne. Eller när några börjat att kramas och hångla men sedan känner den ene att det räcker och den andra vill fortsätta, för han eller hon har blivit upptänd och tycker det är elakt av den andra att vara med på noterna och sedan plötsligt avsluta.
Det finns mycket som rör sig i de gråzoner som förmodligen inte är olagligt men ändå något som ingen mår bra av att det sopas under mattan.
Berättelserna kryper under skinnet på en, för de är så ärligt berättade. Varje person har sitt språk.
Det här är en form av dokumentär skrift som är viktigt. Jag hoppas att den sprids på gymnasieskolor – så ungdomar tidigt får börja prata om det. Självklart hoppas jag att många av oss som gått ur gymnasiet för länge sedan också läser boken, men ju tidigare vi lär oss att ta upp det här med sex och alla dess gråzoner och vi tar bort hycklandet och hyschandet och ärligt kan prata om det, desto bättre. Desto lättare kan vi lära oss att hantera de här ofta både känsliga och svåra situationerna – och vi lär känna oss själva bättre och kan därför bättre förmedla vad vi känner och vill

Johanna Koljonens första text satte igång en lavin av twitterinlägg, bloggposter och journalistiska texter. Boken #prataomdet innehåller ett urval av de publicerade texterna.

Mer om boken på förlagets hemsida.

Recension i Svenska Dagbladet

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, böcker, bokblogg, recension, sex, gråzon

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bokblogg, gråzon, Recension, sex

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1240
  • Sida 1241
  • Sida 1242
  • Sida 1243
  • Sida 1244
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in