• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Lorax – Dystopisk men färgsprakande

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Lorax
Betyg: 3
Regi: Chris Renaud och Kyle Balda
Åldersgräns: Från 7 år
Sverigepremiär: 23 Mars

En djupt dystopisk framtidsskildring, levererad i en färgglad, aningen psykedelisk och (nästan) barnvänlig förpackning. Så skulle man kortfattat kunna beskriva Universal Studios animerade filmatisering av Dr. Seuss Lorax.

Huvudpersonen är Ted (Zac Efron), en tolvårig pojke som är hopplöst förälskad i gymnasietjejen Audrey (Taylor Swift). Hon har i sin tur en brinnande passion för träd; en slags taniga björkar med kulörta pälstussar högst upp. Alla träd är emellertid skövlade och utdöda sedan många år tillbaka, och ingen, förutom Audrey, bryr sig egentligen om dem längre. Staden de bor i är helt byggd i plast och styrs med järnhand av Mr O’Hare (Rob Riggle), en girig dvärg med page. O’Hare tjänar multum på att sälja luft till invånarna, som annars inte kan andas på grund av utebliven fotosyntes. Som ni kanske förstår är det han som är boven i dramat.

För att vinna Audreys kärlek beger sig Ted iväg, utanför stadens murar, på jakt efter ett träd. Där får han möta The Once-ler (Ed Helms), en gammal man som berättar om hur han i sin ungdom, full av bekräftelsebehov och entreprenörsanda, var den som orsakade skövlingen av alla träd. Han berättar också historien om en orange, mustaschprydd, liten varelse vid namn Lorax (Danny DeVito) – Trädens försvarare…
Visuellt är Lorax glättig och lättsmält. Marshmallows regnar från skyn och människornas ansikten blänker av animerad perfektion. Med jämna mellanrum bubblar glada musikalnummer upp och jag inser generat att innanför kängorna viftar mina tår rytmiskt med i takten. Rakt igenom detta skär dock en sylvass domedagsprofetia: Om vi inte gör något nu har vi snart ingenting kvar. Kontrasten är abrupt. Ungefär som om Al Gore befruktat en gummibjörn. Fast på ett bra sätt.

Filmen gjorde mig stundtals faktiskt mer illa till mods än roade mig. Även barnen i salongen verkade drabbas av en viss olustkänsla. Den stojiga och uppspelta stämningen som rådde under de första fem minuterna gick snabbt över i en, för deras åldersgrupp, beundransvärd tystnad. Bara vid några enstaka tillfällen kunde man höra glada fniss, och i slutet av en särskilt svårmodig scen hörde jag en pojke bakom mig som med allvarstyngd röst konstaterade: ”Det sista trädet…”.

I min mening är Lorax en klart sevärd film. Visst, alla skämt når inte hela vägen fram, och musikalnumren kan kännas en aning besvärande. Man kan också hävda att vi fick nog med ”rädda moder jord”-pekpinnar av Avatar för att det ska räcka i flera år framöver. Ändå är Lorax det man vill att den ska vara; snabb, färgsprakande och lite flamsig, med tokroliga bifigurer som ramlar omkull och ger ifrån sig märkliga läten. Man får det man förväntar sig, samt ett klängigt litet magknip som bonus.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Lorax, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Lorax, Scen

Skivrecension: Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern – En dans på knivens egg

14 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Titel: En dans på knivens egg
Betyg: 4
Release mars 2012

Egentligen var det en omöjlig korsning. Thorsten Flincks egensinnighet och dramatiska närvaro kontra schlagersmetens jämtjocka öststatsdiscospekulation. Det mesta lät likartat och en Kate Bush-imitation ”vann” eländet. Men det som lyste upp var svensk dramatiks och teaters Gossen Ruda: Thorsten Flinck med en självutlämnade text av Ted Ström: ”Jag reser mig igen”.

Men till mångas häpnad fick Flincks ”Jag reser mig igen” en tredjeplats av de svenska rösterna. En seger och ett tecken på att Thorsten Flinck är tillbaka i folkets ögon på nytt.
”En dans på knivens egg” är en dramatisk, närmast teatralisk upplevelse. Ted Ströms låtar ges en rättvis och en dimension som bara en posör som Flinck kan ge den. Det inledande titelspåret är omskakande i sin närvaro och dess nästan åtta minuter blir en resa i ett mänskligt inre som sker med en svärta som inte står Nick Cave efter. Titelspåret har också en makalös skönhet som både kontrasterar mot och liknar flera andra spår.

Svärtan är också den tråd som håller plattan. En svärta som underbyggs av Thorstens sinne för dramatiskt uttryck. Men också är ”En dans på knivens egg” en kärleksfyll hyllning till 1970-talets proggmusik vilket stärks av att Ted Ströms och Dan Hylanders sånger. Här hörs ekot från Contact och många andra band från tiden då proggen var en del av den svenska radikalismens tankevärld.

Thorsten Flincks har lyckats att på sin platta korsa proggens radikalism med sin känsla för dramatik som stärkts av den utmärkta produktionen och sedan är befriande att höra texterna utan att behöva hörapparat med tanke på det mummel som ofta vi ges rubricerat sång. Så när Flinck utropar i finalspårets ”Ballad om K”: Länge leve de röda! är det följdriktigt.

Nyckelspår: ”En dans på knivens egg”, ”Mot Södra Korset” och ”Gengångare”
En utmärkt platta, lysande vokala insatser från Thorsten Flinck; vilken röst, vilket engagemang och ett brilliant låtval. En riktigt, riktigt bra platta – rekommenderas!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fler recensioner:
Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Thorsten Flinck, Revolutionsorkestern, skivnytt, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Revolutionsorkestern, skivnytt, skivrecension, Thorsten Flinck

Nicala Trezzi om Ylva Ogland: Liten skrift sammanfattar ett högaktuellt konstnärsskap

14 mars, 2012 by Redaktionen

Ylva Ogland
Text av Nicola Trezzi
Förlag: Orosdi-Back
ISBN: 9789186593285
Serien venska illustratörer och konstnärer

Som en del av det relativt nyuppkomna bokförlaget Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer har Nicala Trezzi skrivit en liten text om Ylva Ogland och hennes konstnärskap. Texten bygger på sex frågor som sammanfattar en dialog som förts mellan konstnären och författaren under många års tid. Nicola Trezzi är curator och redaktör på konsttidsskriften Flash Art.

Ylva Ogland är en av de senaste årens mest uppmärksammade konstnärer. År 2009 fick hon sitt stora genombrott som konstnär med utställningarna ”Venus vid sin spegel” och ”Snöfrid vid sina speglar med The Oracle and Fruit and Flower Deli – This is the beginning of an Odyssey in Vodka”. År 2010 nominerades hon till Dagens Nyheters kulturpris.

Hennes bildvärld är egensinnad och något omtumlande att ta sig in i. Spegeln är ett centralt och återkommande motiv, en ingång för betraktaren och en dörr mellan olika världar. Symboliken är tät och kommer från många olika håll. De många spegelverken bär alla namnet ”The Oracle” och föreställer en spegel som har funnits i konstnärens släkt i tre generationer. Här kommer den viktiga familjen in, som även den återspeglas i Ylvas verk. Gång på gång hämtar hon minnesbilder från sin barndom. I såväl performance som bildverk talar Ylva Ogland genom sitt alterego, sin tvillingsyster Snöfrid. I sina stilleben som gjordes under en vistelse i Neapel hämtade hon inspiration från barockmästaren Caravaggio, men istället för frukter och blommor erbjuder Ylva Ogland i sina målningar på heroin, vallmoblommor, skuggor av schackpjäser, glas med Snöfrids vodka, en jordglob, en kniv, en slipsten, stjärnhimlen, sprutor, sitt eget kön, stearinljus, speglar och böcker.

Intressant att nämna, vilket Nicola Trezzi även tar upp, är att Ylva Ogland har varit en del av konstvärlden i många år och fyllt olika roller. Hon har varit både konstnär och curator. Under några år övergav hon det egna skapande för att leda Tensta Konsthall tillsammans med Jelena Rundqvist och maken Rodrigo Mallea Lira. Nicola Trezzis sista fråga handlar om just att vara en så integrerad del av konstsystemet, huruvida det lämnar något utrymme för ett självständigt skapande. Han framför tanken om att den som fått kunskap i hur allt fungerar sedan ofta väljer att stå med ena foten utanför. I Ylva Oglands svar kan man utlösa att detta är någonting hon funderat mycket över. Hon har sedan det stora genombrottet deltagit i en mängd utställningar och dessutom blivit mamma. Hon håller med om att hon befinner sig vid ett vägskäl, men verkar se många vägar att gå. Hon lämnar inget entydigt svar om framtiden.

Den lilla skriften om Ylva Ogland, ur serien Svenska illustratörer och tecknare, vänder sig till den som redan är någorlunda invigd i den samtida konstscenen. Som facklitteratur är det en intressant skrift som på ett underhållande sätt har gett mig en djupare kunskap om ett specifikt konstnärskap. De sex frågorna är noga utvalda för att ge nyanserade svar och nya infallsvinklar. Även om jag inser att boken inte kommer att läsas vitt och brett är det ett välkommet tillskott som nyanserar och fördjupar litteraturen på konstområdet.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om Ylva Ogland, konst, bokrecension, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Konst, Ylva Ogland

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Se fler filmer hos Boktrailer.se!

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, Irene Huss, recension, Piratförlaget, böcker, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Böcker, Bokblogg, Deckare, Irene Huss, Piratförlaget, Recension

Recension av 2 x Nyskrivet på Reginateatern

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Pjäs: Sluttande plan
Manus: Alma Kirlic
Regi: Alma Kirlic
Skådespelare: EvaMaria Oria
Reginateatern, Uppsala
Premiär 13 mars 2012

Monica har inlett något slags förhållande med den gifte tvåbarnspappan Carl, som högst motvilligt måste se sig ha förändrat relationen med en kollega. Vad som var skulle varit en engångsföreteelse får förödande konsekvenser och det ska vi inom kort ska vi bli varse.

Ett brustet förhållande är som ett glas som faller till marken. Det finns många små skärvor att trampa på när man försöker kryssa fram i röran. I Sluttande plan rör man sig inte med fjäderlätta små steg som försöker undvika de smärtsamma små bitarna. Med en elefants smidighet rör sig pjäsen mellan alla skärvor som finns att uppbringa, och trampar på dem. Gång efter gång.

Sluttande plan är ett evigt resonerande. En tes möts av en antites och blir en syntes. Som upprepas. Karaktären Monica, i EvaMaria Oria gestaltning, säger något, kommer på sig själv med att det inte kan stämma och tänker efter ett ögonblick. Och upprepar påståendet, men nu med den rätta formuleringen. Sen upprepas det med snart sagt varje replik i pjäsen. Det är en fomelbundenhet som tröttar ut – mig, resten av publiken av suckarna att döma och skådespelaren som tappert brottas med de allt som oftast konstlade formuleringarna som inte tycks kunna bestämma sig om de vill vara lyriska eller talspråkliga.

Sluttande plan har ett stort problem, som överskuggar allt annat i pjäsen. Som text är den inte färdig. Förutom att vara högtravande och försöka komplicera sådant som kan vara enkelt, är den på tok för lång. Den hade mått bra av en eller ett par rejäla bearbetningar, reduktioner och minskad vilja att överraska publiken.

Med risk för att ha sagt det innan – i Sluttande plan upprepas allt. Många gånger.

Pjäs: Klara Andersson (in concert)
Text: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
Regi: Dag Thelander
Skådespelare: Andrea Geurtsen, Dag Thelander och Per Wickström

Lika bra att säga det från början. Dag Thelander är en ytligt bekant till mig. Vi är mycket olika som personer och det är nästan alltid lite komplicerat att samtala med honom. Det vill sig inte riktigt och det blir lätt stelt. Förutom en gång (för övrigt den enda gången) när jag tog ett glas vin i sällskap med Thelander och någon av hans vänner. En av vännerna var mycket lik Johan Staël von Holstein, något jag inte kunde underlåta mig att kommentera. För dig som undrar: Johan Staël von Holstein var runt milleniumskiftet en av förgrundsgestalterna i det svenska IT-undret, som strax därpå blev den svenska börskraschen. Thelanders vänner blev makalöst upprörda, om jag minns rätt hängde smockan i luften. Men hur mycket jag än anstränger mig säger minnesbilden inget om Thelanders reaktion. Var han road av situationen? Låg han utsträckt över Stockholmskrogen Kvarnens nötta träbord, hysteriskt skrattande? Var han upprörd, på gränsen till mordisk i sinnet? Jag minns faktiskt inte. Jag vet helt enkelt inte vad som pågpr i den mannens huvud, lika lite nu som då. Med det sagt: läs det här på egen risk.

Jag vet alltså inte vad som händer i dramatikern och regissören Dag Thelanders huvud. Men något märkligt är det i alla fall. Klara Andersson (in concert) är något så ovanligt som en teaterföreställning fullständigt framförd med sång.

Klara Andersson är vilse i tillvaron, fast i vardagstristessen som snabbt förvandlar minsta handling till oöverstigliga ångestberg. Nu ska det skrivas ett personligt brev, för här ska det ryckas upp och bli ordning på tillvaron.

Föreställningen, som är såväl lättviktig och underhållande, är välspelad – eller välsjungen, då. Även om jag inte förstår varför regissören Thelander har på scenen att göra, i ett par av pjäsens framförandemässigt svagare delar. Den smarta och i all enkelhet komponerade texten och musiken av Thelander respektive Wickström respektive framförs med en smittande spelglädje av Andrea Geurtsen. Ett par välvalda vändningar i texten får mig att i de allra bästa stunderna minnas Kristina Lugns Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Varför, undrar jag stilla när kvällen lider mot sitt slut, ser vi inte det här greppet oftare? För att det är svårt med musiken? För att få skådespelare kan sjunga anständigt och få sångare kan skådespela? Kanske. Eller för att det finns alltför få som inte tänker som alla andra?

Text: Johan Ranstam

Videoklipp från repen av Klara Andersson (in concert), som är ena halvan av 2 x nyskrivet:

Läs även andra bloggares åsikter om Reginateatern, Uppsala, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Reginateatern, Teater, Uppsala

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1239
  • Sida 1240
  • Sida 1241
  • Sida 1242
  • Sida 1243
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in